söndag 27 juli 2014

Hur det gick för Wernström

Vår vän poeten Ove Klinthäll brukar skalda om vad det blivit av våra mediekändisar. Jag visste inte att jag hörde till dem förrän jag fick läsa följande kväde: "Nu går jag ut", sa gamle Sven "och sätter fyr på marknaden!" Men dock, han tänkte efter först: "Var blir effekten bäst och störst? Gå in i skolan nån lektion och be dom: Gör revolution!? Att spränga eller nåt på ICA? Nej, där finns inte några rika. Dra in till stan, till H&M och hota med att spränga dem? Lars Stjernkvist borde sättas dit, men han är ju en trevlig skit. Nå, Reinfeldt borde klippas till, men slåss är ingenting jag vill. Så då, vad gör jag: Sitter här som hjälplös revolutionär, och tänker 70-tal och gnäller. Det vart ju ingen skräll då heller. Nå, faktiskt jag är ganska trygg men har nåt fanstyg i min rygg. kan knappast gå och inte jogga. Men en sak kan jag ändå: Blogga! Det är just nu det enda stället där jag kan slåss mot tjyvsamhället!

fredag 25 juli 2014

Privatisering är stöld från oss alla

I Proletären läser jag att Nybros allmännytta säljs ut trots folkligt motstånd: Måndagen den 7 juli klubbade ett oenigt fullmäktige igenom utförsäljningen av en sjättedel av Nybro kommuns kommunala bostadsbestånd samt ett flertal fastigheter med kommunal verksamhet. Sen står det: "Den politiska majoriteten Socialmoderaterna, S och M, röstade enhälligt för utförsäljning och valde att slå dövörat till de folkliga protesterna." Socialmoderaterna, ett elakt men träffande uttryck. Det tycks bli allt vanligare att allmännyttans tillgångar privatiseras. Vad är det annat än stöld från oss som äger allmännyttan? Det första vi måste kräva av höstens nya regering är en lagändring som förbjuder privatiseringar.

Hur skiljer man på hambo och mazurka?

Jag hittar gamla tonband med gammal dansmusik, såna låtar som mina föräldrar dansade till för ett halvt århundrade sedan. Den musiken är tidlös. Min far gjorde massor av låtar, till exempel: Midsommarnatt ack så tjusande nu välkommen var, midsommarnatt så berusande ljus och underbar. Glammande ungdom från bygd och by ser en morgon gry, alltmedan dansen går lustigt och glatt uti midsommarnatt. Osv. Jag saknar min pappa Gunnar. Han skrev inte noter utan lagrade sina låtar i mitt och min brors minne. En del kommer vi ihåg, men mycket är glömt och för alltid försvunnet. Han hade också kunskaper som jag skulle vilja ha del av. Hur skiljer man på hambo och mazurka? Pappa Gunnar dog 1978, åttio år gammal. Med honom försvann en massa musik och en massa kunnande. Inget att göra åt. Men någon annan kanske kan svara på frågan: Hur skiljer man på hambo och mazurka?

lördag 19 juli 2014

Ny dator – oanvändbar!


Hej på er allesammans! I går köpte jag en ny dator, jag skulle gå över till HP från Mac. Men se det gick inte alls det. Den nya datorn skulle vara färdig att använda direkt, men – skärmen är full av färggrant elände och det går inte att hitta ett tomt fält att skriva på. Det är naturligtvis mej det är fel på – jag vet inte hur man gör. Nu har jag bara att vänta på att ett barnbarn ska fixa installationen och göra det möjligt att använda nyförvärvet.
Så om det inte blir några bloggar ett tag framöver, så vet ni vad det beror på.

fredag 18 juli 2014

Inte vill vi ha ihjäl en populär flicka?


Hur har det gått för våra mediekändisar? Den enda som vet det tycks vara poeten Ove Klinthäll, hur han nu får den kunskapen. När det gäller Lili Marleen kan vi välja vilket öde vi vill ge henne:

Självklart gick det galet för Lili Marleen
då på 40-talet när krigets vindar ven.
Hon, vad jag vet, var från Berlin
som blev en enda stor ruin,
och – det är troligt nog –
hon krossades och dog.

Men vi, som önskar våra mediekändisar allt gott, kan ju inte önska livet ur en så omtyckt och omsjungen flicka som Lili. Nej, vi låter poeten ge henne ett bättre öde:

Rakt under lampan
och dess matta sken
stod Lili, den slampan,
när bassen föll i sken.
Han kom för sent och fick arrest,
men hon gick gladlynt till en fest
och enligt vad jag tror
blev gift med en major.

Då blev mera roligt/att sätta det på pränt/och därmed göra troligt/att det var vad som hänt.
Se där, nu blev jag också poet!

torsdag 17 juli 2014

Finns inte socialistiska lärare?


Här ett klipp ur Dagens ETC 11 juli under rubriken Återförstatliga apoteken:
"Regeringen brinner av iver att låta privata bolag och koncerner göra vinster på samhälles och medborgarnas bekostnad. Få studier visar att detta leder till något positivt.
Vår slutsats är enkel – låt samhället ta hand om vård, skola och omsorg. Människors hälsa är för viktig för att utelämnas till privata vinstintressen.
I år är det valår, låt oss lägga in en högre växel och kämpa för ett systemskifte!"
Artikeln är undertecknad: Maria Forsman Socialistiska läkare Göteborg.
Jag blir förvånad och glad. Det finns alltså en organisation för socialistiska läkare! Då borde det finnas en för socialistiska lärare också! Jaså inte? Om det låter alldeles omöjligt, måste man undra varför!   



onsdag 16 juli 2014

Tro på idén om förändring


I dag skriver vänsterpartisten och riksdagsledamoten Jens Holm i Folkbladet att han vill ha en statsminister som läser upp detta i sin första regeringsförklaring:
– I Sverige ska nya jobb skapas genom omfattande investeringar i förnybar energi, kollektivtrafik och klimatsmarta renoveringar av våra bostäder. I Sverige ska klyftor utjämnas genom en aktiv omfördelningspolitik. Vi inför en bankskatt så att bankerna får vara med och finansiera utbyggd välfärd och klimatomställning. Sverige ska nå samtliga miljömål. Sverige ska vara generöst mot omvärlden med solidarisk flyktingpolitik, höjt bistånd och vara en röst för de förtryckta och fattiga. Vapenexporten ska förbjudas. I Sverige ska vi bygga världens bästa skola, vård och omsorg, utan privata vinster och riskkapitalbolag. Vi ska göra detta tillsammans, i samarbete.
Och han tillägger: Omöjligt? Nej. Vi har gjort det förr. De gäller bara att tro på idén om förändring. 

tisdag 15 juli 2014

Dikter som aldrig blev skrivna


Dan Andersson är en gåta för mej. Han dog på hotell Hellman i Klarakvarteren i Stockholm den 16 september 1920. Hotellpersonalen hade rökt med vätecyanid mot vägglössen och inte vädrat enligt föreskrifterna. Samma år, 1920, hade han skrivit han dikten Epilog:

God natt – god sömn jag önskar er,
ni alla vandringsmän.
Vi sluta sjunga och skiljas – vad mer
om vi aldrig träffas igen.
Jag har sagt något litet och fattigt av det
som brunnit hos mig och så snart brinner ner,
men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet –
god natt – god sömn åt er.

Här låter det som om han skull ha vetat om sitt kommande öde och förutser sin egen död.
Under sitt korta liv hann han med att skriva ett hundratal dikter, många av dem tonsatta av honom själv och andra – och nu omistliga delar av det svenska kulturarvet.
Men – vad skulle ha hänt om inte personalen på hotell Hellman slarvat med vätecyaniden så att Dan Andersson fått leva vidare och kanske blivit dubbelt så gammal? Han skulle ha skrivit ett hundratal dikter till!
Ett hundratal dikter som vi vet att vi skulle ha älskat och sjungit – men som vi nu aldrig får tillgång till. Det känns som om de fanns någonstans, men de finns inte. Det känns obegripligt. 

måndag 14 juli 2014

Om alla mina oskrivna romaner


Bland mina gamla böcker hittar jag en deckare. Jag har faktiskt skrivit en deckare. För ett halvt århundrade sedan när man inte blev miljonär på sånt. Där konstaterade jag att alla tidningsmän jag känner går omkring med en oskriven roman. Det gjorde jag också.
Jag hade fängslats av "det burleska och komiska hos oss människor, när vi ligger med varann och kallar det kärlek, när vi frossar i vår nästas elände och kallar det välgörenhet, när vi konstruerar sinnrika apparater för att skjuta små hål i varann, när vi håller högstämda tal för en tvåfärgad tygbit på en stång – när vi gör alltsammans med en min som om alltihop vore allvar. Om det skulle min roman handla, och det som skilde den från mina kollegers var det enkla faktum att den skulle bli skriven."
Det blev den inte. Jag har alltid gått omkring med en massa oskrivna romaner i huvet. Varför blev de inte skrivna? Hur bär sej alla författare åt som får sina romaner skrivna och utgivna, så att de kan hålla dem i handen och känna stolthet över dem?
Jag är en författare med en massa oskrivna romaner. Om det är en förlust för kulturlivet lär vi aldrig få veta. 

söndag 13 juli 2014

Ett exempel på något mycket svenskt


I går var det marknad i Östra Husby där jag bor. Jag satt sju timmar i solen vid ett bord för att sälja mina böcker. Tvåhundra kronor för den kompletta Trälserien i fyra band. På tok för billigt, sa någon som visste att Trälarna nu är slutsålda och att de sex omgångar jag hade att bjuda ut kanske var sista möjligheten att få tag på dem.
Här mötte jag ett dilemma som på nåt sätt var moraliskt. I den kapitalistiska tankevärlden gäller principen om tillgång och efterfrågan: ju lägre tillgång och ju större efterfråga, desto högre pris. Men som socialist kan jag ju inte tänka kapitalistiskt. Jag tänker naturligtvis: Man ska inte behöva vara rik för att få läsa böcker. Sätt ett pris som folk har råd att betala! Så gjorde jag det och Trälarna var snart slutsålda.
En sån här marknad är en märklig företeelse. Den är hyperdemokratisk och kräver tolerans åt alla håll. Plötsligt har man Nya Moderaterna på ena sidan och nåt religiöst på den andra. Alla leende och trevliga. Inga gräl trots olika åsikter.
Mitt emot mej hade jag Kristdemokraterna. Alltså ett gäng som ville sprida den medeltida vidskepelse som i dag heter kristendom. Leende delade de ut sin tidning FAMILJENS RÖST med Göran Hägglund på omslaget till de förbipasserande. När en deras tidningar blåste iväg åt mitt håll hejdade jag den så att den inte skulle gå förlorad. Inte för att jag sympatiserade med tidningens innehåll, utan för att de som delade ut den var så trevliga.
Det här var en marknad där allting blandades: skaparglädje, vinningslystnad, tro och otro, politik till höger och vänster, lek och allvar. Ett Sverige i miniatyr. En uppvisning i något mycket svenskt – en mångfald utan gräl och utan vapenskrammel.       

fredag 11 juli 2014

Oj! En tjej blir god för förti mille!


Jag har ibland frågat vår vän poeten Ove Klinthäll hur det gått för våra mediekändisar. De svar jag fått har jag redovisar här. Nu gäller det Evert Taubes Ingrid Dardel:

Det är kanske ofta så att flicker
är rätt svaga för beröm och smicker,
risken är då kanske att dom dricker
alltför mycket när det bjuds med glans?
Ingrid, tror ni att hon följde leden,
den som Evert ställde in till Freden,
var förtjust och glad och följde seden
och åt fint och drack det vin som fanns?
Nja, han slapp totalt att fjanta,
de var gamla väl bekanta
och förmodligen så drack hon Fanta,
tänkte klart, var artig och sa tack.
Äta var väl vad hon ville
men hon hade redan kille,
blev med tiden god för förti mille
såsom uppmärksammad chef för Big Mac.

Jag har alltid gillat Ingrid Dardel. Som trubadur sjöng jag en gång i tiden hennes polska, och då kunde det låta så här förstås:
Ner för Brinken, fort som blinken, här går leden, in på Freden. Jag är Orfeus, här är underjorden. Kors! Nu seglar de ett skepp hitåt. Ner i källarn, akta kjolen! Hör du lutan? Hör fiolen! Ingrid hör! Det är ju Evert Taube som tar emot sej med din egen låt!
Jag såg Ingrid som en enkel tjej som stod vid Strömmen och kollade på gubben i den gröna båten när han veva upp sin stora håv. Om jag vetat att hon skulle bli mångmiljonärska skulle jag nog ha rivit sönder notbladet och slängt det (och därmed henne) i papperskorgen.

Klass mot klass! Där har vi parollen!


Man sover mycket på gamla dar. Man lever i två världar, en på natten och en på dagen. I natt drömde jag att jag attackerades av ett gäng feminister som gav sej på mitt språk. I föreningslivet fick jag inte vända mej till "Kära medlemmar", för det lät så manligt. Jag måste skriva "Kära medlemmor" också. På det sättet måste jag arbeta igenom hela mitt språk för att inte diskriminera kvinnorna.
På dagen kan jag se att feministerna sätter sin prägel på ett och annat i verkligheten också. Till exempel på sjukvården. Om man får tro poeten Ove Klinthäll göder de girigheten hos kirurgerna som får uttala sej på detta sätt:

Kom till mej om ni har feta
lår, jag gör dom smala
och rynkor tar jag bort
vill säja, om du kan betala.
Det ligger inga cancerfall
i mina sköna sängar
och ingen gallsten, inga bråck,
för det ger inga pengar.
Min skicklighet, den ställer jag
i tjänst för rikas trevnad
och ej för nåt så trist
som sjuka mänskors överlevnad.

Min hustru gjorde mej till feminist för att vi tillsammans skulle kämpa för kvinnors likaberättigande. Nu är hon inte längre med i kampen, och själv är jag vilsnare än någonsin. Margaret Thatcher var ju kvinna – skulle det förplikta oss till några sympatier? Och Annika Falkengren, Christina Stenbeck, Margaretha af Ugglas,
Eva Rausing och Fanny Sachs, allesammans rika övar allt förnuft.
Dom känner du inte till? Nej, sen Alliansregeringen avskaffade förmögenhetsskatten kan Statistiska Centralbyrån inte längre mäta klassklyftor och rikedomar i Sverige.
Så de rika, också om de är kvinnor, kan dölja sej bakom Wallenbergarnas slagord Esse non videre, Verka men inte synas.
Nej, skillnaden går inte mellan män och kvinnor – den går mellan socialister och borgerliga. Klass mot klass! Där har vi parollen!
   

onsdag 9 juli 2014

Våra erfarenheter är sej lika


Överheten är alltid nöjd med det den gör. Så är det i dag, och så var det på 1800-talet, då Fredrik Reinfeldts föregångare fick beröm även av dem som drabbades, om man får tro detta klipp från en dåtida arbetartidning:

Nog slet jag mycket ont,
Per Person sade,
strax innan hungern honom
uti graven lade.
Men dock en tröst jag har,
och det en god, min själ:
Uti ett ordnat samfund var det
som jag svalt ihjäl!

Dagens Alliansen tycker sej också ha skapat ett ordnat samfund. Överhetens åsikter är sej lika från tid till tid. Tyvärr är de drabbades erfarenheter det också.

  

tisdag 8 juli 2014

Inte kommunist – men socialist!


Maria-Pia Boëthius har skrivit så här:
"Jag har ägnat mig åt mediekritik därför att jag älskar journalistiken. I livet har jag jobbat med allt: dagspress, magasin, radio och teve, som reporter, som kolumnist och författare. Och sett journalistikens fantastiska möjligheter – men också sett dem förslösade. Så många stormedier har missbrukat sin makt och alltför många journalister har gått med på att göda maktmissbruket, valt karriär på ägarnas villkor istället för intensivt sökande efter sanning.
     Min första redaktionschef, Sigge Ågren på Expressen, frågade mig när jag var alldeles nyanställd vem som var min arbetsgivare? – Bonniers, svarade jag efter en stunds häpen eftertanke. Nej, sa Sigge. Inte alls. Du har bara en enda arbetsgivare – och det är läsarna! (Han ägnade sig åt hemlig omstörtande verksamhet. Det kunde han, trots att han helt öppet var kommunist, hans Expressen, i papper, sålde över en halv miljon och beräknades läsas av en miljon människor. Varje dag.)

Detta har Maria-Pia Boëthius skrivit i tidningen ETC. Som jag prenumererar på. Det borde du också göra. Dagens ETC, "en röd dagstidning för ett grönare Sverige". Den är ju landets enda socialistiska dagstidning.
Jag är inte partiansluten, i mitt yrke som författare ska man inte vara det. Men jag är ändå kommunist, liksom Sigge Ågren på Expressen och liksom du själv. För vad skulle vi annars vara? Halvborgerliga sossar eller helborgerliga – nej, fan heller.
Vi är kommunister. Men ordet är belastat av dem som missbrukat begreppet. Så vi bör byta ut det mot socialister. Vi är socialister. Du också. Vore du inte det borde du skämmas! 

måndag 7 juli 2014

Hur gick det för den åldrande Rosa?


Vår vän geniet Ove Klinthäll fortsätter att undersöka hur det går för våra mediekändisar. Rosa gick på bal och dansade med en berömd kavaljer, men sen då? Jo hör här:

Rosa fick dansa med Andersson,
hela sommarn, var kväll med Fritiof Andersson.
Fritiof var enträgen och galant,
och han var dansant.

Sommarens nätter var heta –
men sen kom regnhöstens tid.
Då, via brev, fick han veta
att han gjort Rosa gravid.
Då fick man se vad det var för karl!
Han smet från ansvaret att vara far.
Han stack till sjöss och försvann, utan svar.
En sån förbannad karl!

Det var ett riktigt elände,
för Rosa en tragedi?
Nej, faktiskt inte! Vad hände?
Sonen blev målargeni!
Han ställde ut verk i Louvren, bevars,
med vernissage den tjunionde mars.
Fritiof, den knölen, är borta och glömd.
Sonen blir världsberömd!

Jaså. Nu har vi fått veta hur det gick för Fritiof och sonen. Men vi har ingen aning om hur det gick för Rosa. Ska vi gissa att hennes son, den geniale målaren, tog hand om sin morsa och öste pengar över henne? Men vi vill inte gissa, vi vill veta! Så frågan kvarstår: Vilket öde mötte Rosa på bal, när hon åldrades och slutade gå på bal?    

söndag 6 juli 2014

Arbetarbarn behövde pekpinnar


Det var en gång en kapitalist som hette Davidsson. En kapitalist är som bekant en som köper andra människors arbetskraft och sedan behåller värdet av det de skapar med sitt arbete. Eftersom detta liknar tjuveri, vill de flesta kapitalister inte kalla sig så. Den här föredrog att kalla sig fabrikör.
Så börjar min bok Trälarnas döttrar som jag gav ut 1974. När jag kollar de böcker jag skrivit, men nästan hunnit glömma, finner jag att jag ofta har varit rätt pedagogisk. Sånt har vissa av mina kritiker kallat pekpinnar.
Det var kritiker ur medelklassen som inte behövde mina sanningar. Och som inte kände något för de arbetarbarn jag vände mej till och som hade behov av mina pekpinnar.
Davidsson dolde sitt tjuveri bakom titeln fabrikör. Men utvecklingen går framåt. De som i dag tillskansar sej våra pengar gömmer sej bakom titlar som dir eller den kortaste av alla: vd.
Synd att jag inte längre orkar skriva böcker. Ibland känns det som om jag fortfarande har något att lära ut. 

lördag 5 juli 2014

Döden i Amsterdams glädjekvarter


Hur går det för våra mediekändisar? Det har vi låtit poeten Ove Klinthäll undersöka tidigare. Nu har han tagit sej an Svarte Rudolf:

Se Svarte Rudolf har cancer
på huden av allvarligt slag.
"Han har inga rimliga chanser",
det påstod hans doktor i dag.
Ej hjälper tabletter och salvor,
men hemhjälpen kommer med stöd
och troligen inom ett halvår
är Rudolf den livsglade död.

Det där är ju tråkigt. Men dessbättre behöver inte vi ta hand om hans kvarlevor. Det får nederländarna göra, eftersom Rudolf kommer att avlida i Amsterdams glädjekvarter. 

torsdag 3 juli 2014

Lär känna dej själv och dina åsikter


Om något är heligt för mej så är det yttrandefriheten. I Almedalen har även nazister fått polisens tillstånd att framträda. Det tycker jag är okej. Åsikter ska inte bemötas med förbud utan med argument. Den som förordar yttrandefrihet måste ge frihet även åt de obehagligaste åsikter att framföras. Jag kom att tänka på detta när jag läste denna vers av Ove Klinthäll:

"Sverige åt svenskarna!" lyder parollen
för dom som  vill skärpa invandrarkontrollen.
Nå, tänk om vi föste ihop alla dem
som ej fötts i Sverige och sände dem "hem"
i enlighet med ovanstående rop
– då skulle vårt fosterland säcka ihop.

Om åsikter kunde förbjudas, måste det finnas en överhet med makt att förbjuda. Och överheten kan ju bli hur galen och folkfientlig och motbjudande som helst – se bara på Fredrik Reinfeldt och hans anhang. Rent teoretiskt kan vi få en ännu värre överhet som inte vore främmande för att belägga tidningar och författare med censur.
Yttrandefrihet måste vara frihet att framföra hur obehagliga åsikter som helst. Som måste bemötas i öppen diskussion. Där vi tvingas att granska våra egna åsikter och formulera våra argument. Då lär i känna oss själva och ser vad vi egentligen tycker och tror på.









onsdag 2 juli 2014

Hu gick det för våra kändisar?



I sin undersökning om hur det gått för våra kändisar i medierna har poeten Ove Klinthäll kommit fram till Evert Taubes Fritiof Andersson, den svenske karlakarl som ingen kvinna kunnat motstå, inte Flickan i Havanna och inte Rosa på bal, inte heller Carmencita från Samborombon, fast hon försökte länge nog. Så här gick det för honom till slut:

Ni minns väl Fritiof Andersson som var en aning full
och härjade med gänget som också hade beskänkt sej.
Men aj-aj-aj, på torget mötte en polispatrull.
Rakt från en fest in i arrest var inte vad dom tänkt sej.
Men efter timmars snutförhör så släpptes dom till sist,
och ångerfulle Fritiof blev fanatisk nykterist,
blev vegetarian och har fått extra år till låns,
tänker jag mej, jag har dock ej sett till hans dödsannons.


Jag hoppas vi får veta mer om fler mediekändisar. Hur gick det t ex för Augustin, Flickorna i Småland, Mjölnarens Iréne, Ann-Caroline och Axel Öman? Den som lever får se.

tisdag 1 juli 2014

Vi behöver en arbetarrörelse!


I dag fäster jag mej vid en rubrik i Folkbladet: Allt färre 15-åringar i kyrkan. "Kyrkorna har det kämpigt att hitta nya konfirmander. På fyra år har de ungdomar som konfirmerar sig i Norrköping minskat med en tiondel."
En kyrkoherde ser flera orsaker till nedgången. Han säger:
– Allt fler föräldrar till ungdomarna är inte själva aktiva i kyrkan. Dessutom tror jag att behovet av att tillhöra en organiserad rörelse minskar.
Ja, eftersom det inte längre finns någon arbetarrörelse i Sverige. Den fanns i min ungdom. Där var ateismen självklar. Kyrkorna stod lika tomma då som nu. Vi skulle aldrig ha tillåtit rika oljesheiker att finansiera moskebyggen i Sverige. Internationell solidaritet var självklar. Vi skulle ha välkomnat flyktingar och invandrare men inte tillåtit dem att ta med sej hit det de flytt från.
Ungdomen vänder kyrkan ryggen. Utan att formulera sig tar de unga avstånd från medeltida vidskepelse. Eftersom de saknar egen organisation är risken stor att de hamnar hos Sverigedemokraterna eller någon annan skum rörelse.
Vi behöver en svensk arbetarrörelse. Den borde byggas inom Vänsterpartiet – men? Den måste byggas av folk som inte låter sej besegras av fiendens främsta vapen, pengar! Som inte låter sej köpas!
De unga reagerar sunt. Tar avstånd från den medeltida vidskepelse som kallas religion. Men de gör det utan att formulera sina ställningstaganden. Det borde någon göra åt dem.
Vi behöver en arbetarrörelse.