fredag 28 februari 2014

Olof Palme hade aldrig livvakt


I dag är det Olof Palmes dödsdag. Det var den 28 februari 1986 som han blev skjuten på Sveavägen i Stockholm på hemväg från bio utan livvakter.
Olof Palme avstod från livvakter, vilket förvånat mej långt tidigare. 1971 var vi några som gick med honom mitt i natten på Sveavägen, mitt emot den plats där han femton år senare skulle mördas. Vi hade varit på krogen efter ett möte på ABF-huset där man diskuterat Torgny Lindgrens bok Hur skulle det vara om man vore Olof Palme? Palme var beläst och gillade att umgås med författare.
Redan då var jag förvånad över att en framstående politiker kunde promenera på stan vid midnatt utan livvakt. Jag sa att det här skulle nog inte förekomma i nåt annat land. Nä, men det här är inte nåt annat land, sa Palme. Det här är vårt fredliga Sverige, ett land som vi kan vara stolta över.
Femton år senare var bilden förändrad. Palme mördades. Poliser uppträdde konstigt kring mordplatsen och gjorde ingenting av det poliser ska göra vid ett mord.
Andra började forska i fallet. De kallades privatspanare. En av dem, gamle DN-journalisten Sven Anér, menar sig ha listat ut vem som höll i vapnet och pekat ut honom i böcker han skrivit. Den utpekade har gått under jorden och försvarar sig inte. Att anklaga en namngiven person för brott är en ärekränkning som kunde leda till åtal. Det finns en grupp som kräver: Åtala Sven Anér! Men starka krafter i samhället fruktar att ett åtal skulle blottlägga saker de vill hemlighålla.
Sven Anér har pekat ut den som höll i vapnet. Intressantare är naturligtvis skyttens uppdragsgivare. Som rimligen bör vara de ekonomiska höjdare som vill verka men inte synas. Och som har råd att gör av med sådana som Olof Palme och Anna Lindh.
Kolla på www.svenanerpalmemordet.blogspot.se. Sven Anér skriver där långa tirader som ingen orkar läsa. Strunta i det och sök i stället på: Sven Anérs böcker!    


torsdag 27 februari 2014

Hur undviker vi att bli fascister?


Murbruk heter ett litet förlag som drivs utan vinstintresse och säger sig vilja ge ut "garanterat olönsamma böcker".  I samarbete med Socialdemokratiska Studentförbundet och Byggnads gav de 2009 ut en debattbok om arbetarrörelsen och framtiden med titeln Efter ett kvartssekel av nederlag, där femton skribenter, från arbetare till professorer, medverkade utan ersättning.   
Det märkliga med boken är dess klarspråk. Som arbetare tycker man sig höra kompisar snacka, vilket är mycket ovanligt i skriven debatt.
De politiska partierna har förlorat betydelse i det demokratiska Sverige, sägs det. Det var inte Folkpartiet eller Moderaterna som startade den högeroffensiv vi i dag ser resultatet av. Det var SAF, i dag Svenskt Näringsliv, alltså kapitalägarna själva som gick in och återupprättade högern.
Socialdemokratin gav tidigt upp tanken på ett demokratiskt inflytande över den industriella utvecklingen. Partiet drev inte igenom det fackliga förslaget om kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder.
S-föreningar finns kvar men mest på papperet.  Arbetarrörelsen är död. Både SAP och Vänsterpartiet förtvinar. Kvar finns ledningen, "den politiska klassen", som gjort sig ekonomiskt oberoende av både väljare och medlemmar.
Arbetarrörelsen har blivit historielös. I dag gäller det att stärka den fackliga debatten om vad demokrati bör vara. Det räcker inte med parollen "en annan värld är möjlig". Nu bör man inse att "en annan värld är nödvändig".
Man kommer in på miljön och frågan om alla jordens människor kan komma upp till vår levnadsstandard. Och om vi kan försvara vår standard utan att bli fascister. Otäckt, men värt att grunna på.
                                                                                  







onsdag 26 februari 2014

Jag har åstadkommit en klassiker!


När jag var barn skulle alla ungar läsa eller höra bröderna Grimms sagor. Grymma berättelser. En varg slukar mormor. Elaka häxor göder barn för att sen äta upp dem. Ond styvmor ger barn förgiftade äpplen. En flickas lycka beror på att prinsen väljer henne. Sju dvärgar bor i skogen utanför det övriga samhället…
Nu googlar jag sagor och läser jag att många föräldrar väljer bort bröderna Grimms klassiska sagor för att de är "alltför otäcka och politiskt inkorrekta".
Politiskt inkorrekta? När jag själv skrev politiska sagor (Max Lurifax och andra) fick jag av kritiker höra att man inte skulle pracka på barn politiska åsikter. De menade förstås vänsteråsikter, men det sa de inte.
Ibland får jag för mej att det skulle vara roligt att skriv sagor igen. Men nu går det inte. Jag vet inte något om dagens barn, hur de lever, vad de roas av, vad de läser. Jag ser i pressen att mina yngre kolleger producerar en massa färggranna barnböcker. Politiskt korrekta, får man anta.
I ett mail berättar en bibliotekarie att min bok om Max Lurifax fortfarande finns i hennes bibliotek och används av progressiva lärare. Så jag har faktiskt åstadkommit en klassiker. Det skulle inte 1970-talets kritiker ha trott.









tisdag 25 februari 2014

Hur gör man för att åka buss?


I går kväll sände TV intervjuer med folk som blev tillfrågade om de använde kollektivtrafiken. De flesta körde bil. Om jag blivit tillfrågad skulle jag ha svarat att jag aldrig åker kollektivt. Jag kan inte ta buss. Jag vet inte hur man gör.
I min ungdom klev man på bussen och betalade till föraren. Om jag numera skulle tvingas ta spårvagn eller buss skulle jag råka illa ut. Jag vet inte hur jag skulle betala. Om det klev på en kontrollant skulle jag bli dömd att böta ett par tusen för att ha tjyvåkt.
I programmet påstods det att kollektivtrafiken blivit dyrare. Det är tydligen något slags kort man ska köpa som har ökat i pris.
Troligen bestäms både priset och systemet av politiker som aldrig själva anlitar kollektivtrafiken. Om de gjorde det skulle den alldeles säkert vara gratis.
Gör kollektivtrafiken gratis och lägg kostnaden på skatten! Då minskar biltrafiken. Och vi tar solidariskt på oss kostnaden för dem som politikerna aldrig ser – de gamla och fattiga som verkligen skulle behöva ta buss och spårvagn men nu inte har råd.
Jag har tidigare nämnt den gamla tanten som bor två hållplatser från ICA-butiken och som får släpa hem sina matkassar både sommar och vinter, men skulle kunna ta spårvagnen om den var gratis.
I min bok Kalle finkel och Makten säger en kvinna så här:
"Politiker är en som snackar bra men i övrigt saknar talanger. En som snabbt säkrar sina egna inkomster och förmåner och betraktar dom som det enda man inte får nagga på. En som aldrig drabbas av sina egna beslut. En som tror sig äga samhället och har mandat att sälja ut folkets egendom och rasera våra institutioner. En som inte vill följa folkets vilja utan i stället leda folket. En som i grunden inte är demokrat. En som troligen är son eller dotter till en politiker, för allt det här går i arv, faktiskt."
Jag håller med henne. För det är ju mina egna ord hon yttrar. Att skriva skönlitteratur är att få påhittade personer att säga det man vill ha sagt. Lite jobbigt – men värt besväret!

måndag 24 februari 2014

Vänder vi de svaga ryggen?


De närmaste dagarna ska jag ägna åt en bok som jag fått att recensera. Den heter Det här är inte mitt land, är skriven av Kristian Lundberg och utgiven av Atlas förlag. Så här står det på baksidan:

"Den här boken är en anklagelseskrift. I Sverige trängs desperata asylsökande på fängelseliknande förvar, kvinnor misshandlas av män de älskar, barn går hungriga till skolan, missbrukare och psykiskt sjuka är hänvisade till gatan. I ett litterärt reportage tar Kristian Lundberg ett samlat, ideologiskt grepp på de mänskliga konsekvenserna av ett samhälle som vänt de svagaste ryggen. Det här är en bok som vill förändra, som säger att det räcker nu."

Om du googlar Kristian Lundberg kommer du att finna en intressant person. Inte bara författare utan också kritiker. Har bland anat recenserat en deckare av Britt-Marie Matsson som var planerad men aldrig gavs ut, det är han nog alldeles ensam om. Hans egen Det här är inte mitt land är tryckt och ges ut 1 mars. Där skriver han om viktiga saker. Om han gör det bra ska jag alltså som recensent försöka bedöma.







söndag 23 februari 2014

Gubben och grabben har nåt gemensamt


I går kväll satt man och glodde på Melodifestivalen igen. Man vet att det är tråkigt men kan ändå inte låta bli. Som musiker hoppas man ju att det ska komma nån melodi, det heter ju faktiskt Melodifestival. Men nej!
Man får vara glad att vi har ett kulturarv med melodier som är hur gamla som helst och lever vidare för att de låter något. När man sätter ihop ett allsångsblad känns det naturligt att ta med Kostervalsen (1913), Flicka från Backafall (1920), Drömmen om Elin (1922), Trollebo-schottis (1924), Svinnsta skär (1928), Tangokavaljeren (1932) och Brännö brygga (1941).
I föreningslivet möter jag dragspelare och fiolister, både män och kvinnor, som spelar nästan gratis och håller vårt populära kulturarv vid liv i ren spelglädje. Men jag möter allt oftare kamrater som säger att de inte tänker lyssna på Melodifestivalen.
Ett barnbarn ringde och sa att han skulle skippa TV-underhållningen och gå på fotboll i stället. Han ringde för att han ville bli påmind om Ove Klinthälls fotbollslimerick som han tänkte skoja med på läktaren. Vi tragglade den tills han kunde den utantill:

Fotboll är stora affärer
Betalar gör vi proletärer
och skränar som fan
Men nere på plan
där springer tjutvå miljonärer.

Det kan tyckas vara ett häftigt kliv från melodifestival till fotboll. Men båda förekom på samma kväll, och man kunde välja. I båda fallen var det ju bara att sitta och titta på.
Gubben sitter helst hemma i värmen och tittar på TV. Grabben sitter i kvällskylan utomhus och tittar på fotboll.
Vad är det som förenar dem? Jo, båda underhålls av tävlingar, där några är förlorare och andra är vinnare. Gubben och grabben tävlar inte själva, de låter andra tävla åt sej och njuter av spänningen.
Jag har alltså hittat något som förenar Gubben och Grabben. Det var inte dåligt. Vi lever i olika världar, åldringen och ynglingen, men i grunden är vi av samma sort. Den upptäckten känns på nåt sätt behaglig.

lördag 22 februari 2014

Är jag mer betydelsefull än Einstein?


Verklig kunskap är något nytt i historien. Det är mindre än hundra år sedan människan började förstå hur materien är uppbyggd och upptäckte att vi bor i en galax med hundratals miljoner stjärnor bland lika många andra galaxer.
Vi har inte förändrats nämnvärt sen stenåldern och ska tydligen inte bli så mycket annorlunda i framtiden heller. Vi är stenåldersvildar med hög teknik och ägnar oss åt det vi alltid gjort: sex och våld.
Jag läser Ulf Danielssons Den bästa av världar (Bonniers 2008) och känner mej betydelsefull. Han menar att en författare är mer oersättlig än en vetenskapsman. Om inte Einstein hade upptäckt den allmänna relativiteten skulle någon annan ha gjort det. Men ingen hade skrivit romanen Bergtagen om inte Thomas Mann hade funnits. Och ingen skulle ha skrivit Trälarna om inte jag hade funnits.
Ulf Danielsson skriver klokt om vetenskapen. Det är inget tvivel om att Darwins förklaring om livets utveckling här på jorden är den korrekta. Men i USA tror nästan hälften av medborgarna att människan skapades fix och färdig av Gud och att naturhistorien är lögn.
De av oss som inte tror att universum har en skapare som skrivit en bok – en Bibel eller Koran – måste våga ifrågasätta dem som har den åsikten. Och dessa måste bereda sig på att plocka bort det som hör till förgången tid. Om inte det sker kan de stora bokreligionerna bli det största hotet mot mänsklighetens fortsatta existens, menar Ulf Danielsson.
Att låta religion få inflytande över politik och samhälle kan bara leda fel. Alla måste ha rätt att argumentera för sin tro, men i politiken måste religiös tro kallas för vad den är: vidskepelse.
Diskussionen om tillvarons gåtor förs bäst med hjälp av konsten, litteraturen och filosofin, anser fysikern Danielsson. Det anser jag också.                                                                                                                                    




fredag 21 februari 2014

En lögn som gör sanningen synlig


Att skriva en berättelse kan vara ett sätt att söka sanningen.
I en park sitter en man och studerar barnen om leker där. Barnens mammor tror han är pedofil och tillkallar polis. Han förklarar. Han är ingenjör och ska konstruera trampminor som ska skada barn. Inte döda utan skada. Inte i Sverige förstås utan kanske i Afrika.
Där är man van vid att se döda barn, där är man van vid hög barndödlighet. Men lemlästade barn kan ingen stå ut med. Man kan bryta ner fiendens motståndsvilja genom att skada deras barn.
Så nu sitter ingenjören och forskar. Försöker se hur barn trampar, hur hårt de sätter ner foten när de leker och när de går. En trampmina ska ju inte smälla bort hela ungen utan bara ett ben eller halva benet. Styrkan måste anpassas…
Berättelsen är påhittad, men vad finns det för sanning bakom den? Poeten Ove Klinthäll har skrivit:

Det neutrala Sverige säljer vapen på export,
och vem som helst får köpa bara vi får bra betalt.
Bofors´ produkter är förstås av allra bästa sort,
och massakrerar kropparna fullständigt neutralt.

Bakom varje tekniskt framsteg ligger forskning. Välutbildade ingenjörer forskar åt vapenindustrin, som är en av de största och lönsammaste industrierna i världen.
Det som sker där är hemligt. Men det som måste ske kan göras synligt i en påhittad berättelse. Litteratur är dikt. Det som påstås där är inte verifierbar sanning, men det kan vara så nära sanningen vi kan komma. Det är en av anledningarna till att skönlitteratur kan vara viktig. En lögn som gör sanningen synlig.




torsdag 20 februari 2014

Visa unga vad musik kan vara!


I går kväll var det fullsatt hos Musikföreningen Crescendo i Norrköping. En medelålders publik hade kommit för att lyssna (och titta på) Tuxedo Jazz Band.
Bandet består av sex medelålders grabbar som utvecklat en stil jag aldrig sett maken till. Tradjazz och teater på en gång. Till The Sheik Of Araby är en av dem utklädd till sheik. När det ska spelas country är hela gänget på ett ögonblick och med enkla medel förvandlat till sydstatare.
Ledare och presentatör är klarinettisten Rolf Carvenius. Småprat och roliga historier och klarinettsolon som får publiken att applådera. Peter Stenson är lika bra på tvättbreda som på trummor och trummar även på strängarna till Stefan Ramnells kontrabas. Lasse Höbingers trombonsolon fick ständiga applåder liksom Pelle Dywlings kornettsolon. När Stefan Agnell bytte gitarren mot banjo fick hela orkestern ett nytt sound.
Det här var musik för medelålders jazzdiggare. Inga ungdomar i publiken vad jag kunde se. Och det var synd. Det tycks gå en bestämd gräns mellan generationerna när det gäller musik.
Ska tradjazzen dö ut med den generation som nu är medelålders? Då går något mycket värdefullt förlorat.
I dag påstår Folkbladet att Norrköping ska bli Sveriges musikhuvudstad. Då har Musikföreningen Crescendo – som står för jazz, blues, folkmusik och visor – en viktig uppgift: att dra till sig ungdomen och visa den vad musik kan vara!

onsdag 19 februari 2014

Kan vi lära något av Kuba?


Sverige är ett rikt land. För de rika, men inte för de fattiga. Det låter kanske konstigt för alla med borgerligt själsliv om man påstår att vi – och de flesta andra länder – skulle ha något att lära av Kuba. Men det vill jag påstå att vi har.
En gång när jag och hustru Inga var på Kuba blev Inga krasslig och gick till doktorn. Jag minns doktorns förvåning när hon frågade vad hon skulle betala. Trodde hon att läkarbesök kostade något? Ja, i Sverige kostar läkarbesök något. I USA är de så dyra att miljoner inte har råd att gå till doktorn.
Sverige är ett bättre land att leva i än USA. Här har de flesta råd att söka vård på vårdcentraler och sjukhus. Men – en stor del av befolkningen har inte råd att gå till tandläkarn!
Sverige är ett rikt land. Men har ändå en del att lära av det fattiga Kuba!

tisdag 18 februari 2014

Är kärlek att stå ut med varann?


Det har nu gått ett halvår sen min hustru Inga avled. Det känns som om det var i går. Man vänjer sej aldrig vid ensamheten. Jag försöker hålla igång. Kanske skriva dikt:

Jag säger inte
Vi älskade varandra
i dessa sjuttio år
Jag säger inte
Vi älskade varandra
Jag säger
som hon själv en gång
uttryckte det
Vi stod ut med varandra
Så länge, så väldigt länge
Vi stod ut med varandra,
älskade, grälade, försonades,
stod ut med varandra
i sjuttio år
Det vill jag kalla
kärlek!

Jaha, nu har jag skrivit en dikt. Den ska med i en krönika på lördag, men du kan få den redan nu. Jag skriver nästan aldrig lyrik, så jag vet inte om den är bra. Troligen inte. Jag har inte ens vågat visa den för min vän poeten Ove Klinthäll. Han har tidigare bedömt lyrik på sitt elaka sätt: Om Karlfeldt levat skulle han ha vänt sej i sin grav. Nej, jag ska nog inte skriva dikter.





måndag 17 februari 2014

Lindras våra kval av likas jämmer?


När man har blivit åttinio bast och änkling, då känner man sej gammal och ensam. På morgonen reser man sej upp i sängen och sätter fötterna i golvet och undrar varför man ska kliva upp och gå. Man käkar frukost, lite flingor och mjölk, och känner att man bör ringa nån polare för att åtminstone få höra en röst. Jag ringer poeten Ove Klinthäll som börjar sjunga på Blåsippan ute i backarna står:


Blåsljudet hörs i min hjärtkammare,
pumpen den jobbar allt tveksammare.
Sluttampen närmar sej nu, vad det tycks,
men – leva länge som jag, är en lyx.

Lyx, ja, förresten, är långt liv nåt bra?
Tveksamt ifall det är nånting å ha.
Krämporna kommer och samlas på hög,
långsamt man rör sej och tanken blir trög.

Ser gör man dåligt och illa man hör,
valhänt blir liksom det mesta man gör.
Vad ska en människa leva för då?
Hoppas att blåsljudet snart slutar slå.  


Jaså, han känner sej lika eländig som jag? Det är ju en tröst. Som Olle Hedberg sa så "lindras mänskors kval av likas jämmer". Är ett långt liv nåt bra? Ja, för artister är det bra så länge de orkar göra framträdanden och någon vill anlita dom. Jag har två sk gig inbokade. Den 10 mars i Skärblacka och 28 mars för Förenigen Arbetarskrivare i Örebro. Prata böcker. Troligen sista gångerna jag står inför publik. Det måste jag klara av. Håll tummarna! Sen kan vi säja hej med gott samvete. Hej!     

söndag 16 februari 2014

En festival med skitlåtar nu igen!



Går du och trallar på Bissi-bissi-bissi eller Yes-We-Can i dag? Troligen inte. Fast du satt väl där i går kväll och kollade på Melodifestivalen och hoppades – liksom jag – på någon Waterloo eller Diggilo-diggilej. Igenting sådant kom. Inte en enda liten melodislinga som fastnade i minnet.
Något fanns det att glädjas åt. Till exempel Ace Wilder som höll undan mikrofonen från ansiktet så att det inte såg ut som om hon tänkte käka upp den.
Kan nån begripa varför man numera kör med stora runda mikar som de sjungande tycks vilja stoppa in i mun. Tidigare på dagen kunde man se programmet om Alice Babs karriär. Hon framträdde runt om i värden, och ingenstans såg man någon förfärlig rund mikrofon. Överallt var det smala mikar på mer än handsbredds avstånd från den som sjöng – men ändå med perfekt röståtergivning!
Den tekniken finns kvar, använd den!
Det är ju en evig tur att vi har Cornelis, Olle Adolphson, Carl Anton, Ramel och Taube och alla senare musikaliska begåvningar. Och för oss som spelar jazzmusik finns lika självklart All Of Me, Lady Be Good, Dinah, Exactly Like You och alla de andra som ingen tid kan ta kål på.
Vi behöver ingen Melodifestival. Vad vi behöver är melodier. Och låtskrivare som gör melodier av lust och glädje – och inte snickrar ihop skitlåtar för att få ut dom i TV.
   



lördag 15 februari 2014

Nytt kristet parti – va bra!


TV-nyheterna meddelar att vi har fått ett nytt kristet parti, Kristna Värdepartiet som utmanar Kristdemokraterna och vill ta röster från Sverigedemokraterna. De vill förbjuda aborter och homoäktenskap. Det är lite svårt att förstå varför det kallar sej kristet. Bibeln säger väl inte mycket om aborter och homosex. För att vara kristen måste man tro
att Jesus var avlad av en helig ande och född av en kvinna som aldrig haft någon man, oskulden jungfru Maria,
att Jesus är Gud och samtidigt Guds son, alltså son till sej själv,
att han avrättades för att Gud, dvs han själv, skulle förlåta våra synder och ge oss möjlighet till evigt liv hos honom i hans himmel,
att han efter sin död uppstod och flög upp till denna himmel,
att vi kan äta hans kropp och drick hans blod som oblater och vin i nattvarden,
att vi själva (de troende av oss) ska uppstå från döden och komma till himmelen på den yttersta dagen, tydligen på samma dag, och
att vi alla, dvs hela jordens befolkning, i så fall måste vara utrotade på den dagen.

Om vi som fortfarande har vårt förstånd i behåll begrundar detta, så finner vi att den sista meningen är den troligaste i kristendomen. Tekniken har gått framåt sen Bibeln skrevs. Nu kan jordens befolkning utrotas på samma dag, om Obama eller Putin får för sej att trycka på en knapp. Eller kanske någon annan storhet som fått tillgång till kärnvapen.
Jag föredrar att inte tro på någon yttersta dag, och inte på något annat i denna egendomliga religion heller. Men jag tror att det nya kristna partiet kan göra nytta genom att sno medlemmar från andra kristna grupper så att de blir mindre och inte får inflytande i riksdan eller någon annanstans. Då kan vi välkomna Kristna Värdepartiet.

fredag 14 februari 2014

Inte sitta på gatan och tigga


Man har ju en jevla tur som hör till den generation som hann få ATP innan den avskaffades. Nu får man tolvtusen i månaden utan att behöva uträtta ett skvatt. Det räcker till käket och hyran och elen. Jag behöver inte sätta mej på gatan med en burk och se nödlidande ut. Det är kanske inte heller tillåtet, om man får tro poeten Ove Klinthäll:

Lagar i Sverige är alldeles lika
för dumma som kloka, för slöa som pigga.
Exempelvis är det förbjudet för rika
såväl som för fattiga svenskar att tigga.

Man kan dela in befolkningen i två grupper: arbetare som tjänar pengar för att leva – och rikisar som lever för att tjäna pengar. Vi har i dagarna sett hur bankerna delar ut fantasibelopp till sina aktieägare. Vad gör dom med pengarna? Man kan ju inte äta sej mer än mätt och inte supa sej mer än full på dyra viner, inte köra mer än en Ferrari åt gången och inte spjutta sej till orgasm mer än en gång per dygn på prostituerade pojkar och flickor.
Så vad gör våra rikisar med pengarna?
Jo, de räknar dom! Det är ett slags psykisk sjukdom. Inte ha pengar att handla för. Inte vara glad åt att kunna gå på Östermalmstorg och ha råd att köpa hummer och annat godis. Nej, bara vara glad åt att samla pengar på hög! Se rikedomen växa. Ha större summor än rikiskompisarna. Sno åt sej lite mer av samhällets tillgångar för att bli lite rikare än de andra aktieägarna och bankdirektörerna.
Leva för att tjäna pengar. Det ska vi lagstifta emot en gång. När makten inte längre ligger hos de rikas regering.      



torsdag 13 februari 2014

Fick inte låna Bitterfittan


Det är nu länge sen jag flyttade från Stockholm och lämnade mitt styrelseuppdrag i Författarförbundet, men jag har fortfarande vänner som har råd att bo kvar på förra arbetarstadsdsdelen, numera medelklassens Söder. En av dem ringde i går och var förbannad. Han hade gått till biblis och bett att få låna nånting av Maria Sveland, som han hört på radions sommarprogram och blivit nyfiken på.
Han ville veta vad hon skrivit. Det borde vara sex böcker, men bibliotekarien nämnde bara fem. Hon var troende och kunde inte ta den sjätte bokens titel i sin mun: Bitterfittan.
Han hittade den i katalogen och googlade den och fick veta att den var "en kontroversiell uppgörelse med äktenskapet och kärleken", nånting som han – själv nyss skild – kände att han borde läsa.
Biblioteket borde ha hjälpt honom. Men det gjorde inte biblioteket, för är jobbade en person som inte kunde ta alla boktitlar i sin mun. Olämplig för sitt jobb. Men säkert skyddad av nån lag som förbjuder diskriminering av troende.
Det finns andra yrken där det jobbar folk som är olämpliga för sin sysselsättning. Dagens ETC berättar 11 februari om en barnmorska som lämnat in en anmälan om diskriminering sedan hon nekats en tjänst för att hon vägrat utföra aborter. Troende. Och med ett juridiskt ombud från frikyrkan Livets ord.
Religiös tro är vidskepelse. Troende människor bör inte anställas på jobb där deras tro begränsar deras handlingsförmåga. Religiös tro bör bekämpas med upplysning. Men samtidigt tillåtas.
Vi bör motarbeta den dumhet och förvirring som heter religiös tro. Men samtidigt värna trosfriheten. Se där den paradox som vi måste vänja oss att leva med!

onsdag 12 februari 2014

Politik, betyder det bedrägeri?


Politik borde vara samhällsnyttigt arbete men är ofta detsamma som bedrägeri. Man ser det redan i partinamnen. Nazism är en förkortning av nationalsocialism. Socialism är ju något många av oss drömmer om – men sannerligen inte nazism.
Vad betyder våra vanliga partinamn? Högern kallar sej moderat, vilket är ett adjektiv som betyder nånting måttfullt, nånting i mitten. Vänstern har ett hederligt partinamn. Kd och Mp likaså. Men vad betyder Centern? Och Socialdemokraterna?   
Och vad är det som får folk att rösta på Sverigedemokraterna? Man vet troligen inte att det är ett borgerligt parti med nazistiskt ursprung. Men man vet att SD vill minska invandringen. Och det vill ju svenska folket också. Något som aldrig diskuteras – därför att vi inte längre har någon sammanslutning där diskussion kan föras.
Moderaterna styr landet på Näringslivets uppdrag. Näringslivet – och därmed Sverige – styrs av wallenbergare och andra storföretagare som vill verka men inte synas. Politiker och mediefolk tar emot deras direktiv (grävande journalister borde undersöka hur) och lyder dem obehindrat.
Svenska arbetare byggde ett välfärdsland som blev unikt i världen. Det var detta – och inte kommunismen – som hotade kapitalismen och därför måste förstöras.
Man köpte ut ledande socialdemokrater (något som grävande journalister också borde belysa) och tystade svenska folket med en gränslös invandring och snack om rasism.
Nu växer Sverigedemokraterna. Ett parti som vill minska invandringen, i likhet med den tysta majoriteten av svenska folket. Men SD är ett borgerligt parti som denna tysta majoritet aldrig borde rösta på. Ett borgerligt parti med skum och brun bakgrund, ungefär som moderaterna, vilka vi inte heller skulle rösta på om vi hade en arbetarrörelse som kunde upplysa oss och där vi kunde diskutera. Det har vi alltså inte.
Till våren fyller jag 89 år. Jag hoppas hänga med till hösten och nästa val – för att se om det då alls finns något att rösta på.



 







tisdag 11 februari 2014

Som feminist bjuder jag på en kvinna


Klart att man är feminist fast man är född i en tid då karlar var familjeförsörjare och kvinnor stod vid spisen och lagade mat och tvättade kläder och snöt snoriga ungar och hotade dem med att de nog skulle bli åthutade när pappa kom hem.
Klart att man är feminist och lyssnar på vad kvinnor har att säga. I dag lyssnar jag på Anna Maria Katarina Dalström (1858–1923), mera känd som Kata Dalström. Först socialdemokrat, sen kommunist. Klok kvinna som bland annat yttrade sig sålunda:

"Vi behöver vetenskapsmän, ingenjörer, tekniker, läkare, skollärare och organisatörer på andens olika områden, lika väl som vi behöver handens arbetare på alla samhällets olika fält, men vad vi ej behöver i vårt kommunistiska samhälle – det är alla dessa parasiter som nu lever på räntor och kuponger, dvs alla dessa som är tärande utan att vara närande."

Ja, så sade denna kloka kvinna. Du kan googla fram hennes produktion och hennes personalia och upptäcka att hon inte bara var klok utan också vidskeplig, dvs religiös, troende. Vilket jag finner obegripligt och störande. Men som feminist gläder jag mej åt att en kvinna kallar aktieägare för parasiter. Det påminner mej om en vers av Dan Berglund som jag brukade sjunga som avslutning på varje framträdande på den tiden då jag var en flitig gigare:

Mina herrar som räknar profiter,
parasiter som styr detta land,
ni ska få sopa i våra fabriker,
ert förbannade rövarband!  


Kata Dalström hittar du på biblioteket. Dan Berglunds skivor kan du rekvirera från Kommunistiska Partiets bokhandel Röd stjärnan i Göteborg. 

måndag 10 februari 2014

Monolog för kvinnlig politiker


Hejsan! Jag är politiker jag.  Tror ni mej inte. Jodå, det finns snygga politiker också. Man gör sej bättre i teve om man ser lite ut.
I dag ska jag göra kommunen lite bättre. Höja lyckokvoten, om man säjer.
Men först måste jag försämra lite. Allt måste bli sämre innan det kan bli bättre, som en klok man en gång sagt.
Jag börjar med att se till att ett vårdhem tvingas avskeda två vårdbiträden. Då blir de lessna. Och sex gamlingar som får sämre vård blir också lessna. Antalet lessna blir åtta.
Men en moderat räknenisse i kommunen blir glad och berömmer mej. Då blir jag också glad. Två glada. Och så blir det dynamiska effekter. Våran statsminister får beröm i Bryssel och blir glad.
Tre glada mot åtta lessna.
Ett av de avskedade vårdbiträdena tar livet av sej. Fem av gamlingarna dör, som de måste förr eller senare. Då är det tre lessna kvar. Tre lessna mot tre glada, då väger det jämt. Så egentligen har ingenting hänt.
Utom att det går bra för Sverige.
Hur blir det nu om jag vänder på det och börjar om från början? I dag ska jag göra kommunen lite bättre genom att se till så vi kan anställa två nya vårdbiträden. Då blir de två glada för att slippa vara arbetslösa. Två vårdbiträden som redan har jobb blir också glada för att få sin arbetsbörda lättad och slippa bli utbrända. Och åtta gamlingar blir glada åt att bli rullade ut i solen.
Tolv människor har blivit glada. Det gör mej glad. Nu är vi tretton glada.
 Men den moderata räknenissen blir lessen. Och direktören för Fifflar Care blir lessen för att han inte kommer åt de kommunala pengar som räknenissen räknat fram åt honom när han privatiserar vårdhemmet, som han tänkt göra. Och så blir vår statsminister lessen eftersom det inte blir nåt beröm från Bryssel för det vi gjort här i kommunen.
Och direktören för Svenskt Näringsliv – det som förr hette SAF, Storföretagens Asociala Förening – han blir lessen för att vårt vårdhem nu funkar bättre och alltså inte ska privatiseras.
Fyra lessna mot tretton glada, det blir ett överskott på nio glada. Kors, min politik funkar visst riktigt bra!
Men jag har ju glömt ledarskribenterna! Den svenska pressen ägs i stort sett av åtta familjer och enskilda. Låt oss säga att åtta borgerliga ledarskribenter blir lessna över att pengar satsas på att våra gamlingar ska få det bättre. Hur blir lyckokvoten då?
Åtta lessna mot nio glada – det blir bara en enda glad person över. Det kan inte vara vår statsminister och knappast nån av dom andra heller. Det måste väl vara jag då?
Nåja. Än sen? Jag kan ju inte bli lessen för att jag själv blir glad. Nånting har jag ändå uträttat i dag. Åstadkommit ett överskott av glädje om än aldrig så litet.
Och det måste väl vara det som är själva meningen med politikerjobbet. 

söndag 9 februari 2014

En tävlan med åtta likadana låtar!


Så sitter man och glor på Melodifestivalen igen. Jag försöker hitta en melodislinga som man kan nynna på efteråt. Men för mej låter allt likadant. Professionellt och industriellt.
Och så segrar Sanna Nielsen. En självcentrerad tjej som inte inser att alla medverkande – inte bara hon själv – behövs för att det ska funka på scenen.
Jag har varit med och kompat kända sångerskor vid några tillfällen. De kommer klivande, hälsar på sina musiker och sprider en känsla av att det ska bli kul att göra ett gott jobb tillsammans.
Så har det varit utom vid två tillfällen. Det ena var på Nalen i Stockholm och det andra på en scen i Norrköping. På Nalen var det en riktig kändis som inte låtsades om sina musiker utan uppträdde som om hon ensam skulle framträda.
I Norrköping var det Sanna Nielsen. Jag satt närmast henne av de musiker som skulle kompa. Om hon bara sagt hej skulle vi ha känt att vi var ett gäng som skulle samarbeta. Men hon såg varken mej eller de andra musikerna, klev bara förbi oss och drog på sej publikens uppmärksamhet.
Sanna Nielsen är en duktig artist. Hon har en fin sångröst och kan göra det bästa av den låt hon får sej tilldelad.
Men vad var det hon fått att sjunga i går kväll? Jag kunde inte höra någon skillnad på den melodin och de övriga. Inte en melodislinga att komma ihåg och nynna på efteråt.
Och så till allt jävelskap släpper de fram Herrys med Diggi-loo Diggi-ley i programmet – en sån låt som man sitter och längtar efter medan de tävlande drar sina tråklåtar.
När jag började musicera på 1940-talet fanns det en standardrepertoar av gammaldans, jazz och visor som alla kunde. Vår repertoar hade under många år byggts upp av sånt som folk gillat. Det låg i både musikernas och publikens intresse att låtarna hade kvalitet och blev långlivade.
Grammofonindustrin hade motsatt intresse. Den behövde kortlivade låtar som man snabbt tröttnade på så att skivförsäljningen hölls igång.
I föreningslivet möter jag dragspelare och fiolister, både män och kvinnor, som spelar nästan gratis och håller vårt populära kulturarv vid liv i ren spelglädje.
Nu prackar man på oss låtar som man knappt kan skilja åt och som man omöjligt kan minnas dan därpå.
Är det jag som blivit för gammal och inte kan hänga med? Det är väl troligt. Så gläd er åt Melodifestivalen ni som kan. Ni är i gott sällskap med några bolagsherrar som gläder sej åt att tjäna pengar på spektaklet – som måste vara den egentliga anledningen till att det finns till.       

lördag 8 februari 2014

Många slags sport i OS-byn!


Det här med sport är mej fullständigt främmande. Jag bläddrar förbi sportsidorna och kollar aldrig fotboll ens på TV. De olympiska spelen vill jag inte veta något om. Men när de förvandlas från sport till politik blir det en annan sak. Här har poeten Ove Klinthäll fått mej intresserad:

Månghundrade miljarder har IOK fått sprätt på
Slaveri och mångmiljardermutor tar man lätt på,
störd miljö, polisvåld, grov förföljelse, censur…
men visst, man ställer kraven lägre på en diktatur.
Nog minns vi Kina; se på Ryssland nu – vem ska bli trea?
Ja, är man konsekvent bör OS gå till Nord-Korea!

Jag har tagit reda på att OS betyder Olympiska Spel och IOK ska vara Internationella Olympiska Kommittén. Men det rör sej visst inte bara om sport. När OS hölls i London beställde IOK 150 000 kondomer åt de tävlande. Det är många vackra människor i sitt livs form som strålar samman på en liten yta, har någon sagt. Och all slags sport måste väl få utövas inom ramen för olympiska spel. Så var det säkert i det gamla Grekland där de olympiska spelen hade sitt ursprung.
I Sotji är det 2284 tävlande (1717 män och 1167 kvinnor) och då har det bara beställts 100 000 kondomer att delas ut till dem.. Det betyder ca 43 kondomer per person.
Det här har jag fått veta genom att googla på OS. En talesperson för IOK säger att fördelningen av kondomer i OS-byn avser att förhindra spridning av HIV och aids. Och det måste man väl säga är ytterst berömvärt!





fredag 7 februari 2014

Låt oss prata om Pengar


Det var länge sen vi såg dom
men om rätt vi minns
är pengar ändå något
som faktiskt finns

Pengar är ett mått på arbete
Arbete skapar rikedom
Rikedom samlas alltid hos någon
som inte har arbetat ihop den

Det är en moralisk skillnad
på att tjäna pengar för att leva
och att leva för att tjäna pengar

Bankerna har numer inga pengar
bara oerhörda rikedomar!

En rik man är antingen en skurk
eller son till en skurk

Ett rikt samhälle borde skämmas
över sina rika
som ett fattigt samhälle skäms
över sina fattiga

Det bästa i livet är gratis
– kärleken till exempel

Men man kan också tjäna pengar
på att sova i andras sängar

Pengar är som gödsel
De får mening först när de sprids ut

Att sprida dom till så många som möjligt
trodde vi att regeringen fått fullmakt till
men den har svikit

Så nu är det på tiden
att vi själva hugger i!

För pengar…

Det var länge sen i såg dom
men om rätt vi minns
är pengar ändå något
som faktiskt finns!



torsdag 6 februari 2014

Du kan bli en Arbetarskrivare!


Det påstås att arbetare inte finns. Men någon hämtar dina sopor, bygger ditt hus och tar hand om din gamla mamma. Arbetare finns, och arbetarförfattare.
Detta läser jag i Föreningen Arbetarskrivares utskick som kom i går. Det är en innehållsrik publikation. En bok av Ove Allansson heter "Författare vill varenda jävel vara, då slipper dom arbeta" – en titel som han fick alldeles gratis av en hånfull man.
Sveriges mest lästa poet, Jenny Wrangborg, presenterar sin nya diktsamling Vad ska vi göra med varandra, som Ordfront nyligen gett ut. "En mörk men kärleksfull bok. Mörk därför att dikterna befinner sig mitt i förändringen och ser hur den borgerliga politiken har förstört livsmöjligheter och skapat otrygghet för vänner, arbetskamrater och för alla de som i dag inte räknas – de arbetslösa, bostadslösa, papperslösa. Kärleksfull för att…" Osv.
 
Poeten Ove Klinthäll presenterar sej på prosa men också på vers:

När jag var ung, då tyckte jag min spegelbild var vacker,
mitt hår låg flott i brylcreme, det var intressant och kul.
Nu har jag alla skäl att brista ut i gråtattacker,
för spegeln visar mej en karl som är så jäkla ful.
Men – om jag tittar riktigt noga kan jag se, med ens,
en snäll och trevlig karl med avsevärd intelligens.

Det här är arbetarskrivare som lämnar ifrån sej proffsiga och fina texter. Men – det märkliga är att man kan bli med i Föreningen Arbetarskrivare utan att ha skrivit en enda rad! Du kan bli medlem bara för att du kanske skulle kunna tänka dej att försöka skriva nån gång. Eller för att du bara är intresserad av litteratur som utgår från arbete och vardagsliv. Föreningen ger ut antologier, ordnar skrivarkurser och uppläsningskvällar.
Gå med i Föreningen Arbetarskrivare! Medlem blir du genom att sätta in 100 kronor på postgiro 290050-4, Föreningen Arbetarskrivare. Känn dej välkommen!