lördag 31 mars 2012

Kostnad för en är inkomst för en annan

Eftersom vi vanliga människor är klokare än dom som bestämmer tycker jag att jag kan ge råd åt politikerna i kommunen där jag bor. Här diskuterar man just nu nedläggningen av skolor. Politikerna vill lägga ner medan föräldrar och elever vill ha sina skolor kvar.

Om antalet barn minskar behöver man inte lägga ner skolan. Man kan i stället säga:

– Va bra! Nu kan vi minska skolklasserna till femton elever och dela upp storpluggen till trivsamma småskolor!

Om antalet gamlingar ökar ger det också möjligheter:

– Va bra! Nu blir det nya jobb i vårdsvängen. Arbetslösheten kan avskaffas!

Det blir för stora kostnader, får vi höra då. Men det som är kostnader i ena änden är ju inkomster i den andra. Den fina pensionärsvinter vi har bakom oss har inneburit vinst för kommunen som sluppit betala snöskottning, men den har samtidigt inneburit stor förlust för de arbetare som skulle ha skottat snö.

Vi kan åter erinra om Tage Danielsson som sa: Jag är inte ekonom, men ett vet jag: allt beror på hur man räknar.

Och nu kommer vi fram till det jag egentligen vill säga med den här bloggen.

Vi får veta att vi producerar undervisning, vård och omsorg till en kostnad av såochså många miljoner. Vänd på det! Säg att vi producerar undervisning, vård och omsorg till ett värde av såochså många miljoner!

Sätt det på pluskontot där det hör hemma!

För du tror väl inte att en skola blir en pluspost först när den privatiseras? Eller en klinik? Eller ett vårdhem?

Nej så dum är du inte.

Att de flesta av oss är klokare än dom som bestämmer är ändå en god sak. Att vända på allting är inte att vända världen uppåner. Det är att vända den rätt igen.

fredag 30 mars 2012

Våren gör undertecknad glad!

Våren är här. Förr började bina surra vid den här tiden. Nu står våra bikupor tomma. Vi har blivit gamla. Nu är vi 87 år (hustru Inga fyller i dag) och vi orkar inte jobba med bin längre. Men det händer att vi saknar de arbetsamma små kräken.

Ett bisamhälle är en märklig företeelse.

För en ytlig betraktare kan det se ut som nåt slags tyranni, där hundratusen likriktade arbeterskor slavar åt en liten överklass, bestående av en drottning och några drönare. Men så är det inte.

Nog sliter arbetsbina. Men drottningen jobbar också. Hon har lite lattjo med drönarna under en enda parningsflygning i sin ungdom, sen tillbringar hon sitt liv med att gå runt i kupan och lägga hundratusentals ägg. När hon blir gammal föder arbetsbina upp en ny drottning, och då får hon sticka iväg med sina gamla bin eller också har dom ihjäl henne. Och drönarna körs ut att dö av svält och kyla.

Det ser ut som arbetarmakt och proletariatets diktatur, men det är det inte heller. Det är styrt av instinkter alltihop.

Och bina har haft god tid på sej att utveckla stabila instinkter. Det äldsta bi man har hittat är 50 miljoner år gammalt. Det låg inkapslat i en klump av jade.

Bina fungerar perfekt och framställer en produkt som är perfekt. Honungen är tidlös, den åldras inte, den är hälsan själv, framställd och förädlad av naturens samlade erfarenhet.

Men honungen är bara en bisak. Binas viktigaste jobb är att pollinera.

Det kostar bina 60 000 flygningar att få ihop till en vanlig 700-grams burk honung. På dessa 60 000 flygningar besöker bina säkert en miljon blommor. En kupa som ger 70 kilo honung har alltså ute i markerna bidragit med 100 miljoner pollineringar. Som tillfaller traktens bönder och fruktodlare och i sista hand hela samhället.

Biodling är för de flesta en binäring, en bisyssla, där biinkomsten bara är en bieffekt av ett mycket större bidrag till samhällsekonomin.

Nu har vi alltså slutat med denna bisyssla, Inga och jag. Etiketter och tomma burkar ligger kvar i skåpen. På väggen sitter ett foto av oss när vi sålde böcker och honung på Skänninge marknad. I friggeboden där slungan stod hänger overall och hatt med flor ännu kvar. Och här sitter jag i vårsolen och känner att jag inte längre skulle orka lyfta en låda med bin och honungskakor ur kupan. Fy fan!

Nej, glad ska man vara! Våren är här. Så låt oss glädjas med poeten Ove Klinthäll som svarar så här när jag ber honom säga något om våren:


Moder Vår, som är på jorden,
tack för dina ljuva dagar!
Alla, tror jag, som bebor den,
gläds i både själ och magar.
Ljuset, vinden, solen, värmen,
kryp och växter, blom och blad,
allting skakar du ur ärmen
och gör undertecknad glad!

torsdag 29 mars 2012

Tage Danielsson, den besvikne socialisten


Jag har nyligen återknutit bekantskapen med revyartisten, ordkonstnären och glädjespridaren Tage Danielsson genom att bläddra i hans Samlade tankar från roten. Och liksom tidigare har jag mött en diktare som man sällan lyfter fram – socialisten och samhällskritikern Tage. Jag läste:

Tills vi får den vision som vi snart tänker få
kan en förhandsvision vara bra.
Den att inse hur löjligt det verkar att gå,
innan vi har bestämt vart vi ska.

Det handlar om första maj och socialdemokratin förstås, vars skarpaste kritiker Tage var. Partiet gick för långsamt – och åt vilket håll? Tage skrev: "Det är inte fel av en sigel att gå sakta, men just på grund av dess långsamhet är det dubbelt katastrofalt om han går åt galet håll." Och så:

– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?  

Jag vill minnas att det var Tages snällhet och godmodighet som framhölls i hyllningskörerna efter hans död. Men han var inte snäll, han kunde bara konsten att se så ut. Titta på "Tavlan av Mäster Kock":

När vår herre gör en tavla
gör han nöd och frost och svält
och sen skiter han fullständigt däruti.

Inte är den snäll inte. Lika lite som den kortkorta funderingen "Hur jag tänker att ÖB tänker":

Dom kommer väl säkert österifrån?
Annars står man ju där som ett fån.

Eller ta den här strofen som handlar om den tidning där jag själv tillbringat en stor del av mitt liv:

Jag tänkte inte mer. Det var ju bra det.
Så att jag kunde läsa Aftonbladet

Det socialdemokratiska sveket kring kärnkraftsomröstningen kom att väcka avsky hos Tage Danielsson. Han skrev en paradmarsch åt kärnkraftens förespråkare i regeringen:

Tänk om Carl Gustaf oss skänker en fana
såsom ett tack från den svenska nationen
för att vi struntar i opinionen,
vi som på utvecklingstanken förtrösta,
vi som vet bättre än dom som ska rösta.

En av hans dikter träffar mej personligen, jag som blivit gammal och slö och sitter i timmar framför teven varje dag och ser på vad skit som helst:

Man sitter i sitt trevna tjäll
och ser fem timmar varje kväll
på teves glädjespridare.
Då mår man – inget vidare.

Jag vill helst minnas Tage Danielsson som en kritiker av pampvälde och klassamarbete. Det är ju fan att vi inte har honom här och nu, när den kritiken behövs mer än någonsin. 

onsdag 28 mars 2012

Låt oss tala om Motborgarna!


Jag såg på teve en konstig man. Hans ansikte hade stelnat i ett halvleende. Han hade just fått beskedet att han fått tio miljoner extra i nån sorts bonus. Med sitt stela halvleende gick han ut ur bilden, lämnande kvar ett intryck av utomjording, en vandrande zombie.
Ingen vanlig medborgare. Inte en av oss.
Jag har sett flera såna. En hette Hedström, var direktör och lade för några år sedan ner Elektroluxfabriken i Alingsås för att flytta jobben utomlands. Han yttrade sej och sa: "Som företagsledare kan jag inte ta hänsyn till samhällets intressen."
Samhället, det är vi vanliga medborgare. Dit hörde alltså inte den här direktör Hedström. Han ställde sej utanför. Han var en typisk motborgare.

För sådär fyrtio år sedan skrev jag texter för landets första fria teatergrupp, Fickteatern, som hade startats av teatergeniet Suzanne Osten. 1969 gjorde vi en pjäs som hette Motborgarna.
På den tiden var det lätt att urskilja motborgarna. Nu har de blivit fler. Kring 1990 blev de frispråkiga. Vi minns SAF-direktören Ulf Laurin som sa: "Inom tio år ska hela den offentliga sektorn vara privatiserad, här ligger trehundra miljarder och väntar på oss." Och slog rekord i cynism med: "Barn och gamla behöver alltid vård, det är en dösäker placering."

Vad är då kriteriet på Motbogare? Främst att de har makt. Och kan verka i det fördolda. Man skulle vilja vara med i det styrelserum där ett storföretags ägare beslutar att stjäla tretusen arbetares löner och ställa dom på gatan. Finns där någon som tvekar och tänker på de anställda?
Man skulle vilja vara med när Fredrik Lundberg får veta hur många miljarder årsvinsten blivit. Tänker han då lösa några problem i hemkommunens skolor, vård och omsorg? Eller bara spekulera för ännu högre vinster åt sej själv?

Nu dominerar motborgarna landets massmedier och opinionsbildning. De nästlar sej in i skolor med sponsrade läromedel och förfular det offentliga rummet med reklam.
Och de utser Årets Företagare men inte Årets Fackkämpe eller Årets Sanningssägare.
Själv skulle jag gärna se att det instiftades ett antipris att utdelas till Årets Motborgare.

Men när jag tänker efter – vad ska man egentligen anklaga dom för? Wallenbergare och Lundbergare och såna som Elektroluxdirren Hedström och zombien som fått tio miljoner extra i bonus, de försöker ju inte dölja sin girighet. De gör inte ens ett försök att spela Medborgare! Och det behöver de ju inte, eftersom vi medborgare låter dem hållas. 

tisdag 27 mars 2012

Vilka ska man möta på den yttersta dagen?


Olle satt på fiket och deppade. Han hade varit på begravning. Jag beklagade sorgen förstås.
– De är åkej, sa han. Alla ska vi dö nångång. Nä, det som bekymrar mej är prästen. Han sa att kompisen skulle återuppstå, alltså komma till liv igen.
– Dösnack, sa jag.
– Men tänk om han har rätt, sa Olle. Nästa gång kan det vara jag som ligger där och får samma löfte. Jag kan bli hundra år. Då är man dement och kanske helt väck. Sån vill man ju inte återuppstå. Men Gud kanske vill mej väl och låter mej uppstå i mina bästa år? I trettiårsåldern kanske. Då var man frisk och stark. Men inte särskilt lycklig, usch nej. Äktenskapet med Mari krisade…
– Som fyrtiåring då? sa jag. Då var du väl fortfarande frisk och höll igång.
– Ja, fast inte särskilt lycklig. Det var ju ständiga bråk med tjejer och på jobbet satt man allt lösare. Sen är frågan vilka man ska möta på den där yttersta dagen. En som jag absolut vill träffa är Eva. Vi gifte oss när jag var femtitvå. Jag vill nog återuppstå i den åldern.
– Då kan du ändå råka ut för Mari, sa jag. Och tänk på alla andra du kan möta.
– Ja, morsan tixempel, sa han. När jag var femtifem hade hon nyss dött som åttisjuåring. Då gick det inte längre att prata med henne. Om jag ska återse henne i hennes bästa år, som fyrtiåring kanske, då är jag ju äldre än min egen morsa. Och jag vågar inte möta henne som tjugoåring. Hon är en riktig snygging på gamla fotografier. Då kunde det gå illa – man vill ju inte bli farsa till sej själv va.
Det kunde jag förstå.
– Med farsan är det en annan sak, sa han. Farsan var en jäkel på banjo och bas, vi kunde bilda ett band. Om våran musik nu är gångbar ovan där?
Det visste jag inget om.
– Sen är det då barna. Både dom man vet om och dom andra. Dom kommer väl drällande varefter dom lämnar jordelivet. Kanske är några av dom äldre än man själv.
– Vänta nu, sa jag. Tänk om…
– Sen det här med dagen, sa Olle. Den yttersta alltså. Är det bara en dag? Är det på samma dag som vi alla ska återuppstå? Då måste ju alla vara döda först. Mänskligheten utplånad? Ja, allt är ju möjligt i vår tid.
– Just det, sa jag. Det är tillåmed möjligt att prällen ljuger. Och att vi alla vet om det. Och att vi alla sitter där och jamsar med. Du också va.
– Ä, jag bara tänkte…
Gör inte det, sa jag. Tänka är nåt som de flesta av oss slutat med för bra länge sen.

Ja, vad ska man säga? Man kan säga som Ove Klinthäll, som nästan verkade ha läst mina tankar när han skrev den här DAGENS DIKT:

I himmelen, i himmelen, där verkar det va kul,
för alla frälsta längtar dit som barnbarn gör till jul.
I himmelen, i himmelen, säj är det nån som vet,
får alla vingar där och går och ler i evighet?
Ifall jag skulle dö vid nitti år vad händer då?
Ska jag få halta kring senil, avdankad, arm och grå?
Det kan väl inte vara så att man får välja stil?
Då ville jag va 20, då jag va som mest viril!
Och därmed är det givetvis en fråga till som väcks:
Jag menar – finns det bästa kvar? Får det bedrivas sex?
Det gör detsamma för min del, jag trodde aldrig rätt,
så jag lär dömas till att plågas i Klinthällvätätt.

måndag 26 mars 2012

På den tiden när man ännu kunde tro


I går skrev jag om den norske diktaren Arnulf Øverland. Hustru Inga, som har gott minne, erinrade sej då hans dikt (som jag här försöker stava på norska):

Stryk kristenkorset af ditt flag
og heiss det rent og rödt.
La ingen by dig det betrag
att Frelseret er födt.

Den kan man inte översätta till svenska, för om man stryker korset från den svenska flaggan blir den ju inte röd utan blå! Så det kanske borde bli så här i stället:

Stryk korset bort från fanan vår
och hissa´n ren och blå,
så passar den det elände
som Reinfeldt bjuder på!

När jag letar bland mina egna dikter ser jag att de flesta handlar om politisk besvikelse. För att du ska få något att läsa upp på nästa politiska möte där du deltar upprepar jag här en egen DAGENS DIKT:

Man rev den kåk där farsan bodde   
och man byggde sej en bank
Den blev hög och den blev kopparblank och trist
Det var inte vad han trodde
när han jobbarlös och pank
satt och läste Marx och blev socialist

Mycket hände sen den tiden
när man ännu kunde tro
att det fanns nån heder kvar i våra led
Så när farsan dog på Hemmet
där till slutet han fick bo
var han glad ändå att han fått vara med

Men han visste inte då att
dom som valdes för hans sak
skulle sälja sej så lätt till industrin
käka middagar med pamparna
på näringslivets tak
och sen leva högt på skendemokratin

Man rev den dröm som farsan hade
och man byggde sej en bank
Det var inte där som farsan skulle bo
Inte heller barn och barnbarn
fast han trodde så en gång
på den tiden när man ännu kunde tro   

söndag 25 mars 2012

Är Gud en man med kropp och snopp?


 Det var år 1933 som den norske författaren Arnulf Øverland åtalades för att i ett föredrag ha sagt att om människan var skapad till Guds avbild så måste Gud ha könsorgan.
Han berättar om åtalet i en liten pamflett "Kätteriprocessen" som jag med stort nöje nu läser om.
Åtalet väckte uppseende. Folk köade utanför rättssalen. Øverland var kunnig nog för att sopa golvet med både teologer och jurister. Efteråt undrade någon om inte rättegången kunde tas om med hänsyn till alla som inte kommit in.
– Gud är en man, sa Øverland i sitt försvarstal. Vi känner honom från Dorés bildbibel och Michel Angelos fresker. Ansiktet är tydligt men kroppen är täckt av en vid nattskjorta. Om han inte har kropp, består han då bara av ett huvud med skägg och nattskjorta? Men Gud har en son, även om mamman fifflats undan och ersatts med en helig ande.
Religionen har erotiska komponenter, säger Øverland. Medeltiden uppvisar de mest glödande kärleksdikter till "brudgummen" Jesus. Syster Metchild von Magdeburg berättar om hur det gick till när själen kom till Jesus: "Då föll hon på knä och längtade efter att få komma honom nära. Han omfamnade henne med sina gudomliga armar och lade sin faderliga hand på hennes bröst. Och – så hon sen blev kysst!"
 – Den paradisiska glädjen tycks ha en viss likhet med den jordiska, anmärker Øverland muntert.
Det som mest förvånar honom är troende människors okunnighet om den enklaste kyrkohistorien. Evangelisternas källmaterial är ytterst tvivelaktigt och dessutom omdiktat. Bergspredikan är ditlagd i efterhand. Ja man vet inte ens om Jesus blev korsfäst eller om han är identisk med rövaren och mördaren Barabbas, han som blev frisläppt!
Under rättegången kom det brev från troende människor. En skrev: "Om ni ser en bil på gatan vet ni att den inte har skapat sig själv." Øverland svarade: "Det är riktigt. Och om jag ser en gud på gatan så vet jag att inte heller han har skapat sig själv."
Till slut kommer han in på vad det hela egentligen handlar om:
– Man ska inte såra andra människors känslor. Nej visst! Om man inte vill betala skatt för att föda fett avlönade präster så sårar man andra människors känslor, nämligen prästernas!
Såvitt jag minns blev Øverland friad. Men 40 år senare blev jag själv portad i det norska kulturlivet för min lilla barnbok Kamrat Jesus. Skönt att leva i ett avkristnad Sverige, tänkte jag då.
Sen dess har något hänt. Nu möter vi både importerade religioner och varianter av vår egen övertro. I regeringen sitter ett kristet parti. Det känns inte behagligt. Själv kan jag inte se något heligare än yttrandefrihet, tankefrihet och fritt konstnärligt skapande.

Nu är det kanske inte så ätt att få tag på Øverlands "Kätteriprocessen". Då kan du ändå ha nöje av en annan hädare, poeten Ove Klinthäll, som här får bidra med
DAGENS DIKT:

På håll hör jag prästen i radioandakten
predika beskedligt om skönhet och under.
Ser han ej hatet och människoslakten,
hör han då inte kanonernas dunder?
Mängder av människor dödas och såras,
tillgång på människo-blodstänk är god.
men prästen han talar så ögonen tåras
om Jesu, Vår Frälsares, dyrbara blod.


lördag 24 mars 2012

Vad socialdemokrati är och bör vara


                                                              
Vad är egentligen socialdemokrati? Eftersom jag är så gammal att jag var med då den ännu fanns, ska jag än en gång tala om det för er yngre som kanske aldrig har hört talas om den.
Jag har det direkt från dess främste talesman, Ernst Wigforss, från hans tal i valrörelsen 1948. Det var på Fridhemsplan i Stockholm. Han stod där och talade en hel timme. På varsin sida om honom stod jag och min Inga och höll varsin röd fana. Wigforss hade just skrivit socialdemokratins efterkrigsprogram och sammanfattade partiets mål i tre punkter:
Full sysselsättning. Rättvis fördelning. Demokrati i näringslivet. Sen utvecklade han de tre punkterna.
Full sysselsättning betydde att hela folket hade arbete. Om sysselsättningen minskade skulle samhället skapa jobb. Monopolvinsterna skulle skäras bort och folk få så höga löner att de kunde köpa det som producerades.
Rättvis fördelning betydde solidarisk lönepolitik, lika lön för män och kvinnor, trygghet mot inkomstbortfall och folkpension som gick att leva på.

Den tredje punkten om demokrati i näringslivet var innehållsrik. Det var medan han utvecklad den punkten där på Fridhemsplan en solig dag i början av september 1948 som jag blev övertygad och hängiven socialdemokrat.
Demokrati i näringslivet betydde till exempel att man skulle producera för behov. Det skulle inrättas statliga affärsbanker så att kreditgivningen kunde styras med offentlig kontroll över kapitalmarknaden.
Staten skulle kontrollera byggnadsverksamheten. Tomtmark och hyreshus i städerna skulle ägas kommunalt. Även företag skulle kunna överföras i samhällelig ägo.
– Enskilda intressen ska underordnas de mål som gagnar hela samhället!
Demokrati i näringslivet betydde också offentlig kvalitetskontroll så att folk slapp att luras av reklam som ofta är vilseledande.

Och så var det demokratiseringen av jobben.
– Vi har fått skyddsombud på arbetsplatserna och vi har fått igenom arbetarnas rätt att förhandla om ordningen vid avskedanden. Men det är bara början. Vad det gäller är att driva fram ett arbetarinflytande över produktionens ledning.
Wigforss slutade:
– Vi vill ha väljarnas stöd för att omdana samhället i socialistisk riktning. Med demokratisering av äganderätt och förvaltning blir också en jämlik fördelning en självklar sak. Då är vi på väg mot den gemenskap av fria och likaberättigade medborgare som är målet för arbetarrörelsens strävan!

Inga och jag höll de röda fanorna och sjöng: Med socialdemokratin till seger är målet som förenar oss…
Socialdemokratin segrade och byggde en välfärd unik i världen. Sen satte samma parti efter Palmes död igång med att riva ner välfärden, skrota demokratiska arbetsformer, genomföra SAFs och Näringslivets önskelistor och skänka bort riksdagens makt till Bryssel.

Vem säger i dag: Vi vill ha väljarnas stöd för att omdana samhället i socialistisk riktning? Vem kräver: Full sysselsättning, Rättvis fördelning, Demokrati i näringslivet? Den som vill vara socialdemokrat borde göra det. För så är ursprunglig socialdemokrati.       

fredag 23 mars 2012

Läs vänsterpressen och bli inspirerad!


En fördel med att vara pensionär är att man får tid att läsa, inte bara böcker utan också en massa tidningar. Borgerlig dagspress ger inte mycket. Verklig kunskap och begåvade resonemang finns numera bara i vänsterpressen.
Just nu har jag framför mej nr 12 av Proletären, vars ledarskribent presenterar Karl Marx svärson Paul Lafargue, som 1883 gav ut stridsskriften "Rätten till lättja". Honom hade jag aldrig hört talas om, men han ger ledarskribenten tillfälle till intressanta funderingar.

Sossar och moderater snackar om jobben. Sossarna vill satsa på utbildning, medan moderaterna vill pressa oss att ta vilket jobb som helst till vilken lön som helst. Blir lönerna tillräckligt låga kan överklassen hålla pigor och anställa en fattiglapp att gå ut med hunden.
Det avgörande är inte om jobben är produktiva och nödvändiga för samhället utan om de gynnar de rika. Den tekniska utvecklingen borde göra det möjligt för oss att arbeta mindre och få mer tid till annat än lönearbete. Men där sätter kapitalismen stopp. För utan lönearbete ingen profit.

Karl Marx svärson Paul Lafargue vände sej mot tvånget att sälja sin arbetskraft och föreslog en lag om tre timmars arbetsdag. En efterföljare i Sverige var tidningen Arbetets grundare Axel Danielsson. Sen deras tid har produktiviteten i Sverige ökat säkert 30 gånger. Ändå får vi veta att vi måste arbeta mer och helst till 75-årsåldrn eller tills vi dör. Det blir billigare så. För kapitalet.
Proletären vill höja Paul Lafargues och Axel Danielssons fana i debatten. Arbetslösheten måste bekämpas, men därtill behövs varken ständig omskolning eller fler låglönejobb. Den enkla lösningen är i stället att dela på jobben genom lagstiftning om kortare arbetstid, som Lafargue föreslog redan 1883. I boken "Rätten till lättja" – den skulle man gärna vilja läsa!

Men tidningen vill inte vara lika djärv som han. Låt oss börja med 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön, skriver den. Det ger arbete åt fler och ett bättre liv åt alla.      

torsdag 22 mars 2012

Om konsten att göra musik


                                             
Det produceras en ohygglig massa musik nuförtiden. I Stim-magasinet läste jag att musikredaktörerna på radions P4 får sig tillsända runt hundra nya låtar varje dag.
Som recensent fick jag för en tid sen Jonas Angeruds "Att skriva låtar" (Notfabriken). Det är kul läsning med metoder för hantverksmässigt musikskapande. Jag får tips på ackordföljder till vilka man kan sjunga bla-bla-bla och kanske hitta en melodi. Många låtskrivare arbetar kontorstider varje dag måndag-fredag, sägs det i boken.
Att musik kan göras fabriksmässigt får jag också veta i Olle Edströms "Säg det om toner" (Carlssons förlag). Varken sång eller instrument är nödvändiga. Abbas album "Arrivel" från 1976 innehåller knappt ett mänskligt ljud, säger Edström. Allt är sound och effekter, datamusik.

Det gör mig förvånad. Den som har ett ärende kan inte göra låtar fabriksmässigt. När Roger Sjöström gör politiska visor med hjärtat till vänster, eller när Åsa Bällsten i Allianz gör dansbandsmusik mot högerregeringen, då måste allt formas av politisk övertygelse och sån finns inte i några musikmaskiner.
Hitskrivare som gör sånt vi alla trallar på lite då och då behöver inte heller maskiner. Som halvdoldisen Rose-Marie Stråle. Hon har 156 låtar registrerade hos Stim och spelas av Vikingarna och Scotts (Till mitt eget Blue Hawaii), Thorleifs (Flyg bort min fågel) och flera andra, flera långkörare på Svensktoppen. Hon började tralla egna låtar redan som barn och gör ännu i 60-årsåldern text och musik utan att kunna förklara för Stim-magasinet riktigt hur det går till.

Det här skriver jag naturligtvis för att tala om att jag själv är låtskrivare. På Stim påstod man att jag har 84 låtar registrerade hos dem, medan min far bara hade 34. Jag var säker på att de hade förväxlat oss och begärde en utskrift av båda listorna. Och sepåfan, jag har 84 låtar när de räknar in sånt jag skrivit till teaterpjäser och alla översättningar av dom till flera språk.
Av de åttifyra är det bara sjutton som jag har i minnet. Ännu färre känns kul att sjunga i dag. Kalle med fiol, kanske, Visa från välfärden och På Vippabacken med Estrid Eliassons klämmiga melodi. Cittronilernas signaturlåt används inte längre av det nerlagda gänget, men Norrköpingsvalsen sjungs av andra grupper.

I den långa listan finns en del försyndelser från det revolutionära 1960-talet. Låtar som Revolution och Vi valde inte våldet. Och så har jag gjort sånt som inte finns anmält till Stim. Till exempel Känner ni folkens fiende, USA-imperialismen. Den känns inte mindre aktuell i dag än när jag skrev den för nästan ett halvt århundrade sedan. Kanske dags att få in sånt på listan och sätta fart på det igen.

onsdag 21 mars 2012

Se upp med Näringslivet i skolan!


Man behöver inte älska barn för att skriva barnböcker. Det gör ju definitivt inte Svenskt Näringsliv, som nu i ett halvt århundrade arbetat på att fördärva det samhälle våra barn ska växa upp i. För en tid sedan läste jag att Näringslivet gett ut en bok för ungar på låg- och mellanstadiet. Den hette Miljö – så funkar det och skulle delas ut gratis. Eftersom man kan befara att aningslösa lärare tar emot sånt med tacksamhet bör vi sätta in det i sitt historiska sammanhang.
Svenskt Näringsliv, som förr hette SAF, tog i slutet av 1960-talet upp kampen mot vänstervridningen, alltså sånt som progressiva musikgrupper och Hasse&Tages Svenska Ord.

SAF hade en skicklig propagandist som hette Sture Eskilsson. Han lade upp en plan.
Vi skulle alla förvandlas från medborgare till kunder. Vi skulle lära oss tänka ekonomiskt i stället för socialt. Lösa våra problem enskilt i stället för kollektivt (det som nu kallas valfrihet). Facket skulle försvagas. Makt skulle föras över från de folkvalda till "marknaden", dvs storföretagen. Och Sverige skulle in i EU.
SAF satsade miljoner på att påverka lärare, journalister, kulturarbetare och politiker. Ett av de första projekten blev en bok att delas ut gratis i skolorna. Den hette Välfärd och visade vart vår leende kapitalism skulle föra oss. Det fanns ett tidsschema: År 1985 finns inga miljöproblem längre. År 1990 är ulandsproblemen lösta. År 1995 kontrollerar vi väderleken. År 2000 gör robotar alla tråkiga jobb.

Sen kom Näringslivet med nya kunskaper. I boken Miljö – så funkar det kunde barnen och deras lärare inhämta att Sverige inte bidrar särskilt mycket till växthuseffekten (trots att en tredjedel av vår energi fortfarande kommer från olja) och att kärnkraften är en ren energikälla (trots att avfallet kommer att plåga våra efterlevande lika lång tid som människan funnits på jorden).
SAF och Svenskt Näringsliv har nu i snart ett halvt århundrade arbetat på att förvandla vårt folkhem till ett krishem där det ska sparas på vanligt folk och ösas pengar över de redan rika. Hur de lyckats få folkrörelsernas ledare med på detta – och vad det kostat – bör bli ett spännande område för unga forskare att sätta tänderna i.

Man kan befara att förstörelsearbetet fortsätter i det borgerliga kulturarbetet. Redan i det konservativa idéorganet Svensk Tidskrift nr 8-9 1991 konstaterade chefredaktören Margaretha af Ugglas att högern vunnit kampen om språk och verklighetsbeskrivning. Utom i ett avseende, skrev hon, dagspressens kultursidor var fortfarande vänstervridna. "Det måste bli ett slut på detta." Och ledarartikeln slutade: "Därför måste det stå som en första punkt på högerns prioriteringar: Erövra kulturen."
Det har gått långt nu. Dagstidningarnas kultursidor är sedan länge avväpnade. Sveriges Radio hamnade i händerna på gamle Timbrochefen och politiske redaktören på Svenska Dagbladet Mats Svegfors.

Kulturarbetarna var de som längst stod emot högervridningen. Kanske är det vi som ska ta upp stridsropet: Erövra kulturen! Vilka får vi med oss? Lärarna kan ju börja med att vägra ta emot gratismaterial från skumma givare.



tisdag 20 mars 2012

Hur fasingen funkar det?


Tekniken har gått ifrån mej, vad ska jag göra? Hittills har jag kört gamla bilar. För en tid sen köpte Inga och jag en ny, en liten billig Hyundai i10. Den hade en massa nya grejer som inte fanns på vår tid. Att jag själv skulle kunna reparera nånting var inte att tänka på.
Men värst var det med nyckeln och dörrlåset.
– Du bara går ur bilen och tar med dej nyckeln, sa försäljaren. Sen klämmer du på nyckeln så låser sej dörrarna. Och lyktorna blinkar så du ser att det har funkat.
Han gjorde så och dörrarna låstes och lyktorna blinkade. Sen fick jag nyckeln och klämde på den, klev in i bilen och körde iväg. När jag kom hem steg jag ur och höll fram nyckeln mot bilen och klämde. Låsen sa klick och lyktorna blinkade.

Tekniskt intresserad som jag är undrade jag vad det egentligen var som hände. Det måste väl gå en stråle från nyckeln till bilen. Inget konstigt med det. Världen är ju full av strålar nuförtiden. Till radio, teve, mobiltelefoner och allt möjligt.
Men nu hände något. Jag hade stoppat nyckeln i fickan där den hamnat bland en massa bråte som måste ha klämt på den. Bilen blinkade bakom mej och dörrlåsen öppnades.
Strålen från nyckeln måste ha gått genom byxfickans tyg. Jag knöt handen om nyckeln och klämde. Strålen gick genom handen också! Jag vände ryggen åt bilen och klämde på nyckeln. Låsen rasslade och lyktorna blinkade. Strålen hade gått rakt genom min kropp, in genom magen och ut genom ryggen, och nått fram till bilen!
Bara till våran bil, inte till alla andra som stod på gatan. Om det fanns hundratals bilar i kvarteret måste det finnas hundratals olika såna där strålar.

Dags för fler experiment. Hur långt från bilen når de här mystiska strålarna? Ganska långt tydligen. Gammal och halvdement som jag är glömmer jag ibland var jag ställt bilen. Nu kan jag bara gå runt kvarteret och klämma på nyckeln – rätt vad det är börjar bilen blinka och talar om var den står. Jättebra!
Vi lever i teknikexplosionens tid. När min mor föddes hade ännu inget flygplan lyft från marken. När hon dog hade vi landat på månen.

Själv är jag omgiven av gammal teknik. Ett par lådor med 78-varvs stenkakor som ingen maskin kan spela numera. På hyllor runt väggarna har jag metervis med bildband plus lp och ep, vinylskivor som raspar och förstör Hoola Bandoola och Svend Asmussen, något som man inte märkte förr. Mest föråldrade är tonbanden som jag har metervis av. På dom har jag samlat alla radioprogram jag medverkat i och alla intervjuer jag gjort.
Alltså: 10–15 meter gammal bild- och ljudteknik som nu skulle få plats på 10 centimeter cd-skivor. Men som jag aldrig kan hinna överföra till cd-format.
Själv kan jag inte slänga den gamla tekniken. Det får mina efterkommande göra. Det blir en full container att köra till returpunkten.

Med den nya bilen hade jag tre bekymmersfria år framför mej utan besiktningar och sånt. Bara klämma på nyckeln och hoppa in och köra iväg. Men – som allt oftare numer – utan att begripa hur det funkar.

måndag 19 mars 2012

Nu måste man starta ett nytt parti


Eftersom allting nu tycks gå åt helvete har jag bestämt mej för att starta ett nytt parti. Det har inget namn än. Det har inget program heller, bara en paroll. Den lyder: Nu gör vi tvärtom!
Jag bor i Östra Husby som är en liten överskådlig modell av Sverige. När jag kom dit fanns där allt som ett samhälle ska ha: polis, bank, postkontor, vårdcentral och butiker. Nu är polisen, banken och posten borta. Personalen från bank och post möter jag dagligen när de promenerar omkring i byn med hela sitt yrkeskunnande outnyttjat. Deras jobb försöker nu expediterna i ICA-butiken klara utan yrkesutbildning.
Mitt parti ska naturligtvis återupprätta polis, bank och postkontor i hela landet och ta tillvara det kunnande som nu går omkring oanvänt. Allt blir statligt förstås, även bankerna.
Jag gillar partiets paroll: Nu gör vi tvärtom! Den kan gälla priserna i ICA och alla andra butiker. Varför ska allting bli dyrare? Det kan ju lika gärna bli billigare. Det ligger ju inga naturlagar bakom priser på mat och plastkassar. Det är ju människor som beslutar.
Rösta på mej! Jag vill inte tjäna ett par miljoner om året som andra partiledare. Till såna politiker säger jag: Försämra aldrig för nån som tjänar mindre än du själv!
Inför aldrig avgifter, avskaffa dom i stället! På vår vårdcentral var det gratis att få en sticka i fingret borttagen av distriktssköterskan. Nu kostar det 100 kronor. Vadå för? Har hon fått högre lön? Ånej, men en höjdare i landstinget fick en löneökning på 16 000 kr – i månaden! – för ett tag sen.
Mitt nya parti har mycket att uträtta. Solidaritet är ett av våra nyckelord. Allt vi har gemensamt ska bekostas via skatten, som ska bli högre ju mer man tjänar. All utbildning och vård blir gratis. Likaså kollektivtrafiken. Då kan gamla faster Aina åka två hållplatser till ICA liksom tre mil till stan om hon skulle vilja dit.
Vi ska avskaffa Krishemmet och återinföra Folkhemmet genom att sluta med det sparande som infördes av den borgerliga regeringen 1976. Sen dess är ordet SPARA inpräntat i alla våra huvuden så att det blockerar vår tankeförmåga.
Man sparar genom att avskeda folk. Vi ska göra tvärtom och anställa fler och minska stressen i arbetslivet så att människor blir gladare och mindre sjuka. Det kostar inte mer att ha folk i arbete än att låta dom gå arbetslösa – det vet alla ekonomer, fast de har betalt för att inte säga det.
Bort med direktörslöner och bonusar! De som roffat åt sej sånt måste betraktas som asociala och omskolas.
Det är knepigt att starta ett nytt parti. Man måste gå klädd i kostym och se glad ut för att göra sej i teve. Man vinner ju inte röster på bra paroller numera utan på kändisskap och utseende. Här blir det problem – se bilden ovan! Som är tjugo år gammal. Nu ser jag äldre men klokare ut.
Och så ska vi ha ett namn på partiet. Vi kan kanske lära av Reinfeldt som bara satte "nya" framför sitt gamla solkiga partinamn. Hur tycker ni att "nya Socialdemokraterna" låter?

söndag 18 mars 2012

Rolig kan jag inte vara


Jag har ett elakt kusinbarnbarn som klagar på mina texter. Du skriver så tråkigt, säger hon. Kan du inte vara lite rolig nångång! Nej, säger jag. Jag vet inte hur man gör.
Jag går till Nationalencyklopedin. Där ägnas tre spalter åt begreppet Humor. Det börjar med en sk rolig historia. En passagerare på spårvagnen frågar: Varför står vi stilla så länge här? Konduktören: Vi väntar på ström. Passageraren: Ström? Kan inte han ta nästa vagn?
Såna historier kan locka fram ett leende men är i nästa ögonblick glömda och sätter inga spår. Så jag måste fundera. Humor borde väl inte vara något helt likgiltigt. Vad är jag själv road av?

När sjuksköterskorna strejkade för några år sen såg jag ett teveprogram där en förhandlare intervjuades. Hon tyckte att sjuksköterskorna krävde för mycket. Den fantasilöse journalisten tackade för intervjun. Jag tyckte han borde ha frågat: Vad tjänar du själv?
Hon tjänade nämligen 66 000 i månaden, läste jag i ETC. Ganska precis tre gånger så mycket som hon unnade sjuksköterskorna. Om han hade ställt den frågan skulle han ha skapat en situation som liknat satir. Då skulle jag ha blivit road.
Humor kan uppstå av ren dumhet. Tidskriften Clarté citerade George Bush som inte hade en aning om att han var rolig när han sa: – Merparten av vår import kommer från utlandet. Eller: – Ett lågt valdeltagande tyder på att färre människor deltagit i valet.
För många år sedan läste jag om två killar på bio. Den ene sa: – Jävla skitfilm egentligen. Och den andre: – Ja, och så kort sen! Det tyckte jag var kul, liksom när två damer på restaurang sa: – Maten här är förskräcklig. – Ja, och så små portioner sen!

En del ordlekar tycker jag är roliga. Som: Det är bättre att sitta på krogen och tänka på kyrkan än att sitta i kyrkan och tänka på krogen. Eller: För en del är livet bra jävligt, för andra är det jävligt bra. Eller som Tage Danielsson sa: Dom som far väl far väl för att dom som far illa far illa.
Jag tycker det skulle vara jättekul om någon ansvarig sa: – Tyvärr, landstingsdirektörn, du får ingen lön den här månaden – det finns inga pengar.
Mästarna kan rimma sina roligheter. Som Ove Klinthäll när han skriver om marknadsekonomin:

Den fria konkurrensen
tycks nästan jämt ta chansen
att nå sitt främsta mål:
MONOPOL!

Eller Povel Ramel när han talar om astronauterna och landar i rena galenskapen:

De kan flyga mot ofattbart avlägsna mål
men inte tända en tändsticka mot en tvål.

Nu får man se om ungjäveln hittar nåt roligt i ovanstående. I så fall är det inte min förtjänst. För nu har jag ju bara suttit och stulit från olika håll. Av det kan hon lära att det är det första en skribent måste bli duktig på.
     

lördag 17 mars 2012

Spara? Nej! Låt oss lita på vårt förnuft!


Ibland blir jag förskräckt av mina egna upptäckter. Till exempel den här: Folkets fiender finns numera bland våra folkvalda. För dessa finns tre naturlagar:
1) Deras egna löner och pensionsförmåner ska vara höga och får inte röras.
2) Politikers uppgift är att göra besparingar och försämra för vanligt folk.
3) Arbetslöshet är något naturligt och oundvikligt.
Den som fick mej att tvivla på den tredje naturlagen var Stefan Koch som för några år sedan i sin bok "Höger om!" skrev att de 150 miljarder som arbetslösheten kostade 1998 skulle ha räckt till att anställa allihop i den offentliga sektorn. Han konstaterade att arbetslöshet är något onödigt!

Sparterrorn har sin historia. 1976 kom borgarna till makten i Sverige. De satte igång med att förvandla folkhemmet till krishemmet. Det sades vara kris och alla måste hjälpas åt att spara. Inte de rika och inte politikerna förstås, men alla vi andra. 
Man trummade i oss en bakvänd nationalekonomi som sade att pengar måste till för att arbete ska kunna skapas. Alltså det som gäller för kapitalister – de måste ju ha eller låna pengar för att kunna starta företag och "ge" folk arbete. Vi andra, alltså samhället, kan ju sätta folk i arbete och först därefter använda pengar för att fördela resultatet av arbetet.

Arbete skapar välstånd och rikedom och håller samhället igång. Ett "sparande" genom arbetslöshet får samhällets verksamhet att avstanna och gör de flesta av oss fattigare.
Det smärtar mej nu att även de som säger sej företräda oss – till exempel socialdemokratiska politiker – har accepterat sparandet som något nödvändigt. Ett sparande som inte drabbar dem själva men väl oss andra.
Vi som inte är ekonomer kan använda vårt sunda förnuft som räcker ganska långt.

Du som har jobb kan fråga dej vem du jobbar för. Jobbar du för en privat företagare är målet att han ska tjäna pengar. Han kan stjäla din lön genom att avskeda dej och låta din kompis göra två personers jobb för en persons lön.
Jobbar du i offentlig sektor är målet att människor ska må bättre. Om ditt jobb är stressigt bör man anställa en till. Då minskar arbetslösheten. Du blir mindre stressad. Och dom ni arbetar för får bättre vård eller undervisning eller vad ert jobb nu går ut på.
Om politikerna fått för sej att de måste "spara" genom att dra in på personal så motverkar de alltså det allmänna bästa. En offentlig verksamhet kan aldrig gå med förlust, det kan bara en privat verksamhet göra.

Folkets fiender finns bland våra folkvalda. De som tillåter att sjuka människor utförsäkras. De som tvingar arbetslösa att jaga jobb som inte finns. Vi ser att allt sånt är orimligt. Låt oss lita på vårt förnuft och misstro dom som lurar oss!


fredag 16 mars 2012

Ta tillbaka begreppet arbetare!


                                                                                                                                   
Gårdagens diskussionsämne – skolan – väckte intresse, av de många svaren att döma. Låt oss fortsätta en bit till med denna fråga:
När hörde ni talas om arbetarklassen senast?
Det heter inte längre arbetare, det heter medarbetare. Detta bestämdes 1990 på SAF-kongressen (det som nu heter Svenskt Näringsliv). Det nya ordet började genast användas av våra lydiga journalister i alla media, liksom naturligtvis av direktörer, programledare och debattörer i press, radio och teve.

Därmed var arbetarrörelsen språkligt avväpnad. Man kan ju inte tala om en kämpande medarbetarrörelse. Man kan inte ens tänka sej en sån. Ingen vill väl anställa en motarbetare och ingen söker väl heller jobb som en sån. Nej, medarbetare ska det vara! Frid och fröjd i arbetslivet. Slut på klasskampen. Jag kommer att tänka på den danske poeten Carl Scharnbergs lilla dikt:

                 Läraren sade
                 att klasskampen var över nu.
                 En elev frågade:
                 Vem vann?

Nu vet vi vem som vann. Och de mest uppmärksamma av oss har också med smärta kunnat notera vilka av arbetarrörelsens representanter som hjälpt våra motståndare till segern.
Jag är pensionär. Jag tillhör PRO, som har fler medlemmar än alla svenska politiska partier tillsammans, men jag vill tillhöra ett arbetarparti. Och något sånt har vi inte längre.
Jag är hemlös.
Den rörelse jag växte upp i och där jag fick min demokratiska fostran tycks nu förvandlas till ett småföretagarparti. Barnen ska få lära sej företagande i skolan. När fick de lära sej solidaritet, sammanhållning, facklig kamp? Eller rentav klasskamp?

Jag började i folkskolan 1932 som jag nämnde i går, samma år som mina föräldrars parti kom till makten i Sverige. Undervisningen fortsatte oförändrad med utantillplugg av psalmverser och överklasshistoria med kungar och krig. När jag var elva år hade jag bestämt mej: Inte en dag mer än tvunget i plugget!
Vårt unika välfärdssamhälle byggdes utan hjälp av skolan som fortsatte som förut. Arbetarrörelsens historia kom aldrig in i läroböckerna. Lärarnas ideal förblev att inte ha nån åsikt om någonting. Såkallad objektivitet. Dvs följsamhet till föräldraföreningens borgerliga styrelseledamöter. 
Mötesteknik fick jag lära mej i Unga Örnar. Litteratur fick jag av far som var typograf och mor som var bokbindare. Musik och teater mötte jag i en ungdomsloge av IOGT. Övrig kunskap för mitt skrivande inhämtade jag på bibliotek.

Var ska dagens arbetarungdom få lära sej det de behöver för att ta makten från överheten och återupprätta välfärdssamhället? Det vet jag inte. Men jag känner att det är dags att återta begreppet arbetare och arbetarklass, så att det finns en begriplig grupp att tillhöra och verka i.
  

torsdag 15 mars 2012

En socialistisk barntidning


I en låda med mina föräldrars gamla papper hittar jag fem årgångar (1920–1924) av den socialistiska Barntidningen, "organ för socialdemokratiska ungdomsförbundets barngillen". Den blev efter några år kommunistisk och hade 1924 bytt namn till Den Unge Kamraten.
Mina föräldrar träffades 1920 och jag föddes 1925. Barntidningen kom alltså ut medan de var fästfolk och funderade på om de skulle få råd att sätta mig till världen. Läste de då om barngillena som "hade till uppgift att samla alla arbetarbarn och dra dem bort från de religiösas söndagsskolor och vänja dem vid att samlas i Folkets Hus"? Det får jag aldrig veta.

De var båda socialister av den generation som skulle bygga det unika svenska välfärdssamhället. De kan inte ha ogillat en barntidning med bidrag av Ragnar Jändel, Hjalmar Bergman, Gustav Johansson, Karl-Erik Forsslund, Kata Dahlström, Ture Nerman, Albert Viksten…
De måste ha haft lika stort nöje som jag av Farbror Redaktörns funderingar:
"Läraren sade att det måste finnas både fattiga och rika. Hur skulle de fattiga reda sig om det inte funnes rika som gav dem pengar och arbete? Men en gosse undrade varifrån de rika fått sina pengar. Han kände lust att räcka upp handen och fråga därom, men när han mötte lärarens barska blick svek honom modet. Men en gång, när han blev stor, skulle han också säga vad han tänkte."

Barntidningen hade förslag till undervisning i räkning:
Snickare Karlsson tjänar 8 kr om dagen och gör bord och stolar för 32 kr om dagen. Hur stor del av det han arbetar ihop får han i lön?
Kungahuset kostar 1,5 miljoner pr år att underhålla. En president kan man få för 18 000 kr. Hur många presidenter kan man betala med vad kungahuset kostar pr år?
Svensk Läraretidning reagerade skarpt på vänsterns skrifter som krävde kamp mot reaktionära lärare och reaktionära läroböcker:
"Vidare krävs förbud mot kroppsaga i skolan och studium över klasskampens historia i stället för historien om kejsare och kungar."
Barntidningen rimmade: "Historien, den svenska, som i skolan du pluggar / är en bok där det ljuges för fulla muggar."

Tiden gick. 1932 kom mina föräldrars parti sossarna till makten. Samma år började jag i skolan. Där satt en from fröken och pluggade i oss psalmverser och biblisk historia. Ännu tjugo år senare hade min lillebrors skola ordningsregler som började med: "Elev vinnlägge sig om gudfruktighet".
Folkskolans Barntidning ville lära ut förnöjsamhet. I nr 11/1922 skrev den till barnen: "Det är en lycka, då man har allt vad man önskar, men det är större lycka att icke önska sig mer än man har." Det citerades av Barntidningen under rubriken Ett dumt tänkespråk.

Skolan har vi grovt försummat. Förbud mot kroppsaga har vi uppnått, men till klasskampens och arbetarrörelsens historia tycks det ännu vara långt. Och hur krilleundervisningen borde se ut visste Barntidningen redan innan jag föddes:
Lärarinnan: Har Jesus inga lärungar i Sverige?
Olle: Jodå! Dom kallas socialister.  

onsdag 14 mars 2012

KÄRA MAMMA (Brev från en ung officer)

Kära mamma
jag mår så illa
Jag har mördat tio barn
i dag
Det är faan
hur man försöker
tar det månader innan man
blir van

Hur mår pappa
Han blir väl bra nu
från sin njurstensoperation
i vår
Ja jag tänkte
just på hans mage
när jag skar upp en gammal man
i går

Och lilla Lizzie
går hon i skolan?
Ja vi brände just en skola
härom dan
Och den sista
lilla eleven
ja hon likna lilla Liz
som fan

Det här kriget
drar ut på tiden
men vi bombar allt vi kan
från skyn
Tacksamheten
slår emot en
ifrån hororna därinne
i byn

Vi ska rädda
det här landet
ifrån kommunism och jäm-
likhet
Hälsa alla
dom därhemma
att jag gör min plikt mot gud
och er

Ja nu har jag
inte tid mer
för jag har ett litet upp-
drag till
Men jag tänker
på er ständigt
Kära hälsningar och kram
från – BILL! 

tisdag 13 mars 2012

Om rytm och rim

I går bjussade jag på en dikt från 1970 – En indiansk kvinna – en dikt som jag hittade bland mina gamla papper. Jag har skrivit att jag ogillar dikter utan rytm och rim, men tydligen har jag själv försökt skriva på det viset. Hur väl jag lyckats kunde ni själva se. Numera gör jag inget sånt. Kan jag inte rimma ska det åtminstone finnas en tydlig rytm:

FN-skrapan står på en tomt
som skänktes av Rockefeller.
Det är en jävla dålig plats
för ett sådant hus att stå på.

Annars håller jag med poeten Ove Klinthäll som får bidra med
DAGENS DIKT:

Det är inte lätt att tyda dagens poesi.
Det ställs krav på den som önskar tränga in däri.
Rim och meter, däremot, på det ställs mindre krav.
Om Karlfeldt levat skulle han ha vänt sej i sin grav.

 I morgon ska jag försöka visa att jag kan både rytma och rimma.