Jag är tillräckligt gammal för
att ha sett hela den svenska välfärden skapas. Jag var sju år när sossarna kom
till makten 1932. Då hade arbetarrörelsen redan lyckats driva fram rösträtten,
åttatimmarsdagen, vi hade avskaffat dödsstraffet, vi hade fått obligatorisk
folkskola och sjukkassor. Sen kämpade vi till oss a-kassa, folkpensioner,
lagstadgad semester, fria skolmåltider, barnbidrag, ATP, anställningsskydd och
medbestämmandelag.
Allt detta hade arbetarrörelsen
drivit igenom under hårt motstånd från den höger som nu är moderaterna. Under
valrörelsen 1948 sammanfattade Ernst Wigforss sossarnas ambitioner i tre enkla
punkter: 1) Full sysselsättning, 2) Rättvis fördelning, 3) Demokrati i
arbetslivet.
Som finansminister hade Wigforss
lyckats pressa ner arbetslösheten till 3 procent. Den skulle bli ännu lägre. På
1950-talet var arbetslösheten 1 procent. Sen protesterade facken kraftfullt när
arbetslösheten började stiga till 2 procent.
Arbetslöshet är något helt
onödigt. Den är kapitalisternas metod att försvaga löntagarna. Våra politiker skulle
kunna gå emot, men vad gör de egentligen? Deras bänkrader är tomma när teves
kameror sveper över salen i Riksdagshuset.
I de folkvaldas folktomma sal
läser folkvalda upp tomma tal
utan tanke på mej
utan tanke på dej
blott med tankarna på nästa val.
Politiker vill vinna nästa val.
Är det för att försvara välfärden eller för att försvara sina egna löner och
förmåner? Välfärden skapades av hederliga politiker i arbetarrörelsen. Om det
fortfarande finns några sådana må de träda fram och försvara det som nu håller
på att gå förlorat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar