lördag 31 maj 2014

Socialismen tänkt som handling


Poeten Jenny Wrangborg är aktuell med sin nya bok Vad ska vi göra med varandra. Jag lånar här en dikt av henne som får bli Dagens dikt:

jag tänker mig socialismen som ett brev
någonting på väg hit
ett meddelande vi skriver tillsammans
har skrivit på så länge
ett forum där vi möts för att hitta ett nytt språk
till den nya människan

jag tänker mig socialismen som en dröm
en dröm vi drömmer tillsammans
har drömt så länge
en plats där vi möts för att göra
verkligheten mer verklig och drömmen
överflödig
ett torg, en sal, ett fikarum
där vi sitter kring ett bord med
ett brev om en dröm som inte behöver något
frimärke, adress eller brevbärare
där själva ordet är en riktning mot platsen
där människan inte är en fara för människan

jag tänker mig socialismen
inte som en tanke
utan som en handling


Den här dikten har rubriken Ett nytt språk. Den fungerade som jubileumsdikt för Socialistiskt forum härom året, meddelar tidningen Dagens ETC där man kunde läsa den nu senast 30 maj. Om du prenumererar på en borgerlig dagstidning och hellre vill ha en röd, då finns det bara en och det är Dagens ETC. Pröva den! Där möter du vår kultur, folkets kultur, som t ex Jenny Wrangborgs dikt här ovan.




fredag 30 maj 2014

Om åldrandet och döden igen


Nån måste skriva om oss åldringar också. Jag kan ta på mej uppgiften, jag som snart fyller nitti.
När man blivit så gammal är döden inte avlägsen. Man lever på övertid. Vänner och bekanta dör runt omkring en. Att man själv hänger med beror kanske på ett sunt leverne. Jag dricker inte sprit. Jag har rökt men slutade redan 1980.
Skickliga läkare i Linköping fixade min hjärtinfarkt för några år sen. En tablett om dagen håller min prostatacancer i schack.
När jag sätter mej i bilen undrar jag om jag fortfarande har snabba reflexer. Och vad händer om jag får punktering? Förr kunde jag byta hjul. Nu skulle ryggen säga ifrån om jag bara försökte plocka fram fälgkorset. 
När jag borstar tänderna är jag glad att ha tänder kvar. Men bilden i spegeln gör mej förskräckt. Ett åldrat ansikte med fem dagars skäggstubb. Min mor skulle vända sej i graven om hon såg den här skäggstubben. Hon kunde ju inte veta att det ska vara så nuförtiden. Varenda manlig kändis man ser på TV har ju minst fem dagars skäggstubb.
Mina händer är skrynkliga men har kvar den förmåga som skiljer oss från djuren – att kunna sätta tummen mot pekfingertoppen, det som gör allt precisionsarbete möjligt. Det är händer som varit med om mycket. Byggt friggebod, smekt kvinnobröst, onanerat, spelat gitarr och piano, skrivit texter på sättmaskin, skrivmaskin och dator.
Jag går ut till brevlådan för att hämta posten och Folkbladet och tänker att det är den här dörren dom en dag ska bära ut mej genom.
Till min begravning. Då vill jag gå direkt till kremering utan några ceremonier. Ingen präst ska ta mej till förvändning för att sprida sin vidskepelse om himmel och återuppståndelse på den yttersta dagen.
Döden fruktar jag inte, men jag fruktar långvården. Fort ska det gå! sa min far. Han satt med kepsen på svaj och skojade med killarna som bar ut honom till ambulansen. När de kom fram till sjukhuset var han död. Min mor överlevde honom med sexton år av förtvivlad ensamhet.
Fort ska det gå. Snart fyller man nitti. Om tio år fyller man hundra. Ifall man nu gör det.













torsdag 29 maj 2014

Skyll inte på mej, jag röstade nej!


Jag röstade inte i EU-valet. Att rösta kändes som att ge EU legitimitet. EU är ett storföretagarprojekt. Deras föregångare hade försökt ena Europa med hjälp av Hitler som tyvärr blev tokig och sabbade hela grejen. Nu skulle det bli något som liknade ett fredsprojekt. Det skulle kanske gå att korrumpera de europeiska ländernas politiker med hjälp av pengar och karriärmöjligheter?
I början på 1970-talet lade SAF, numera Svenskt Näringsliv, ner miljoner på ideologisk propaganda. Skolorna dränktes i gratismaterial. Kändisar köptes för att spela in skojiga videoband som delades ut gratis. Arbetslösa ungdomar fick sommarjobb med 40 kronor i timmen för att stå i ja-sidans stånd.
Kändisarna var dyrare, men pengar fanns. Vi minns Dr Albans namn i ja-propagandan och Anders Carlberg och Marit Paulsen i ja-annonserna och Mona Seilitz på turné för ja-sidan. Marit Paulsen hade varit en symbol för bondförstånd och sunt förnuft. Nu framstod hon en av de största svikarna.
Inför EU-valet hösten 1994 blev hon och Ingvar Carlsson symbolen för kändisar till salu. Dag efter dag kunde man se dem i teve när de försökte göra skäl för pengarna från Industriörbundet och LRF.
Miljonrullningen lockade dock inte alla. Till dem som inte gick att köpa hörde Kim Anderzon, Ronny Eriksson, Jerry Williams, Allan Edwall, Eva Moberg, Ulla Skog, Lasse Brandeby, Cecilia Torudd, Monica och Carl-Axel Dominique, Anders Linder, Jeja Sundström, Sven Wollter, Astrid Lindgren… listan kan glädjande nog bli mycket lång.
Just Astrid Lindgren toppade listan med över hundra författare som med egna medel (100 kronor var) bekostade ett upprop för nej till EU.
Det var det värt. För att kunna se sina barnbarn i ögonen och säga: Skyll inte på mej, jag röstade nej!
Och den här gången röstade jag inte alls.


onsdag 28 maj 2014

Ensam och konstig i huvet


En dag satt jag på min toalettstol och stirrade ner i golvet och begrundade min ensamhet. Då fick jag syn på en liten insekt som kom springande över golvet. Min första impuls var att sätta foten på den. Men så uppfattade jag att den talade till mej. Inte med någon röst men med sitt kroppsspråk.
– Se på mej! sa den. Se så pigg och glad jag är. Inte vill du väl trampa på mej. Och göra mej illa och kanske döda mej. Du har ju inte så många att umgås med nu för tiden…
– Nej, sa jag. De flesta av mina bekanta är döda. Ju äldre man blir, desto färre vänner har man i livet.
– Nu har du ju mej, sa den lilla krabaten. Jag finns alltid kvar om du inte trampar på mej.
Jag satt på min toalettstol och kände mej ensam. Då kom det en liten insekt springande över badrumsgolvet. Och jag kände plötsligt att jag inte var ensam. Vi var två där i badrummet. Jag reste mej och gick till datorn och skrev en krönika om upplevelsen och ensamheten. Den är i dag publicerad i Folkbladet. Nu ska det också bli en novell. Riktigt ensam är men ju inte när man har en laptop att skriva på. Där kan man möta sina ord och sina tankar och känna sej som om man vore två.

måndag 26 maj 2014

Arvet efter vår mor blev musik


I går var det Mors dag. Vi ser naturligtvis med kärlek på vår mor, om vi har någon, men hur ser mor på oss? Det tror sig poeten Ove Klinthäll veta och diktar så här:

Du gamla, du långlivade mormorsmor
på söndag ska du fylla nitti!
Du trivs väl på ålderdomshemmet där du bor?
Kan vi få komma dit i morron bitti?

Åh kyss mej! Ni ska inte göra er till
och hyckla nån sympati med mommor!
Ni tror inte att jag begriper vad ni vill?
Kom inte hit med era falska blommor!

Om Gud vill ska inte nånting finnas kvar,
fast det är med dödens dag jag tävlar.
Jag ska supa hårt resten av min levnads dar,
och ni får inget, era snikna jävlar!

Jag vet inte hur min mor såg på mej, men hon kan knappast ha trott att jag väntade något arv efter henne. Ändå blev det ett arv till min och min brors stora förvåning. Hon dog 1994, 94 år gammal. Vi fick trettitusen. Hur hon nu lyckats spara ihop så mycket på sin lilla pension. Vi funderade på vad vi skulle göra med pengarna och enades om att ge ut hennes mans, alltså vår fars, låtar på cd-skiva. Det blev Gammeldansen lever med Estrid och grabbarna. Den skivan skickade vi till landets lokalradiostationer och gav den till musiker i vår omgivning. På det sättet fick familjens musik lite längre liv – ville vi hoppas.  

lördag 24 maj 2014

Glad för en mjuk toalettpappersrulle


För inte så länge sedan bodde jag på ett torp utan alla bekvämligheter. Poeten Ove Klinthäll tycks veta precis hur det var, och han diktar så här:

Jag, som natthalkat fram på en snöspårig stig
medan vinden for pinande vass
och lättat på haspen och trevat mej fram
till en isande fjöl på ett dass
medan magen har känts som ett filmjölkspaket
i en natt, där man ingenting såg,
och händerna trevat och rivit ett blad
ifrån Åhlén & Holms katalog –
jag vet hur förfärande livet kan va,
och jag vet att jag borde och skulle
va evinnerligt glad för en varm WC-stol
och en mjuk toalettpappersrulle.

Det var jobbigt att bo på ett torp, så med ålderns rätt har jag hamnat på ett äldreboende med alla bekvämligheter. Här är ett envåningshus med fyra lägenheter. Ett rum och kök utan all lyx. Ett slags dödens väntrum. Hit kommer hemhjälp, damer som städar, hit kommer matlådor som kommunen fixar. Gamlingar i Sverige har det bra – vem som betalar vet inte ja – men tack ska ni ha!



fredag 23 maj 2014

En ny sångbok till vardag och kamp


Svenskarna är ett sjungande folk. Nu kommer Leopard förlag och ABF med Röda sångboken med en hel del av arbetarrörelsens sångskatter. Exempelvis Internationalens alla verser. Ulf Lundell bidrar med Öppna landskap och Mikael Wiehe med sina nya röster:

När vi harblivit gamla
och vårt hår har blivit grått
När livet börjar mörkna
och dagarna har gått.
När våra kroppar kroknar
och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga,
ska nya röster sjunga.

Här finns Var blev ni av ljuva drömmar? av Tage Danielsson (sossen som blev Socialdemokratins främste kritiker). Arbetets söner har blivit Arbetets kvinnor. Feministerna får Vi måste höja våra röster för att höras och En dag ska barnen säga: Ack mödrar det gjorde ni bra! Den som är bra på gitarr får ett osannolikt krångligt komp till Vem kan segla förutan vind? för boken är slösande rik med noter till varje sång. Allan Edwalls Årstider är ren litteratur.
Norrlänningen Ronny Eriksson bidrar med Länge har vi väntat:

Malmen som vi hade den tog LKAB,
å skogen tog en annan å inte nog med de´,
nej sen kom sxtitalets deporteringar.
Ja din politik, den har varit sig lik
oavsett regeringar.

Så stöter vi på namnat Ulf Dageby, Sillstryparn, som skrev Vi äro tusenden till Tältprojektet och Hanna från Arlöv. Jag har fått för mej att man kan se honom dagligen som centralfiguren i ICA:s annonser på TV. Men kanske har jag fel.
Fel har jag däremot inte när jag påpekar vad som saknas i arbetarrörelsens nya sångbok. Där saknas alla låtar som Turid Lundqvist sjungit på platta. Och där saknas Narren med framför allt Sången om LKAB.
Men låt oss glädjas åt det som är. Och läsa på baksidan: "Boken kan användas på möten, manifestationer, utbildningar, till vardags och till fest. Låt sången inspirera till att göra en annan värld möjlig."    




torsdag 22 maj 2014

En nödvändig upprepning


Jag har sagt det förut men säger det igen: Försäkringskassans personal är ett exempel på människor som saknar civilkurage.
På teve har vi mött en ung kvinna som var arbetslös men vägrades ersättning för att hon tränade fotboll på kvällarna och då "inte stod till arbetsmarknadens förfogande".
Här måste finnas en tjänsteman som inte tänker på vad han säger. Arbetsmarknaden är en abstraktion. I samhället rör vi oss bland människor. Arbetsmarknad betyder människor som anställer folk, till exempel kapitalister. Vad tjänstemannen i själva verket säger är att den arbetslösa ska stå till kapitalisternas förfogade.
Försäkringskassan tjänar landets företagare. Den sysslar alltså med politik. I politiken kan man ändra på saker och ting. Man kan ha visioner och tänka tvärtom.
Till exempel att kapitalisterna skulle stå till de arbetslösas förfogande. Företagare ska ge folk arbete. Om de gör det kan de få tjäna pengar.
Den svenska arbetarklassen har skapat ett tämligen gott samhälle. I det samhället vi vill ha måste vi tänka fritt och självständigt. Visa civilkurage och vägra försämra för dem som redan har det svårt.
I vårt samhälle mår de flesta ganska bra. Ändå har vi fler sjukdagar och fler sjukskrivna än i andra länder, har vi fått höra.
Javisst, och så ska det vara! I ett gott samhälle ska man ha rätt att vara ledig om man känner sig lite krasslig eller om ungarna kinkar och behöver ha mamma hemma.
I ett gott samhälle ska tjänstemän stå på folkets sida och vägra trakassera oss efter regler som en folkfientlig regering ställer upp.

Självporträtt på gammal schlager


Han är min soldat, någonstans i Sverige, sjöng Ulla Billquist 1940 i en sång som blev årets populäraste schlager. Poeten Ove Klinthäll tycker den texten är något föråldrad och sjunger i stället så här:

Min häst-man fick jag aldrig nån fason på, jag minns,
men håret tycktes dock behaga den tidens kvinns.
Men nu är den tiden längesen förbi,
jag ser på min anatomi:
Min panna är fårad och min kind hänger läpp,
min näsa är blåröd och ser ut som en kläpp,
men det gör detsamma, jag är ändå för knäpp
för att jaga tjejer.
Viril är jag inte såsom fordom jag var,
så min attraktivitet, den finns inte kvar,
men det gör detsamma, ty en trött farfars far
jagar inte tjejer.

Visst är det trevligt med en poet som är självkritisk, men det är ju inte alls så där vi andra ser honom, denne trevige prick! Som gläder oss med så många verser!

måndag 19 maj 2014

Om Fred Åkerström och Bellman


Vi har fått en bok om visor och historia kring viskonsten, en bok som vi länge saknat. Det är Peter Mosskins Fred Åkerström En biografi (Metronome Books). Där får vi också veta mycket om Bellman.
De lärarinnor som fick oss att sjunga "Fjäriln vingad" och "Vila vid denna källa" låtsades som om Bellman aldrig skrivit något annat. Men Bellman var en social diktare. Han skrev om den råa verkligheten i Stockholm där människor söp för att de var olyckliga och fattiga.
Men han gjorde också stor lyrik av det. Bellman förvandlade den sjaskiga krogen till Bacchi tempel och ståknullet till en dyrkan av kärleksgudinnan Fröja, han kallade fylltrattarna "bröder" och slinkorna "systrar", han blandade högt och lågt och gjorde stor konst av de bräckliga människor han skildrade.
I slutet av 1970-talet hyllade kritikerna Fred som landets store Bellmantolkare. Fred Åkerström plockade ut Bellman ur de dammiga rokokomöblemangen och placerade honom där han hörde hemma, bland krogarna, på gatan hos folket.  
Fred Åkerström blev känd för att ta upp samhällskritiska visor. Han slutade sjunga Evert Taube som hyllade de grymma storgodsägarna i sina sånger om Pampas men inte nämnde de stackars arbetande boskapsfösarna.
När han sjöng Bellman förflyttades åhörarna 200 år tillbaka i tiden. Han sjöng "Glimmande nymf" så man trodde limmet i gitarren skulle släppa när han gick ner i bastonerna, sas det. Han var kritisk till viskonsten. I Den sanna sjömansvisan sjöng han:
Sen levde de i många år
som hund och katt, men sådant står
ju aldrig i nån visa.

Vi får en hel del historia i denna märkliga bok om visor. Fram till 1951 var en svensk medborgare tvungen att tillhöra ett religiöst samfund. Då sjöng Fred Ruben Nilssons Laban och hans döttrar, där Jakob blir svåger till sej själv.
I juni 1965, när FNL-rörelsen startade på Hötorget i Stockholm, hörde jag Fred och Cornelis för första gången när de sjöng I natt jag drömde och We shall overcome. Sedan blev Sådan är kapitalismen den sång som alla ville höra varhelst han uppträdde.
Sådan är kapitalismen
otack är den armes lön.
Det är de rikas paradis, men
ingen hör en fattigs bön.

Peter Mosskins bok om Fred Åkerström är förvånande innehållsrik. Där slösas med dikter och verser från alla tider. För den som är intresserad av visor och historia kring viskonsten är den en oumbärlig läsning.
I september 1961 stängde vispråmen Storken och vissångarna flyttade till Mosbacke. Då var Fred Åkerström en av de mest uppskattade visartisterna
Fred Åkerström hittades död 9 augusti 1985 efter att ha avlidit någon vecka tidigare.
                                                            

fredag 16 maj 2014

Han tvekar inte att säga vad han tycker


Nu läser jag Jan Mårtensons senaste deckare Juvelskrinet. Den gamle diplomaten är duktig som vanligt. Det här är hans 42:a deckare om antikhandlare Homan i Gamla stan. Mitt ibland trevligheterna och spänningen hittar man begåvade resonemang om den svenska televisionen. Här är ett par citat:

"Och jag tänkte på vad som visades på tv i dag. All skrällande musik, alla schlagerfestivaler med bengaliska eldar, dansare i strass, mediokra sångare där rösten inte kunde besegra den mullrande bakgrundsmusiken. För att inte tala om alla uppkok på amerikanska och brittiska underhållningsprogram. Ett av de senaste, intelligensbefriade tillskotten var mulliga kändisar som hoppade från trampolin och plaskade ner i vattenkaskader som överviktiga sälar. Förtarvligande av svenska folket hade någon sagt och jag höll med."

"Dumburken kallades den förr. Fördumningsburken säger jag. Tv tar ner svenska folket på en lägre och lägre nivå. Pruttkuddshumorister, enfaldiga frågesporter, talanglösa talangtävlingar, tjofaderittan för hela slanten. Haussningen av alla dessa halvfigurer som verkar bo i tv-huset. Och alla eviga galor där programmakarna ger varandra kristallkulor och allt vad det heter. Uppklädda i smoking som om det var nån sorts Oscarsgala. För att inte tala om förnedringstv:n, när folk ska röstas bort och stå i skamvrån, och alla dessa kockar som snaskar sig fram genom rutan. Sen alla arga fruar som letade bönder och snickare. Bara häromdan läste jag att man måste hitta en kändis till programmen. Det spelade ingen roll vem det var, bara han eller hon var känd nog. Och det spelade ingen roll vad dom kunde. Annars trodde man inte på programidén. Skål för Hyland,"

Här har Jan Mårtenson löst ett av skönlitteraturens stående problem. Man skriver en historia för att man har något att berätta, men ofta också för att man har en åsikt att framföra. Den kan lindas in i berättelsen så att läsaren får dra den önskade slutsatsen. Men den kan också sägas rakt ut – som Jan Mårtenson gör här – det är fräckt men effektivt.  

onsdag 14 maj 2014

Om dina bröst blir som malvornas blom


Ibland kommer poeten Ove Klinthäll och berättar hur det gått för våra viskändisar. Här får vi veta hur det gick för Flickan från Backafall, hur han nu kan veta det.

Flickan från Ven hon var van vid artärer,
syster på öns militärlasarett.
Hon skötte om alla slags militärer,
kunde ge spruta, bandage och tablett.
Hon var som helhet förtjusande vänlig,
ja, som en ängel var hennes gestalt.
Till något mer borde hon vara tjänlig –
var flickan oskuld till råga på allt?

"Det måste utforskas", tänkte en kille
som fått en smäll i ett svårt handgemäng,
och för att prova om hon kanske ville
drog han ner henne en kväll i sin säng.
"Oj då!", sa hon och var med på direkten,
hon vart förvånad men knappast förskräckt.
Hon hjälpte själv till med sköterskedräkten
och snart var hon eftertryckligt betäckt.

Nu följde många och härliga stunder,
hon kände sej som prinsessa på vift.
Snart alla bassar fick hon ligga under,
hon tyckte det var en ny livsuppgift.
Men skvallrets orm vaknar lätt ur sin slummer,
snart blev hon uppkallad till direktörn.
Där fick hon avsked sen han fått ett nummer.
Nu jobbar hon i ett vårdhem på Tjörn.

Den här varianten fick Gabriel Jönsson aldrig läsa. Han dog 1985. Men han var nog van vid att hans texter ändrades och förvanskades. I min barndom ändrade Skansens allsångsledare Sven Lilja den oanständiga raden "om dina bröst blir som malvornas blom" till "om den slår ut såsom rosor i blom" utan att vi fickveta vad "den" stod för.  
  

tisdag 13 maj 2014

Arbetslösheten är politiskt beslutad


Köp aldrig hamburgare på Max! Vi minns hur bröderna Bergfors, vd och vice vd för hamburgerkedjan Max i januari gick ut till sina nästan 700 anställda i ett internt månadsbrev och beskrev vilken katastrof det skulle vara med en rödgrön valseger.
Och vi minns hur Moderaterna i Stockholms län skickade ut ett brev till över 500 vårdanställda och förklarade att om ni röstar rött riskerar ni att få sparken.
Det är lätt att skrämma ungdomen när arbetslösheten är så hög som den är. De unga får inte veta att arbetslösheten är ett politiskt beslut. En moderat taktik för att pressa löner och arbetsvillkor. Och att det skulle finnas arbete åt alla om det bara fanns politisk vilja.
Finns den viljan? I så fall var?  









lördag 10 maj 2014

En röd tidning för ett grönt Sverige


I tidningen Dagens ETC 28 april 2014 hittar jag en insändare som jag tycker bör få vidare spridning. Den har rubriken BORGERLIGT SAMARBETE och är undertecknad Mats Molin:

"HAR SVÅRT ATT TRO att Stefan Löfven är den som kommer att sätta ner foten och staka ut en ny riktning. S har blivit ett borgerligt parti i mittfåran. Söker hellre samarbete med borgerliga partier än med V. Vill ha ´lagom mycket´ vinst i välfärden. Kommer inte att röra jobbskatteavdragen. Och var de som tillsammans med borgarna drev igenom ett pensionssystem så ultraliberalt att inte ens USA ville ha det."

Den insändaren stod i tidningen Dagens ETC. En röd tidning för ett grönare Sverige. Har du inte prenumererat på den så gör det nu!

fredag 9 maj 2014

Det var inte illa pinkat!


I dag har jag ingenting att säga. Jag vill bara ge er poeten Ove Klinthälls senaste dikt, som jag tycker är mycket vacker. Kanske tänkte han på Bellmans Epistel 48, Solen glimmar, när han skrev den:

Månen glimmar blank och trind
över skogens taggar.
Sover nu gör dagens vind,
även mänskor slaggar.
Räven rinner under träd,
över diket, in i säd,
vädrar sork och gör en raid,
men ser bara strån som vaggar.

Lyans grävling på sin vakt
nosar luften runt och fnyser.
Ser på avstånd rävens jakt
nu när månens lampa lyser.
Går kring sitt revir ett varv,
äter snigel, mask och larv,
står på stigen, gör sitt tarv,
grymtar för sig själv och nyser.

Sent når räven lyans port,
matbestyret blev försinkat.
Grävsons, däremot, gick fort
hon har knappast mer än blinkat.
Månens glans är snart förbi,
dagens ankomst anar vi,
lugnt dras upp dess jalusi.
Det var inte illa pinkat!

Carl Michael Bellman dog 1795, bara 55 år gammal. Folk blev inte så gamla på den tiden. Man kan bara ana vad han skulle ha kunnat skapa om han fått vår tids medellivslängd kring 90 år. Det fick han nu inte. Så vi får vara glada att han fått efterföljare i vår tid.
  

torsdag 8 maj 2014

Åldern sätter sina spår



I går hände det något med mej och min dator. Jag lär ha skickat ut samma blogg 13 gånger. Det blev en tankeställare. Hittills har jag bloggat varje dag. Det ska jag sluta med nu. Åldern sätter sina spår och det måste man acceptera.
 Det är dags att sluta skriva begåvade bloggar och försöka verka intellektuell. Men jag vill gärna hålla konakt med mina vänner. Den som vill skriva till mej kan använda adressen "sven.wernstrom@tele2.se". Jag hoppas vi hörs. På ålderns höst sätter man värde på sina vänner!

onsdag 7 maj 2014

Vilken jävla musik TV bjuder på!


Nej, inte den här gången heller. Inte en melodi som fastnar i minnet. Inte en låt som gör en glad så man trampar takten i golvet.
Nu har jag offrat tre timmar av mitt liv på Eurovision Song Contest igen. Jag sitter och försöker hitta en melodislinga som man kan nynna på efteråt. Nåt slags diggilo-diggilej, men inget sånt fanns den här gången heller.
När jag började musicera på 1940-talet fanns en standardrepertoar av gammaldans, jazz och visor som alla kunde. Vår repertoar hade under många år byggts upp av sånt som folk gillade. Det låg i både musikernas och publikens intresse att låtarna hade kvalitet och blev långlivade.
Grammofonindustrin hade motsatt intresse. Den behövde kortlivade låtar som man snabbt tröttnade på så att skivförsäljningen hölls igång. Säljs det några skivor i dag? Finns nåt från gårdagens musikskval man vill höra igen? Jag kan inte tänka mej att folk går och nynnar på något som de hörde i går kväll.
Vi har ett kulturarv att ta vara på. I föreningslivet möter jag dragspelare och fiolister, både män och kvinnor, som spelar nästan gratis och håller vårt kulturarv vid liv i ren spelglädje.
Våra programmakare håller på att ta död på det svenskaste som finns – dragspelet! Håller de på att ta död på det musikaliska kulturarvet också?
Eller är det jag som blivit för gammal och inte kan hänga med? Det är väl troligt. Så gläd er åt industrimusiken ni som kan. Ni är i gott sällskap med några bolagsherrar som gläder sej åt att tjäna pengar på spektaklet – som måste vara den egentliga anledningen till att det finns till.      




tisdag 6 maj 2014

En välkommen lektion i engelska


Vår vän poeten Ove Klinthäll har varit lärare nån gång i sin ungdom. Nu är han fortfarande pedagogisk när han gör en ny text på Kära mor:

Kära far, så började mitt mail (meddelande)
snart så kommer jag till dej per rail (järnväg)
och jag antar att hans kind blir pale (blek)
ty jag suttit två år på ett jail (fängelse)

Och han vet att det är för hans sake (skull)
som jag levt på H2O och cake (vatten å brö)
Men min farsa är en riktig snake (orm)
jag ska dränka honom i en lake (sjö)

ty han är ju skulden till min birth (födelse)
att jag kommit hit till denna earth (jord)
och läspar: "När jag kommit löth (lös)
och dränkt´en flyr jag ner till Pearth" (i Australien)

Det var ju ärorikt. Själv är jag så gammal så jag aldrig fick lära engelska i skolan. Vi fick plugga tyska. Det lilla engelska jag kan har jag lärt på bio och av schlagertexter. Så den här lektionen var välkommen.
   




måndag 5 maj 2014

Blåbär är gott, men plocka dom, nej!


 Dagens dikt berättar en sorglig historia. Det är poeten Ove Klinthäll som för pennan:

Här i storskogen går jag och plockar
med en treliterskruka i hand.
Det är plågsamt och tungt när jag bockar
mej, för ryggbastet skriker ibland.
Det är dåligt med bär här i branten,
men jag måste få krukan min fylld.
Om jag inte har bär upp till kanten
blir jag hemma för lathet beskylld.
Ensam jag svär, skankarna går
jag letar bär, som du förstår.

Nu, när jag letat i timmar
är min kruka ändå nästan full.
Men då händer nåt – hjälp mej, jag svimmar!
För jag subblar och ramlar omkull!
Och min kruka far glatt nerför backen,
bären hamnar bland mossa och sten.
Fast jag närapå delvis bröt nacken
bröt jag, konstigt nog, inte ett ben.
Men, vad finns kvar av allt mitt slit?
Saken är klar, inte ett skit!

Ja, vad skulle han i skogen att göra? Han har väl en fru som är ung och pigg. Kör ut henne i skogen med order att dra till huset! I vår ålder bör vi gubbar hålla oss hemmavid. Där vi kan bli sittande, trista och tevetittande. Om vi bor i Norrköping kan vi på sin höjd gå till Refvens grund, där Näcken spelar polska under månens rund. Men inte längre! Och ut i skogen – aldrig! Dit skickar vi fruar och döttrar. Att plocka de där blåbären vi så gärna vill ha.


söndag 4 maj 2014

Skriva är lättare nu, men blir det bättre?


Bland mina papper hittar ja verser som jag skrivit i yngre dar. Den här låter vacker:

Den njuter som fått allting gratis
sitt otium cum dignitatis,
medan andra knappt har
på sin ålders dar
en tia till sill och potatis.

Otium cum dignitate betyder "vila med värdighet" (efter ett väl genomfört livsverk t ex). Obildad som jag är har jag använt fel form av ordet dignitate (men formen förekommer t ex som dignitatis humanae (mänsklig värdighet).
Skrivit har jag gjort i 70 år. Först på en lånad skrivmaskin, sen på en som jag köpt sedan jag sålt min Levin-de-lux-gitarr för 500 spänn (som i dag skulle ha varit värd tjugo tusen).
Under min tid som skriftställare har mycket hänt. Förr fick man inte skriva på nätterna för att inte störa grannarna med skrivmaskinens slammer. Nu är datorn tyst både dag och natt.
Förr måste man renskriva varje manus på två papper med karbonpapper emellan. Nu kan man göra vilka ändringar man vill i datortexten och köra ut hur många kopior som helst. Jobbet har blivit lättare – men har de texter man skriver blivit bättre? Sannare? Mer litterära? Det är det svårt att svara på med hedern i behåll…  


lördag 3 maj 2014

Är goda löften bara struntprat?


Det var inte bara jag som lockades att sitta hemma på första maj på grund av ålder och sviktande hälsa. Poeten Ove Klinthäll redovisar en liknande erfarenhet i dagens dikt:

1:a maj har jag svårt för att smälta
när jag nu blivit gammal och grå.
Jag har en besvärande hälta,
och då är det jobbigt att gå.
Jag minns… det var skönt att förföras
i marschen med slagord och löften,
nu låter det sej inte göras
med den satans värken i höften.

Dock tycks han ha gått en bit i något demonstrationståg. Han skriver att det var jobbigt och att han nog inte klarar det nästa år. Och hans fru Ingegerd som tydligen gick med fick ont i ryggen. Vi bör nog acceptera att vi blivit gamla.
Själv satt jag i går kväll och lyssnade på politikernas tal i teve. 40 minuters struntprat av Stefan Löfven. Han ville råda bot på arbetslösheten. Inte genom att socialisera det privata näringslivet får man anta. Kanske genom att starta statliga företag eller ge folk jobb i den offentliga sektorn? Vi får väl se.
Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt talade lika länge och helt utan manuskript. Det var imponerande. Hoppas folk lyssnade och tog till sej allt det fina som vänstern vill. Valet i höst kanske blir överraskande!


fredag 2 maj 2014

Upp till kamp för exporten!


Man trodde väl aldrig att man skulle genomlida en första maj utan att gå med i ett demonstrationståg. Men nu har det gått så långt. Nu kan man inte gå femti meter utan att börja leta efter en bänk att sätta sej på för att vila ryggen. I går satt man hemma och tittade på demonstrationstågen i teve. I några sjöng de Internationalen, men den klippte tevefolket bort efter två sekunder. Kanske hade den fått ljuda hel och hållen om man sjungit Fria Proteaterns version:

Upp arbetstagare i Sverige,
upp chefer i vårt vackra land.
Med nya djärva mål i sikte
marscherar vi hand i hand.
Det som är bra för svenska direktörer
är bra för svenska folket med.
Vi kräver att få dela kakan
i bästa damförstånd och fred.
Upp till kamp för exporten,
sista striden det är.
Det fria näringslivet åt alla lycka bär.
Upp till kamp för exporten,
sista striden det är
Vårt kära privata näringsliv
åt alla lycka bääär!

Den här texten lämnar jag härmed till mitt gamla parti Sossarna att sjunga vid passande tillställningar. Så kan ju Vänsterpartiet behålla den gamla Internationalen som en påminnelse att inte svika idealen.  



torsdag 1 maj 2014

En skrivare jag avundas


 Jag har skrivit hundra böcker men aldrig lärt mej att berätta en historia på vers. Det kan poeten Ove Klinthäll. Se här:

Jag gick mej ut en afton och träffade a girl,
vi gick till Göstas pub och beställde varsin öl.
Snart var jag förälskad, för tjejen var förtjusande,
ja, både öl och ögon var klart berusande.
                 Så lämnade vi krogen i sommarnatten ljum
                 och promenera hem till hennes enkla rum.
                 Där klädde hon av sej och la sej glatt och käckt.
                 Jag stupade helt påklädd och somnade direkt.
När morgonsolen strålade in i hennes rum,
så vakna jag på sängen och kände mej rätt dum.
Vad skulle jag göra så här i söndagsmornens frid?
Jag sneglade åt vänster och tjejen sov bredvid.
                 Helt påklädd låg jag där och jag skämdes som en hund,
                 mitt tunga huvud värkte och jag var torr i mund.
                 Jag reste mej sakta och livet kändes hårt och rått,
                 jag smög mej tyst mot dörren och vinglade så smått.
Jag tog i dörrhandtaget och skulle just gå ut,
men när jag öppnat dörren så hörde jag ett tjut
och två projektiler kom flygande och for
och rösten skrek: "Ditt apskaft, ta med dej dina skor!"

Jag vet inte vad poeten Klinthäll varit med om i livet, om han skriver av egen erfarenhet eller bara hittar på. Men hans sätt att berätta, kort och kraftfullt och därtill på vers, det är något som jag gillar och önskar att jag kunde.