onsdag 31 juli 2013

Var strävas nu mot socialismen?



Som gammal gråsosse undrar man ibland varför så många är så taskiga mot socialdemokratin. Det började med Nils Ferlins dikt från någon gång på 1930-talet "Till en socialdemokrat":

Ack, klättergroda lilla
ihärdigt under årens lopp
från gren till gren du kravlat opp
Nu sitter du i buskens topp
men luktar lika illa

Carl-Gustaf Lindstedt var en annan som tvivlade på rörelsen. Jag minns att ha en gång sa: Kolumbus var världens första socialdemokrat. Han startade utan att veta vart han var på väg, han kom fram utan att veta var han befann sig, och han kom tillbaka utan att veta var han hade varit.

Tage Danielsson var sosse men utvecklades till rörelsens främste kritiker. Inför första maj 1979 skrev han en vers om sossarnas förstamajtåg som lät så här:

Tills vi får den vision som vi snart tänker få
kan en förhandsvision vara bra:
Den att inse hur löjligt det verkar att gå
innan vi har bestämt vart vi ska

Där har vi det. Innan man går ska man veta vart man ska. Ett socialistiskt parti ska sträva mot socialismen. Men nu är det med partier som det är med religioner. De börjar som befrielserörelser, utvecklas till maktapparater och slutar som försörjningsinrättningar för sina pampar.

Socialism som slutmål var det länge sen vi hörde talas om. I Trälarna finns en gosse som har en morbror som är sossepamp. Gossen upptäcker en sak. Hans morbror har till yrke att förhandla med kapitalisterna. Om dessa försvann skulle morbrorns liv bli meningslöst. Kapitalisterna är alltså inte hans motståndare utan hans arbetskamrater!

Det låter inte bra. Men när jag skrev det menade jag väl att det var något att tänka över. Och när jag nu ser mej omkring – var har vi nu socialismen som slutmål?
   



tisdag 30 juli 2013

Myndigheterna lyssnar inte på mej!



Bland mina papper hittar jag ett förstamajtal som jag höll i Norrköping för 21 år sedan, alltså 1992. När jag nu läser igenom det slår det mej att det jag sa då gäller även nu. Jag kan citera:

Jordens resurser räcker åt alla. Det som orsakar svält och elände är ägandet. Så låt oss prata ett tag om ägandet. De som äger Sverige påstår att landet är fattigt och måste spara. Javisst, det kan vi gå med på. Svenska folket har inte råd med det slöseri som råder nu.  
Vi har till exempel inte råd med höjda hyror. Vi har inte råd med JAS. Vi har inte heller råd med fler prishöjningar. Företagen måste sänka sina krav på vinster. Vi måste alla hjälpas åt. Svenska folket har inte råd med så höga räntor.  Bankerna måste sänka räntorna på bostadslån och alla andra lån. Vi har inte råd med höjda porton. Portona måste tvärtom sänkas en gång om året. Alla priser måste sänkas. Priserna på järnväg och bussar. Priserna på tandvård, sjukvård och mediciner. De gamla har inte råd med ökade utgifter för färdtjänst och fotvård och sånt…
Hyrorna ja. Varför ska vi slåss för ökade hyresbidrag? Låt oss hellre betala tio procent av vår inkomst i hyra och sen låta fastighetsägarna  förhandla med staten om bidragen. Det är ju i alla fall dom som ska ha pengarna. Låt då fastighetsägarna framstå som de bidragstagare de faktiskt är!
Och det militära försvaret. Lägg i stället pengarna på skolor och undervisning. Ett folks styrka sitter i människornas huvuden. Men där har vi nedrustat totalt, där tillåts fienden härja fritt med porr och våldsvideo.

Ja, så där snackade jag på första maj för 21 år sedan. Tiden har gått men ingenting har hänt. Myndigheterna lyssnar inte på mej när jag säger kloka saker. Det tycker jag är egendomligt. Eller rättare sagt: Det är ju själva fan!



måndag 29 juli 2013

Lyssna till Kunigunda Schöön!



I min bok Kalle Finkel och Makten låter jag förra partiledaren, numera fria feministen Kunigunda säga:

"Politiker är en som snackar bra men i övrigt saknar talanger. Det är vidare en som snabbt säkrar sina egna inkomster och förmåner och betraktar dom som det enda man inte får nagga på. En som aldrig drabbas av sina egna beslut. En som skiter i vad folk säger bara man blir godkänd av Näringslivet och Bryssel. En som tror att han äger samhället och har mandat att sälja ut folkets egendom och rasera våra institutioner. En som inte vill följa folkets vilja utan i stället leda folket. En som alltså i grunden inte är demokrat. En som troligen är son eller dotter till en politiker, för allt det här går i arv, faktiskt."

Ja, så säger Kunigunda i boken. Jag tycker det är ett intressant uttalande. Därför återger jag det här, så att också ni andra kan ta ställning till det.


söndag 28 juli 2013

Nämner moderatpressen Trälarna?



Häromdan lämnade jag ett exemplar av Trälarna, nyutgåvan i pocketformat till Norrköpings Tidningar. Att denna prisbelönta serie berättelser ur Norrköpings historia under tusen år, från vikingatid till nutid, getts ut på nytt är ju en nyhet som bör meddelas i alla lokala nyhetsmedia. Sen satte jag mej att läsa igenom trälboken och blev betänksam när jag upptäckte vad jag där skrivit om NT. Nämligen:

I juli 1889 skrev Proletären om Norrköpings Tidningar som den kallade Klöverbladet och Gråpelle. Först kom några siffror kring Norrköpings fabriksvärld. 85 fabriker hölls igång av 5026 vuxna arbetare och 804 barn. Var sjunde arbetare var alltså minderårig.  Kvinnorna hade ungefär hälften så mycket betalt som männen.
Proletären skrev: Norrköpings Tidningar, som går kapitalisternas ärenden, kan naturligtvis inte upplysa arbetarna om att det är i vinstens intresse som kvinnor och barn utpressas i fabrikerna.
Och så beskrevs ett arbetarmöte som samlat tusentals personer. Sådant kunde man bara läsa i arbetarnas egen tidning. Det fann Proletären naturligt och skrev:
Nu ska ni inte bli nedslagna av att fabriksherrarnas Gråpelle aldrig omnämner era möten, ty det är en förbaskat kuslig sak att stå omnämnd i fabrikörstidningen. Läs i stället Proletären och kräv mänskliga rättigheter! Av Gråpelle får ni bara spökhistorier och berättelser om kungar och festmiddagar. Det är alltför tarvligt.
Artikeln innehöll även en utskällning av fabrikörstidningens redaktör som sades ha 4000 kronor om året för att ljuga läsarna fulla.

Det där var en beskrivning av Norrköpings Tidningar på 1880-talet. Hur mycket av det gäller i dag? Man kan anta att redaktörerna har fått påökt, men för övrigt? Hur behandlar NT en bok som beskriver tidningens föregångare på det här sättet? Man kan låta bli att nämna nyutgåvan. Det är dålig nyhetsförmedling som kultursidans läsare kommer att uppmärksamma. Man kan nämna nyutgåvan utan att recensera boken som ju redan är välkänd för de flesta i spridningsområdet. Eller man kan säga att det är en usel bok, eftersom vänstervridning ju alltid är något dåligt i moderata kretsar. Ni som läser NT får se vad som sker. Meddela gärna mej. Jag har ju inte NT utan har valt att få Folkbladet i brevlådan.  



lördag 27 juli 2013

En gång hade arbetarna tidningar



Dagens dikt hämtar jag ur arbetartidningen Proletären. Alltså den som gavs ut i Norrköping med start 17 februari 1888:

Nog slet jag mycket ont
Per Persson sade
strax innan hungertyfus honom
uti graven lade
Men dock en tröst jag har
och det en god, min själ
uti ett ordnat samfund var det
som jag svalt ihjäl

Det hade då gått sju år sedan August Palm kom till Sverige. Strindberg hade blivit åtalad för Giftasnovellerna. Henrik Menander hade skrivit Arbetets söner. Ute i världen hade USA utfört sitt första folkmord, de största indiankrigen var över. I Sverige höll arbetarklassen på att organisera sej.

Det fanns fyra arbetartidningar i landet: Social-Demokraten i Stockholm, Arbetet i Malmö, Folkets röst i Göteborg och Proletären i Norrköping. Sommaren 1889 satt alla fyra chefredaktörerna i fängelse för att ha publicerat Axel Danielssons artikel Till världsalltets upphovsman. Tidningarna kom ut ändå.

I arbetarstaden Norrköping läste man den blåaste av alla blaskor, Norrköpings Tidningar. Det gör man fortfarande. Ändå röster man socialdemokratiskt. Förmodligen för att ingen läser ledarsidan. I övrigt är ju de flesta av NT:s medarbetare hyggligt folk som gör en bra tidning. För min del har NT blivit ett litet privat bekymmer. Till det ska jag återkomma i morgon.   

fredag 26 juli 2013

Det finns välbetalda arbetslösa



När man letar efter dagens vers kan man alltid vända sej till Fria Proteatern som lämnat efter sej så många tänkvärda proggtexter. Här är en som jag citerar ur minnet. Jag tror den hade rubriken Tjänstevägen:

Först har vi Aktieägaren
sen kommer Styrelsen
tätt följd av verkställande Direktörn
i sällskap med sin Vice
Personalchefen är över
Överingenjörn som under sej har en
Avdelningschef som ger kommando
till en Underingenjör
som ryter till år Verkmätarn
Sen kommer ordern till en Förman
­– men jobbet det gör lilla Jag!

Det är många som ska leva på arbetares arbete. Men nu är vi väl på väg mot ett samhälle där vi delar på jobben så att alla gör sitt. Är vi inte?

torsdag 25 juli 2013

Riktigt gott öl är det ont om



Det händer att mina borgerliga läsare påstår att jag bara lär ut marxism i mina böcker. Det vore inte fel, men sant är det inte. I berättelsen om Drottningens skomakare på 1600-talet kan man till exempelläsa detta:

"Till ölbryggning tager man korn som fått gro och därefter torkas och stöts till malt. Matet läggs i mäskkaret och hälls över med kokande vatten, stäva för stäva, under omrörning. När det blivit en tunn gröt, arbetas det hårt med ett träroder i minst en timme.
Under tiden kokas mera vatten, som sedan hälls på mäsken tills det blir en tunn välling. Den silas genom halm och blir vört, som kokas och silas igen tills den blir klar och känns stark.
Vörten kokas tillsammans med torkade hängen av humleväxten som ger smak. När vörten svalnat sätter man till jäst från tidigare bryggning. Efter ett par timmar har ölet kommit i jäsning. Då kan man hälla det på tunna, men tunnan måste lämnas öppen så det kan jäsa över.
När jäsningen upphört kan man slå tappen i tunnan. Efter tre eller fyra veckor har man ett gott öl."

Trälserien är en mycket lärorik samling berättelser. Om någon av mina läsare vill ta till sej ovanstående recept så ser jag fram emot att få smaka ett stop. Gott öl är det ont om. Därför dricker jag sällan öl, nära nog nykterist som jag är.



onsdag 24 juli 2013

Nu startar jag ett nytt parti!



Eftersom allting nu tycks gå åt helvete har jag bestämt mej för att starta ett nytt parti. Det har inget namn än. Det har inget program heller, bara en paroll. Den lyder: Nu gör vi tvärtom!
Jag bor i Östra Husby som är en liten överskådlig modell av Sverige. När jag kom dit fanns där allt som ett samhälle ska ha: polis, bank, postkontor, vårdcentral och butiker. Nu är polisen, banken och posten borta. Mitt parti ska återupprätta polis, bank och postkontor i hela landet.. Allt blir statligt förstås, även bankerna.
Jag gillar partiets paroll: Nu gör vi tvärtom! Den kan gälla priserna i ICA och alla andra butiker. Varför ska allting bli dyrare? Det kan ju lika gärna bli billigare. Det ligger ju inga naturlagar bakom priser på mat och plastkassar. Det är ju människor som beslutar.
Rösta på mej! Jag vill inte tjäna ett par miljoner om året som andra partiledare. Till såna politiker säger jag: Försämra aldrig för nån som tjänar mindre än du själv! Inför aldrig avgifter, avskaffa dom i stället! På vår vårdcentral var det gratis att få en sticka i fingret borttagen av distriktssköterskan. Nu kostar det 100 kronor. Vadå för? Har hon fått högre lön?
Mitt nya parti har mycket att uträtta. Solidaritet är ett av våra nyckelord. Allt vi har gemensamt ska bekostas via skatten, som ska bli högre ju mer man tjänar. All utbildning och vård blir gratis. Likaså kollektivtrafiken.
Vi ska avskaffa Krishemmet och återinföra Folkhemmet genom att sluta med det sparande som infördes av den borgerliga regeringen 1976. Sen dess är ordet SPARA inpräntat i alla våra huvuden så att det blockerar vår tankeförmåga.
Man sparar genom att avskeda folk. Vi ska göra tvärtom och anställa fler och minska stressen i arbetslivet så att människor blir gladare och mindre sjuka.
Det är knepigt att starta ett nytt parti. Man måste gå klädd i kostym och se glad ut för att göra sej i teve. Man vinner ju inte röster på bra paroller numera utan på kändisskap och utseende. Här blir det problem…
Och så ska vi ha ett namn på partiet. Vi kan kanske lära av Reinfeldt som bara satte "nya" framför sitt gamla solkiga partinamn. Hur tycker ni att "nya socialdemokraterna" låter?

tisdag 23 juli 2013

Skilj på yttrandefrihet och näringsfrihet!



Till det jag saknar i mitt aktiva liv hör kontakten med ungarna i landets skolor. Som författare skulle jag locka dem att skriva. Ibland blev det pigga och originella formuleringar. Ibland blev det berättelser med tydlig påverkan av den våldsunderhållning som vi inte skyddar ungarna från.

"Det lönar sej att läsa. Folk gömmer tusenlappar i böcker."

"Om det börjar brinna på biblioteket får man inte skrika högt att det brinner. Man måste gå fram till lånedisken och säga tyst: – Det brinner."

"Jag hade en så sorglig barndom, sa tjuven. Det förklarar ju allt, sa polisen. Då får du gå."

"På fingeravtrycken kunde man se att mördaren var 16 år."

"Bod och skräck. Huvet ska väck."

"Den galna pojken blev sugen på korvstroganoff. Han tog motorsågen, sprang ner till en porrklubb, tar några brudar, sågar itu brudarna, tar yxan och hugger dom i småbitar och stoppar dom i micron, ut kommer färdig stroganoff, men den är inte. Vet ni hur man gör ketchup? Man tar tjejblod, tar lite salt, socker, peppar och blandar i, man tar mixen och har lite roligt, man häller i mosad gristarmar."

Det är länge sen jag såg tolvåringars skrivförsök. Vad skriver de i dagens uppsatser? Det kan jag bara gissa. Men ett vet jag: Vi får ut ur ungarna vad vi stoppar in i dem. Eller vad vi låter samvetslösa underhållare stoppa in i dem.

Titta på de sjukaste teveprogrammen och de dataspel som en del ungar ägnar sej åt. Några undgår att påverkas. Några tappar kontakten med verkligheten. Producenterna av sjuk underhållning brukar anföra yttrandefriheten till sitt försvar. Vi måste skilja på yttrandefrihet som måste försvaras och näringsfrihet som måste begränsas.  



måndag 22 juli 2013

Vi efterlyser hederliga politiker



Jag är tillräckligt gammal för att ha sett hela den svenska välfärden skapas. Jag var sju år när sossarna kom till makten 1932. Då hade arbetarrörelsen redan lyckats driva fram rösträtten, åttatimmarsdagen, vi hade avskaffat dödsstraffet, vi hade fått obligatorisk folkskola och sjukkassor. Sen kämpade vi till oss a-kassa, folkpensioner, lagstadgad semester, fria skolmåltider, barnbidrag, ATP, anställningsskydd och medbestämmandelag.

Allt detta hade arbetarrörelsen drivit igenom under hårt motstånd från den höger som nu är moderaterna. Under valrörelsen 1948 sammanfattade Ernst Wigforss sossarnas ambitioner i tre enkla punkter: 1) Full sysselsättning, 2) Rättvis fördelning, 3) Demokrati i arbetslivet.

Som finansminister hade Wigforss lyckats pressa ner arbetslösheten till 3 procent. Den skulle bli ännu lägre. På 1950-talet var arbetslösheten 1 procent. Sen protesterade facken kraftfullt när arbetslösheten började stiga till 2 procent.

Arbetslöshet är något helt onödigt. Den är kapitalisternas metod att försvaga löntagarna. Våra politiker skulle kunna gå emot, men vad gör de egentligen? Deras bänkrader är tomma när teves kameror sveper över salen i Riksdagshuset.

I de folkvaldas folktomma sal
läser folkvalda upp tomma tal
utan tanke på mej
utan tanke på dej
blott med tankarna på nästa val.

Politiker vill vinna nästa val. Är det för att försvara välfärden eller för att försvara sina egna löner och förmåner? Välfärden skapades av hederliga politiker i arbetarrörelsen. Om det fortfarande finns några sådana må de träda fram och försvara det som nu håller på att gå förlorat!     



söndag 21 juli 2013

Varför lyckas jag inte som låtskrivare?



Ett av de vanligaste rimmen i svensk schager- och viskonst är vals, hals och alls. I en av våra äldsta schlagerlåtar, Spiskroksvalsen från 1908 rimmar Rosa Grünberg: Pojkar, jäntor nu fröjdom en Spiskroksvals – och jag lovar ni inte ångrar er alls. Vi kan gå ännu längre tillbaka till Kväsarvalsen 1898, där Artur Högstedt rimmar: Två armar hon lägger om grabbens hals – för att fröjda med honom en vals.

Den beskrivningen är riktig. När man dansar vals lägger pojken armen om flickans midja och hon kan lägga armen om hans hals. Så skriver Anna Myrberg i Lördagsvasen 1922: Kom följ mej nu Augusta, lägg armen om min hals. Och Evert Taube i Vals ombord 1922: Hör på denna vals – lägg armen om min hals. Medan Karlfeldt gör tvärtom 1909 och nästan låter Svarta Rudolf bryta nacken av flickan: Så höll han i smäktande lundar sin arm om chilenskans hals…

Samma våld utövar Nils Ferlin i Syner i lövsprickningen: Och Ingalill från Backarna hon tror att nästa vals – ska Bagar-Harald linda ömt sin arm om hennes hals.

Evert Taube ger ordet hals ett nytt innehåll 1960 i Så länge skutan kan gå: Men inte hindrar det alls – att du är glad och ger hals. Medan Bröderna Berlin hittar ett nytt rim: Å då knäppte ja min overalls – å sjångde ålefeskarns vals.

Och finns det inget bra rimord kan man hitta på ett eget som geniet Povel Ramel i Johanssons boogie woogie vals 1943: Den löper upp och ner i basen med små gester – i diskanten som det skalls!

Varför har jag nu uppehållit oss med detta? Jo, därför att det roar mej att se hur de gjort som lyckats, antingen de gjort rätt eller fel, på ett område där jag ständigt misslyckas – som låtskrivare.






lördag 20 juli 2013

In med marxismen i skolan!



Det har hänt att jag försökt lära ut marxism till läsare som inte fått lära sej marxism i skolan. I Trälarnas fruktan 1978 lät jag 12-årige Vicke få veta av 60-årige Emil vad arbete är. Emil sa:

– Ta bort allt mänskligt arbete från en kaka bröd. Tar du bort bagarens arbete får du mjöl. Ta du bort mjölnarens arbete får du säd. Tar du bort bondens arbete får du utsäde. Där finns alla tidigare bönders arbete. Tar du bort det får du vilt växande rågstrån. Om du vill äta dom får du krypa omkring på alla fyra och beta som en ko. Det gör du inte. Alltså äter du inte råg, du äter arbete.
– Jaha! sa Vicke.
– Detsamma gäller hus och kläder, sa Emil. Allt du ser omkring dej är arbete. Du äter arbete, du bor i arbete, du klär dej i arbete.
– Jaha! sa Vicke.
– Jaha, sa Emil. Och om man ska få göra det, då måste man göra sitt. Man måste arbeta. Men dom som äter bäst och bor bäst och klär sej bäst, det är människor som inte gör ett skvatt.
Vicke teg och tänkte. Känslan av att förstå något fyllde honom alltid med en stor glädje. Det hände inte ofta men var lika förunderligt varje gång.

Den glädjen skulle vara lika stor hos barn som fått den här kunskapen av sin lärare i dagens skola. Det borde de kunna få. Vi har ju ett segregerat samhälle numera. I överklassens bostadsområden kan man fortsätta med borgerlig undervisning. I underklassens bostadsområden kan man lära ut marxism. Eller skulle kunna. Om inte överklassen hävdade rätten att bestämma där också.  



fredag 19 juli 2013

Kyrkor har blivit affärsföretag



Min blogg i går Bort med religionen gav ovanligt många svar. Några menade att religion ska vara en privatsak. Det menar jag också. Religion är förvetenskapligt tänkande och grov vidskepelse. Därför bör all religion bekämpas – medan vi samtidigt måste försvara trosfriheten. Se där en paradox som vi måste leva med.

Däremot är det inte självklart att försvara präster, imamer och andra som får makt och inkomster som religiösa ledare.

I första boken om Trälarna (1973) blir trälen Alrek frigiven. Han går till närmaste köping och möter där en präst och en religion som han inte förstår. Så här står det:

"Den nya religionen var ju också en ganska invecklad sak. Den handlade om tre gudar som var en enda gud som hade all makt. Denne gud hade i tidernas morgon skapat de första människorna och låtit dem begå något slags synd, varefter han straffat dem på ett otäckt sätt. Sedan hade han ångrat sig efter några tusen år, låtit sin son födas av en kvinna som aldrig haft någon man och låtit sonen dö för att utplåna människornas skuld till det han själv gjort, varefter han låtit sonen uppstå från döden och bestämt att människorna måste tro på detta för att själva få det bra efter döden…
Detta var svårbegripligt för många lärda män. Ännu svårare måste det vara för den som nyss varit träl. Alrek var dock inte dummare än att han förstod vad som var det väsentliga i den kristna religionen, nämligen att han skulle betala något. Detta ville han ha besked om.
– Tionde, sa prästen."

Det är med religioner som med folkrörelser och vänsterpartier. De börjar som befrielserörelser, fortsätter som maktapparater och slutar som affärsföretag som gör sina ledare förmögna. Lönsam bissniss världen runt. Men inte för de fattiga som får betala.




torsdag 18 juli 2013

Bort med religionen!



Jag råkade hamna hos en sjukgymnast som var religiös. Jag frågade henne: – Kan du sova gott om natten när du vet att jag ska brinna i helvetet?
Det kunde hon. Därför vill jag ägna henne Dagens dikt. Som naturligtvis är skriven av vår favoritpoet Ove Klinthäll:

Där, hos Gud i himlens höjder,
eller var det är han finns,
där är livet fullt av fröjder –
så sa fröken, vad jag minns.
Där finns inga vissna rosor,
där är frostfritt, vad man vet,
vackra harpovirtuosor
spelar fromt i evighet.
Där finns folk i myriader
har jag hört att man har sagt,
men en rent ofantlig kader
vistas visst i annan trakt
där dom plågas, binds och kedjas,
bränns och koks på alla sätt,
så de rätt-trogna kan glädjas
åt att de har landat rätt.

Den som är religiös kan sova gott trots att den vet att jag ska brinna i helvetet. Nå än sen – jag sover gott trots att en massa människor mördas av religiösa motståndare i världen. Ingen kan ju räddas av att nån ligger vaken och ojar sej. Frågan är politisk. Bort med religionen! Dit var vi på väg en gång i arbetarrörelsens Sverige. Vi är inte så många kvar som minns det. Men det är dit vi måste komma tillbaka.    






onsdag 17 juli 2013

Får man ha en vision?



Mitt husorgan Folkbladet har en artikelserie om arbetslösheten. Politiker från alla möjliga håll skriver långa spalter om hur man kan gynna företagare och locka dem att anställa lite fler medarbetare. Ingen går till botten och funderar över arbetets bakgrund. Jag ser det så här:

Man kan arbeta för att samhället behöver ens insats för försörjning och välfärd. Eller man kan arbeta för att öka någon rik företagares rikedom. I det senare fallet blir den arbetslös som inte någon företagare kan tjäna pengar på.

Det förra fallet skulle kräva socialism och planekonomi. Det är dit vi måste komma om inte allt ska gå åt helvete.

Då kan vi räkna ut vilka insatser som behövs och sen dela på jobben. Med tillräckligt många på varje uppgift för att undvika stress. Vi glömmer bort med kapitalistiska rövarbegreppet SPARA! I stället ska vi SLÖSA med insatser därför att vi alla älskar att jobba under rimliga villkor.

Jag har alltså en vision. Det ska man tydligen inte ha. All debatt, i teve, radio, press och i Almedalen, utgår från att vi arbetar för att öka privatföretagares rikedom. Då känns det skönt att vara pensionär och slippa göra den insatsen.  



tisdag 16 juli 2013

Kära hälsningar och kram från Bill



Dagens dikt hittar jag bland mina gamla papper. Den är från Vietnamkrigets tid, alltså från före 1975. Vi skrev mycket på den tiden och jag tror inte den här blev publicerad nånstans. Nu kan den kanske fungera som en liten historielektion:

Kära mamma, jag mår så illa
Jag har mördat tio barn i dag
Det är faan, hur man försöker
tar det månader innan man blir van

Hur mår pappa? Han blir väl bra nu
från sin njurstensoperation i vår?
Ja jag tänkte just på hans mage
när jag skar upp en gammal man i går

Och lilla Lizzie, går hon i skolan?
Ja vi brände just en skola härom dan
Och den sista lilla eleven
ja hon likna lilla Liz som fan

Det här kriget drar ut på tiden
men vi bombar allt vi kan från skyn
Tacksamheten slår emot oss
ifrån hororna där inne i byn

Vi ska rädda det här landet
ifrån kommunism och jämlikhet
Hälsa alla dom därhemma
att jag gör min plikt mot Gud och er

Ja nu har jag inte tid mer
för jag har ett litet uppdrag till
Men jag tänker på er ständigt
Kära hälsningar och kram från
– BILL

Som sagt, en liten historielektion. Tiden har gått – och den tidens krigsförbrytare fortsätter sin verksamhet nu på andra håll i världen. Det finns flera visor att skriva.

måndag 15 juli 2013

Vid livets slut är bekymrena små



I min släkt har ingen blivit hundra år. Jag är 88 och bör ha mindre än tolv år kvar. Snart är det slut på gräl med en älskad hustru, slut på skrivande, sång och gitarrspel. Men också på trötthet och ryggont. Jag möter poeten Ove Klinthäll som säger: ­– Tjena, hur ståre till? – Skulle bli långradigt att berätta, säger jag. Bättre att du gör det. Sjung en sång om hur jag mår. Då gör han det:

Så länge benen kan gå, så länge jag orkar stå
så länge jag ser på TV och hör radiå,
så länge finns det ju hopp. Tro inte jag har gett opp,
men den är elak mot mej, min skröpliga kropp.

Och vem har sagt att jag inte har chanser
till stroke och hjärtsvikt och prostatacancer?
Till diabetes och propp och allt man kan finna opp
som kan besvära min gamla men usletna kropp.

Bra! säger jag. Vi är de enda djur som kan beskriva vårt tillstånd. Vi kan tillåmed föreställa oss vår egen död. Den är det enda jag vet om min framtid. Ge mej ett par verser till att sjunga om den:

Men snart så slipper jag nog både hörsel och syn
och blir av med den värk jag har i nacken,
och ingenting rör sej bak mina två ögonbryn –
när jag äntligen ligger i backen.

Ja då är plågorna slut, och ingenting är akut,
och borta är dom problem som jag hade förut.
När benen inte kan gå, och när jag inte kan stå,
och varken hör eller ser, är bekymrena små.

Han lämnar tillbaka gitarren som jag hänger upp på väggen. Dags för Ove att gå hem till sin Ingegerd. Dags för mej att sova.

Problem med sömnen har jag aldrig haft. Jag somnar snabbt och vaknar utsövd varje morgon. Att en morgon sova vidare utan att vakna verkar helt okay. Då är nog, som versen säger, bekymrena små.   



söndag 14 juli 2013

Bra idé nobbad av Sveriges Television



I går skrev jag om Föreningen Arbetarskrivare som efterlyser bidrag till sin nästa antologi med rubriken Berätta om ditt arbete! Jag fick ett svar från filmfotografen Lars Westman som gladde mej mycket. Lars Westman knoppade av från Aftonbladets sätteri samtidigt som jag och bestämde sej för att leva på att filma. Han var för vänstervriden för Sveriges Television men har ändå lyckats på något vis. Om Berätta om ditt arbete skriver han nu:

"Vilket bra initiativ! Skriv om sättarjobbet! Jag försökte få svt att filma alla yrken som existerade och sända en varje dag. Som pausfilm t ex. Bra för unga att veta t ex vad de ska välja för jobb. Inte fan, för rött."

Jag minns när han fick den idén. Han ville rikta kameran mot en arbetare och ställa frågan Vad håller du på med? Och så få jobbaren att beskriva sin verksamhet. Bara på nån kort minut. Så många yrken som det finns. Inte bara snickare, målare, murare och parkeringsvakter utan också kemist, låssmed, biolog, slaktare, väktare, audionom, garvare och yrken som man inte har en aning om. Mycket intressant skulle vi ha fått veta, om inte ledarna på Sveriges Television varit så ointresserad av – just arbete!  






lördag 13 juli 2013

Berätta om ditt arbete!



I går kom årets fjärde medlemsblad från Föreningen Arbetarskrivare i min brevlåda. Och jag blev ännu mer förbannad på det samhälle där de borgerliga värderingarna sprider sej i allt vidare kretsar. Ett exempel är mottagandet av Landet som sprängdes, föreningens åttonde antologi.

Många av de redaktioner som fått boken har valt att inte anmäla den, bland annat ABF:s tidning Fönstret vilket är anmärkningsvärt. Skildringar som är viktiga och välskrivna inlägg i samhällsdebatten. Men ändå har media valt att gömma undan boken. En bild av hur svårt det är att komma fram i debatten när man inte kommer ut på de stora förlagen och inte har tillgång till TV-sofforna.

Så är det. Många av oss som har något att berätta struntar i att skriva eftersom förlagen inte tycks efterfråga arbetarlitteratur. Då är de dags att gå med i Föreningen Arbetarskrivare. Där efterlyses bidrag till föreningens nästa antologi med rubriken Berätta om ditt arbete. Det låter lockande. Jag kan inte låta bli att försöka, även om jag ska klämma in alla mina arbeten på de femton tusen tecken som är tillåtna.

Om du inte kommer igång kan du följa Vilhelm Mobergs råd till blivande författare: Skriv den sannaste mening du kan komma på! Fortsätt sen utifrån den och skriv vidare!

Eller följ mitt råd: Bli medlem i Föreningen Arbetarskrivare och känn stödet från alla kompisar som har samma värderingar och ambitioner som du! Kolla på www.arbetarskrivare.se.   





fredag 12 juli 2013

När blir penningväsendet begripligt?



Det är något mystiskt med pengar numera. Jag har haft tur, jag lever på den gamla rest av välfärden som heter ATP, jag får tolv tusen kronor i månaden på mitt personkonto. Men det är allt mindre jag kan göra med dessa pengar. Jag kan inte betala med dom på bussen. Jag kan betala för bensin med kort. Jag kan ta ut kontanter i en automat på ICA som gärna vill ha kontanter för mat och tandkräm som jag köper där.

I en artikel i ett gammalt Ordfront Magasin (nr 2/2009) läser jag att bankerna skapar pengar när de lånar ut. I Sverige skapas 92 procent av samhällets pengar av privata banker, medan 8 procent skapas av Riksbanken. De privata bankerna skapar pengar i form av digitala konton, medan Riksbanken skapar kontanter, alltså sedlar och mynt.

I Ordfronts artikel frågas: Är det klokt att låta privata vinstdrivande företag ansvara för att skapa samhällets betalningsmedel? Jag måste fråga: Digitala pengar, är det pengar som finns eller finns dom inte?

Ordfronts artikel slutar: "I dag motsvarar mängden sedlar och mynt bara en mycket liten del av den totala penningmängden. Resten är digitala pengar skapade av bankerna. När ska vi åter bestämma oss för att ge Riksbanken ensamrätten att skapa alla pengar."  

Bra fråga! Och när ska vi nationalisera bankväsendet och beröva enskilda rikemän makten över våra liv? När ska vi göra penningväsendet begripligt för oss vanliga gräsrötter? Jo, när vi inför planekonomi, socialism och verklig demokrati. Förr går det inte. Men när?




torsdag 11 juli 2013

Hur fan når man twitter och facebook?



Jag har svårt att ta till mej allt nytt, sånt som twitter och facebook och allt vad det heter. Så har det alltid varit. År 1889 hade en av mina romanfigurer, lille Emil, svårt att ta till sej metersystemet. Hans lärare sa:

– Det är endast fem ord man behöver hålla i minnet för att ha namnen på alla nya mått och vikter, nämligen orden kilo, hekto, deci, centi och milli. Så enkelt är det!
Emil tyckte inte alls att det nya metersystemet var enkelt. Varför skulle tre och en tredjedels fot kallas en meter? Och två och en tredjedels skålpund ett kilogram? Och två tunnland en hektar?
Det hela föreföll alldeles meningslöst. Men så skulle det vara från och med i år, det hade överheten bestämt. Från och med i år skulle det inte finnas några tum och fot och läster och skålpund. Allt skulle vara meter. Och liter och kilo som på något mystiskt sätt hängde ihop med metern.
Ingen hade förklarat nyttan med allt detta. Emil var därför övertygad om att det bara var ett nytt sätt att jävlas med landets skolbarn.

För min del verkar twitter och facebook vara ett sätt att jävlas med oss gamlingar. Det påstås att det förs intressanta samtal under dessa beteckningar, men hur jag än försöker kan jag inte hitta dit på min Mac. Om jag får ett meddelande och försöker svara får jag veta att: För att kommentera via e-post måste meddelandet skickas från en adress som är kopplad till ditt konto. Thanks, The Facebook team.

Jaså. Och hur får man en sån adress då? Det skulle The Facebook team lätt kunna tala om, om de ville upplysa i stället för att bara jävlas med oss.




onsdag 10 juli 2013

Dela rätt och vi får alla bröd



För Dagens dikt väljer jag i dag Ture Nerman, överklassgrabben som skrev så fin arbetardikt. 1926 skrev han Gammal arbetare i Folkets hus´ hall. Den handlar om en gubbe som gått in på Folkets hus på Barnhusgatan i Stockholm för att söka lite värme. Där strömmar in en fin publik som ska gå på revy:

och hallen ekar av förtjusta skratt
och doftar överklassparfym i natt

Det blir tyst i hallen. Gubben sitter där och tänker tillbaka. För 15-20-25 år sen, då brann här eld i sinnen. Då slogs vi än mot Mammons tyranni, och ledarna var magra än som vi… Men så är revyn slut och publiken strömmar ut:

Vad? Jag har sovit… drömt… Teatern slut.
Publiken klär sej, gnolar strömmar ut…
går opp i bilarna på Barnhusgatan.
Ja, klockan slog ju elva nyss, för satan.
De sista skådespelarna går hem.
Jag fryser. Hu, det kryper i var lem.
Man är för gammal för tre nätters vaka.
Fy fan vad en kopp kaffe skulle smaka!
Jaja, vaktmästarn… Nu ska gubben gå
i kalla natten ut och pröva på
att tigga hop en slant till natthärbärge
här i demokratiens gamla Sverige…

Ture Nerman visste det vi alla vet men ännu inte dragit konsekvenserna av:

Du önskar trygghet emot svält och nöd.
Jorden är rik. Allt finns i överflöd.
Dela det rätt och vi får alla bröd.

Så kunde han skriva – enkelt och rakt. Det var därför jag ville påminna om honom.




tisdag 9 juli 2013

Kalle Finkel och Makten



Jag har skrivit så många böcker att jag inte kan hålla reda på dem. En av dem är helt och hållet försvunnen, jag kan inte hitta ett enda exemplar i mina bokhyllor. Den hette Kalle Finkel och Makten.

Jag minns hur den kom till. Det började med en idé: Om man kan transplantera en njure bör man väl kunna transplantera en hjärna också. Det ger ju flera möjligheter. En kvinnlig hjärna i en mans kropp? Nej… En gamlings hjärna i en ung kropp? Tjaa! En fattig mans hjärna i en rik mans kropp? Ja!

Sen skulle idén befruktas med en avsikt: En vanlig människas hjärna i en makthavares kropp! Så att en vanlig medborgare får insyn i de mäktiga beslutfattarnas värld!

Och så en förutsättning som läsaren inte vet om: Partiledare Fredrik har råkat ut för en olycka och fått huvudet krossat. Partiet måste ha honom på benen till sommaren och valrörelsen. En skum läkare med privatklinik åtar sej jobbet. Fredriks hjärna går inte att rädda. Läkaren skickar ut sina hejdukar att skaffa fram nån som ingen kommer att sakna. De tar den gamle uteliggaren Karl Valter…

Så kan historien börja. Karl Valter vaknar upp i en sjuksäng. Bredvid sängen sitter en flicka som påstår sej vara hans älskarinna och vill ha pengar. Karl Valter känner sej konstig i munnen. Tänder han förlorat sitter där de ska. Ett finger han förlorat har kommit tillbaka. Nästa gång han vaknat sitter vid sängen en rödhårig kvinna som påstår sej vara hans hustru.

Till henne kommer han så småningom hem och upptäcker att de har två barn tillsammans. Dit kommer partisekreterare Åke Klantvall och drar iväg med honom till möten och TV-framträdanden. Vid intervjuer kan han inte svara som en politiker utan bara som en vanlig klok medelsvensson… Ja, så är historien igång.

Den boken är jag nyfiken på. Jag skulle gärna vilja läsa den på nytt. Den enda av mina hundra böcker som inte finns mitt arkiv. Nu får jag väl söka den på biblis eller på nåt antikvariat.        







måndag 8 juli 2013

Vem kan man lita på?



Dagens dikt får bli en text som jag skrivit för länge sedan och nu hittar bland mina papper. Den har ingen melodi, men det kan den kanske få. Jag kallar den SAMHÄLLSBYGGARBLUES:

Man rev den kåk där farsan bodde
och man byggde sej en bank
Den blev hög och den blev kopparblank och trist
Det var inte vad han trodde
när han jobbarlös och pank
satt och läste Marx och blev socialist

Mycket hände sen den tiden
när man ännu kunde tro
att det fanns nån heder kvar i våra led
Så när farsan dog på Hemmet
där till slutet han fick bo
var han glad ändå att han fått vara med

Men han visste inte då att
dom som valdes för hans sak
skulle sälja sej så lätt till industrin
käka middagar med pamparna
på näringslivets tak
och sen leva högt på skendemokratin

Man rev den dröm som farsan hade
och man byggde sej en bank
Det var inte där som farsan skulle bo
Inte heller barn och barnbarn
fast han trodde så en gång
på den tiden när man ännu kunde tro

Den här texten är från 1960-talet eller möjligen från början av 1970-talet. Den visar att vi misstrodde socialdemokratin redan för ett halvt århundrade sedan. Vi, alltså vänsterns kulturarbetare. Nu lyssnar vi på Stefan Löfven i Almedalen och möter samma brist på klarspråk, samma röstfiske, samma flirt med medelklassens tänkbara väljare. Vem i hela världen kan man lita på? Jonas Sjöstedt? Han snackade bäst av partiledarna i Almedalen. Ska han hålla fast vid sina krav även om det hindrar honom från att komma med i regeringen efter nästa val?     



söndag 7 juli 2013

Jag var okunnig men visste det viktigaste!



I min bok Mannen utan ansikte skriver jag om pojken Knotan. Han är lika okunnig som jag alltid har varit. En dag snackar hans lärare Gillis om självmord. Han säger att 50 försöker varje dag och 5 lyckas. Knotan säger:
– Ä… va? Hur vet du det?
– Det finns det statistik på, säger läare Gillis.
Knotan tänkte. Det fanns statistik. Jaså, var fanns den då? Och vilka fick titta på sånt? Han tänkte sig ett stort grått hus där man kunde gå in och fråga efter statistik. Goddag, jag skulle vilja titta på lite statistik. Jaha, vadå för statistik? Ja, om mord och sånt. (Kunde ju vara intressant att se!) Och brott och spioneri. Och så om ni har nåt om självmord.
Fanns det bilder i statistiken?
Antagligen skulle han bli utkastad. Det var nog inte vem som helst som fick titta på statistik. Man måste nog vara lärare eller professor eller nånting. Det var skillnad på folk och folk.
I varje fall måste man veta vart man skulle gå. Det var skillnad på folk som visste och inte visste.
Knotan kände att han hörde till den senare sorten. Han visste inte ett jävla dugg.

Så där kände jag mej när jag skulle börja skriva Trälarna. Jag ville skriva berättelser ur den svenska historien sedd underifrån, alltså motsatsen till skolans kungar och krig. Men jag var okunnig och visste inte var jag skulle söka kunskap. Därför tog trälserien tio år av mitt liv.

Det lyckades därför att jag hade insikt om det viktigaste från början – att all historia egentligen handlar om klasskamp! Mot den insikten kunde jag värdera varje uppgift jag hämtade ur borgerlig historieskrivning.


+

lördag 6 juli 2013

Läroböcker är död litteratur!



I går uppmanade jag dej: Läs böcker! Jag påstod att det är nyttigt att läsa. Nu finns det ju annat att läsa, så låt oss titta närmare på problemet.

Vi har tre roller i livet. 1) Arbetare. Då måste vi troligen läsa instruktionsböcker och bruksanvisningar. 2) Medborgare. I den rollen läser vi bland annat tidningar för att kolla nyheter och få politisk information. 3) Medmänniska. I den rollen behöver vi skönlitteraturen, som visar oss vad människor tänkt och gjort i alla tider.

Sen finns det en typ av böcker som vi bör undvika och helst också borde skydda våra barn ifrån: läroböcker. Läroboksförfattare gömmer sej och använder ett livlöst och neutralt språk. Deras texter utger sej för att vara sanna utan att man får veta vem som ligger bakom och hävdar bokens sanningar. I skönlitteraturen är författaren synlig och använder hela språket.

Uppmana därför alla människor och särskilt skolbarn att läsa skönlitteratur. Det har visat sej att den elev som läser skönlitteratur också blir bättre i andra ämnen, inte bara i språk utan även exempelvis i matte. Ingen begriper varför – men det är väl konstens förmåga att förädla oss och förgylla våra liv. I varje fall låter det bra om vi säger så.    


fredag 5 juli 2013

Viktigt – håll oss skrivare vid liv!



Människan är det berättande djuret. Ingen annan av våra medvarelser på planeten kan berätta en historia med ord. De talade orden skapar bilder i lyssnarens huvud. Om jag säger "en gul ros" så ser du en sån för din inre syn, för en ros vet du hur den ser ut. Om jag talar om en "pärleport" till himmelriket så ser du en sån också, trots att den inte existerar.

Med ord kan jag alltså få dej att se både sånt som finns och sånt som inte finns. På detta bygger både nyhetsartiklar, romaner och exempelvis religioner. Och alla slags berättelser.

Språket är något unikt för människan. Barn gör före fyra års ålder en unik prestation. De lär sej inte bara orden utan språkets grundstruktur så att de böjer "bära" till "bärde" och "skära" till "skärde", inte till "bar" och "skar" som de vuxna påstår är rätt.

Barn lär sej språket utan svårighet. Att senare i livet lära sej ett nytt språk är för de flesta näst intill omöjligt. Man kan förbättra sitt modersmål genom att tala, lyssna, läsa och skriva. Skrivit har vi bara gjort i femtusen år, men berättat har vi förmodligen alltid gjort.

Numera sitter vi inte vid lägerelden och berättar. Vi får vanligen berättelser genom TV och genom böcker. Här gäller det att se skillnaden. När man ser på TV:s färdiggjorda bilder står det stilla i huvudet, hjärnan befinner sej som i sömn. När man läser är hjärnan igång, ungefär som vid aktiv problemlösning. Då skapar vi våra egna bilder av världen och människorna.

Därför: Läs böcker! Du slipper halvsova dej igenom en massa dumheter på televisionen. Du blir piggare, klokare och får bättre underhållning. Och så håller du oss vid liv, vi som skriver de där böckerna. Och det är det jag tycker är viktigt, det var därför jag skrev det här.  

torsdag 4 juli 2013

Hur gammal vill du bli egentligen?



Det var länge sedan jag presenterade Dagens Dikt på det här utrymmet. Eftersom jag själv är dålig på att rimma bad jag vår favoritpoet Ove Klinthäll dikta om nånting. Jag sa inte att det skulle handla om mej, men det känns nästan som om han valt mej till mej till motiv. Dessutom har han satt rubriken GUBBE:

Ibland så kan jag minnas ifrån min ungdomstid
en gubbe hemifrån som var nästan invalid.
Rullator fanns ej då, ju, han gick omkring med käpp
och prata för sej själv och nog ansågs lite knäpp.
Men vi var unga då, ju, och hängde aldrig läpp,
vi jävlades på skoj, mest, med gubben och hans käpp.

Han blev så himla arg på vårt skrik och tjoande,
men i den lilla byn var det tufft och roande.
Nu har jag själv rullator och haltar lite lätt,
så kommer ongjävlar som inte har nåt vett
och härmar mej ibland, jag får utstå spott och spe!
men blir dom gamla ska dom nog fanimej få se!

Så är det att bli gammal. Jag kan fortfarande köra bil men måste ha rullator för att komma ut till bilen. Om man ska beskriva ålderdomen sker det bäst med en aforism som samtidigt är en paradox: Alla vill bli gamla men ingen vill vara det! Så är det och nu vet du det.  






onsdag 3 juli 2013

Tänk dej sedlar upp till himlen!



När vi anser att något allmännyttigt bör fixas får vi ofta höra att det inte finns några pengar. Men de finns! Det finns många miljarder när det gäller att bygga JAS eller rädda banker och bilindustrier. För en tid sedan skrev den amerikanske samhällskritikern Michel Moore: Förstatliga bilindustrin! Varför ge General Motors 18 miljarder dollar när man kunnat köpa alla aktier i företaget för 3 miljarder?

Vi har samma problem i Sverige. Vad vi lagt ner på JAS hittills vet jag inte, men för några år sedan var det 60 miljarder, ser jag i mitt klipparkiv. Miljarder – så stora summor kan vi knappast föreställa oss. Men vi kan göra ett försök. Jag tror det var författaren Birgitta Stenberg som gjorde det i ett sommarprogram för ett tag sen. Hon sa ungefär så här:

Tänk er en sedelbunt med hundralappar. Den är en centimeter hög och det blir tiotusen kronor. En miljon blir då en meter hög. En miljard blir en kilometer. Tio miljarder blir en mil. En mil hög trave hundralappar! Sextio miljarder blir en sedelbunt med hundralappar som är sex mil hög. Den går utanför jordens atmosfär och även utanför stratosfärens fem mil…

Är den här uträkningen riktig? Jag kan inte hänga med. Tanken svindlar. Vet makthavarna vad de gör när de klubbar igenom utgifter på miljarder kronor? Jag läste någonstans att man kan diskutera i timmar om det allmänna ska betala mötesdeltagarnas kaffe med hundra kronor, medan det bara tar nån minut att fatta beslut om en utgift på flera miljarder.

Förmodligen kan inte våra politiker föreställa sej storleken hos miljardbelopp. Jag kan det inte. Och det är ju okej. Jag är aldrig tillfrågad. Och det är ju förbaskat skönt.