måndag 31 oktober 2011

Bok om Sverige 2017

Eftersom jag just skrivit en bok där handlingen tilldrar sej i framtiden ("Tusen år efteråt", utkommer snart) tyckte jag det var kul att hitta en liten roman som också handlar om framtiden, visserligen en ganska nära framtid på bara sex år. Här följer en förkortad version av min recension i Folkbladet nyligen:

John Lapidus: "Sverige 2017"

Hur står det till i Sverige om sex år, ett århundrade efter den ryska revolutionen? Jo, sossarna har vunnit valet 2014 och Håkan Juholt är statsminister. Med sin närmaste man, Anders Bergman, skriver han debattartiklar i Dagens Nyheter.

Anders Bergman är en påhittad person. Annars vimlar boken av folk som lever och agerar i verkligheten såväl som i romanen. För dem måste det vara kul att få veta vad de säger och gör år 2017, Juholt, Göran Greider, Åsa Romson, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson, Mona Sahlin, Annie Lööf, Ylva Thörn och andra.

Anders Bergman tror på en ny eller helst nygammal socialdemokrati. Han ska alltid kämpa vidare i politiken. Inte sälja sig till andra intressen som Palmes pojkar gjort. Och han räknar upp dem: Klas Eklund är chefsekonom på S-E-banken, Erik Åsbrink är VD på Vasakronan, Odd Engström styrelseordförande hos Stenbeck, Jan O Karlsson EU-byråkrat i Luxemburg. Alla är de miljonärer, alla lever de ett överklassliv som de en gång kritiserat. Och Göran Persson har blivit godsägare och konsult åt näringslivet.

Anders är en fullfjädrad artist som kan sitta i Rapport och Aktuellt och propagera för den välfärd som minskar medan hans eget parti sitter vid makten. Det parti som ska återgå till klasskamp och välfärdsbygge.

Men i folket har det vuxit fram en rörelse som konkurerar med de gamla samhällsbyggarna. Det började i USA och Nordafrika. Tusentals människor samlades på gator och torg och ställde krav. Rörelsen växer överallt, även i Sverige.

Problemet för bokens personer, främst Juholt och Anders, är om de ska radikalisera socialdemokratin eller lämna den och gå över till den nya rörelsen.

Vem som väljer vad ska jag inte avslöja här. Jag nöjer mig med att rekommendera en bok som på ett både lättläst och roande sätt reser en rad viktiga frågor om vårt lands nutid och framtid.

lördag 29 oktober 2011

Dagsvers om krig

Till kriget hetsar alltid dom
som slipper att gå dit,
som slipper gräva skyttegrav
och trampa blod och skit.
Då godkänner man kriget,
säljer vapen och är glad.
Sen kan man sitta trygg i
Washington och Rosenbad.

fredag 28 oktober 2011

Ut ur EU!

När vi myglades in i EU skrev jag den här texten. Den kan kanske komma till användning (och eventuellt byggas ut) när vi ska fortsätta kampen för att få Sverige att lämna EU.

Trojanska hästen
Försök av Sven Wernström att aktualisera Karl Gerhards kuplett

Det är den ökända hästen från Troja
moderniserad till femte kolonn.
Fast man i fejset ser ut som en doja
behöver man väl ändå inte va en sån
som trampar ner fosterlandet i skiten
och offrar välfärd och allemansrätt.
Men se upp! Du har myglat oss dit, men
nä, vi ska nog ta oss ur på någe sätt!

torsdag 27 oktober 2011

Från Ove Klinthäll:

En fästmö som bodde vid Havet
hon sa till sin fästman: "Nä, ja vet
ingenting om sånt där
ung och grön som jag är,
och så får jag sån huvudvärk av´et".

onsdag 26 oktober 2011

Moderaternas historia

Nu diskuteras moderaternas förflutna. Deras parti (med skiftande namn) har alltid röstat nej till alla välfärdsreformer. Det här är den historia de aldrig kan förneka:

1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1927: Nej till folkskolereform.
1931: Nej til sjukkassan.
1933: Nej till beredskapsarbete.
1934: Nej till a–kassa.
1935: Nej till höjda folkpensioner.
1938: Nej till två veckors semester.
1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
1946: Nej till fria skolmåltider.
1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
1947: Nej till allmänna barnbidrag.
1951: Nej till tre veckors semester.
1953: Nej till fri sjukvård.
1959: Nej till ATP.
1960–talet: Ja till apartheid.
Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
1963: Nej till fyra veckors semester.
1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
1974: Nej till fri abort.
Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18:e graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
1976: Nej till femte semesterveckan.
1983: Nej till löntagarfonderna.
1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU.
EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom moderaterna.
2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
2006: Nej till gröna jobb.
2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
2006: Nej till höjd a- kassa.
2006: Ja till sänkt a-kassa.
2006: Nej till höjd sjukersättning.
2007: Ja till sänkt sjukersättning.
(källa Wenke Rundberg)

tisdag 25 oktober 2011

Debattinlägg

När jag försöker skriva vers blir det rim och rytm. De här verserna missförstods av en kille i Gävle som trodde att jag ville ha ökad invandring. Det vill jag inte. Men jag vill diskutera den invandring vi har. Därför skrev jag detta debattinlägg:


Det sitter en kvinna i öknens sand
långt söderut i ett fjärran land.
Sitt magra barn har hon i sitt knä,
det är storögt och tyst och har diarré.

Varför flyttar du inte till Sverige?
Här finns hjälpen för alla i nöd.
Varför flyttar du inte till Sverige?
Här finns sjukvård och bostad och bröd.

Nej, medlidande har vi aldrig haft.
En sjuk är en usel arbetskraft.
Och kvinna dessutom. Nej, sån sympati
ligger det inga pengar i.

Därför sitter hon där i Afrikas sand
med sitt barn och sin tomma matskål i hand.
Det väcker en lång rad frågor hos mej.
Och bör väcka samma frågor hos dej.

måndag 24 oktober 2011

Av Ove Klinthäll om fotboll

Fotboll är stora affärer
Betalar gör vi proletärer
och skränar som fan
men nere på plan
där springer tjutvå miljonärer!

söndag 23 oktober 2011

Några råd till Juholt

Den 18 mars gav jag i Folkbladet några råd till Juholt. Jag kan inte se att han följt dem, därför upprepar jag dem här.

Jag rådde honom att först avskaffa den krossade tomat, som under förfallsperioden kallats partimärke, och återgå till den vackra sosserosen.

Tomaten beställdes hos den spanske designern Javier Mariscal för att beteckna den förnyelse som drev partiet högerut. För mej symboliserar den tron att väljaren är egoistisk och vill tjäna några kronor på lägre skatt. Vår vackra ros bör symbolisera vissheten att de allra flesta av oss är solidariska och gärna betalar några kronor mer i skatt om de går till ökad välfärd.

Så menade jag att han bör återgå till riktig socialdemokrati, den som Wigforss en gång formulerade så enkelt och begripligt: Full sysselsättning! Rättvis fördelning! Demokrati i arbetslivet!

Full sysselsättning betyder att samhället erbjuder jobb när privata företag inte gör det. Den offentliga sektorn ska växa. Där ska ingen slita ut sej och gå in i väggen, där ska det vara arbetsglädje, hygglig lön och tillräckligt med folk.

Rättvis fördelning betyder att ingen ska plågas av ekonomiska bekymmer. Palme sa: Politik är att vilja. Det räcker inte. Ingvar Carlsson sa: Poltik är att förändra. Det duger inte. Vi säger: Politik är att fördela! Det är vad politiker sysslat med i alla tider – oftast orättvist, men så gör inte vi. Ta pengarna där dom finns! Fördela!

Demokrati i arbetslivet betyder arbetarinflytande i produktionen. Det betyder klasskamp. Mänskligheten kan delas i två klasser: de som vill tjäna på andra och de som vill tjäna varandra. De förra måste hållas under kontroll. Ingen ska kunna berika sej på det vi bekostar med skattepengar, sånt som skola, vård och omsorg. Skattefinansierad verksamhet ska inte ge vinst, den ska ge billig och bra service! El, tåg, post…

Ej tjäna på andra men tjäna varandra!

De som vill tjäna på andra må försöka. Men aldrig med skattepengar! Om de lyckas i konkurrens med sina likar ska de betala skatt. Med högre procent ju mer de tjänar. Progressiv skatt! Det har vi haft förut, det ska vi ha i fortsättningen också.

Så borde Juholt kolla vad borgarna och högersossarna ställt till med och vrida det rätt igen. Det som avreglerats ska återregleras. Det som privatiserats ska återföras till det allmänna.

Ska vi gå baklänges? säger högersossarna i min omgivning. Det går väl inte, vi måste väl framåt. Javisst, framåt mot Wigforss och Per Albin! Det visste Tage Danielsson när han skrev:
Låt borgarna få vad dom tål!
Bak framåt mot nygamla mål!

lördag 22 oktober 2011

Klinthällare

För ett tag sen inbjöd jag mina läsare att skriva limerickar på den här hörnan. Några säger att det är för svårt. Så jag vänder mej till dagsverspoeten Ove Klinthäll, som också bor här på Vikbolandet, och för honom är ingenting för svårt. Här är ett av hans små mästerverk:

I kväll föds en pojke i Randers
och han måste döpas till Anders,
för om han inte får
just det namnet så går
ju den här limericken åt fanders.

fredag 21 oktober 2011

Sir John Hawkins

Vill ni höra en historia om grymht och tortyr
så fråga folk på andra kontinenter
från korstågens tid till vårt århundrade
hur de släpat fram kapital
åt Europas maufakturer och industrier
och sedan lämnats att svälta ihjäl
på Indiens förtorkade slätter
och de bolivianska tenngruvornas torra månlandskap

Sir John Hawkins
upptäckte att det var en god affär
att skeppa slavar från Afrika till Amerika
Och drottning Elizabeth blev förtjust
och lånade honom ett skepp
och skeppets namn var Jesus
och sir Hawkins vapensköld
bar bilden av en neger i bojor

Och Liverpool och Manchester
växte till blomstrande jättestäder
uteslutande med levande negrer
som handelskapital – och dessförinnan
hade indianerna i Mexico och och Peru förslavats
av spanjorerna – och Afrika av portugiserna
Och holländarna tog Malacka och Java
med förräderi, mutor, massakrer och mord

Och strävsamma företagare
i Europa sparade ihop ett litet startkapital
och startade små industrier med ett lån
från banken – men var kom dessa pengar ifrån?
Om man gluttar bakom bankfasaden
grinar sir John Hawkins ansikte fram
och bakom honom miljoner och miljoner
av utmärglade lik på tre skövlade kontinenter.


Tja, jag brukar säga att jag inte kan skriva dikt. Men när jag gräver i mina lådor från det politiska 1970-talet hittar jag såna här skriverier. Texter som egentligen är prosa men som jag tydligen delat upp i olika korta rader (som en del "poeter" fortfarande gör) och kallat för dikt. Skit samma om det saknar rytm och rim – innehållet var dock godtagbart i det man skrev på den tiden, eller hur?

onsdag 19 oktober 2011

Limerick 12

En turistguide från berget Kassandra
tog sej fram med att klättra och vandra.
Men han tröttna på de´
och politiker ble´
så nu lever han gott på oss andra.

tisdag 18 oktober 2011

Civilkurage

Att ha civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk. Själv kan jag inte minnas att jag satts på prov i det avseendet. Jag vet inte om jag har civilkurage. Men jag vet att min far hade det.

Han sattes på prov i december 1931. Det var året innan socialdemokratin kom till makten och kunde börja bygga sociala skyddsnät. Arbetslösheten var stor, den betydde fattigdom, svält och elände. Min pappa Gunnar hade fått jobb som förman på ett tryckeri, det kallades faktor och kändes som ett viktigt steg i karriären.

En av arbetarna på tryckeriet hade problem med spriten. En dag när han kom för sent till jobbet och var bakfull, gav ägaren order att han skulle avskedas. Faktor Wernström tvekade och sa att man inte borde avskeda någon ett par dagar före jul, det var bättre att vänta till efter helgen.

Ägaren stod på sej, fylleristen skulle avskedas samma dag. Pappa Gunnar vägrade. Då får ni gå båda två, sa ägaren. Och så var min far arbetslös.

Han hade visat civilkurage.

Migrationsverkets personal är ett exempel på människor som saknar civilkurage. När det här skrivs håller de på att utvisa en 91-årig sjuk kvinna till Ukraina där hon varken har bostad eller släktingar. En tjänsteman med civilkurage skulle vägra av humanitära skäl.

Likadant är det med Försäkringskassans personal. På teve kunde vi för en tid sen möta en ung kvinna som var arbetslös men vägrades ersättning för att hon tränade fotboll på kvällarna och då "inte stod till arbetsmarknadens förfogande".

Här måste finnas en tjänsteman som inte tänker på vad han säger. Arbetsmarknaden är en abstraktion. I samhället rör vi oss bland människor. Arbetsmarknad betyder människor som anställer folk, till exempel kapitalister. Vad tjänstemannen i själva verket säger är att den arbetslösa ska stå till kapitalisternas förfogade.

Försäkringskassan tjänar landets företagare. Den sysslar alltså med politik. I politiken kan man ändra på saker och ting. Man kan ha visioner och tänka tvärtom
.
Till exempel att kapitalisterna skulle stå till de arbetslösas förfogande. Företagare ska ge folk arbete. Om de gör det kan de få tjäna pengar.

Den svenska arbetarklassen har skapat ett tämligen gott samhälle. I det samhälle vi vill ha måste vi tänka fritt och självständigt. Visa civilkurage och vägra försämra för dem som redan har det svårt.

I vårt samhälle mår de flesta ganska bra. Ändå har vi fler sjukdagar och fler sjukskrivna än i andra länder, har vi fått höra.

Javisst, och så ska det vara! I ett gott samhälle ska man ha rätt att vara ledig om man känner sig lite krasslig eller om ungarna kinkar och behöver ha mamma hemma.

I ett gott samhälle ska tjänstemän stå på folkets sida och vägra trakassera oss efter regler som en folkfientlig överhet ställer upp.

måndag 17 oktober 2011

Limerick 11

En fiskhandlare från Vadstena
Tog sej fram med att skinna och bena
Men han tröttna på de´
Och politiker ble´
Så nu slipper han röra en fena.

Böcker att diskutera

Det svenska välfärdssamhället blev unikt i världen, skriver de två historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh i sin bok "Är svensken människa". Om hur denna välfärd byggdes upp och nu rivs ner kan man läsa i Göran Häggs "Välfärdsåren: svensk historia 1945–1986".

I dag tvekar man att framhäva svensk kultur för att inte riskera att förblandas med Sverigedemokraterna. För mig som är uppvuxen i arbetarklassen där antinazismen var självklar känns det där lite löjligt. I min ungdom, under kriget, fanns inga sverigedemokrater. Däremot fanns det moderater (som då hette högern) där de flesta svenska nazister höll till.

Låt oss diskutera den svenska kultur som rådde under välfärdsåren utan att låta oss tystas av några misstänkliggöranden. Material finns i min bok "Bästa Sverige" som getts ut av Folkuniversitetets Akademiska Press. Där rekommenderar jag det 40-tal böcker jag funnit intressantast av det hundratal jag recenserat för Folkbladet i Norrköping.

Min avsikt är att beskriva den svenska kultur som utvecklades under min uppväxt i välfärdsåren. Mot slutet kommer jag in på de kulturer som nu tar upp konkurrens med vår egen. Jag tar risken att diskutera invandringen.

200 miljoner människor lever i dag utanför sina hemländer. Av dem har 5 procent
flytt undan förföljelse eller krig, säger Kristina Mattsson i sin bok "De papperslösa". 95 procent har flyttat för att hitta jobb eller bättre villkor.

Svenska arbetare har aldrig haft svårt att umgås med invandrare. De som är här ska ha samma rättigheter som vi andra. Medborgerliga rättigheter får inte tränga undan mänskliga rättigheter.

Men de som kommer hit måste anpassa sig. Islam har ingenting av värde att tillföra det svenska samhället, säger K-O Arnstberg i sin bok "Svenska Tabun". Det kan man bli förbannad på om man är muslim. I hemlandet kanske man drar kniv, men här bör man vara beredd på att ta debatten. Jovisst har vi något av värde att bidra med, nykterhet till exempel! Eller vad det kan vara.

Vi bör hävda det typiskt svenska, t ex den individuella friheten. Här blev ogifta kvinnor myndiga redan på 1840-talet. Den svenska välfärden blev offentligt finansierad, vilket lade grunden till individuellt oberoende av både familj och välgörenhet. Kampen för full sysselsättning bygger på tanken att varje person, man som kvinna, ska ha makten över sitt eget liv.

Hederskulturer kan vi inte tolerera. Naturligtvis inte hedersmord men heller inte tvångsäktenskap. Den som har fyllt 18 bestämmer över sitt eget liv. Man får inte göra affärer med sina barn som valuta.

Kanske har muslimer svårt att förstå den svenska idén att var och en ska försörja sig själv? Kanske ska försörjningen enligt Koranen vara mannens uppgift? Så att kvinnor inte behöver utbilda sig? I så fall måste vi hävda att denna gamla skrift är föråldrad liksom vår egen Bibel och bör läggas åt sidan.

Skillnaden mellan folkreligioner och universalreligioner som Gro Steinsland skriver om i sin bok "Fornnordisk religion" var något nytt för mig. En folkreligion är tolerant och missionerar inte. En universalreligion tvingas på folk uppifrån och ska tjäna till att säkra de mäktigas makt.

Då kan man förstå varför det krävdes fem månaders lobbyarbete av kringresande imamer från Danmark för att tusentals muslimer skulle protestera mot Jyllands-Postens karikatyrer av Muhammed utan att ha sett bilderna.

I diskussioner med troende bör man hävda att all religion är vidskepelse. Men samtidigt hävda trosfrihet. (Se där en av demokratins paradoxer som vi måste lära oss att leva med!)

Vårt unika välfärdssamhälle håller nu på att monteras ner. Om vi ska kunna försvara det måste vi träffas och diskutera fram kunskaper och krav. Men var? Förr hade vi ett levande föreningsliv. Nu är arbetarrörelsen handlingsförlamad. Några av de författare jag nämnt tror att det fortfarande finns hopp om fackföreningsrörelsen. Själv skulle jag önska att det gick att blåsa liv i ABF.

På 1960-talet och 1970-talet bildade vi fria studiegrupper och tog fram material om marxistisk politik och ekonomi, sånt som varken fanns i skolan eller i studieförbunden. Kanske kommer det att växa fram grupper som vill jobba på det sättet.

I min bok "Bästa Sverige" har jag försökt ge en del material som vi bör diskutera, infödda och invandrare tillsammans.

Tillsammans.

Och vi infödda bör bidra med det bästa vi har – även om vår överhet nu håller på att avskaffa det.

söndag 16 oktober 2011

Limerick 10

En kåt cowboy ifrån Oklahoma
trodde kvigan var brunstig som råma,
ville ge´na ett skjut,
men hon sparka bakut,
så nu ligger kåt cowboy i koma.

fredag 14 oktober 2011

Krönika i Folkbladet 14 okt:

Nu måste jag åter påminna om bilden där politiker står med spadar i händerna och "tar första spadtaget" till något som ska byggas. Under bilden kunde det stå:
"Här är politiker som aldrig behöver hålla i en spade men tjänar fyra gånger mer än dom som ska göra det här bygget."
Så står det naturligtvis inte.
De här politikerna får mej att fundera över ordet demokrati. Jag googlar det och får bekräftat att demokrati handlar om folkstyre och "alla människors lika värde och rättigheter".
Arbetarna som gör jobbet har fyra gånger mindre lön än de politiker som inte gör jobbet. Hur är det då med demokratin? Om vi inte har folkstyre, demokrati, då har vi tydligen tjyvastyre, dvs kleptokrati.

Nu har jag levt så länge att jag kan se tillbaka och minnas den tid då Sverige var världens främsta välfärdsland och liknade riktig demokrati. Låt oss då undersöka hur det blivit.
Vi väljer inte längre våra företrädare. Vi väljer politiker som sökt karriär inom politiska partier. Och som börjar med att ge sig själva höga löner, för att sedan fortsätta med att gynna sina polare och försämra tillvaron för oss andra och lämna ut oss till samhällets skurkar och rikemän.
1) De ger sig själva höga löner. Fredrik Reinfeldts månadslön har höjts med 4000 kronor till 144000. Han kunde leva gott på 44000. Minst hundratusen är ren stöld från oss andra. Mer än en miljon per år.
2) De gynnar sina polare. I Skåne har sjukvårdspolitikerna gett sin regiondirektör ett lönelyft på 15000 kronor i månaden. Han tjänar nu 175000 och är därmed den bäst betalda landstingsdirektören i landet. Han kunde leva mer än gott på 75000 i månaden. Minst hundratusen är ren stöld från skånska skattebetalare. Mer än en miljon per år.
3) De försämrar för sina väljare. Höjer avgifter (på parkering t ex), ger bort vår gemensamma egendom till privata profitörer (Centralbadet) och låter skolbarn och åldringar bli lönsamma objekt för vinstdrivande storföretag.
4) De lämnar ut oss till samhällets skurkar och rikemän. Exempelvis till banker och fastighetsägare. När en bank håller på att gå åt helvete räddar politikerna den med skattepengar i stället för att ta över den. De tillåter bankerna att låna våra pengar utan att betala ränta. Medan bankerna får ta skyhöga räntor när vi lånar till sånt vi absolut måste ha, t ex bostäder. Ett område där fastighetsägare fritt får stjäla våra pengar för hyror och bostadsrätter. Tjäna på att äga, inte på att arbeta.

Andra kvartalet i år gjorde Volvo en vinst på 7249 miljoner kronor (mer än 7 miljarder alltså). Vad är det för pengar? De måste ha skapats av två kategorier: antingen av köpare som lurats att betala för mycket eller av arbetare som inte fått fullt betalt.
Pengar som stulits från folk som jobbat och gått till aktieägare som inte jobbat.
Är Sverige alltså en demokrati eller en kleptokrati? De är något att fundera över, inte minst för oss som skriver och ska sätta så sanna ord som möjligt på det vi alla upplever.

Limerick 9

Ericsson här i Norrköpings sta´
bär sej åt så jag vet inte va´.
Dom har blitt alldes tokia.
därör köper jag Nokia,
vars mobiler dessutom är bra.

torsdag 13 oktober 2011

Stortjuvens botgöring

Jag är uppvuxen i ett såkallat barnrikehus på Söder i Stockholm. Det hette Govenii Minne. Där berättades om Wilhelm Govenius, en man som var hundra år äldre än jag, alltså född 1825. Han blev med tiden bruksägare och mycket rik. Det kan ju företagare bli genom att betala sina anställda mindre än vad deras arbete är värt och lägga beslag på resten.

Tidningen Fäderneslandet beskrev Govenius som "en grosshandlare och procentare som på sin ålders höst ville ställa sig väl med sin gud och därför blev donator".

Han hade anledning att känna sig osäker. Arbetarrörelsen började ta fast form. Kringresande agitatorer talade om att man borde hänga den siste prästen i den siste kapitalistens tarmar.

Wilhelm Govenius började få mardrömmar. Han fick magsår. Inte av samvetskval för de arbetare han plågat utan av oro för vad som skulle kunna hända honom själv.

Och så kom sekelskiftet.

Övergången till ett nytt århundrade har alltid förknippats med föreställningar om jordens undergång och anda fasansfulla saker.

Patron Govenius kände att hans liv led mot sitt slut. Men kanske skulle han ändå överleva sekelskiftet. Han kunde se de himmelska makterna sända blixtar över Stockholms kyrktorn och stadens arbetare strömma ut på gatorna för att skära ut tarmar och hänga upp överhet.

Han kallade till sig sin advokat för att skriva sitt testamente.

Först summerade han sina tillgångar. De uppgick till dryga 900 000 kronor. Av dessa avsatte han hundratusen till hustruns försörjning ifall hon skulle överleva honom. Resten skulle gå till en stiftelse för uppförande av billiga bostäder åt obemedlade personer ur arbetarklassen.

Ja, å skrev han faktiskt. Det är intressant att se att även de förmögna på den tiden såg Sverige som ett klassamhälle.

Hustrun skällde och ansåg att han blivit tokig. Att skänka bort åttahundratusen var bevis nog. När hon inte lyckades gnata honom tillrätta blev hon så upprörd att hon dog.
Brukspatron själv levde tre år in på det nya seklet, åtminstone i fysisk mening. Han låg hela tiden och dillade om sina barn.

– Patron har inga barn, sa advokaten.

Nej, inte med frun. Han talade om dom han hade med skarnen på bruket, med arbetardöttrar som han och förvaltarn roat sig med.

Det där angick ju inte advokaten. Testamentet var skrivet. Allt patron lämnade efter sig skulle gå till stiftelsen Wilhelm Govenii Minne.

Han dog 1903. Stiftelse fick 856 056 kronor.

Den började med att bygga präktiga hus med smålägenheter invid Maria skola. Det var där mina farföräldrar födde upp tio ungar i ett rum och kök med vedhuggning i källarn och dass på gården. Stiftelsen leddes av Sven Hedins syster Alma Hedin. Jag minns att min farmor neg för henne när de pratade i telefon.

1932 byggde stiftelsen två gråa längor högst uppe på Skinnarviksberget med utsikt över Riddarfjärden från Västerbron till Gamla stan. Dit flyttade vi den hösten.

Vi betalade 75 kronor i månadshyra. Nu säljs lägenheterna för miljoner. Fast inte till arbetare, för såna har inte längre råd att bo på Stockholms Söder.

onsdag 12 oktober 2011

Limerick 8

En pastor från Jönköpings stad
var alltid så munter och glad
och drog helfräcka skämt.
Men det var inte jämt,
för han såg anständig ut när han bad.

måndag 10 oktober 2011

Skinnvästen

I min garderob hänger en gammal skinnväst. Svart med rött foder. Den påminner mej om tre lärorika månader i mitt liv. Den tid då jag var förman.

Året var 1964. Jag var maskinsättare på en tidning i Stockholms Klarakvarter. Vid maskinen intill satt Stickan. Sätterijobbet var intressant och rätt bra avlönat. Vi visste alla vad vi skulle göra. Ändå hade vi förmän, som skulle leda ett arbete som inte behövde ledas.

Förmännen var utvalda bland personalen och testade hos några psykologer. Jag vet inte vad som flög i oss. Kanske var vi nyfikna på det där testet. Eller också ville vi bara visa att här kan ju vilken fårskalle som helst bli förman. I alla fall så anmälde vi oss, Stickan och jag.

Vi klarade alla prov och blev befordrade på stubben. Lönen rundades av till tre tusen i månaden och sen började det hända saker.

Vi skickades på kurs till Arbetsledarinstitutet på Lidingö, där undervisningen bestod av lustigheter om underordnade. Arbetarföraktet stod som spön i backen men maten var god och sängarna bekväma.

När vi kom tillbaka till tidningshuset la avlöningskassörskan bort titlarna med mej. Hon som i alla år sett ut som om hon betalat våra löner ur egen ficka sa:
– Ja, faktor Wernström, nu kan vi väl säga du åt varann, eller hur?

Så var min upphöjelse bekräftad. Jag var förman, sätterifaktor, en faktor att räkna med. Jag behövde inte byta till arbetskläder utan kunde ha ren skjorta. Då köpte jag skinnvästen. Inte för att markera någon särställning (naturligtvis) utan för att den hade en ficka som passade måttbandet man mätte annonser med.

Sedan satt jag där i glasburen och skulle tala om för mina forna arbetskamrater om de kunde få en timme ledigt för att gå till tandläkarn och såna saker.

Ganska snart började jag känna mej löjlig.

Själv hade jag fått en ny frihet. Nu kunde jag säga till Stickan:
– Du, jag går ut på stan ett tag, det tar väl nån timme.
Och han sa bara:
– Gör det du, det här fixar jag.

Jag hade tagit det minsta lilla kliv som finns att ta på samhällsstegen. Jag var inte längre arbetare utan tjänsteman. Jag var inte längre övervakad. Varför? Jo, därför att jag inte längre producerade något som ägare kunde berika sej på.

I tre månader stod jag ut med mina forna kamraters roade förakt. Sen slutade jag för att dra mej fram på skrivande och hitta ord för det jag upptäckt om arbetarklassens avgörande roll och föra det vidare till så många som möjligt.

Skinnvästen har jag kvar. Den får hänga där för att erinra om mina tre månader i förnedringen.

söndag 9 oktober 2011

Limerick 7

En skidåkare ifrån Dalom
kunde ingenting utom slalom.
På sin hemkörda sprit
slank han hit, slank han dit,
så nåt Vasalopp blev aldrig tal om.

lördag 8 oktober 2011

Censurerade allsånger

När jag var 13 år blev jag förvånad över att en flickas bröst försvunnit ur en sångtext i Allsång på Skansen.
Det gällde Gabriel Jönssons dikt Vid vakten, mera känd som Flicka från Backafall. I sångboken stod: Känn att inkräktaren bara vill veta om dina bröst bli som malvornas blom. I Skansens allsångshäfte stod: Känn att inkräktaren bara vill veta om den slår ut såsom rosor i blom.
Vem "den" skulle vara framgick inte. I texten förekom en yr ollonborre som letade sej ner under bluslivets linning, men den kunde väl knappast slå ut som rosor i blom.
Vem som tagit bort flickans bröst stod däremot klart. Det måste ha varit vår populära sånglärare i Högalidsskolan på Söder i Stockholm, musikdirektören Sven Lilja, han som ledde Allsång på Skansen från början. Han var också kantor, och att låta folk sjunga om en flickas bröst kändes kanske lite äventyrligt för honom.
Att jag själv intresserade mej för Allsång på Skansen berodde på att min far hade en låt med i ett av Skansens tidiga allsångshäften, vandringssången När solen lyser klart på himlen blå fallera. I den fanns dock inga oanständigheter att ta bort.
Jag har sen dess varit förvånad över hur snälla folkuppfostrare kan ge sej på poeters texter utan att möta motstånd. Och vad är de för ena?
Bellman censurerades redan under sin livstid. När Fredmans epistlar gavs ut 1790 var det i en "bearbetad" version. Man skulle bra gärna vilja veta hur texterna såg ut före bearbetningen. Bellman var mycket förtjust i pruttande och fisande och omkullagda fruntimmer. Något som antagligen gjorde sej bra i hans direktkontakt med publiken.
Numera kan man bara spåra enstaka rader som ändrats. Tredje versens näst sista rad i epistel nr 48, Solen glimmar, lyder numera Tuppen gol så sträv och hes. Bellman lär ha skrivit: Tuppen gol och Kerstin fes. Vem har ändrat?
I epistel 48, vers 17, möter man så den glada pigan: Med sitt klappträ ner vid strand pigan står så kåter. Alltså glader. Båda orden betyder ju samma sak. Jag är så gla i dej! Men vers 17 var länge försvunnen i allsångshäftena.
Att mycket brukar vara struket i Solen glimmar beror annars på att texten är för lång. Med sina 21 verser skulle den ta nästan en kvart att sjunga.
Att frisera sångtexter av moraliska skäl har varit rätt vanligt. På 1880-talet gällde det folkvisan Domaredansen. Har du sovit med kärestan i natt blev Har du drömt om din käresta i natt. Vad kunde man från början ha sjungit i stället för "sovit", tro?
Ibland ropar versen själv ut att den är censurerad. Som i Waxholm ettan. Fridolf Rhudin hade seglat i alla hamnar och tjusat flickor i hundratal, som tagit emot honom med öppna armar. Men armar rimmar inte på hamnar. Det måste ha varit öppna famnar! Som kanske lät oanständigt när Sigurd Wallén gjorde filmen Pojkarna på Storholmen 1932.
Man kan också ana att författaren censurerat sej själv. Som Evert Taube i Tatuerarvalsen. Han dansar med en flicka och sjunger: Vilken arm! Är ni varm? Men inte ser han den arm han har om sin nacke – nej, han kollar rakt ner i urringningen och sjunger om det han ser: Vilken barm, naturligtvis!
Evert Taube, vår mest älskade allsångspoet, kan vi inte sjunga i dag om vi ska följa språkets modeväxlingar. Tatuerarvalsen igen: Borta i Bahia, Hej! Sjung Faderia! Va de bara negrer och skräll och skrik.
Ordet neger har kommit ur modet.
Vi måste väl skära i Karlfeldts Svarta Rudolf som böjer krullig hjässa en afton i negerbyn. Och Taube igen: Jag är fri, jag ha sonat mitt gräsliga brott, som i dråp av en neger bestod. Och förstås i Martin Nilssons Från Frisco till Kap som slutar: Vartenda niggerfjås blir alltid pigg gunås, så fort hon vädrar en swedish matrås.
När det gäller Dan Anderssons kan man gå till Myggan Ericsons Nöjeslexikon, som vet att Jungman Jansson inte alls satt på nån farm när han blev gammal utan i stället ägde en negress i Alabama. Och inte glömde sin Stina för en sup utan för ett fnask i Yokohama.
Nu ska inte bara sånger utan också dikter för barn censureras. Einar Nerman gav 1931 ut Gubbar med rim, med bland annat: Negern är en lustig kurre, svart som själva sotarmurre. Den tar nu Svenska Barnboksinstitutet bort när de ger ut Gubbar med rim, läser jag i Svensk Bokhandel. Det gör de kanske rätt i, där går inget av värde förlorat.
Men, som en klok tonåring i min närhet säger, neger kan väl få heta neger på svenska. Man ändrar väl ingenting med att bara byta ord. Som att kalla zigenare för rom. Då låter det som om något förändrats och så slipper man förbättra för dom det gäller, va?
Kanske det. Och våra stora poeter och folkkära låtskrivare – bör de kanske lämnas orörda och skyddas från moralens och språkets modeväxlingar?

fredag 7 oktober 2011

Limerick 6

En julrimmare från Julitta
satt och sökte ett rimord på Britta.
Men det ville ej gå
för det DU tänker på
var det endaste rimord ha hitta.

onsdag 5 oktober 2011

För Folkbladet 6 okt:

När det här skrivs vet vi inte vem som får årets Nobelpris i litteratur. När det här läses har vi kanske fått reda på det. Själv kommer jag väl, om jag uppfattar namnet, att som vanligt fråga:
– Vem fan är det?
Det har väl ni också undrat. För inbilla mej inte att ni hade läst Gabriela Mistral, Le Clézio, Elfriede Jelinek eller ens Herta Müller innan de fick priset.
Eftersom jag är författare tror kulturredaktören att jag kan skriva något om tänkbara nobelpristagare. Det kan jag inte. Jag är skrivare, inte läsare.
Den enda nobelpristagare jag är säker på att jag har läst är Selma Lagerlöf. Hennes Nils Holgersson lusläste jag när jag skrev en nutida motsvarighet med titeln "Den underbara resan". Selma hade fått ihop 750 sidor om lille Nils, jag skrev 1500 sidor om norrköpingspojken Nicke Svensson, som inte flyger med vildgäss utan med helikopter när han kollar in vårt land från ovan. Tre volymer blev det. Nu vet ni det så ni inte missar dom.
Jag kan inte gissa vilket namn Peter Englund ska ropa ut när han kliver fram vid akademins port kockan 13 i dag. Möjligen skulle jag kunna tänka mej Tomas Tranströmer. Honom har jag inte läst, men jag vet att folk som förstår sej på lyrik sätter stort värde på hans författarskap.
När det gäller lyrik har jag inte kommit längre än till de begripliga, såna som Stig Dagerman och Alf Henrikson. När det gäller prosaister har jag inte ens orkat med Millenniumtrilogin eller Harry Potter.
Vilken författare skulle jag själv välja om jag fick utse nobelpristagare? Om jag fick välja en som är död (och det får man visst numera) skulle det bli B Traven för "Sierra Madres skatt" och "De hängdas revolution".
Men nu skulle jag väl välja nån som lever och som jag verkligen kan nånting om. Eftersom jag inte läser skönlitteratur blir det väl en fackförfattare. Se där – nu kommer jag med ett häftigt förslag: Strunta i att ge pris till lyriker som ingen läser! Ge Nobelpriset till en fackförfattare som alla bör läsa!
Jag väljer en svensk: Göran Hägg!
Hans bok "Välfärdsåren" (2005) är det märkligaste jag läst. Den handlar om hur den svenska välfärden byggdes upp och åter rivs ner. Göran Hägg tycks veta allting. Litteratur, radio, teve, press, konst, mode, film, musik, allt betar han av på sin vandring genom de svenska årtiondena.
Han beskriver förändringen. Socialdemokraterna låter sina gamla kämpar diskret försvinna och glömmas. Wigforss, Möller, Undén, Ulla Lindström… få skolbarn vet i dag vilka de var och vilket unikt välfärdssamhälle de byggde upp.
Att beskriva det så bra som Göran Hägg gjort är värt priset. Men troligen kommer han inte att få det.
Det enda jag med säkerhet kan säga om årets nobelpris är att jag själv inte heller kommer att få det. Tro inte att jag sörjer däröver. Jag är ju i gott sällskap. Vi är några stycken, ja ni vet: August Strindberg, Astrid Lindgren, Gustaf Fröding, Evert Taube, Graham Greene, Sven Wernström och några till.
Jag knäpper på teven klockan 13. Och säger troligen: – Vem fan är det?

tisdag 4 oktober 2011

Limerick 5

En ung kommunist från Karlskoga
skrev plakat, demonstrera och knoga.
Men hon tröttna på de´
och politiker ble´,
så nu är klasskampen inte så noga.


Kära vänner! Antingen är det comhem eller laptopens fel (Macintosh), men jag kommer inte ut på Facebook. Om ni vill mej något så mejla på sven.wernstrom@comhem.se!

söndag 2 oktober 2011

Tusen år efteråt

Det är en absurd tid vi lever i. Jag har ofta undrat hur den ska skildras. Tidigare har jag låtit en utomjording se på oss med förvåning.
Nu har jag skrivit en liten roman "Tusen år efteråt" där jag låter folk om tusen år se tillbaka på oss och förundras. Jordens städer ligger i ruiner efter atombomberna. Vi i Mördarnas århundrade har grävt ner atomsopor i behållare som skulle hålla i hundratusen år men som nu – efter bara tusen år – börjar läcka ut dödlig strålning. De som drabbas måste fly. De flyr till städernas ruiner, där de kan vara säkra på att inga atomsopor är nergrävda.
Deras historiker undersöker Mördarnas århundrade som kallade sig Nittonhundratalet. Då vetenskap och teknik blommade upp men då vidskepelse ännu ställde till elände.
Man hittar ett krucifix bland ruinerna och en historiker försöker förklara. Det antogs att jorden och människorna hade tillverkats av någon. Man hade uppfunnit ett högre väsen en gud, tyvärr snarstucken, egoistisk och hämndlysten, en sexbesatt tyrann.
Mannen på krucifixet skulle vara hans son som skulle ta på sig straffet för människornas synder. Det åter konstigt, säger historikern, men det är ju en sjuk tankevärld vi talar om.
Korset var ett tortyrredskap vid Medelhavet för tretusen år sen. Där kunde stå rader av kors med ruttnande lik, nerkletade av kiss och bajs, lik som fått ansiktena sönderhackade av kråkor och armar och ben bortslitna av hundar och vilda djur. (Läs Jonas Gardell "Om Jesus"!)
Så skulle också mannen på krucifixet ha sett ut om man inte förskönat honom som symbol för en viss religion.
Religioner var stickspår på den mänskliga tankens väg mot vetenskap och kunskap. De användes för att förtrycka och fördumma folk. Och deras sjukliga sexmoral förstörde livet för flickor som blev med barn.
Det var länge förbjudet att få barn om man inte fått tillstånd att knulla av någon representant för en religion. Att få sådant tillstånd kallades för att ingå äktenskap. Den flicka som inte hade fått det och ändå blev med barn måste föda sin unge i hemlighet och kanske ta livet av den. (Läs Lena Kallenberg "Apelsinflickan"!)
Mördarnas århundrade rymde många egendomligheter, t ex äganderätt. Man kunde avgränsa en bit mark och säga "den är min", sen kunde ingen annan bygga eller odla där. Man kunde säga om en skog att "den är min", sen kunde ingen annan ta virke där.
Snart var hela världen uppstyckad i olika stora bitar så det inte fanns mer att ta. De flesta blev utan. Människorna blev uppdelade i ägare och egendomslösa, rika och fattiga!
Man får ett annat perspektiv när man ser på oss och vår tid utifrån. Ser vad vi ställt till med och hur det kan påverka framtiden.
Min bok blir utgiven på det lilla förlaget Murbruk, ett progressivt förlag som säger sig ge ut "garanterat olönsamma böcker". Olönsamt men viktigt!