måndag 30 september 2013

Säg viktiga saker på vers!



På vers går det att säga viktiga saker med få ord och korta rader. Några exempel får här bilda DAGENS DIKT. Till Hylands hörna i TV skickade en amatörpoet dessa tänkvärda rader:

Glesbygd är en trist miljö,
ensam får man stå i kö.

Efter senaste valet när sossarna vann skrev Mats Nörklit den här kommentaren i Dagens Nyheter:

Hoppet om nåt annat
kvarstår lik förbannat.

Tage Danielsson skrev mycket som man helhjärtat ville stämma in i. Dessa rader av honom skulle jag gärna ha skrivit själv:

När det regnar kallt om hösten
kan det på humöret nöta.
Ändå har du då sen trösten
att lapplisorna blir blöta.

Jag som är medlem i Pensionärernas Riksorganisation PRO gillar naturligtvis den här versen av Ove Klinthäll:

Ack svensk demokrati är trött och slö
föreningslivet håller på att dö.
De enda som har hopp och framtidstro
och ungdomsglädje tycks va PRO.

Det finns ett otal versformer. Den som vill fördjupa sig i ämnet bör titta på Alf Henriksons  lilla pocketbok om verskonst. Den är förmodligen slutsåld men bör finnas på biblioteket.





söndag 29 september 2013

Vad är det att vara rom i dag?



Det snackas mycket om romer nu, sen det visats att polisen lagt upp register på dem. Jag blir nyfiken. Vad innebär det att vara rom i dag?

När jag turnerade med Katarina Tiakon i Småland för länge sedan berättade hon i varje föredrag hur hennes pappa gifte bort henne med en karl hon inte ville ha och att hon måste fly från äktenskapet.  Tydligen hade romerna andra seder förr än de har i dag.

Om man googlar på romer får man fram vad kulturen varit. Det fanns regler gällande renhet. Män var generellt sett renare än kvinnor. Barn och äldre var renare än andra. Matplatsen var helig, matkärl som har vidrört marken eller stolar måste kastas. Man fick inte tvätta kökshanddukar eller annan kökstextil tillsammans med annan tvätt. Man fick heller inte blanda yngre och äldres kläder när man tvättade, inte heller fick kläder som man använde nedanför midjan blandas med kläder ovanför (allt från midjan och ner ansågs vara smutsigt). Man kan undra när sådana regler gällde.

Romernas historia i Sverige är kantad av förföljelse. Mellan 1914 och 1953 var romsk invandring till Sverige förbjuden, vilket betyder att Sveriges gränser var stängda för romska flyktingar under andra världskriget och de nazistiska förföljelserna. Under första delen av 1900-talet blev romer tvungna att bo i tält eller i "zigenarläger" fram till 1960-talet. De drabbades av tvångssteriliseringar, tvångsomhändertaganden av barn och tvångsassimilation.

Professor Karl-Olof Arnstberg har sagt att romerna är det mest förföljda och diskriminerade folkslaget i världen och att det därför är naturligt att de svarat med en viss brottslighet. En sådan brottslighet måste polisen naturligtvis ta itu med, men det rättfärdigar ju inte de skånska registren där oskyldiga och även barn är upptagna.

Det som väcker min nyfikenhet är vad det betyder att vara rom i dag. När någon stiger fram och säger: Jag är rom. Vad är det hon egentligen säger då? Det kan ju inte vara ras. Kanske kultur? Det enda jag vet om romer i dag är att de med dans och en sprudlande musik kan uttrycka en livsglädje som vi andra skulle behöva låta oss smittas av. 


fredag 27 september 2013

Fan att jag inte kan rimma!



För några dagar sedan skrev jag här om struntprat och skvaller. Det blev en artikel på 2100 tecken. Det är märkligt att en poet kan säga samma sak med bara knappt 200 tecken, som här Ove Klinthäll:

Jag vill va intellektuell,
fundera djupt och handla stort,
va klok och god och kulturell
och tala elegant och fort.
Men inte blir det ryktet mitt
evad det förefaller.
Jag pratar helst om datt och ditt
och lyssnar mest på skvaller.

Vi som frilansar i tidningar får ofta betalt efter antalet tecken inklusive mellanslag. En krönika på 3000 tecken ger 500 kronor i en liten blaska och 5000 kronor i de stora Stockholmstidningarna. Fast jag tycker det skulle vara roligare att klara mej med 200 tecken och rim – om jag bara kunde.






torsdag 26 september 2013

Ny stor Stockholmsskildrare



Det Stockholms Söder där jag växte upp var en arbetarstadsdel. Det är det inte längre. Den tvårummare där vi betalade 75 kronor i månadshyra säljs nu för miljoner. Om hur det gick till när en inflyttad medelklass tog över Söder från dess arbetarbefolkning kan man läsa i Lena Kallenbergs roman Södermorsor (Leopard förlag 2010). 
Stockholm har sina stora skildrare. Strindberg, Fogelström och nu Lena Kallenberg. I Apelsinflickan beskrev Kallenberg 1800-talets Södermalm. I Södermorsor visar hon hur dagens Söder kommit till. Det är förändring på gång överallt. Man beslutar införa kodlås på portarna. En småbarnspappa säger:
– Folk kan inte hälsa på hos varann spontant längre, hela samhället är på väg åt helvete och hur ska småungarna komma ihåg en massa siffror!
Mycket riktigt – snart börjar ungarna irra omkring på Götgatan för att de glömt portkoden.

Lena Kallenberg får Söder att leva så som vi minns den, vi som vuxit upp i stadsdelen. Där doftar stekt falukorv och pytt i skymningen. Fred Åkerström sjunger på utomhusteatern under kastanjerna i Vitabergsparken. Snart 80-årige Ivar Lo går ner från Bastugatan för att köpa tändstickor och se lite folk. I Björns Trädgård umgås alkoholister, sjukpensionärer, parkbänksnötare och frånskilda med vem som råkar komma dit.

Det finns gamla hus med smålägenheter kvar, men där börjar kakelugnarna rivas och ersättas av elradiatorer och lägenheterna slås ihop till större. Fattiga barnfamiljer och pensionärer ska bort. Småbutiker ger plats åt livsmedelshallar. Ölcaféer blir pizzerior. Hyreslägenheter förvandlas till bostadsrätter. Enrummarna försvinner. Nu ska det vara fyra-fem rum. Och garage.

Dom lyckades, vilka "dom" nu är. Lena Kallenberg beskriver ett dramatiskt skeende i Stockholms nutida historia. Det är bara att upprepa: Stockholm har här fått en ny stor skildrare.








onsdag 25 september 2013

Ondesunnysajdoffdestrit



År 1938 startade Thore Ehrling och jag varsin orkester. Hans blev långlivad och fick spela dansmusik på Skansen. Min blev bara ett par år gammal och spelade i en källare i det barnrikehus på Söder i Stockholm där jag växt upp.

Grabbarna i min orkester var inga dåliga jazzmusiker. De kunde inte spela efter noter men var bra på att improvisera. De gjorde som även Alice Babs Nilsson gjorde på den tiden – lärde sej låtar och texter från grammofonskivor utan att begripa vad titlar och texter på engelska handlade om.

Min orkester hade en mycket begränsad repertoar. Den första låt vi spelade hette Visspering. Sen blev det Åloffmi, Dajna och Ejntschisvit. Jag tror vi försökte oss på Stardasst också, men den var för släpig och rätt svår i harmonierna.

Jag blev aldrig någon framgångsrik kapellmästare. Men de låtar jag lärde mej på 1930-talet sitter kvar i mina fingrar på gitarren. Och de flesta av dem har överlevt i jazzens standardrepertoar. Själv kan jag än i dag gå och nynna på Ondesunnysajdoffdestrit utan att försöka komma ihåg hela texten eller fatta vad den egentligen betyder.    



tisdag 24 september 2013

Här kan du läsa lite strunt



De flesta såna här bloggar – och det finns hundratusentals – är till för struntprat. Det låter inte särskilt viktigt, men hur är det nu – det till synes tanklösa småpratet är kanske inte alldeles meningslöst. Du kan läsa en del om det i Till struntpratets lov av Viveka Adelswärd, en bok som Brombergs gav ut för några år sedan.

 Viveka Adelswärd har forskat i struntpratet. Resultatet är både roande och överraskande.
Åsikter och argument ligger inte alltid färdigformulerande i våra huvuden. Under ett vanligt samtal kan vi ibland säga något som vi inte visste att vi visste eller tyckte. Vi behöver andra människor som bollplank för att få igång tankarna.
Vi pratar strunt under arbetsluncher, på fikaraster och vid restaurangbord lika väl som vid högtidliga middagar. Hur inleder man ett samtal? Fint väder i dag. Var kommer du ifrån? Lättast är det att börja prata med nån som har hund. Vilken fin jycke, vad heter den?

När kaffet kom till Europa på 1500-talet blev kaffehusen populära. Där frodades skvallret, dvs oftast prat om andra människors sexuella aktiviteter eller personliga drivkrafter. Skvallret är vår populäraste samtalsform.
De flesta av oss pratar oftare om teveprogram än om viktiga ämnen, t ex politik. Ibland är det bättre att vara underhållande än sanningsenlig. Vita lögner hör hemma i struntpratet. Åh, vad det här var gott! Vilken vacker klänning!
Vid matbordet får barnen inte bara matvanor utan även pratvanor. Barn har en språklig upptäckarglädje. En liten flicka hittade på ett samlingsnamn för apelsiner, clementiner och mandariner – klyftariner. Barn bör få prata, inte låta maten tysta mun.

Viveka Adelswärd ställer frågor och redovisar forskningsresultat. Vad är skillnaden mellan klyschor och floskler? Varför talar tyskar mest om arbete och svenskar mest om fritid? Hur mycket har mobiltelefonen ökat struntpratet?
Vi får lära oss inleda samtal men också avsluta det. Nu är det dags att tänka på refrängen. Det är en dag i morgon också.

Hos Viveka Adelswärd får du veta vad du egentligen gör när du pratar strunt. Eller skriver en sån här blogg.
                                                            





måndag 23 september 2013

Är du musikalisk – pröva på!



Vi ska väl försöka presentera en DAGENS VERS som vi brukar göra. Jag hittar ett papper i mina gömmor. Det har legat några år och innehåller en vers av vår favoritpoet Ove Klinthäll som i sin enkelhet går så här:

Jorden snurrar runt – som vanligt.
AB trycker strunt – som vanligt.
Sverige är i kris – som vanligt.
Allting är precis – som vanligt.

AB ska förmodligen betyda Aftonbladet. Där jobbade jag i många år så jag vet att det versen säger är sant. Men numera läser jag aldrig Aftonbladet, och de flesta i den trakt där jag bor ser nog AB mera som "aktiebolag" än som namnet på en tidning. Själv ser jag mer på TV än läser storstadens tidningar. Så jag ändrar på Klinthälls vers:

 Jorden snurrar runt – som vanligt.
TV visar strunt – som vanligt.
Själv är jag i kris – som vanligt.
Allting är precis – som vanligt.

Där har jag en vers som jag kan bära med mej hela dagen. Gå och göra olika melodier till och gå och tralla på. Det kan du också göra. Först bestämma om den ska gå i valstakt eller i fyrtakt. Och så pröva olika melodier. Vem vet – du kanske är mer musikaliskt begåvad än du visste om. Pröva får du se!  

söndag 22 september 2013

Är den offentliga sektorn socialism?



Socialdemokratins medlemmar är döende. På riktigt. De allra flesta är gamlingar. Men en av de yngre och aktiva har vi sett och hört i TV:s Debatt på sistone.
Det är David Suhonen. Honom kan man läsa i antologin Snart går vi utan er som Leopard av ut för ett par år sedan. Den är förmodligen lutsåld men bör finas på biblioteket.

Suhonens bidrag är bokens viktigaste och mest välskrivna. Han säger: Om socialdemokratin kommit med en gåva till mänskligheten är det den starka välfärdsstaten, den stora offentliga sektorn. Den måste få växa. Vi måste göra offentliga sektorn till den bästa arbetsgivaren. Vår rörelse hör ihop med den offentliga sektorn. Den är socialdemokratin förkroppsligad. Den offentliga sektorn är en väg till socialismen. Den offentliga sektorn är socialism!

Det finns vilja hos borgarpacket att "avsossefiera" Sverige. Ibland tycker jag det verkar som om sossarna själva håller på med det. Jag skulle bli mycket glad om jag hade fel!







lördag 21 september 2013

Stort tack för vacker vers!



Från poeten Ove Klinthäll har jag fått något som han kallar en sonett. Eftersom jag är poetiskt obildad går jag till ordboken för att få kunskap. Där får jag veta följande: Sonett är ett fyrfotat, fjortonradigt versmått med jambiska versrader. En sonett är uppdelad i fyra strofer, två fyraradingar och sedan två treradingar. Så har Klinthäll skrivit:

Jag tänker skriva en sonett igen
för rytm såväl som rim, det är jag bra på,
men rätt humör, förstås, det bör man va på,
om det ska bli nåt vettigt – verkligen.

Men innehållet, själva meningen
som läsar´n vissa krav bör kunna ha på,
den är jag, alltså mycket mindre bra på.
– Skit samma då, vi bortser ifrån den.

Jag vet, jag vet, jag är en skitpoet,
har inte den originalitet
som läsare som kan sonetter, ställer.

Men – skriva en sonett som saknar sting
och handlar om strängt taget ingenting,
är inte så förbaskat lätt, det heller.

Jag går tillbaka till ordboken. Där står ingenting om att en sonett ska ha något innehåll med sting eller originalitet. Den ska bara ha rätt form, och det har ju vår poets sonett. När jag läser den på nytt känns det skönt. Att slippa en massa försök att pracka på en åsikter och förståndigheter. Åsikter och klokhet har jag själv så det räcker. Men vackra verser kan jag inte skriva, så den här tog jag tacksamt emot.   






fredag 20 september 2013

Bra bok om kändisen Gösta Ekman



Ju högre man kommer i inkomst, desto bättre förstår man hur fint kapitalismen fungerar.
Så säger Gösta Ekman med fräck ironi. Han kan rösta på Vänsterpartiet men ville inte vara politiskt aktiv, för "konst kan aldrig vara partitrogen".
Gösta föraktar skvallerpressen. I sin ungdom kan man längta efter att bli känd men det går fort över, menade han. I mitten av 1980-talet hade Expressen räknat ut att det sålts 11,6 miljoner biljetter till 22 filmer där Gösta haft bärande roller.

Att bli berömd och tjäna stålar och ändå behålla sitt hjärta till vänster – det är något mycket berömvärt. I dag vill jag rekommendera boken Gösta Ekman, farbrorn som inte ville va´ stor av Klas Gustafson som Leopard gav ut för några år sedan.

Gösta Ekman tycks vara ett föredöme. Jag undrar hur jag själv skulle reagera på rikedom och kändisskap. Hittills har jag inte tjänat så mycket pengar att jag börjat tycka att kapitalismen fungerar bra. Och skulle jag komma därhän står Gösta Ekman med ett varnande pekfinger och tvingar mej att tänka mej för. Det är såna kändisar vi behöver. Men hur många är de?   

torsdag 19 september 2013

Tro inte på Sverigedemokraterna!



Sverigedemokraterna har en välfunnen slogan: Vi säger vad du tänker.
Att de faktiskt har en del tankar gemensamma med oss i den svenska vänstern kan man se i Pontus Mattssons bok Sverigedemokraterna in på bara skinnet som gavs ut av Natur & Kultur för fyra år sedan.
Sd är emot import av judiskt och muslimskt slaktat kött. På SD-Kurirens hemsida visas en kamelslakt där djuret får halsen avskuren och vältrar sig i sitt blod för att långsamt dö. Här har vi ju svårt att säga emot dem.
Partiet ogillar moskébyggen i Sverige. Saudiarabien har ett syfte med att bekosta sådana byggen runt om i världen, sägs det. Låter troligt.
Partiet är emot huvudbonader i skolorna, tvångsäktenskap och omskärelse. Låter inte så tokigt det heller. De är motståndare till Sveriges medlemskap i EU, och det är ju många av oss också.

Men se upp!
 Sverigedemokraterna bildades 1988 ur BSS (Bevara Sverige svenskt) som en klubb för högerextremister och övervintrade nazister. Nu försöker partiledningen göra samma sak med Sd som Fredrik Reinfeldt gjorde med moderaterna. Sd presenteras som det nya arbetarpartiet. 63 procent av partiets väljare identifierar sig som arbetare.
Kritiken mot invandringen är partiets kärna. Till det som partiet förordar hör kärnfamiljens bevarande, kristna värden i skolorna och upplysning om kommunismens brott (som ju är historia, medan kapitalismens brott begås här och nu!)
  
Även om Sd har vissa krav som en del av oss kan ställa upp på framstår det ändå som ett klart borgerligt parti. Därför bör det motarbetas. Liksom modraterna, med sitt lika skumma förflutna.
Svenskarna först! är en dålig paroll. Vilka svenskar? Sverige är ju ett klassamhälle, vilket Sd vägra att se.

Det gör ju föralldel andra partier också. Och så länge vi inte har ett uttalat arbetarparti är risken stor att Sverigedemokraterna kan lura till sej allt fler svenska arbetare.
                                                                                      




onsdag 18 september 2013

Vem i hela världen kan man lita på?



Den frågan ställde Mikael Wiehe redan på 1970-talet i sin låt med Hoola Bandoola band. Om man googlar frågan möter man folk som vill lita på banker och försäkringsbolag och känna trygghet i ekonomiska och politiska frågor – men inte när det gäller religion och vidskepelse. Ändå finns ju prästen med i Wiehes text:

Och när vår präst från konfirmationen
står och pekar i det blå
och ingen fattar om han visar vägen
eller känner vilket håll vinden blåser åt.
Då kommer Halta Lotta hem till mig
med rösten fylld av gråt, och säger
vem i hel världen kan man lita på?

Jag känner mej som Halta Lotta när jag tänker på dom som jag skulle ha velat lita på. I tjugo år jobbade jag i Aftonbladets sätteri. Tidningen blev LO-ägd och socialdemokratisk. År 2001 fick AB en ledarskribent som hette Helle Klein. Hon skulle alltså vara socialist. Plötsligt tog hon tjänstledigt från tidningen för att bli prästvigd!
Som präst lär hon väl inte få 140 000 kronor i månaden som hon hade på Aftonbladet, men vem vet vad det finns för karriärmöjligheter i Svenska kyrkan? Och fallskärmen på drygt två miljoner räcker väl ett tag.

Som gammal gråsosse vill man lita på folk som får betydelse i rörelsen. En sån var Wanja Lundby-Wedin, LO:s ordförande mellan 2000 och 2012. En genomtrevlig flicka tyckte jag när hon överlämnade LO:s kulturpris till mej och gav mej en kram på ett möte år 2004. Säkert en pålitlig socialist. Men nej – nu bär hon ett kors och en ängel som smycken runt halsen, är kristen och är sossarnas toppnamn i kyrkovalet. Hon har en son som ska prästvigas. Vi får väl se om hon också väljer den vägen.


LO-folk kan bli präster! Åtar sej att förvirra oss, gå in i våra huvuden med vidskepelse i stället för att ta ledningen i klasskampen. Det är en skam.  Nu undrar jag bara vem det ska bli härnäst. Pastor Stefan Löven? Nej, nu får det vara nog. Nån i hela världen bör man kunna lita på!     




tisdag 17 september 2013

Bortglömd kung i bortglömt Sverige



När historia var ett viktigt ämne i skolan fick man mest läsa om hjältekungar som Karl XII och Gustav II Adolf – och så Gustav Vasa och hans äventyr i Dalarna förstås. En kung som jag aldrig såg nämnas var Gustav Vasas yngste son som skulle bli Karl IX. Honom kan du möta i Erik Peterssons bok Den skoningslöse som för en tid sedan gavs ut av Natur & Kultur.
Erik Petersson skildrar detaljrikt Karls liv från födelsen 1550 till hans död 1611. Som exempel på den hänsynslöshet som gett boken dess namn nämns Linköpings blodbad år 1600.

En avrättning får visa grymhetens grundlighet. Det gällde en man som blivit avslöjad som katolik. Hans armar och ben krossades. Sedan dödades han genom att hjärtat skars ut och placerades i munnen. Det skulle visa hur det kunde gå för den som höll på katoliken Sigismund, Karls konkurrent om kungakronan.

Kristnandet gick trögt i Sverige. Gamla folkliga föreställningar var seglivade. Inte förrän vid 1600-talets slut stämde den folkliga och den kyrkliga tron överens, säger författaren. Även överheten hade sina svårigheter på Karls tid. En av hans hustrur, Maria av Pfaltz, födde sex barn på åtta år. Endast ett överlevde och själv dog hon ung. Karl led av mardrömmar och tandvärk. Han dog 1611.

Vi förfasar oss gärna över underutvecklade länder där grymhet och religion tar överhanden. Men det är inte länge sen Sverige var lika ociviliserat. Det får man klart för sig i den här boken om en bortglömd kung. Och ett Sverige som vi gärna glömmer. Det är underhållande läsning.
                                                                                                                                                                                              










måndag 16 september 2013

Numera skriver jag bara på skoj



I går skrev jag ett kapitel på en bok som kanske blir tryckt, kanske inte. Numera skriver jag ju mest på skoj och mest för mej själv. Så här blev ett stycke som jag tycker är tänkvärt:

Tänk dej att man behöver en effektivare gevärskula. En som inte går rakt igenom kroppen utan stannar i kroppen och exploderar där. En kula som säkert dödar. Då måste man dels undersöka kroppens motstånd. Det kan man göra på grisar, deras kroppar är ganska lika människans. Dels måste man ge kulan en lämplig form. Kanske inte spetsig utan snarare trubbig så den inte tar sej fram genom kroppen så lätt. Och så måste man konstruera kulan så att den exploderar. Allt det där kräver mycket forskning och mycket tekniskt kunnande hos den som forskar.

Överallt i världen sitter högutbildade och högavlönade forskare och hittar på olika slag av vapen och olika sätt att döda eller lemlästa människor. De tjänar vapenindustrin som tanketomma aktieägare tjänar miljarder på.

När jag skrivit det där tittade jag förvånad på texten. Jag visste inte att jag tänkt sådär. Att skriva är att göra många tankar färdiga. Man kan lära mycket av sina egna texter. Vem man är och vad man egentligen har i huvudet. Så det bästa råd jag kan ge är: Gör dina tankar färdiga! Skriv!



söndag 15 september 2013

Höga skatter har ett namn – solidaritet!



Vi åldringar undrar ibland hur det ska gå för oss. Men det borde vi inte göra. För oss återstår ju bara ett öde – döden. Det är de yngre som bör fundera över det liv de har kvar fram till ålderdomen. Det är nu de kan göra politik och säkra sej en trygg ålderdom. Ove Klinthäll skriver:

Har du tappat ditt mod och din integritet,
du gubbe i åldringsvården,
på grund av för låg personaltäthet?
Javisst, säger dom som förstår den.
Men tåla dej lite så ska du få se
att allting blir bättre, och ett tu tre
får du vård t o m under natten,
när vi, än en gång, har sänkt skatten!

Borgarpacket klagar över att vi har världens högsta skatter. Vi andra kan konstatera att vi just därför har världens främsta välfärd. De som klagar över skatten är de som har bäst råd att betala den. De rika. De som inte vet vad solidaritet är.


lördag 14 september 2013

Bok om ett försvunnet Sverige



Är du tillräckligt gammal för att komma ihåg TV-gubben Lennart Hyland? Då kan du ha glädje av boken HYLAND Legenden och hans tid av Lars Ragnar Forssberg som nyligen getts ut på Leopard förlag.

På 1960-talet hade svensk TV bara en kanal. Den hade bortåt fem miljoner tittare. Vi som var med då minns särskilda händelser i Hylands hörna. Som när statsminister Tage Erlander fick visa att även politiker kan ha humor. Eller när Per Oscarsson började klä av sej i direktsändning och nästan skrämde slag på Hyland.
Men dessförinnan hade Hyland gjort något ännu märkligare i radioprogrammet Karusellen. Han hade släppt fram vildmarksmannen Gösta "Snoddas" Nordgren som sjöng sej in i svenska folkets hjärtan med sin sång Flottarkärlek.

Det här har blivit en historiebok om den tid när vår berömda välfärd byggdes upp, när vi alla tänkte samma tankar och lät oss roas av samma lekledare – Hyland – som fick oss att träffas på stan och byta slipsar, gå ut i köket och befria våra hustrur från hushållsgöromålen eller bara koppla av och träffa aktuella författare och landets främsta artister.

Men bilden av den glade lekledaren har en baksida. Han var inte lika älskad i TV-huset som i de svenska hemmen. Och så blev han alkoholist. Ibland sågs han sitta kraftigt berusad på buss 54 och med hög röst berätta om sina kolleger och deras inkompetens.
Den 30 april 1983 sände han sin sista hörna. Därefter dök han ibland upp i Radiohuset där ingen längre ville veta av honom. När han erbjöd TV4 sina tjänster blev det avslag.

Lars Ragnar Forssbergs bok är berättelsen om en fascinerande person men också om ett Sverige som vi aldrig kommer att få tillbaka.
                                                                                    
  







fredag 13 september 2013

Vidskeplig – jag? Nähä!



I dag är det fredagen den 13, en dag då man ska vara försiktig för att inte dra på sej olyckor. Förklaringen till motviljan mot talet 13 hittar man i Nya Testamentet, där Jesus och hans lärjungar är 13 till bordet vid den sista nattvarden. Enligt folktron är det en varning om att en i sällskapet skall dö, innan året är slut. Två dog ju efter den berömda nattvarden. Jesus och Judas, som ångrade sitt förräderi och hängde sig.

Nummer 13 saknas ofta som gatunummer och hotellrum. Det är emellertid inte alla folk som har ansett att talet 13 medför otur. Hos mayaindianerna trodde man på 13 himlar med var sin gud, och aztekernas kalender var uppdelad i perioder på 13 dagar.

Jag är naturligtvis inte vidskeplig. Ändå kommer jag på mej med att säga tvi-tvi-tvi om en svart katt går över vägen framför min bil. Att man drar på sej olycka om man fäller upp ett paraply inomhus har jag inte fått lära mej, men min mor sa att man inte fick lägga nycklar på bordet . Så jag lägger aldrig nyckelknippan direkt på bordsskivan utan hellre på en tidning eller på nåt annat som ligger på bordet.

I dag är det fredagen den trettonde. Jag har mat i kylskåpet så jag behöver inte åka till affären. Jag har inte heller något annat som behöver uträttas med bil. Så bilen får stå. Jag sitter nog inne och läser. Det känns skönt och tryggt. Men vidskeplig – nej, det är jag verkligen inte.  




torsdag 12 september 2013

Bok för sossarnas studiecirklar



En hel generation socialdemokrater har vuxit upp utan språk och samhällsanalys, säger ekonomihistorikern Jenny Andersson i sin bok När framtiden redan hänt (Ordfront). Hon angriper tidens nyspråk. Begrepp som valfrihet, jämlikhet och rättvisa har fått nya betydelser. Ord som kapitalism och keynesianism (att det offentliga ska ge jobb om inte det privata näringslivet kan) har försvunnit.
Utan kritik av kapitalismen har socialdemokratin ingen identitet. Utan keynesianismen har den ingen politisk kraft.

Begreppet BNP som importerades från USA i slutet av 1940-talet satte produktiviteten i den offentliga sektorn till noll. Med tillväxt menas därför bara tillväxt i den privata företagsamheten. Det som skapas inom den offentliga sektorn räknas som kostnader i samhället.

Det är numera svårt att se någon skillnad mellan en socialdemokratisk och en borgerlig människosyn. Partiet anlitade en reklambyrå för att skapa budskapet ”alla ska med”. Göran Persson försvann till konsultfirman JKL för att där slå mynt av sitt politiska kapital. Har partiet folk med andra ideal?

Jenny Andersson kallar sig folkhemsnostalgiker. Dags att göra folkhemmet till en vision igen, säger hon. Är det möjligt? Det bör diskuteras i socialdemokratiska studiecirklar. Om sådana finns.
                                                                




onsdag 11 september 2013

Ge oss alternativ till kapitalismen!



I Flamman 22 augusti skriver Anders Sundström under rubriken Diskutera alternativ till kapitalism. Han går emot Margret Thatchers TINA-argument (There Is No Alternative) och efterlyser ett ekonomiskt system byggt på rättvisa, solidaritet och mångfald i stället för på girighet och konkurrens.

Hur ska ett sånt system se ut? Det duger inte med reformer inom det kapitalistiska systemet. Våra visioner måste utgöra alternativ både till kapitalismen och till 1900-talets auktoritära socialism.

De som kontrollerar hur vi uppfattar verkigheten – främst borgerliga media – har fått de flesta av oss att tro att privat ägande och marknader är naturgivna. Det är de inte. Men hur ser alternativet ut? Vad finns det för alternativ till kapitalismen? Varför har inte jag något förslag?

tisdag 10 september 2013

Gud är väck men inte överklassen



Kristendomen är en importerad lära som aldrig helt har passat oss här uppe i Norden, säger Ebbe Schön i sin bok Erotiska väsen (Carlssons). Han ger många exempel på vilket lidande den kristna sexualfientligheten åsamkat oss.
Erotiska väsen hade vi skapat långt innan kristendomen drabbade oss. Skogsarbetare och kolare lockade fram skogsrået i sin kvinnofattiga tillvaro. Sjömän behövde sjöjungfrun, hon var känd med sin fiskstjärt redan under antiken.

I Norden hade vi en sexvänlig religion i asatron. När den trängdes undan av kristendomen blev sex kopplat till skuld.
Kristendomen blev en katastrof för vårt sexliv. En ogift kvinna som födde barn fick räkna med att kallas hora för resten av sitt liv. Under 1600- och 1700-talen gällde de flesta dödsdomar barnamord. Om häxor som hade samlag med djävulen fantiserade prästerna från predikstolarna och kvinnor brändes levande i häxprocessernas tid.
Ända in på 1900-talet hade de flesta svenskar en sträng kristen syn på erotiken. I stugornas kvällsdunkel berättades sägner om samlag med skogsrået, sjörået, näcken, trollen och underjordiska väsen.

Boken är full av dystra minnen från den kristna tid som vi nu håller på att lämna bakom oss. Tron på erotiska väsen minskar när sexuella tabun försvinner. Hos oss, ja! tänker man. Men ute i världen finns fortfarande efterblivna kulturer där kvinnor hålls strängt, straffas och även avrättas för sin sexualitet.

Vi ska respektera andra kulturer, har det sagts. De ska vi inte alls. Vi ska våga hävda vår egen kultur. Att vi kommit längst både när det gäller sekularisering och jämlikhet mellan könen. Men inte när det gäller ekonomisk jämlikhet. Där har vi allt kvar att uträtta. Klasskamp har vi blivit dåliga på. Där måste vi skärpa oss.    

måndag 9 september 2013

Om bildning och en berömd runsten



Vi i vänstern brukar säga att borgarpacket hotar den svenska kulturen med sina nedläggningar och privatiseringar. Men fan vet om inte poeten Ove Klinthäll är värre när han diktar så här:

Staten äger alltför mycket - det bör minimeras!
Nu så kan kulturens skatter snart privatiseras.
Man kan till exempel tänka sej, som ett försök,
att flytta bautastenen som nån tok har ställt vid Rök.
Mitt på landet bara står den och beglos av korna.
Gör en trappsten av den där fint folk kan torka skorna!
Samtidigt så vinner man, i fall man lägger ned den,
att östgötar och andra enkla svenskar slipper se den.

Vi som har ett riktigt och äkta kulturintresse tycker naturligtvis att bautastenen borde ställas upp på något museum så att den kunde öka våra barns bildning. För barnen älskar väl kultur och går på museer? Och vill bli bildade? Ja inte våra, men era? Jaså inte. Ja, då kan väl korna få ha kvar sin runsten vid Rök.   




söndag 8 september 2013

Skriv – och låt det bli som det blir!



Jag brukar säga att jag inte gillar orimmade dikter, de liknar mest prosastycken som styckats upp i olika långa rader och kallas för dikt. Dock har jag själv skrivit på det sättet.

Med det sprödaste
och känsligaste av allt
den mänskliga handen
skapade vi oss själva
erövrade vi jorden
tekniken kunskaperna
Med samma spröda och
känsliga verktyg
(som de av förbiseende
låtit oss behålla)
ska vi störta tyrannerna
och bygga det mänskliga
samhället…

Den här dikten skrev jag till en teckning som hustru Inga gjorde av en flicka som sitter och väver med vackra händer. När jag nu försöker skriva om den till prosa tycker jag att den förlorar mycket av den kraft den har i lyrisk form.

Därför behåller jag den som ovan. Och antar att jag skrivit en "dikt". Fast jag aldrig förstått skillnaden mellan dikt och prosa. Nån lyriker blir jag aldrig. Jag skriver ner mina tankar som det faller sej – och så får det bli som det blir. Det tror jag att vi alla kan göra.