onsdag 29 februari 2012

Nästan som en vanlig dag


I dag är det skottdagen. Skott betyder något man skjuter in. Det gör man varje skottår, som är varje år vars två första siffror bildar ett tal delbart med fyra. Namnsdag har alla som heter Tinna. Namnet kommer från Island och lär betyda Mörk skönhet.

Annars är det här vilken dag som helst. Vi ska väl ha mat som vanligt. Det går alltså åt lite mer matpengar den här veckan än samma vecka andra år. Annars är väl allting som vanligt.

Så då är det väl inte mycket mer att säga. Ingen anledning att försöka bli djupsinnig. Bara överlåta åt poeten Ove Klinthäll att karaktärisera skottdagen med DAGENS DIKT så här:

Jorden snurrar runt – som vanligt.
AB trycker strunt – som vanligt.
Sverige är i kris – som vanligt.
Allting är precis – som vanligt.

Som historiker vet man att det den 29 februari 1288 blev lagligt i Skottland för kvinnor att fria till män på skottdagen, något som man ibland har trott kommit att gälla i andra länder, även hos oss. Så det är kanske bäst att ni ser upp, ni killar som fortfarande är i attraktiv ålder.
  


tisdag 28 februari 2012

De mäktiga beslutar – utan protokoll


På 1970-talet fanns det en metod att anlita folk, Salén-metoden. Det var när det blev känt att den unge Carl Bildt fick tusen kronor i månaden av Salén-rederierna för att rapportera till Svenskt Näringsliv (som då hette SAF) om vad som rörde sig bland vänstervridna studenter.

Sådana beslut togs diskret och utan protokoll. Några storföretagare satt vid grogglasen och snackade om sånt som borde göras.

– Jag vet en begåvad kille som vi skulle kunna anlita, sa någon. För sådär en tusenlapp i månaden…

Pengar är inget problem i dessa kretsar. En skeppsredare sa för att få saken ur världen:

– Ja, jag kan väl ta det där då.

Studentspionen Bildt fick sina pengar och saken var snart glömd för andra problem.

Och problem fanns. Arbetarrörelsens ledare var emot Sveriges anslutning till EU. Några av dem måste köpas. Då handlade det inte om några tusenlappar, dyrare skulle det bli. Men pengar var som sagt inget problem. Någon säger:

– Ja, det där kan jag ta.

Det fanns andra problem som storföretagarna måste lösa. Ett hette Olof Palme. Det är i dag 26 år sen han mördades. Han var på 1980-talet hatad av högern och kunde ha försenat eller förhindrat förvandlingen av välfärdssamhället. Han måste bort. Skjutglada killar fanns att köpa. Några herrar sa någonstans:

– Det här fixar vi.

Salén-metoden. Som lika gärna skulle kunna kallas Guatemala-metoden. I Guatemala mördas arbetarledare av skyttar som hyrs av nordamerikanska storföretagare utan att besluten syns i några protokoll.

Är våra kapitalister snällare än de nordamerikanska? Försök då förklara vad det skulle bero på. En lång rad ouppklarade mord tyder på motsatsen.

Med Anna Lindh kunde arbetarrörelsen ha fått en god och hårdför ledare. Men hon var hederlig, henne gick det inte att köpa. Någon sa:

– Henne kan jag åta mej.

Vem som gjorde detta åtagande får vi aldrig veta. Inget protokoll fördes.

Ja, så här kan man fundera. Så länge mord blir ouppklarade måste man anta att starka krafter i samhället hindrar att de klaras upp. Starka krafter inom politiken eller ekonomin. Hänsynslösa höjdare för vilka pengar inte är något problem.

Om pengarna inte går till arbetarlöner eller välfärd, förstås…

måndag 27 februari 2012

Vad ett ord kan lära oss


Förr var jag ofta ute i skolor och pratade böcker. En gång träffade jag en lärarinna som förfasade sej över att elever tilltalade varann med könsord. Jag tyckte att man inte borde bli förbannad utan i stället låtsas bli nyfiken.
– Sa du hora? Vad är det för nåt, kom så ska vi titta efter!
 Det var före datorns tid, så man fick börja med ordboken. Hora kallas en kvinna som har könsumgänge mot betalning. Inte menar ni väl att era skolkamrater sysslar med sånt?
Sen borde den nyfikna läraren gå vidare. Finns de fler ord för samma sak? Vi kollar i synonymordboken. Och för säkerhets skull i Bengt Dagrins Fula ordboken. Vi får ihop tjugo synonymer till ordet hora. Nu är hela klassen intresserad. Vilka skojiga ord! Konkubin, mätress, call girl, hålldam, frilla, fnask, luder, sköka, löskekona…
En fråga tränger sej på: Vad finns det för anledning för en kvinna att prostituera sej? Vinningslystnad? Nöd? Bådadera förstås. En lyxprostituerad kan köpa sej rikedom och överflöd för en ganska ringa arbetsinsats.
I Åke Hellstrands Den historiska berättelsen i undervisningen nämns Judith Campbell som var älskarinna åt Frank Sinatra och John F Kennedy och blivit en kvinnofigur i Norman Mailers roman Patrioten.
I Sverige är Maria Christina Kjellström alias Ulla Winblad (1744–1798) vår mest besjungna och dyrkade glädjeflicka, fast hon själv inte tycks ha haft så roligt om man får tro Solen glimmar vers 21.
Sen kan eleverna slå i äldre och yngre uppslagsverk och hitta exempelvis "morganiskt äktenskap" som ingicks av en furste eller adelsman med en kvinna av lägre börd, till exempel Alexander II av Ryssland med sin älskarinna Katarina 1880.
Sånt har inte funnits här. Svenska furstar har nöjt sej med mätresser, säger Nationalencyklopedin.
Nu har klassen blivit en forskargrupp. Den går till äldre uppslagsverk som ofta är mångordiga och detaljrika.
I Nordisk familjebok från 1880-talet hittar de en tjugoförsta synonym, ordet forsia, som betecknar en katolsk prästs hushållerska och frilla på 1500-talet. Prästen kunde klara sej från celibatet genom att betala en avgift till biskopen för rätten att hålla sej med en forsia. Diskussionsfråga: Blev biskopen hallik då?
Vid det här laget har klassens pojkar slutat att kalla flickorna för hora. Det som botat dem är inte förmaningar utan ökade kunskaper.
Någon av deltagarna hittar en notis om Peterskyrkan i Rom. Den byggdes ut under Julius II som var påve 1503–1513. Till bygget krävdes mycket pengar. En del fick man genom att sälja avlatsbrev, men fyra gånger mer gav skatten på de prostituerade, konkubinskatten. Flickorna i Rom har pippat ihop pengarna till grannlåten!
Vårt ämne ger både geografiska och historiska utblickar. Geisha i Japan, bajadär i Indien, puta i spansktalande länder, hetär i det gamla Grekland.
Kunskapen om antiken brukar vara tecken på bildning. Hetär kallades varje kvinna som "obunden af familjelifvets skrankor, under friare former umgicks med männen och deltog i deras samqväm" (Nordisk familjebok). Familjens kvinnliga medlemmar "stodo på en jämförelsevis låg bildningsgrad, så ett mera spirituellt umgänge för männen stod att finna endast i hetärernas sällskap".
Till slut kommer frågan: Vad kan man veta om horor i dag?
De finns. Först på lyxhotellen. Rika och mäktiga män har alltid krävt den bästa maten och de aptitligaste kvinnorna varhelst de samlats. Medeltidens kyrkomöten drog till sig horder av skökor liksom det nu finns sköna damer på all världens Sheraton och Hilton och i EU:s Bryssel.
Förr hamnade svenska barn i horeri. Eleverna tipsas om Lena Kallenbergs Apelsinflickan! I dagens Sverige hamnar fattiga flickor i drogmissbruk och måste sälja sej och berika den internationella knarkmaffian.
Som sagt: Allt kan förvandlas till kunskap, även såkallade fula ord. Skrev jag i Lärarnas Tidning för tretton år sedan. Om några lärare tog fasta på det vet jag inte. Vid den tiden slutade jag att besöka skolor. 

söndag 26 februari 2012

Tidigt köpt av näringslivet var Carl Bildt

Det finns delar av klasskampens historia som ofta förtigs eller glöms bort. Här är några tankar om det.
 I länder där folkens demokratisträvanden slås ner med vapenmakt och dränks i blod är klasskampen öppen och lätt att se. När Allende dödades och USA och Pinochet tog makten i Chile 1973 kunde även ett barn se vad som hände. Demokratin avskaffades fullt öppet.

I Sverige blev det krångligare. Högerns planer var i början av 1970-talet desamma här som där. SAF skulle ta makten och demokratin avskaffas. Svenskarna var problematiska med sina starka folkrörelser, grundlagsfästa fri- och rättigheter, fredliga traditioner och tämligen hyggliga demokrati.
Hur den svenska arbetarrörelsen avväpnades och vad det kostade att oskadliggöra dess ledare efter Olof Palme är inte utrett. Man kan hoppas på en doktorsavhandling om det.
Men även Carl Bildts roll i den svenska klasskampen är förbisedd. Hans tidiga politiska historia verkar vara bortglömd. Ändå var han tidigt utvald av storkapitalet för en framtida roll i samhällsomvandlingen.

Redan i början av 1970-talet var Bildt köpt av näringslivet. Han var placerad på Salénrederiernas lönelista med 1000 kronor i månaden. Hans första uppgift var att utspionera och bekämpa studentvänstern.
I ett brev till rederiernas ekonomichef Åke Lindgren daterat 11/10 1971 talar SH Salén om att stödja en lovande studentpolitiker och skriver:
"Överenskommelse har träffats med Moderata Studentförbundets ordförande Per-Magnus Emilsson om att sålunda arvodera hans närmaste medarbetare Carl Bildt." (AB 12/5 -92)

Det ligger inget odemokratiskt i att sponsra fram en moderat studentpolitiker och förbereda honom för en framtida uppgift att bli statsminister (vilket han sedan var mellan 1991 och 1994) och skada den svenska välfärden och demokratin.
Demokratin har ju sina svagheter. Hitler kom till makten vid fullt demokratiska val. Sådan är demokratin. Om den inte försvaras av ett organiserat och medvetet folk kan den användas till att avskaffa sig själv.

   

lördag 25 februari 2012

Förkylning och feber – fy fan!

Förkylning, feber och hosta. Det hör den här årstiden till. Fy fan! Det får en att känna dödens närhet.
I vårt samhälle bör döden som allt annat bedömas ekonomiskt. Jag är snart 87 år. När jag dör kommer samhället att spara de tolv tusen spänn i månaden som jag har i pension efter skatt. Min död är en samhällsekonomisk fråga.
    Förr var döden en angelägenhet för släkten. Åldringar som inte kunde arbeta borde man göra sig av med. Man kunde kasta dem utför ett stup, ättestupan, eller slå ihjäl dem med en klubba, har det sagts.

På stadsbiblioteket kan man ibland göra fynd bland kasserade böcker. Där köpte jag för en tid sen Ivar Lo Johanssons Ålderdoms-Sverige. Han skriver att det i Tidersrums kyrka i Östergötland ”så sent som 1932 återfanns en klubba som enligt en mängd sockenbor använts som ätteklubba”. En gamling får berätta:
 – Då när di vart gamle, så slo di ihjäl döm mä den. Dä va ett allene långt skaft. Då skulle hela släkta hålle i, när di slo te.
     Ivar Lo skriver att en östgötsk riksdagsman, godsägare Burén på Boxholms säteri, under 1800-talet motionerade om återinförande av ätteklubbor för att därmed radikalt lösa åldringsvårdens problem.

Numera fredar man sitt dåliga samvete genom att bygga snygga ålderdomshem, menade Ivar Lo. Han reser runt och studerar dem och blir förfärad. Ser hur pensionärerna sitter sysslolösa ”på varsin sängkant och väntar på döden”. De tvingas vara med på andakter och ”efteråt bjuds det som belöning på kaffe”.
Kärlek mellan åldringar vill man inte veta av. Ivar Lo tyckte att de gamla borde få gifta sig på hemmen, men en präst menade att äktenskap är till för fortplantning. Och släktingar ogillade tanken ”för om åldringarna blir lyckliga så dör dom aldrig”.

Nå, tiderna förändras. Jag kommer troligen inte att råka ut för släktklubban eller ättestupan. Klubban från Tidersrums kyrka lär numera finnas på Nationalmuseum. Men har den verkligen använts att slå ihjäl gamla med?
      Historiker har granskat fenomenet. Ordet ättestupa förekommer i svenska språket först i mitten på 1600-talet. Den enda historiska källa som nämner det i förkristen tid är en isländsk mytsaga, en skämtsaga, som inte var avsedd att tas på allvar utan skulle locka till skratt.

Ättestupan och ätteklubban har kanske aldrig funnits. Men vi gamlingar är olönsamma. Tills åldringsvården blivit privatiserad. Då kommer det alldeles säkert att finnas några som önskar oss ett långt liv, nämligen de direktörer som ska driva skattefinansierade privata ålderdomshem och tjäna pengar på oss!
Deras näring får vi inte sabotera. Så jag tar väl ett par Alvedon och försöker hänga med ett tag till.
      

fredag 24 februari 2012

Religion är kulturell efterblivenhet


Nu berättas att Svenska barnläkarföreningen anser att omskärelse av småpojkar ska förbjudas i Sverige. Äntligen! En grupp som sätter förnuft framför tro.
Trosfrihet ska vi ha. Vem som helst får tro vad som helst. Till exempel att det är bra att skära i pitten på små barn. Men tro är en sak och handling en annan. Man får inte göra allt man skulle vilja.

Omkring tretusen pojkar per år blir utsatta för det här övergreppet i Sverige. Hur många flickor som blir könsstympade vet vi inte, men det lär vara något som hänger ihop med islam.
Religion är en kulturell efterblivenhet som vi nästan hade vuxit ifrån i vårt land innan högern slog till mot arbetarrörelsen för ett halvt århundrade sedan, lyckades köpa ut sossetoppen och gav oss en regering där också ett religiöst parti ingår.

Det är inte många århundraden sedan religiös grymhet var vanlig i Sverige. På Karl den niondes tid kunde en man som avslöjades som katolik bli straffad genom att hans armar och ben krossades, varefter hans hjärta skars ut och stoppades i hans mun innan han dog.
Förebilder finns i religiösa skrifter. Halva Bibeln är fylld med hämndlystnad och grymma avrättningar, säger Birgitta Forsman i Gudlös etik, en bok som jag livligt rekommenderar.
Kyrkan har betraktat djur som föremål utan själ, säger hon också. Om ett djur skriker när man skär i det, är det bara som när ett hjul gnisslar.

De senaste decenniernas medicinska framsteg har skett trots de kristnas motstånd, säger Birgitta Forsman. I dag är islam ett större hinder för vetenskaplig och filosofisk utveckling än vad kristendomen varit. Lärare måste säga till elever att jordbävningar beror på att Allah visar sin vrede. Den kristna högern i USA visar samma vetenskapsförakt när de hävdar att Gud skapade världen för sextusen år sedan.

Det är berömvärt att läkarna tar avstånd från religiösa seder. Nu kan man bara hoppas att andra grupper gör likadant. Främst lärarna! Som bör ta avstånd från religion och lära ungarna tänka klart. Vad säger Lärarförbundet?

torsdag 23 februari 2012

Ej tjäna på andra!


Helsidesannonser i pressen kostar hundratusentals kronor. Nu annonserar ett av vårt lands stora skojarföretag i el-branschen – e-on - om hur vi ska kunna minska våra elräkningar. Företaget påstår sej vilja minska den onödiga konsumtionen. "Både för klimatets och din plånboks skull."
De vill få oss att tro att de lägger ut miljoner kronor i annonspengar för att vi ska minska deras inkomster. Ett "energisparexperiment" ska, om det lyckas, minska kostnaden med 4000 kronor om året för en normalstor eluppvärmd villa.

Vilket betyder att e-on skulle förlora tre miljarder konor per år. För att få den förlusten annonserar de nu för miljonbelopp.
Snälla kapitalister! Som tycks tro att vi är idioter.
Genom TT yttrar sej Swedbanks ekonomer i pressen om saken. Elpriset sjunker under de närmaste veckorna när vädret blir mildare, säger de. Och menar att "elpriset påverkas starkt av politiska beslut" (SvD 18/2).
Ja, om folket hade politiker med makt skulle elektriciteten inte ge hänsynslösa spekulanter miljardvinster.
I DN (21/2) läser jag att man ska se upp med olika typer av rörligt elpris. Om man binder det för ett år framåt är det dyrare än utan bindningstid. Just nu är det fyra öre dyrare.

Priser går upp eller ner. Av sej själva, verkar det som. Vi får sällan veta att det är människor bakom och vilka de är.
Politikerna vet vi vilka de är. De tycks också tro att vi är idioter. I tisdags såg jag i teves Nyhetsbyrån en av deras senaste annonser: "Vi älskar människor, nya Moderaterna."
Och de gynnar sina polare i affärsvärlden. Om de hade det minsta intresse för människor skulle de reagera omedelbart när de läste detta:
"Min son har inlärningssvårigheter och får stöd för det i skolan. Men han behöver glasögon för att kunna läsa i böckerna och jag har inte råd att löpa glasögon." (DN 21/2)
Glasögon till barn ska vara gratis.
Det är en av de enkla frågor som en arbetarregering omedelbart måste ta itu med. Liksom elpriset. Liksom att inget läkarbesök ska kosta mer än ett par hundra kronor, alltså även tandläkarbesök.

En arbetarregering. Om vi får någon. Och om den blir vad vi hoppas. Så att den tvingar på oss alla en självklar moral:
Ej tjäna på andra men tjäna varandra!
      


onsdag 22 februari 2012

Förstå är inte att förlåta


Det finns en egendomlighet i svenska språket som jag gärna vill att vi ska uppmärksamma. Om jag säger "Jag förstår Adolf Hitler" låter det som om jag sympatiserade med honom. Fast det naturligtvis bara betyder att jag varit nyfiken och läst Mein Kampf för att försöka förstå hur han tänkte.
Det kan jag nu inte, eftersom Mein Kampf inte finns tillgänglig, sedan den upplaga Kalle Hägglund gav ut blev beslagtagen av polisen.
Hägglund menade att man måste känna sin fiende för att kunna bekämpa honom. Han menade också att om alla hade läst Hitler i 1930-talets början hade han aldrig kommit till makten.
Hägglund blev klandrad för att ge ut kontroversiella böcker. Han var för en total yttrandefrihet. Men framför allt: Han tycks ha litat på det läsande svenska folket! Som vill läsa och förstå utan att därför förlåta.
Man kan läsa andra av samhällets skadegörare för att förstå. Ta Fredrik Reinfeldt till exempel. 1993 gav han ut sin berömda bok Det sovande folket, där han går till angrepp på den svenska välfärden och anser att svenskarna är "mentalt handikappade". Han var då 28 år, så det var ingen ungdomssynd.
Boken är nu svår att få tag på, men man kan googla honom och läsa delar av den på nätet.
Jag kan också tänka mej att vara nyfiken på Anders Behring Breivik. Hur tänker en massmördare? Men tänk om jag läste honom och sen kom och sa: Nu förstår jag Breivik!
Det är många jag försökt förstå utan att vilja förlåta. Min lilla lärarinna i Högalids folkskola i Stockholm 1932. Jag var sju år hon kanske tjugo. Det var året då sossarna kom till makten och jag skulle ha behövt lära mej arbetarklassens historia och värderingar.
Hon tvingade i mej historier skrivna av ett bronsålderfolk nånstans i Mellanöstern, sk bibliska berättelser, och lärde mej rabbla pekoral ur psalmboken utantill. Så gick åren och hon fick fortsätta medan sossarna regerade utan att sätt sin prägel på skolan.
Visst kan jag förstå henne. Hon var uppfostrad och utbildad i religiös anda. Hon trodde på Gud och trodde också att det hon lärde ut var till nytta för arbetarbarnen på Söder i Stockholm.
Jag kan förstå henne, men jag kan inte förlåta vare sig henne eller det parti som fick makten men inte tog itu med skolan.
Tänk om vi hade fått börja skoldagen med att sjunga Arbetets söner eller Rebellflickan. Det fick vi inte. Om jag anstränger mej lite kan jag kanske förstå varför.  
Men: Att förstå är inte att förlåta.
  

tisdag 21 februari 2012

Ha din egen bank – i madrassen!


Den regering vi har är inte vår, den är storföretagens. Den lämnar ut oss, det arbetande svenska folket, till de tjuvar och bedragare som sitter i storföretagens styrelserum.
Det där låter kanske lite drastiskt. Men tänk efter – att som de fyra storbankerna tjäna 80 miljarder på att ta god ränta när de lånar ut men inte ge någon ränta när de lånar in, vad är det annat än stöld? Att inte sänka räntan på bolån när Riksbanken sänker sin styrränta, vad är det annat än stöld?
För att åtminstone slippa avgifter bör man starta sin egen bank, tycks poeten Ove Klinthäll mena om man får tro hans dikt Storbanken:

Ingen ränta ska ni vänta,
banken vill va bäst i klassen.
Den vill klå er för att få er
att ha pengar i madrassen,
för dom tjänar spänn i massor
när dom slipper folk vid kassor.
Sov sen gott i era sängar
och ha koll på era pengar.
Utan avgift, utan svinn
tar ni ut och sätter in.


Det där låter bra. Nu vet ni var ni ska göra av era pengar, ni som har några. Själv lär jag inte få ihop många ören. Arbetslusten blir sämre dag för dag. Eller, för att knycka ännu en vers av Klinthäll, en av hans kortaste:

I dag
är jag
ur slag.

Hej!

måndag 20 februari 2012

Skriv deckare – bli miljonär!


För att bli lönsam i mitt yrke ska man skriva deckare. Jag vet inte om jag kan, men jag bör väl göra ett försök. Här är ett:

Kyrkogårdsmördaren

Tidningen berättade att ännu en flicka blivit mördad mitt i natten på hemväg genom Kyrkparken i den lilla staden. Fredrik och hans nya fickvän Lisa läste det och Fredrik sa:
– Vi skulle kunna sätta fast den där mördaren. Med dej som lockbete. Om du vågar…
Fredrik var stor och stark. En grann pojke. Han hade nyligen kommit hem från kriget och skulle nu söka in på polisskolan. Lisa tittade förälskat på honom och sa:
– Med dej vågar jag vad som helst.
De planerade saken noga. Lisa skulle gå genom kyrkparken, den genaste vägen från krogarna på Norr till bostadsområdet på Söder. Fredrik skulle hålla sig dold bland träden – och rusa fram om mördaren dök upp.
Parken var mörk. Klockan var två på natten. Lisas steg knastrade i gruset på parkens stig. Plötsligt hörde hon att någon var bakom henne. Hon kände snaran om halsen, vände på huvudet och tittade in i Fredriks leende ansikte. Hon hann säga:
– Fredrik! Du skulle ju…
Hon tystnade när snaran drogs åt. Tre mord hade han bestämt sig för att begå. Lisa var det tredje. Han var fortfarande kompetent. Nu kunde han gå vidare och söka sig en framtid i hemlandet.


Se där! Nu har jag bara ett problem kvar – få det hela att räcka till 400 sidor. Låter jobbigt. Blir nog inte klart till hösten. Så ni får väl kolla i nästa års boklistor. Och skicka gärna tidningarnas recensioner till mej, jag bor väl då på Bahamas med min nya förmögenhet.

söndag 19 februari 2012

Politiker kan göra vad som helst


En av de intressantaste kolumnisterna i vänsterpressen heter Ann Charlott Altstadt. I LO-tidningen 17 februari försöker hon hjälpa våra politiker att förstå att de faktiskt kan göra vad som helst och aldrig kan skylla ifrån sig med att "det går inte".
Hon erinrar om att Stefan Löfven sagt sig vara emot vinster i välfärdens business men att "det inte går att förbjuda". Vadå inte går?

Jag kan ge exempel på vad våra politiker försummar. I Finland har politikerna exempelvis förbjudit vinstuttag ur skolföretag. Det skulle gå i Sverige också. Hos oss låter politikerna de fyra storbankerna tjäna 80 miljarder på att skinna sina kunder. Vilket de mycket väl skulle kunna förbjuda.
Ann Charlott Altstadt ger oss exempel ur historien:
1789 – Hej, jag har en idé, ska vi starta franska revolutionen och störta adelsväldet? Nä, det går inte.
1889 – Hej, jag har en idé, ska vi starta ett socialdemokratiskt parti och förändra hela klassamhället? Nä, det går inte.

Därmed är det väl bevisat att politiker kan om de vill. Om vi inte redan förstått det när vi sett dem sälja ut vår gemensamma egendom till riskkapitalbolag i det som i dag kallas demokrati. 

lördag 18 februari 2012

Vad säger Proletären?


Proletären ges ut i Göteborg av Kommunistiska partiet. Den är frispråkig och talar klarspråk om sånt som mer välanpassade tidningar rör försiktigt vid. Så när det dyker upp en ny snackis – som Fredrik Reinfeldts förslag om höjd pensionsålder till 75 år – så kommer frågan naturligt till oss på vänsterkanten: Vad säger Proletären?

Det har sagts överallt att när gamlingarna blir fler måste färre arbetande försörja fler pensionärer. I Proletären får vi veta att det blir tvärtom. Försörjningsbördan minskar i stället för att öka. Beroende på att produktiviteten per arbetande ökar med den tekniska utvecklingen!
Kraven på höjd pensionsålder handlar om fördelning. Kapitalägarna vill lägga beslag på produktivitetsökningen. Arbetets frukter ska inte komma de arbetande till del "och då rakt inte ges till pensionärer, som helst ska stappla fram på arbetsplatserna tills de stupar och i vart fall så länge rollatorn bär".
Hela det nya pensionssystemet bygger på denna bluff. Det fanns inga skäl att avskaffa ATP, andra än kapitalets krav på att få behålla produktionsöverskottet för egen del. Proletären skriver:
"Ett pensionssystem som ger människor rätt till en trygg ålderdom med möjlighet att ägna sig åt annat än yrkesarbete, medan livskrafterna ännu är i behåll, ryms inte inom en allt girigare kapitalism."
"Det är en absurditet att kräva att 70-åringar med utslitna kroppar och trötta själar skall stappla omkring på arbetsplatserna samtidigt som ungdomsarbetslösheten slår ständigt nya rekord. Det enda rimliga är att göra tvärtom: Ge ungdomen en chans genom att sänka pensionsåldern!"
"Ett allt rikare Sverige har utan vidare råd att låta människor gå i pension med hälsan och livsandarna i behåll…"
"Ska vi hålla till godo med ett livslångt tvångsarbete? Eller ska vi slåss för ett samhälle som bejakar människan och livet?"

Så säger Proletären i nr 6/2012. Men inte i radions tidningskrönika. Och jag har inte sett det citeras nån annanstans heller. Därför citerar jag det här. Man blir inte revolutionär för att man håller sej med vänsterpressen. Men klokare blir man. Och jag får Flamman, Proletären och LO-tidningen, alla tre, billigare än en prenumeration på DN. 

fredag 17 februari 2012

Vad ska man tycka om Stefan Löfven?

I går påminde jag om min "Samhällsbyggarblues" från 1970. Den visade att vi redan då misstrodde våra företrädare i facket och politiken. Nu tyckte jag man kunde glädja sej åt att en arbetare kunde bli sossepamp med möjlighet att bli statsminister. Men… ?
Strax därpå läser jag att Stefan Löfven har 114 tusen i månadslön. Jag som inte ens har 14 tusen blir fundersam.

Marx har lärt oss att människan formas av sina levnadsomständigheter. Den som får mera pengar än man behöver kan inte låta bli att få dem på hjärnan. Tankar på jobbet måste, en god del av dygnet, trängas undan av funderingar på var pengarna ska placeras. En del av arbetaren förvandlas till spekulant.
Sen läser jag på LO-tidningens insändarspalt 10 februari att folk misstror Stefan Löfven. En tycker att hans uttalande att "det går inte att hindra vinst i vården" är ett socialdemokratiskt bottennapp. En annan skriver: "Vi ska alla tro på att det Stefan Löfven säger, i kör med Svenskt Näringsliv, är av Gud givet, en naturlag som inte kan ändras". Och att LO:s Lundby-Wedin stödjer Stefan Löfven som stöder Svenskt Näringsliv och deras agenda.

På samma insändarspalt i LO-tidningen skriver en annan signatur: "Vänsterpartiet är det enda sanna arbetarpartiet i dag! Stoppa privata vinster i välfärden!"
Finns det principer som står fast? Tydligen inte för Stefan Löfven. Kanske för Jonas Sjöstedt. Eller blir det kompromisser inför möjligheten att bli med i en regering? Man vill så gärna tro. Men man får vänta och se.

torsdag 16 februari 2012

Samhällsbyggarblues 1970


Man rev den kåk där farsan bodde
och man byggde sej en bank
Den blev hög och den blev kopparblank och trist
Det var inte vad han trodde
när han jobbarlös och pank
satt och läste Marx och blev socialist

Mycket hände sen den tiden
när man ännu kunde tro
att det fanns nån heder kvar i våra led
Så när farsan dog på Hemmet
där till slutet han fick bo
var han glad ändå att han fått vara med

Men han visste inte då att
dom som valdes för hans sak
skulle sälja sej så lätt till industrin
käka middagar med pamparna
på näringslivets tak
och sen leva högt på skendemokratin

Man rev den dröm som farsan hade
och man byggde sej en bank
Det var inte där som farsan skulle bo
Inte heller barn och barnbarn
fast han trodde så en gång
på den tiden när man ännu kunde tro


onsdag 15 februari 2012

Dagens dikt – kort men viktig


Dagens dikt är den kortaste tänkbara. Lånad av poeten Ove Klinthäll förstås, han som alltid ställer upp när min egen diktarådra sinar. Här bidrar han med en tvårading som uppmanar oss alla att inte ta onödiga risker:

Lev i celibat
Det kan bli en moderat

Den risken vill man ju inte ta. Så vad gör man? 

tisdag 14 februari 2012

Fönstret – en intressant kulturtidskrift


ABF:s Fönstret hör till de tidskrifter jag inte vill vara utan. Den är som kulturtidskrift mycket radikalare än ABF är som studieorganisation. I senaste numret (1/2012) intervjuas 25 kända tyckare om vad de anser att du borde känna till. Några av dem vill jag nämna.

Litteraturvetaren Göran Hägg tycker att vi svenskar, inklusive kommentatorer och politiker, borde inse att de flesta människor i världen identifierar sig med religion på ett sätt som vi inte gör.

Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna, tycker det är dags att genomskåda myten om att Sverige är ett sekulariserat land. Han tycker att kyrkan och staten fortfarande lever i "ett syndigt samboförhållande" eftersom staten hjälper kyrkan att samla in medlemsavgifter via skattsedeln, en tjänst som ingen annan organisation får gratis.

Gudrun Schyman tycker det är dags att utmana föreställningen att Sverige är ett jämställt land. Lönegapet minskar inte, mäns våld mot kvinnor minskar inte, kvinnor jobbar lika mycket borta (betalt) som män men betydligt mer hemma (obetalt).

 Ola Sigvardsson, allmänhetens pressombudsman, tycker vi bör känna till att det förbereds lagar som kan försämra yttrandefriheten, t ex lagen om "olovlig fotografering" och "grov integritetskränkning" som försvårar nyhetsrapportering och granskning av makthavare.

Martin Ahlquist, chefredaktör för nyhetsmagasinet Focus, tycker att man får överse med att mycket skit publiceras, för det är "så mycket viktigare att alla får säga sin åsikt".

Anne-Marie Lindgren vid Arbetarrörelsens tankesmedja önskar oss (och förmodligen högerfolket) "Lite bättre kunskaper om vilken nytta man faktiskt har av skatterna", som betalar skola, barnomsorg, sjukvård, pensioner, äldreomsorg, poliser, kollektivtrafik, bibliotek med mera. 

I år fyller ABF hundra år. När det startades 1912 var det med ambitionen att arbetarklassen skulle bli bildad. Med bildning menades inte marxistiskt kunnande att användas i klasskampen utan borgerlig "bildning" som skulle göra arbetarna acceptabla i riksdagen och de fina salongerna. ABF blev aldrig någon kamporganisation.
Nu erbjuder ABF samvaro i studiecirklar kring hobby som foto och målning, språk, litteratur och mycket annat trevligt. Ingen politik. I min ungdom fick jag leda studiecirkel i spanska. Nu senare har mitt förslag "Vart tar välfärden vägen?" mötts med tystnad. Marxism är inte att tänka på.
ABF:s tidskrift Fönstret är, märkligt nog, en frisk fläkt. Den vill jag rekommendera. 

måndag 13 februari 2012

Pengar Pengar Pengar


Pengar är något som det sagts mycket om
Så här resonerade vi i Fickteatern nån gång på 1960-talet:

Det var länge sen vi såg dom
men om rätt vi minns
är pengar ändå något
som faktiskt finns

Pengar är ett mått på arbete
Arbete skapar rikedom
Rikedom samlas alltid hos någon
som inte arbetat ihop den

Pengar är ett mått på moral

Det är en moralisk skillnad
på att tjäna pengar för att leva
och att leva för att tjäna pengar

Det finns ingen rikedom utan fattigdom

Pengar är inte allt
Det är inte säkert att man är lycklig
för att man är rik
Men det är jävligt säkert att man är olycklig
om man är fattig

Pengar är ett mått på ohederlighet

En rik man är antingen en skurk
eller en son till en skurk

Den som tror att pengar kan göra vad som helst
Den kan man misstänka att göra vad som helst
för pengar

Kapitalismen bär i sig krig
som moln bär regn

Ett rikt samhälle borde skämmas
över sina rika
som ett fattigt samhälle skäms
över sina fattiga

Pengar är som gödsel
De får mening
först när de sprids ut

Att sprida dom till så många som möjligt
det är vad vår regering får fullmakt till
om vi får en regering som vi kan kalla vår

Pengar…

Det var länge sen vi såg dom
men om rätt vi minns
är pengar ändå något
som faktiskt finns!

söndag 12 februari 2012

Nog finns det väl begåvningar nu med?

Ja, så har man genomlidit en omgång Melodifestival igen. Förra lördan var det åtta låtar, och jag minns inte en enda. I går kväll var det åtta låtar igen. Fem av de åtta hade texter på svenska, märkligt nog. Ändå minns jag ingen av dem. Det här är låtar som ska framföras och glömmas.

När jag var tretton år gjorde vi revyer och spelade teater i barnrikehuset på Söder i Stockholm där jag växte upp. 1938 bildade vi en orkester där jag spelade (nåja, försökte spela) gitarr. Så hade vi dragspel och trumpet och några andra instrument. Grabbarna som lärt sej spela i skolorkestern och på frälsis var rätt duktiga.
Två låtar kunde vi. Den ena var Evert Taubes Fritiof och Carmencita, som då var alldeles ny. Den andra var jazzlåten Whispering.
Den första hade Taube sjungit in på grammofon, den spelade mina föräldrar ideligen så den var lätt lära sej. Samborombon, en liten by förutan gata…
Den andra hade ett namn som vi inte ens visste vad det betydde. Den hade också en engelsk text som vi inte heller fick nån mening i. Den svenska texten var så fånig så den vill vi inte sjunga: Rosendekind du hjärtans kääära, vakna ur jungfrudrömmar skääära, ser du din drömprins är dig nääära, lockande dig vandra kärlekens stiiig…
Evert Taubes låt är nu 75 år gammal. Jazzlåten Whispering är ännu äldre. Båda lever vidare och känns i dag lika fräscha som om de vore gjorda i går.

När jag genomlidit Melodifestivalens åtta låtar stänger jag av teven och lägger på en cd-skiva med en samling visor. Det är Ramels Följ mej bortåt vägen, Lasse Dahlqvists Morfar har berättat, Tage Danielssons Ölvisa, Olle Adolphsons Nu är det gott att leva, Torstein Bergmans Samarkand – och några andra.
   Och jag undrar vad som skulle hända om den skräniga Melodifestivalen byttes ut mot en Vis-festival, en tävling för levande musik och begripliga texter, låtar som hade en chans att tränga in i lyssnarens minne, låtar som inte var avsedda att glömmas bort dan därpå.
Nog finns det väl begåvningar här i landet.
Släpp fram dem!

lördag 11 februari 2012

Nu när man ej längre kan göra nån skada

Vi bor i en utkant av Norrköpings kommun, Inga och jag, långt ute på landet. Där sitter vi infrusna denna jävliga vinter. Vi eldar häftiga brasor i kakelugnen, så värmen håller vi, men för övrigt har livet blivit toftigt.
Tills nyligen har vi haft en PRO-avdelning här ute. PRO betyder Pensionärernas riksorganisation. Där har man kunnat träffa lite folk och spela bingo och snacka lite, ja… som poeten Ove Klinthäll skriver:

När pensionärer träffas sätter pratkvarnen igång
med liv och lust och utan lock och lämpor.
Ifall det vill sej väl så kan dom prata dagen lång
med stor entusiasm om sina krämpor.

Krämpor har vi gott om, så samtalsämnen saknades inte. Men vi kunde också prata böcker och sjunga och ha kul på flera sätt. Men – folk dör undan och vi blev allt färre och nu är den PRO-gruppen nedlagd. Och vi har blivit med i nånting som heter PRO-City och sammanträder inne i stan.
Där kan vi inte delta i verksamheten. Tre mil med bil, det blir sex mil fram och tillbaka. Det är väl okay, för till stan ska man ju ändå lite då och då. Men nu har stans skadegörare höjt parkeringsavgifterna till det dubbla. Tre timmar på PRO skulle nu kosta sextio spänn.
Sextio spänn tär kanske inte så mycket på en politikerlön i femtitusenkronorsklassen, men för en pensionär är det ungefär vad maten får kosta per dag.

Så vad gör man? Jo, man sitter i sitt gamla torp och eldar för kylan och skriver en och annan snutt på bloggen. Egentligen borde man skriva tidningsartiklar eller böcker och avslöja de välbetalda snyltare som styr i kommunen och försämrar livet för oss, men… nej jag orkar ej längre, som poeten Klinthäll skrev:

Jag orkar ej längre gå på och agera.
Vad gör jag för nytta i livet numera?
Men tänk positivt! Många kanske är glada
för att du ej längre kan göra nån skada!

fredag 10 februari 2012

Spjutspets mot framtiden




Vi ska förvandla skolan till
en spjutspets mot framtiden,
sa Olof Palme redan på 60-talet.
Om man betänker att en spjutspets är
avsedd att skada det den riktas mot
får man säga att det håller på
att lyckas över förväntan.

Så skrev jag i boken TYST I KLASSEN, som kom ut 1983. Frågan är om det inte blivit sannare nu än det var då. Eller?  

torsdag 9 februari 2012

Om våra roller i klassamhället


I söndags (5 feb 2012) skrev Peter Wolodarski i DN och ondgjorde sig över förbundet Allt åt alla, som under parollen "Odla ditt klasshat" ordnat bussresa till Saltsjöbaden, såkallad "överklassafari".

Det var en intressant artikel. Bland annat fick man veta att Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt är son till en läkare, gift med en diplomat och bor på Östermalm i Stockholm. Och alltså skulle kunna bli måltavla för nästa överklassafari.
Peter Wolodarski låter så lugn och saklig. Det är lätt att ryckas med av det han skriver. Till exempel att "Vi har som människor våra roller…" Man är make, far, morfar trafikant, skattebetalare och mycket annat, oavsett vilken klass i samhället man råkat hamna i.
Alla behövs. Alla kan leva sida vid sida utan att bråka med varandra. Man ska inte som förbundet Allt åt alla så split mellan människor…

Wolodarski har fel. Framförallt när han talar om roller.
En roll är något man väljer att spela. En roll är tillfällig, något som man när som helst kan gå ur och glömma bort.
Man har inte valt att vara fattig, arbetslös, bostadslös. Det är en situation som tvingats på en av ett orättfärdigt klassamhälle. Ett samhälle där det finns en överklass som lagt beslag på landets tillgångar och vägrar att dela med sej. En överklass som blir förnärmad när de drabbade kommer med buss och tittar på dem.

Om någon från denna överklass ställer sej på arbetarklassens sida och (som Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt) vill delta i klasskampen för ett mera rättvist samhälle, då bör han vara välkommen.
Då har han en roll. En roll som han frivilligt valt att spela.

onsdag 8 februari 2012

Vad ska man tycka om Frälsis?

       Till Frälsningsarmén har många av oss ett konstigt förhållande. Även om man aldrig accepterat den kristna vidskepelsen blir man på gott humör när man ser och hör de uniformerade soldaterna stå och sjunga i nåt gathörn.

       Så har det varit ända sen jag var barn. I slutet av 1920-talet bodde jag vid kanten av Högalidsparken på Söder i Stockholm, nedanför den stora kyrkan med de två välkända tornen. Till kyrkan gick vi aldrig, men när Frälsis stod och sjöng i parken var det självklart för mina musikaliska föräldrar att gå dit och lyssna. Där mötte jag redan som treåring sång och musik flera år innan vi fick radiosändningar i Sverige.

       Även som tonåring hade jag musikaliska upplevelser på Frälsis. Min första kärlek hette Maj-Britt och hade en morsa som höll till i Sjunde kåren på Hornsgatan. Där spelade Maj-Britt något slags barnteater och dansade omkring med en kärve medan kören sjöng Bärga skörden in.

       Det var stiligt. Och där lärde jag mej många sånger som var mycket trevligare och gladare än de psalmer jag blivit påtvingad i skolan.

       Nu ser jag att en lång rad kändisar som inte har med religion att göra ändå ställer upp på Frälsis. Ja just ställer upp. Den cd-skiva jag just nu helst spelar är utgiven av Frälsningsarmén. "Alla medverkande på den här skivan har ställt upp gratis för den goda saken", står det på omslaget. "Varenda krona vi får över från försäljningen går direkt till våra soppkök."

       Artisterna har fått välja varsin religiös visa, arrangera den och sjunga och spela den som de vill. Det är artister som Stefan Sundström, Totta Näslund, Carl-Einar Häckner, Louise Hoffsten och en hel rad andra. Melodierna har man hört, men man har aldrig hört dem tolkade så här personligt och mångskiftande.

       Så vad ska man nu tycka om Frälsningsarmén? I söndags hade de en stor annons över ett helt uppslag i DN med rubriken Tron är bra halva sanningen.

       Där skriver de att de uttrycker sin tro genom sina handlingar. Till handlingarna hör att öppna härbärgen för såna som saknar jobb och är utförsäkrade från Försäkringskassan, att ge sina gäster mat, en varm säng att sova i och någon att prata med. Ge kvinnor och barn som utsatts för psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld en fristad. Lära barn och unga sjunga i kör och spela instrument. Ge barn "sådant som borde vara en självklarhet" i ett modernt land: medicin, glasögon, ett par varma skor eller en tågbiljett till farmor".

       Det blir väl lite mindre pengar till sånt om man ger Bonniers hundratusentals kronor för en jätteannons i DN. Om nu inte Bonniers upplåtit annonsutrymmet gratis? Kanske annonsen funkar och lockar tillräckligt många bidragsgivare?

       Jag vill tro på Frälsis. Ge ett bidrag! Köp deras skiva! Så mycket kul musik hittar man i varje fall inte i den sorgliga Melodifestivalen.

       De slutar sin annons: "För även om Gud hör bön, så vet vi att han uppskattar några kronor från autogirot också."

       Det är nog så att jag gillar Frälsis fortfarande. Inte det de tror på men det de gör. Och som de spelar och sjunger!

tisdag 7 februari 2012

Prästerligt

I förrgår skrev jag om yrken man kunde ha valt. När jag kom till präst citerade jag några rimmade rader av poeten Ove Klinthäll. Nu påpekar han att den vers jag citerade är längre, kan sjungas på Guldgrävarsångens melodi, och låter "i herrans namn" sålunda:

En gång i Budapest jag träffade en präst
som fattade att himmelsvägen skulle va en fest
och hans teknik var oförlik (nelig)
Han kunde alla knep, den prästen, han begrep
vad kvinnorna vill ha, och i ett enda ljuvligt svep
så blev jag frälst hur lätt som helst
Ja tänk va bra den prästen va,
han satte på mej, halleluja
Och på en gång, plingeliplong,
föll himlen ner under änglasång.

Jag fick bara med de sista fyra raderna men här har ni nu hela versen. Eftersom Klinthäll är inne på det kristliga skickar han med ett par verser till på temat. Den här ska heta Predikan:

På håll hör jag prästen i radioandakten
predika beskedligt om skönhet och under
Ser han ej hatet och människoslakten,
hör han då inte kanonernas dunder?
Mängder av människor dödas och såras
Tillgång på människo-blodstänk är god,
men prästen han talar så ögonen tåras
om Jesu, Vår frälsares, dyrbara blod!

Och så kommer några rader under rubriken Synoden. Jag blir tvungen att googla det för att få veta att synod betyder sammankomst eller kyrkomöte. Så här skriver Klinthäll om den:

Jag har försökt men jag kan ej förstå mej på synoden,
jag trodde religion var nåt med kärlek, nåd och tro.
Nej, jag kan inte som jag redan sagt förstå mej på den.
Det bleve rätt ändå, va, om den tappade sitt -o-?

Jag tror inte att poeten Ove Klinthäll är riktigt troende. Nej, det är han nog för klok för. Liksom jag – och du – och allt fler i vårt land och vår tid. Gudskelov!

måndag 6 februari 2012

Sång om natten

Det är känsligt att sitta och bläddra i gamla manus. Så mycket som aldrig blivit spelat eller tryckt. Jag hittar DEN GAMLA HÅRDA TIDEN, ett muntert spel om Norrköping under tusen år, från vikingar till arbetarrörelse. En pjäs med massor av sånger, musiksatta av Staffan Stenström, en pjäs som jag skrev på 1970-talet för Norrköpings stadsteater men som aldrig blev uppförd. För vänstervriden, troligen.

När jag nu upplever kylan och mörkret kring kåken där jag bor har jag lätt att föreställa mej hur folk hade det på 1700-talet, som i den här sången ur pjäsen:
Bergen står svarta och skogarna djupa
Det är natt, vem är ute och går?
Och mörkrets hemliga makter rår
Det är natt, vem är ute och går?
Den skalliga Näcken i blåjacka stiger
ur strömmen och spelar fiolen
och djärvaste spelmannen smyger sej dit
för att lära sej spela som han
Men då – när musiken blir farlig och vild
och vind börjar rista i lövträdens kronor –
flyr spelmannen bort därifrån
och Näcken blir ensam vid ån
Och häxorna far genom natt och sky
att kvida i djävulens famn
Och tomten pysslar vid stall och knut
och ingen vågar sej ut
Ja, bergen står svarta och skogarna djupa
och mörkrets hemliga makter rår
Och otyg kring gårdarna smyger i natten
och skuggorna fladdrar i stugornas vrår
Det är natt, vem är ute och går?
Jo, slottsfrun blir synlig vid Johannesborg
vacker och ung – men död!
Och djurlika spöken som galtar och får
är ute och går
Och Näcken han spelar vid strömmen
i kröken vid Himmelstalund
Och trollen de skrattar bland Kolmårdens snår
Det är natt, vem är ute och går…

Ack ja, det var tider det! När man var produktiv och det fortfarande fanns ett rörligt kulturliv här i landet. Pjäser har jag skrivit som spelats i Sverige, Norge, Damark och Finland, både av fasta teatrar och fria grupper. Men några har blivit liggande ospelade. Så är det väl för de flesta i det här jobbet. Nu har jag ändå glädje av dom – som en påminnelse om den tid som en gång var.

söndag 5 februari 2012

Yrken man kunde ha valt

Jag har haft två yrken i mitt liv. Först var jag blytypograf sen blev jag författare. Det första yrket finns inte kvar. De andra kan inte föda sina utövare längre, om man inte vill skriva deckare. Alf Henrikson skrev:


Vi ägnade visst några år av vårt liv

åt dessa berättelsebyggen.

Nu är tystnaden kring dom djup och massiv.

Dom rör ingen jävel i ryggen.


Så känns det, när man som jag skrivit många böcker och redan i början på månaden får räkna dagarna tills pensionen kommer. Nä, man skulle ha satsat på något annat – blivit affärsman till exempel. Det låter riktigt trevligt när vår favoritpoet Ove Klinthäll skriver om det:

Man är ju ett fån och dum som ett spån

som går här och knegar och lever på lån.

Man kunde ha rört sej bland mångmiljardärer

om man hade satsat på vapenaffärer.


Nu ska jag skola om mej. Till något högbetalt förstås. Tänk om man skulle bli landshövding, eller kulturminister? Nej, för det behövs ingen utbildning. Man kanske skulle bli läkare? Om jag börjar nu kan jag ha min legitimation innan jag fyller nitti. Sen kan man ju välja sin lön själv, om man får tro Klinthäll:


Jag är en landstingsläkare som lider svårt av kön

som ej hinns opereras på min lilla landstingslön,

men allt kan fixas snabbt om jag får bra privat betalt.

Då minskas kön på längden och jag lider minimalt.


Men läkaryrket kräver en massa arbete. Och precision – och ansvar inför folk som kanske inte alls blir friska av det man gör. Nej, det måste bli något som inte kräver så mycket ansträngning.

Politiker? Prata kan jag ju. Men sen det här med politikerföraktet. Jag är en känslig person och skulle nog ha svårt att stå ut. Det måste bli ett jobb där man kan prata och pladdra hur mycket som helst och ändå ha aktnig och status.

Präst! Naturligtvis! Det är präst jag ska skola om mej till. Det mesta har jag ju redan fått i folkskolan för åttio år sedan. Det sitter kvar i minnet – bönerna, trosbekännelsen, alla psalmverserna. Och det där yrket har visst gott om beundrarinnor. Eller vad är det man kan läsa ut ur den här versen av Klinthäll:


Ja Gud va bra den prästen va.

Han satte på mej, halleluja!

Och på en gång, plingeliplong,

föll himlen ner under änglasång!


Några fler böcker hinner jag väl inte skriva på den korta tid jag har kvar. Och det är helt okay, om man får tro min andra favoritpoet, Alf Henrikson:


Gubbfan, din ävlan förskräcker.

Håll upp med din vitterlek.

Det finns redan lektyr så det räcker

i all världens bibliotek.

lördag 4 februari 2012

Sånger är allvarliga saker

Ibland är det lätt att skriva skönlitteratur. Man bara tittar tillbaka på sitt eget liv och skildrar det man minns. Jag började skolan 1932. Då gick det till så här:

När Fröken tittade ut över klassen måste hon ha tyckt att hon såg tidens hela elände framför sig. Bleka och dåligt klädda barn, kanske med supiga och arbetslösa föräldrar. För att bli bekant med barnen började hon med sången.

– Är det någon som kan någon liten visa? sa hon.

Vicke undrade vad det var de skulle visa. Klassen mumlade frågande.

– Tysta! sa Fröken. Är det ingen som kan någon liten sång?

Jaså sång! Vicke började genast höra sånger inom sig. När jag var liten då var jag elak det vet jag. När morsan sa att jag skulle pissa så sket jag… Men?

En aning sa honom att Fröken kanske inte gillade vilka sånger som helst. De andra barnen gjorde några försök:

– Det är grabben med chokla´ i…

– Njaäj, sa Fröken.

– Allaballatjafs uti fistalapalajta–

– Vad är det där? sa Fröken.

– Upp trälar uti alla stater…

– Nej! sa Fröken. Kan ni inga vackra visor?

– Jag kan en sång, sa Vicke. Han reste sig och började sjunga: Där växte uti dalens famn, en liten blomma utan namn, bland dalens alla blommor små, hon vackrast var ändå. En liten fjäril flög så glad, att blomman kyssa få han bad, och blomman upp sitt öga slog, och nickade och log.

Det var en visa som hans mamma brukade sjunga i sorgsna stunder.

– Så vackert! sa Fröken uppmuntrande.

– Det är en vers till, sa Vicke. Men fjärilns kärlek är så kort, till andra blommor flög han bort,
och blomman ner sitt öga slog, och vissnade och dog – och dog – och vissnade och dooog.

Fröken såg lycklig ut. Vicke sjöng sig rakt in i hennes hjärta redan första dagen i skolan. Och Fröken vann första ronden i den kamp som nu tagit sin början. En klasskamp i klassrummet.

Gatans visor mot sångbokens. Arbetarnas kultur mot överhetens. Den ena skulle tystas av den andra, det var skolans stora uppgift.

Men på gatan kom barnen loss med egna sånger i nonsens och glädje:

Haderittan satt på taket
Haderittan ramla ner
Haderittan slog ihjäl sej
Haderittan finns ej mer

Det blev ännu roligare när Hasse Hansson gjorde om haderittan till knullerittan. Men då kom Överlärarn förbi och gav barnen varsin örfil. Barnen blev stumma och började ana att sånger kan vara allvarliga saker.

Vicke lärde sig många psalmer innan han ännu lärt sig läsa innantill. En utantilläxa gick så här: När jag i all min fattigdom är idog, redlig nöjd och from, mitt goda samvete o Gud är mig ett dagligt gästabud…

Vicke begrep ingenting. Det gjorde nu inte så mycket, för han hade nu en lång vana vid att inte begripa någonting…

fredag 3 februari 2012

Fredrik Reinfeldt ljuger

Att Fredrik Reinfeldt ljuger är inget nytt. Den som kallar ett högerparti för arbetarparti kan inte ha stor respekt för sanningen. Här är några fler exempel:

Nyligen hävdade Reinfeldt att "större delen av apoteken finns kvar hos Apoteket AB" (alltså hos staten). Faktum är att omkring 70 % av apoteken är privata.

"Nu öppnas en del apotek på ställen i landet där det förr inte fanns apotek." Faktum är att bara två apotek sen 2009 har öppnats på helt nya orter, i Älmsta och Insjön.

"Vi har två år i rad, 2010 och 2011, varit ensamma i Europa om att ha ekonomi i balans och överskott." Faktum är att Sverige hade ett underskott på en miljard 2010. Schweiz, Norge och Estland hade överskott båda åren.

"Fler har kommit närmare arbetsmarknaden." Faktum är att arbetslösheten har ökat och ökar – allt fler är längre bort från arbetsmarknaden.

"140 om dagen förtidspensionerades" under Göran Perssons tid. Korrekt siffra ska vara 51 personer per dag i genomsnitt under åren 1998–2006.

"Barn och ungdomar lär sig mer." Men 31 procent lämnar gymnasiet utan fullständiga betyg. I grundskolan går det i samma riktning.

"Skattesänkningar har riktats mot låg- och medelinkomsttagare." Men statistik i Reinfeldts egen statsbudget visar att det är de rika som tjänat mest på skattesänkningar.

De här exemplen är hämtade ur Svenska Kvinnors Västerförbunds internbulletin nr 1/12. Där står inte var citaten är hämtade och jag kan inte kontrollera om de är korrekta. Men om bara något av citaten är rätt återgivet borde det väl ha orsakat ett drev mot Reinfeldt från Mats Knutson, Margot Silberstein, Peter Wolodarski och andra borgerliga kommentatorer i våra stora massmedia.

Det räckte ju med ett enda misstag av Håkan Juholt för att han skulle anses ha gjort bort sej. Det verkar som om Fredrik Reinfeldt har sina supportrar i den svenska medievärlden.

torsdag 2 februari 2012

Kommunister är vi allihopa! Eller?

Den pojke Emil som jag skrev om i går blev vuxen på 1900-talet. Han blev kommunist och vän med den frågvise gossen Vicke. Här är ett samtal dem emellan:




Vicke sa:

– Du har aldrig talat om vad en kommunist är för nåt.

– Har jag inte? sa Emil. Det borde jag ha gjort. En kommunist är en som vet att det är arbetet som gör oss till människor. Och som vill att de arbetande människorna ska ha makten.

Vicke såg inte ut att bli så mycket klokare av det. Emil fortsatte:

– Ta bort allt mänskligt arbete från en kaka bröd. Tar du bort bagarens arbete får du mjöl. Tar du bort mjölnarens arbete får du säd. Tar du bort bondens arbete får du utsäde. Där finns alla tidigare bönders arbete. Tar du bort det får du vilt växande rågstrån. Om du vill äta dom får du krypa omkring på alla fyra och beta som en ko. Det gör du inte. Alltså äter du inte råg. Du äter arbete. Fattar du?

– Ja, sa Vicke.

– Detsamma gäller hus och kläder. Ta bort allt mänskligt arbete från ett hus. Kvar får du ohuggen sten och virke på rot. Ta bort arbetet från dina kläder. Kvar blir vilda får i England och vilda bomullsbuskar i Indien och Sydamerika. Allt du ser omkring dej är arbete. Du äter arbete, du bor i arbete, du klär dej i arbete.

– Jaha, sa Vicke.

– Jaha, sa Emil. Och en kommunist är en som förstått allt det här. För att få äta arbete, bo i arbete och klä sej i arbete måste man själv göra sitt. Men dom som äter bäst och bor bäst och klär sej bäst, det är människor som inte gör ett skvatt. En kommunist är en som vill ändra på den saken.

Vicke teg och tänkte. Känslan av att förstå fyllde honom alltid med en stor glädje. Glädje och förvåning över att begripa. De hände inte ofta men var lika förunderligt varje gång.




Ja, så skrev jag i boken Träarnas fruktan 1978. Då protesterade recensenter och kallade mej vänstervriden. I dag är det här självklara saker som de flesta är överens om.

Jonas Sjöstedt har inte sagt så mycket än, men han har slutat kalla sej kommunist och är numera socialist och feminist. Vad vi ska kalla det som de flesta av oss är överens om, det får vi väl diskutera. Bara vi håller fast vid det grundläggande. Och den klasskamp det kräver!