Människan är det berättande djuret. Ingen
annan av våra medvarelser på planeten kan berätta en historia med ord. De
talade orden skapar bilder i lyssnarens huvud. Om jag säger "en gul
ros" så ser du en sån för din inre syn, för en ros vet du hur den ser ut.
Om jag talar om en "pärleport" till himmelriket så ser du en sån
också, trots att den inte existerar.
Med ord kan jag alltså få dej att se både
sånt som finns och sånt som inte finns. På detta bygger både nyhetsartiklar,
romaner och exempelvis religioner. Och alla slags berättelser.
Språket är något unikt för människan. Barn
gör före fyra års ålder en unik prestation. De lär sej inte bara orden utan
språkets grundstruktur så att de böjer "bära" till "bärde"
och "skära" till "skärde", inte till "bar" och
"skar" som de vuxna påstår är rätt.
Barn lär sej språket utan svårighet. Att
senare i livet lära sej ett nytt språk är för de flesta näst intill omöjligt.
Man kan förbättra sitt modersmål genom att tala, lyssna, läsa och skriva. Skrivit
har vi bara gjort i femtusen år, men berättat har vi förmodligen alltid gjort.
Numera sitter vi inte vid lägerelden och
berättar. Vi får vanligen berättelser genom TV och genom böcker. Här gäller det
att se skillnaden. När man ser på TV:s färdiggjorda bilder står det stilla i
huvudet, hjärnan befinner sej som i sömn. När man läser är hjärnan igång,
ungefär som vid aktiv problemlösning. Då skapar vi våra egna bilder av världen
och människorna.
Därför: Läs böcker! Du slipper halvsova dej
igenom en massa dumheter på televisionen. Du blir piggare, klokare och får
bättre underhållning. Och så håller du oss vid liv, vi som skriver de där
böckerna. Och det är det jag tycker
är viktigt, det var därför jag skrev det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar