lördag 30 juni 2012

Den lycklige blundekonomen




Apropå Lundin Oil och Carl Bildt och allt annat som har med kapitalism att göra känner jag att jag saknar Tage Danielsson. Man kan bara ana vad han skulle ha sagt om allt som händer i dag – och på vilket sätt han skulle ha sagt det. Några rader dyker upp i huvudet och känns som DAGENS DIKT:

Jag ville jag vore en riktig sån där
oklanderligt dum miljonärsman
som blundar och säjer: "Affär är affär."
Jag ville jag vore affärsman.

Jag menar inte en småhandlargnet.
Nej, utan en jättebeloppman,
så skicklig och smart att han ingenting vet
om världen omkring sej. En toppman.

Om bara i fred man får spela sin golf
av ingen sorts tvivel förtärs man.
Man lägger all sorg i en säck som Ernst Rolf.
Jag ville jag vore affärsman.

Och flyr man från skatter, som Findus och Shell,
av lagen ej häktad begärs man.
Ibland är man multi, ibland nationell.
Jag ville jag vore affärsman.

Massmördares gunst tar man gärna emot.
Åt djävulen sorglöst försvärs man.
Man skriver kontrakt som en glad idiot.
Jag ville jag vore affärsman.

Om Den lycklige blundekonomen skrev Tage Danielsson i oktober 1975. Sen fortsatte han tio år till fram till sin död i oktober 1985. Mycket av det han skrev – till exempel om likheten mellan S och M – känns aktuellt i dag. Mycket har hänt under de 27 år han varit tyst och som han tyvärr inte kunnat kommentera. Till oss som är bedrövade ger han råd:

Tvärtom, du sorgset kvidande.
Se här din svåra roll
att inse världens lidande
med glädjen i behåll.

Det är nästan kusligt – ibland känns det som om Tage Danielsson fortfarande fanns här mitt ibland oss. När jag känner behov av uppmuntran plockar jag fram hans postilla eller hans tankar från roten ur bokhyllan och läser honom. Och känner att han sagt allt jag själv velat säga om jag kunnat.  


fredag 29 juni 2012

Sven Lindahl fyller 75 - GRATTIS!




Nu ska man vara mycket gammal för att minnas Sven Lindahl, den välkammade och prydlige gosse som för ett halvt århundrade sedan läste upp nyheter om världens alla grymheter i teve.
I måndags såg jag i DN att han fortfarande är vid liv och fyllde 75 år den dagen.
Jag får veta att han är musikalisk, att han var programledare för Schlagerfestivalen 1963 och 1966, att han spelar piano och även gjort låtar som "En hambostinta i kort-kort".

Hans namn väcker ett minne hos mej. Jag letar bland mina papper fram en dikt jag skrev i början på 1970-talet:  

Det moraliska fördärvet
har nu gått så långt
även här – bland oss – i Sverige
att om Sven Lindahl i TV skulle meddela nyheten
att en amerikansk soldat
under tortyren kört upp en glödgad bajonett
i fittan på en vietnamesisk flicka
så skulle svenska folket
bli mer förtörnat på Sven Lindahl
för att han sagt fitta
än på den amerikanska soldaten
som körde upp en glödgad bajonett
i en vietnamesisk flickas kropp.

I DN beskriver Sven Lindahl sej som lättsårad. Förmodligen läste han inte mina dikter och undgick att bli sårad. Min mening var ju inte heller att säga någonting om honom utan om det pryda svenska folket och – framför allt – om USA:s krigsförbrytelser.

Sven Lindahl lever och fyller 75 och firar nånstans i min närhet i Östergötlands skärgård. Det är bara att säga GRATTIS! Du betydde mycket för oss som hämtade vår kunskap om världen huvudsakligen ur rutan medan tevemediet ännu var riktig public service.  


torsdag 28 juni 2012

Har vi glömt vår svenska arbetarkultur?



Jag funderar ibland på hur den svenska arbetarkulturen ska beskrivas, den som våra makthavare nu vill få oss att glömma bort.
Vi skapade en välfärd som blev unik i världen. Till Sverige kom forskare för att studera hur marknadsekonomi kunde förenas med jämlikhet och trygghet, hur klassamhällets problem kunde angripas på ett demokratiskt sätt och hur en grundtrygghet kunde utnyttjas utan de skamkänslor som fattigvård brukar föra med sig.
Det unika tycks ha varit att den svenska välfärden blev offentligt finansierad och lade grunden till ett individuellt oberoende.

Detta skiljer oss från andra kulturer. Välfärden är koppad till den enskilda personen, ända från den första stora reformen, folkpensionen från 1913.
P-piller 1965, fri abort 1974, daghem, särbeskattning, allt sånt gjorde kvinnan oberoende av mannen. Samboförhållande likställt med äktenskap. Barn har rättigheter, agan förbjöds. Socialförsäkringar och studiestöd tillfaller den enskilde.
Kampen för full sysselsättning byggde på tanken att varje person, man som kvinna, skulle ha makten över sitt eget liv.
Vi byggde en allians mellan stat och individ som gjorde var och en av oss oberoende av både familj och välgörenhet.

Folkrörelserna hade vant oss vid ett föreningsliv på demokratisk grund. Var fjärde vuxen var redan på 1920-talet med i arbetar-, nykterhets- eller frikyrkorörelsen.
Religionen gjorde vi oss småningom av med. Sverige blev världens mest sekulariserade land.
Tyvärr måste det svenska välfärdsbygget begränsas i tiden från 1950 till mitten av 1970-talet, då sossepartiet ännu hade på sitt program att "så omdana samhället att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer".

Så borde vår historia skildras för de främlingar som kommer hit och vill vara med och återupprätta det unika Sverige.
Men vem ska föra ut den svenska arbetarrörelsens värderingar och göra dem allmänt kända?

Nu styrs Sverige av folkets fiender till höger. Sosseledarna sålde sej och tappade kontakten med vanligt folk efter Palmemordet. Har vi något gott att hoppas på med en ny regim efter nästa val? 

onsdag 27 juni 2012

Svenska folket har alltid sjungit



Så har det varit allsång på Skansen igen. Artister sjunger egna tråkiga låtar, men allsången är glad och livlig som vanligt. Det är bara att tacka och ta emot.
Om man vill lära sig något om vad svenska folket sjungit under århundradena kan man söka upp en bok av Christina Mattsson. Den heter Sjung! En svensk vishistoria med texter och melodier (Natur och kultur, 2004). Här berättas den svenska visans historia av en forskare som kan sitt ämne och inte väjer för det erotiska och burleska i tidigare svensk vistradition.

Äldre kvinnor sjöng inte bara om ärbara systrar utan lika gärna om kåta käringar, ofta med förstucken kritik mot män som inte fullgör sina äktenskapliga plikter. Var ska den knekten sova då, sade bonden. I min säng, uppå min arm, gänga mej tills jag blir varm, sa bondens hustru.
När anständigheten gjort entré på allvar anade aldrig de studenter som sjöng Kristallen den fina vad bondhustrur kunde ha sjungit hundra år tidigare.
Anständighetens och hyckleriets historia borde ägnas särskild forskning.

Under 1930-talets arbetslöshet kom nasarvisorna. Här har jag direkt kunskap. I vårt kök i enrummaren på Söder i Stockholm stod en tryckpress, en trampdigel. På den tryckte min far Gunnar sina visor som han sen sålde för ett öre styck till andra arbetslösa som sålde dem för tjufem öre ute på stan – ett slags maskerat tiggeri. Det var visor om kära mor i den lilla stugan bland björkarna, inga politiska visor alltså, för då skulle inte folk med gott om tjufemöringar ha köpt dem!

Mot slutet av 1800-talet kom ”berättelsesånger” med rötter i nykterhets- och väckelserörelserna. Far super och slår ihjäl lilla Anna som gått till söndagsskolan. Och psalmdiktaren Lina Sandell skrev om lilla svarta Sara, ”ett fattigt negerbarn” som dör och blir ”vit och skär i Lammets blod”.
Sen fick vi ”stamsånger” som skulle sjungas i skolan och ge oss en gemensam sångrepertoar av Vi gå över daggstänkta berg, Vintern rasat och Uti vår hage. Begreppet försvann ur läroplanen 1969.

Den stora publiken visade sig mogen för diktare som Hjalmar Gullberg, Nils Ferlin, Birger Sjöberg, Ture Nerman och Ruben Nilsson. Publiken har tagit till sig både schlagern och visan, vilket man ibland kunnat höra i Allsång på Skansen. Fast de måste vara anständiga och opolitiska förstås.
Hasse och Tage bidrar i Christina Mattssons bok med Var blev ni av ljuva drömmar. Här förekommer sällsynta ackord som E7sus4, men annars är bokens noter och analyser enkla.

Standardverket Den svenska sångboken (Bonniers) innehåller närmare 500 låtar. Den här boken Sjung! har bara tiondelen så många men är ett viktigt komplement. Främst för att den ger ett historiskt sammanhang men också för att Christina Mattsson är fördomsfri nog att visa alla sidor av svensk viskonst.



tisdag 26 juni 2012

Helvetes jävlar så det kan gå!


I dessa förskräckliga fotbollstider har jag fått poeten Ove Klinthälls tillstånd att publicera hans berättelse om hur det kan gå i familjelivet när tevetittandet störs av tekniska missöden. Man kan visst sjunga den här texten till melodin för Visan om igelkottaskinnet, men själv läser jag den bara medan jag svär över bollsparkandet i rutan.

Och gumman hon sade till gubben sin:
"Det är visst nåt fel på min tvättmaskin.
På min tvättmaskin, ja på min tvättmaskin,
kan du gå och kolla på min tvättmaskin?"

Men gubben vid TV:n han steg inte opp:
"Det är inte nåt fel, det är bara en propp,
ja, det är en propp, därför är det stopp,
sätt bara dit en vanlig 6-watts-propp!"

Vid proppskåpet ställde då gumman en stol
men hon snubblade grymt på sin långa kjol.
Ja, hon hade en kjol, en gammal långbent kjol,
den snubbla hon på när hon stod på stol.

I proppskåpet slog hon sin tungsinta kropp
så åt skogen gick nästan vareviga propp.
Det blev mörkt i huset, rum, kök och hall.
TV:n den slocknade i varje fall.

Och gubben sprang opp som en stucken gris.
"Dom sköt mål, men jag fick inte se nån repris!"
Han blev alldeles vansinnig och knäpp precis,
han fick inte se på målet i repris.

Till farstun han sprang då, och gud vad han fnös,
när han såg att hans gumma låg medvetslös.
Ja, hon låg på golvet, hon var medvetslös.
Undra på att hennes dumme gubbe fnös.

Han makade ilsket på gummans kropp
och satte fort dit varje nödvändig propp
och slog på sin TV, för det var akut,
men helvetes jävlar, nu var matchen slut!!!

Hemma hos oss har matcherna fått sluta innan dom ens har börjat. I kväll återgår vi till det normala: Allsång på Skansen! Och Morden i Midsomer!
Hustru Inga förstår inte det fina med mord men brukar låta mej se dom ändå. Och i TV4 är det också brittisk thriller, så hon har ju inget att välja på.

måndag 25 juni 2012

Ekonomi är lätt att förstå


En fattig som får bidrag är nyttigare för samhället än en högavlönad som ökar sin inkomst. Den fattige använder bidraget, köper mat och kläder, håller igång samhällsekonomin och skapar jobb. Medan höginkomsttagaren som får höjd lön sannolikt placerar pengarna i den spekulationskarusell som inte tillför samhället ett skvatt.
Under de senaste åren har vi fått vår ekonomi beskriven av Näringslivets tankesmedjor, uppbackade av borgerlig press – en förvriden beskrivning som det är dags att göra upp med.

Den offentliga sektorn är en belastning, har vi fått höra. Ändå har den sen 1998 visat budgetöverskott. Men pengarna får inte användas till gemensam nytta. Vi har fått ett utgiftstak – en tvångströja som gör att ett överskott på hundratals miljarder inte kan användas trots skriande behov!
Sparandet har gjort oss fattigare. Nu håller vi på att spara oss sjuka i jäktade låglönejobb.
Kapitalismen har blivit en orimlighet. Stora företag ägs av en allt mindre del av befolkningen.

Till de främsta attackerna mot välfärden hör pensionsreformen. Pension är inget man kan spekulera sej till på aktiemarknaden. Pensioner betalas av dem som arbetar i framtiden. Man bör alltså investera i den offentliga sektorn för att få ett friskt och välutbildat folk i ett starkt framtida samhälle som kan ta hand om sina gamla.
För att ha något att fördela måste vi ha tillväxt har vi fått höra. Men det är en lögn. Tillväxt betyder "göra mer", inte "göra bättre". Näringslivet vill få oss att köpa mer av sånt som vi inte behöver. Det vi verkligen behöver – sånt som hindrar hunger, skyddar mot kyla, ger oss tak över huvudet, lindrar smärta – sånt utgör en allt mindre del av dagens produktion.

Tillväxt är ett begrepp för industrisamhället. Det går att öka takten, det går att tillverka bilar eller hamburgare fortare. Men i tjänstesamhället är tillväxt ett omöjligt begrepp. Det går inte att vårda åldringar fortare eller undervisa elever eller snyta barn fortare eller spela musik och teater fortare.
Det är nu dags att rätta produktionen efter behov och inte efter köpkraft. Våra behov av prylar är för länge sedan fyllda, nu kan vi övergå till att producera nöjen och kultur.
Skulle kunna – om inte kapitalismen stod i vägen!

Läsning att rekommendera: Ekonomihandboken (ETC förlag) och Tillväxen ifrågasatt (Carlssons). Sällsynt rolig, giftig och faktarik är Jan Guillou i Kolumnisten (Piratförlaget).

söndag 24 juni 2012

En religion i lust och glädje!


I går funderade jag lite kring vårt midsommarfirande som vi haft i tusentals år och som kristendomen inte lyckts lägga beslag på. Men vi hade naturligtvis gudar före den kristna. Hos oss var det ingen modersgudinna med barn i famnen. Här dominerade kärleksgudinnan Freja.
Med kristendomen kom idéer om orenhet kopplad till kropp och sexualliv. Sånt fanns inte i Norden – här hade vi en religion som bottnade i lust och glädje. Den fick man inte veta något om i skolan.

Jag försöker tänka mej min lilla skolfröken berätta om våra förfäders völsekult. Husfrun tog vara på slakthästens lem. Till kvällsmåltiden tog hon fram den och skickade den runt bordet så att alla fick läsa eller sjunga en erotisk vers till den.

Det var en folkreligion vi hade, en tolerant religion som inte missionerade. Sen fick vi en sk universalreligion som tvingades på oss uppifrån för att säkra de mäktigas makt.
En folkreligion har mer att göra med skick och sed än med tro. Även vi som inte tror på gud håller fast vid våra seder. Julskinkan har vi kvar sen grisen var en fruktbarhetssymbol. Hästköttet försvann från våra bord när vi blivit kristnade med hot och våld, eftersom hästen varit vårt främsta offerdjur. Men för veckodagarna behöll vi förkristna namn: Sol, Måne, Tyr, Oden, Tor, Frej och så lögardagen, tvättdagen.

Om detta kan man läsa i Fornnordisk religion av Gro Steinsland (Natur & Kultur, 2007). Hon skriver: "Religion är människors förhållande till hypotetiska gudar och makter." Att något är hypotetiskt betyder att det inte existerar utan blott antas existera.
Det är något som de vidskepliga kan ta till sej.

lördag 23 juni 2012

Vad vore Sveriges sommar utan Evert?


I går var den dag som borde vara Sveriges nationaldag. Den dag då svenskarna träffas och sjunger och leker och dricker och firar livet och livsglädjen utan kyrklig inblandning, alldeles spontant och av tradition.

Eftersom det finns stenmonument som visar att människor i flera tusen år kunnat bestämma när sommarsolståndet inträffar, är det troligt att midsommarfirande förekommit långt tillbaka i tiden. Hur firandet gick till finns det inte många källor om, men troligen var det fruktsamhetsriter med ritualsamlag på åkrar och framför skulpterade asagudar som Frej.
Ungdomar som finner varandra i parken eller på ängen i den ljusa midsommarnatten har alltså mera historiskt påbrå än de kanske själva anar.

I vår familj klädde vi förr midsommarstång och lekte små grodorna med farföräldrar, barn och barnbarn på gräsmattan utanför kåken där vi bodde. Nu är farföräldrarna borta, vi har själva deras roll och får nöja oss med att äta en god middag med barn och barnbarnsbarn.
Ett som lever kvar är sången och musiken. Farfarsgubben, alltså min pappa Gunnar (1898–1978), sjöng i sin Midsommarvals (och man kan tänka sej det flera tusen år tillbaka om man vill):

Glammande ungdom från bygd och by
ser en morgon gry,
alltmedan dansen går lustigt och glatt
uti midsommarnatt.

Sången och musiken hör ihop med den svenska midsommaren, liksom dansen (och eventuellt kärleksmötena). Det skulle vara roligt att veta hur mycket det spelades och sjöngs i Sverige går. En sak tror jag man kan veta: den poet som sjöngs allra mest var vår störste folklige sångskapare, Evert Taube. Den kan vi vara glada åt. Som poeten Ove Klinthäll i hans Sonett till Evert Taube:

"På Colla Bellas höjd, där geten skuttar
och glesa furor skuggar ginst och sand…"
Se där ett prov på alla dessa snuttar
som vi har lärt som sjunger Taube ibland.

Den där om damer tre med nakna tuttar
är gjord med frisk, poetiskt varsam hand.
Sån tur att vi på cd eller band
kan höra än hur Evert trudeluttar.

Han sjöng, han fabulerade, han skrev,
han målade på duk, det mesta blev
unikt men ändå folkligt, hör- och sevärt.

Vad vore sommarnatten, ljuvligt sval,
förutan Ellinor och Rönnerdahl?
Vad vore Sveriges sommar utan Evert?  

fredag 22 juni 2012

Klasskamp ja – men mellan vilka klasser?


Sedan jag här några gånger talat om klasskamp har jag fått frågan hur man definierar klasser. Arbetare har blivit medarbetare och Moderaterna har blivit arbetarparti och Socialdemokraterna något slags småförtagarparti. Vem är i dag våra vänner och vem är våra fiender? Hur definierar vi den klass vi ska bekämpa? Här ska jag ge ett enkelt svar:
Några lever på att arbeta. Några lever på att äga.

Vi drabbas av den här klasskillnaden på olika sätt. När Inga och jag var nygifta på 1940-talet sökte vi lägenhet i Stockholm. Det fanns en ledig enrummare på Samaritgränd på Söder. Jag träffade ägaren till huset, en vänlig gammal man som sa:
– Nu blir väl lilla frun glad.
– Javisst, sa jag.
– Så lilla frun tycker om lägenheten?
– Hon är förtjust i den, sa jag.
– Ja, här är ju ingen störande biltrafik. Det är tyst och lugnt. Det tycker väl lilla frun om?
Han drog ut på samtalet och tjatade leende om lilla frun. Jag väntade på att han skulle lägga upp hyreskontraktet på bordet. Han väntade på att jag skulle räcka fram tjugu tusen under bordet, dvs utan kvitto. Det begrep inte jag – inte förrän efteråt, när jag fick reda på att min efterföljare, som fick lägenheten, betalat den leende fastighetsägaren inte tjugo men väl femton tusen kronor för att få kontraktet.

Sen dess hatar jag fastighetsägare. Mitt partis första paragraf skulle lyda: Ingen må äga annans bostad!
I Svenska Dagbladet 18 juni hittar jag rubriken: "Bra avkastning från hyresfastigheter." Det är Hyresfastighetsfonden som skriver: Den årliga hyresjusteringen och bristen på bostäder innebär låg risk och bra avkastning.
Hundratusentals fattiga människor jobbar och sliter och oroar sej varje månad för hur stålarna ska räcka till hyran. Som husägaren tar och lägger till sin förmögenhet utan att behöva göra ett handtag. Låg risk och bra avkastning!

Fastighetsägare är bara en kategori av de parasiter som lever på oss andra. Det finns flera, och du har ingen svårighet att se vilka de är på det område där du själv är verksam.
Klasskampen är lika nödvändig nu som den alltid har varit. Och skillnaden mellan klasserna är enkel att konstatera:
Vår klass lever på att arbeta.
Våra motståndare lever på att äga.

Konstigare är det faktiskt inte.

torsdag 21 juni 2012

Vi måste lära oss ordet kleptokrati


Det finns en bild som ständigt dyker upp i tidningarna. Bilden där fyra politiker står med spadar i händerna och ler mot kameran och "tar första spadtaget" till något som ska byggas. Under bilden skulle det stå:
"Här är politiker som aldrig behöver hålla i en spade men tjänar fyra gånger mer än dom som ska jobba med de här spadarna och göra det här bygget."
Så står det naturligtvis inte.
De här politikerna får mej att fundera över ordet demokrati. Jag googlar det och får bekräftat att demokrati handlar om folkstyre och "alla människors lika värde och rättigheter".

Arbetarna som gör jobbet har fyra gånger mindre lön än de politiker som inte gör jobbet. Det finns också arbetare som har upp till fyrtio gånger lägra lön än vd:n i det företag där de jobbar.
Hur är det då med demokratin?
Om vi inte har folkstyre, demokrati, då har vi tydligen tjyvastyre, det som borde heta kleptokrati.

Nu har jag levt så länge att jag kan se tillbaka och minnas den tid då Sverige var världens främsta välfärdsland och liknade riktig demokrati. Låt oss då undersöka hur det blivit.
Vi väljer inte längre våra företrädare. Vi väljer politiker som sökt karriär inom politiska partier. Och som börjar med att ge sej själva höga löner, för att sedan fortsätta med att gynna sina polare och försämra tillvaron för oss andra och lämna ut oss till samhällets skurkar och rikemän.
Är Sverige alltså en demokrati eller en kleptokrati? Det är något att fundera över, inte minst för oss som skriver och ska sätta så sanna ord som möjligt på det vi alla upplever. Jag tror vi bör vänja oss vid att använda ordet kleptokrati.

För att skingra tankarna lyssnar jag till poeten Ove Klinthäll som skriver:

Om samtliga erlade skatterna snällt
och gjorde sin plikt väl och jämt vore glada
och inte beginge ett uns kriminellt
och aldrig nån gång gjorde ringaste skada
och vädret det gjorde som bra väder gör
och kärleken vore som kärleken bör,
nog vore det bra och nog skulle vi må då?
Men jisses, vad skulle vi klaga på då, då?

Ska man se på vårt elände med humor? Eller se det rent praktiskt: Om våra höjdare i näringslivet och våra politiker vore hederliga, vad skulle vi då skriva såna här bloggar om?

onsdag 20 juni 2012

Jag kanske har haft alldeles fel



Min blogg om ABF den 13 juni har uppmärksammats. Både av folk som håller med och av såna som protesterar. Någon har skickat mej boken "ABF hundra år" som jag läst.
Av den framgår att en del av ABF:s tidiga företrädare, t ex Rickard Sandler, var marxister, men det visar sej också att marxismen försvann och aldrig fick plats som studieobjekt i rörelsen. Marxisten Sandler skrev den betydelsefulla skriften Samhället sådant det är. Ett halvt århundrade senare konstaterade Olof Palme att något liknande därefter inte skrivits.

Sen ägnade sej ABF åt borgerlig bildning. Richard Sandler omtolkade socialismen och gjorde den liktydig med en välfärdspolitik av folkhemsmodell.
Per Sundgren skriver i sitt bidrag om ett "etablerat bildningsbegrepp". Den goda kulturen fanns och uppgiften var att sprida den till de obildade massorna.
Alltså inte att skapa en arbetarkultur. Inte som August Palm menade att "skapa ett folkligt alternativ till det klassiska bildningsarvet". Det är ju precis vad jag har sagt. Var har jag fel?
Uppgiften var att åt arbetarklassen erövra den bildning som dittills varit ett privilegium för de högre samhällsklasserna, skriver Per Sundgren. Så var det nog.

Boken ABF hundra år har flera intressanta medarbetare. Sista kapitlet handlar om invandrarna, men den svenska arbetarklassen hittar jag ingenting om. Vart har de svenska arbetarna tagit vägen? Och var finns i dag socialdemokratin? Det är sånt jag tycker att studiecirklar borde syssla med.
Men vad nu! I Proletären 14 juni hittar jag en artikel med rubriken "Debatt om privatiseringar". Arrangörer var en studiecirkel inom ABF som studerat marxism under våren.
Om det är sant, om de finns sådana cirklar, då har jag haft alldeles fel och måste verkligen be om ursäkt.


tisdag 19 juni 2012

Segregerat boende kräver segregerad skola



När jag var sju år gick jag med farsan och delade ut flygblad och agiterade för socialdemokraterna. Vi vann valet. Det blev höst och jag skulle börja i skolan. Det blev Högalidsskolan på Söder i Stockholm.
Där satt en liten jesusfröken som inte hade en aning om skotten i Ådalen och arbetslöshet och att det nu skulle bli socialism när Per Albin Hansson skulle rädda folket undan den rovgiriga kapitalismen.
Hon sa att det var Jesus som skulle rädda oss. Eftersom jag aldrig hört talas om Jesus satt jag där och undrade vad hon snackade om.
Jag var ett begåvat barn och blev bäst i klassen. Jag lärde mej rabbla psalmpekoral. Guds rena lamm oskyldigt, på korset för oss slaktad, alltid befunnen tålig, ehur du var föraktad. Det tyckte hon om.

Från femte klass fick vi gubben Broström. Han stod på vår sida. Enligt läroplanen måste han lära ut kristendom. Det kan ha känts hårt för en gammal sosse som ville arbetarbarnen väl. Men han undervisade också i parenteser:
– Ja, vi får ju tänka oss att det här var de gama judarnas föreställningar, det är ju länge sen nu.
Och det var parenteserna som fäste sej i minnet: Strunta i religion och vidskepelse, dom har tiden gått förbi!

Jag undrar om det finns lärare som gubben Broström i dagens skola. De borde vara många. När vi nu fått ett segregerat boende, borde vi också ha ett segregerat skolväsende. Arbetarrörelsens historia och värderingar i arbetarklassens bostadsområden! Överklassens värderingar i överklassens bostadsområden – det har vi ju redan!
Så tänk på det, ni lärare! Tänk på var ni undervisar och vilka kunskaper eleverna i det området behöver. Socialism, marxism, klasskampens historia och arbetarrörelsens värderingar i arbetarnas bostadsområden.

Annars blir ni samhällsbevararnas redskap i en tid när vi alla behöver de kunskaper som stöder kampen mot kapitalismen!
Och den skammen vill ni väl inte bära?

måndag 18 juni 2012

Ett har vi gemensamt – vi kan lida!



Jag är en stockholmare som flyttat ut på landet. I min barndoms Stockholm bodde jag i barnrikehus och var omgiven av hundratals ungar. Här bor jag i ett torp på landet och är omgiven av tusentals levande varelser, vissa mycket små.
Om jag lägger mej i gräset får jag sällskap med insekter som vill äta på mej. Sätter jag mej i skuggan med en bok kommer myggor och vill suga mitt blod. På stigen till utedasset försöker jag undvika att trampa på skalbaggar eller nån snigel. Tar jag bilen till ICA-butiken undviker jag att köra på ekorrar och grannens katt men undrar hur många myror jag tar livet av under hjulens grusknastrande däck.

Några av våra medvarelser är oerhört små. Sitter jag och läser i solen kan det komma krypande över boksidan en liten krabat mindre än ett knappnålshuvud. Som väl ändå måste vara byggd som alla vi andra med syn, nervsystem, matsmältning och rörelseorgan.
Om jag vore utomjording och studerade livet på vår planet, skulle jag finna en genomgående princip för jordiska varelser: maten in där fram och ut där bak, tarmkanaler i mitten, muskler i extremiteterna och medvetande i en hjärna högst upp.

Fast medvetande – hur är det med det? Den engelske filosofen Jeremy Bentham (1748–1832) lär sa sagt om djuren: "Fråga inte: Kan de resonera? Och inte heller: Kan de prata? Utan: Kan de lida?"
Där har vi det! Vi skiljer oss i intelligens och förmåga att förstå och uttrycka oss. Men ett har vi gemensamt: Vi kan lida!
Flugan som inte dött under min flugsmälla utan blivit skadad och kravlar in och försöker gömma sej bland mina papper – det syns att den lider, därför letar jag reda på den och slår ihjäl den. Den lilla fjärilen som hamnat i vattenhinken och ligger och sprattlar på ytan – den är alldeles tydligt förskräckt och rädd för att dö, därför lyfter jag upp den på fingret och blåser iväg den över gräsmattan.

Flugan och fjärilen kan förmodligen inte resonera, men ett har de gemensamt med alla oss andra: de kan lida!
Nu vet jag det. Därför kan jag inte jaga. Jag kan inte tänka mej att döda en älg eller ett rådjur. Jag kan inte ens fiska.
Då är det ju tur att andra kan det, så jag får nånting i magen!

söndag 17 juni 2012

Läs en rolig professor!



Låt mej rekommendera ännu en bok för sommarläsning: Ronny Ambjörnsson Mitt förnamn är Ronny (Atlas). En lättläst och lagom kort självbiografi, först utgiven för femton år sedan. Om arbetargrabben från Göteborg som gör en klassresa och blir professor i Umeå.
Pappan, som var svarvare, hade fått första delen av Nordisk familjebok i något reklamerbjudande och kunde med högtidlig min förklara vad alla ord som började på A betydde. Apor, apacher, alsikeklöver… Mamman, som ägnade sig åt ett frenetiskt städande, hade stora ambitioner och drev på sonen att studera för att bli något.

Ronny blev professor i idé- och lärdomshistoria. Han bar med sig ett besinningslöst klasshat som kunde komma över honom när han t ex såg Peter Wallenberg i TV: "uppblåst som en padda sitter han där och gör sina dumdryga uttalanden, väntandes på bifall från klassisarna".
När Ronny ska installeras som professor händer det saker. Han har ingen doktorshatt men får låna en som är flera nummer för stor. Innanför svettremmen virar han hushållspapper som släpper och sitter kvar på huvudet när han bugar för kungen och drottningen.

Sen blir det kungamiddag. Familjen får en hedersam placering alldeles bakom drottningen. Det här är mammas dag, hon som stakat ut Ronnys framtid. Rektorn håller tal och prisar de nyutnämnda professorerna. Då svimmar mamma. Hon ramlar av stolen och hamnar på drottningens klänningsfåll.
Ronny räddar henne från framrusande frackklädda läkare och präster och får henne med ambulans till akuten. Där sitter han utanför undersökningsrummet utom sig av oro för mamma. Till slut vågar han glänta på dörren. Han har oroat sig i onödan. Där ligger mamma och underhåller ett hov av biträden och sköterskor med interiörer från kungabalen. Ronny stänger varsamt dörren…

Som professor fann sig Ronny Ambjörnsson plötsligt vara chef, vilket han fann olidligt. Han stod ut i tolv år, sen tog han avsked för att ägna sig åt att skriva. Nu kan han skratta åt sig själv: Här sitter du och gör dig märkvärdig när du borde ha stått vid svarven på SKF och tillverkat kullager. Vad är det du tillverkar? Ord. Fraser.
Det kan vi vara tacksamma för. Må han fortsätta med det länge än!
                       


lördag 16 juni 2012

Ordet är fritt, men inte gratis!



Sveriges Författarförbund har fått en ny ordförande, Gunnar Ardelius. Han skickar ett brev till oss medlemmar och skriver mot slutet:
"Häromdagen fick jag ett mail från Timbro, de ville gärna att jag skulle komma och samtala om ´biståndet i skönlitteraturen´. Kul, svarade jag, vad är det för arvode? Svaret jag fick var att de inte brukar betala något men att jag kunde sälja böcker på plats. Jag svarade att jag inte arbetar gratis, tackade för möjligheten att sälja böcker genom att förklara att jag behövde sälja runt 300 exemplar för att komma upp i rekommenderat minimiarvode…"

Här har vi fått en ordförande som vill främja våra intressen genom att säga ifrån. Vi kulturarbetare får ofta erbjudanden att uppträda gratis och "göra reklam" för oss själva. Flera har vittnat om det.
Författaren Björn Larsson fick följande förslag: "Vänligen notera att vi inte kan erbjuda ekonomisk ersättning för framträdande eller resor, men då du enligt vad vi erfarit planerar att vara på Bokmässan under lördagen vore det roligt om du ville ta tillfället i akt att presentera och marknadsföra dina böcker."
Barnboksförfattaren Ulf Nilsson: "Efter ett teve-program där jag talat om min bok, frågade en bekant: ´Hur mycket fick du betala för fem minuters tevetid?´ Och en rektor i Skåne ringde och frågade om jag ville komma och ´göra reklam´ för min böcker bland barnen. Jag kunde kanske ersätta med en klassuppsättning gratis böcker."
Barnboksförfattaren Helen Rundgren: "Jag måste sälja 633 böcker för att komma upp till ett rekommenderat minimiarvode."

För mej har det här med arvoden varit problematiskt. Jag har alltid framträtt gratis där det inte funnits pengar. På fattiga bokcaféer och ibland på PRO. Sen har jag märkt att vissa föreningar säger sej vara fattiga fast de har gott om pengar – som de inte vill slösa bort på kultur.

Vi måste leva. Vi måste lära oss att ta betalt. Så låt oss söka stöd – antingen vi är trubadurer, skådisar eller skrivare – hos författarnas nye ordförande som formulerat det så enkelt och klart: Ordet är fritt, men inte gratis!

fredag 15 juni 2012

Det händer att jag stjäl tidningar



"Vore det inte dags att förstatliga bankerna innan de hinner riva sönder hela demokratin, som de gjorde på 1930-talet? Samhällets ekonomi är alltför viktig för att överlåtas åt giriga spekulanter."

Det här citatet är inte ur Proletären utan ur Svenska Dagbladet, som den 13 juni publicerade en insändare undertecknad Rolf Dahlén.
En annan insändare samma dag pekade på hur Vanja Lundby-Wedins höga inkomster och osolidariska beteende skadat LO och Socialdemokraterna.
En tredje insändare ville få oss att tänka efter vilka orättvisor vi ser i dagens samhälle som är "styrt av kapitalism".
Högerns Svenska Dagbladet har naturligtvis högerpolitik på ledarsidan men låter för övrigt sina journalister rapportera neutralt och allmänheten fritt komma till tals.
Så ska en god svensk dagstidning vara!

I samma nummer av Svenskan läser jag om Stefan Löfvens kulturintresse. Den nya S-ledaren säger:  
– Att försvinna i en bok är ett bra sätt att koppla av. Jag gillar också att gå på teater och bio. Och så sport. Det är också kultur och det är få saker som slår en riktigt bra fotbollsmatch.
Tidningens reporter Tomas Brandel kommenterar: "Mitt under självaste fotbolls-EM när kulturnördar skriker ut sin ångest på Facebook och Twitter över att inte komma undan bollsparkandet på tv, får vi detta i ansiktet. Så hade Juholt aldrig gjort."

Jag vägrar att titta på fotboll i tv. Det är inte längre sport, det är affärsverksamhet där miljoner rullar hit och dit, även till spelarna som tjänar bra och låter sej säljas till dom som kan betala. Jag stänger av teven och tillåter mej att än en gång citera poeten Ove Klinthälls limerick i saken:

Fotboll är stora affärer
Betalar gör vi proletärer
och skränar som fan,
men nere på plan
där springer tjutvå miljonärer.

Sen kan du naturligtvis undra varför jag läser Svenskan. Jo, det är för att jag kan stjäla ett gammalt exemplar i ICA-butiken när det ligger i en hög som ska kastas bort. Det gör mej ingenting att tidningen inte är dagsfärsk, jag kan ändå få lite idéer till något jag själv ska skriva.
Om det grämer butiksägaren var jag inte, men det gör det nog. Det ökar ju inte en storföretagares rikedom att en kund får något gratis.  

torsdag 14 juni 2012

Vi är skickliga, men det är skator också



Vår vän poeten Ove Klinthäll skriver:

Handskas med IT och dator kan
och gör vi med stor energi,
men bygga ett skatbo, som skator kan,
kan inte vårt största geni.

Det kommer mej att tänka på en bok som jag kan rekommendera för sommarläsning: Nils Uddenbergs Gränsvarelser (Natur & Kultur). Uddenberg låter oss se hur forskare angripit frågan om vad skillnaden egentligen är mellan människa och djur.

Äventyrsförfattarna har sysslat med såna frågor. 1912 kom berättelsen om Tarzan som var uppfostrad av apor (men ändå bar höftskynke åtminstone på film!) 1917 skrev Kafka en novell om en chimpans som bestämde sig för att bli människa. 1933 kom första filmen om King Kong. Barnböcker om den lilla apan Nicke Nyfiken såldes i miljoner exemplar.

Den viktigaste skillnaden mellan djur och människa är kanske den muskel i handen som gör att vi kan sätta tummen mot de andra fingertopparna ­– förutsättningen för hela vår tekniska utveckling!
En annan skillnad mellan djur och människa är språket. Djur kan ge ifrån sig känslomässiga utrop för skräck, avsky, förvåning eller välbefinnande. Men endast människan kan tala.
I det sociala livet har människor och djur likheter. Våra liv kretsar kring släktskap, vänskap, status och sex.

Det här med sex är intressant. Apor har ingen kultur som lägger band på deras naturliga driftsliv. Deras sexliv är en uppskattad attraktion i varje zoo.

Vissa forskningsresultat har tagits emot med motvilja av pryda amerikaner. Europeiska resenärer har sen 1200-talet samlat kunskaper om vad som skiljer oss från djuren. Nils Uddenberg visar imponerande kunskaper om deras bedrifter. Lärt, lättläst och roande!
Bygga pyramider och skyskrapor kan vi, men skatbon kan vi inte bygga, bara beundra.                                                                                       

onsdag 13 juni 2012

ABF 100 år – med vad då?



Nu firar ABF hundraårsjubileum. Dags att kolla vad Arbetarnas Bildningsförbund sysslat med. Inte har det varit att skapa en arbetarkultur. Traditionen har varit att folket skulle upplysas och uppfostras av dom som menade sig vara bildade.   
Uppfostringstanken har gamla anor. När ABF bildades 1912 var det med en finkulturell ambition. Där förordades t ex länsorkestrar som kunde dela upp sig i stråkkvartetter ”och resa ut i bygderna och ge konserter”, säger Stefan Bohman i sin bok Musiken i politiken (Carlssons 2003), något som vanligt folk troligen inte hade ett dugg intresse av.
Själv har jag föreslagit ABF på min hemort studierubriken Vart tar välfärden vägen? men utan resultat. Om folk på egen hand skulle söka kunskap i det ämnet skulle de snart upptäcka socialdemokratins förflackning och skuld till välfärdens nermontering, vilket antagligen måste förhindras.
När det gäller kulturen ser man tydligast att ABF styrts uppifrån. 1952 stod det i ABF-broschyren Anvisningar för instrumentstudiecirklar att ”dragspelet i regel leder till fattigare kontakter med musik än instrument som fiol, cello och piano”, skriver Stefan Bohman i Musiken i politiken. Och sånt som folk verkligen spelade – munspel, banjo och cittra – skulle ”bortfalla”. Jazz kunde inte accepteras.

ABF har aldrig varit arbetarnas bildningsförbund. Det var inte där vi studerade marxism och politisk ekonomi på 1960-talet, det gjorde vi i fria vänstergrupper. Ännu tidigare stängde ABF ute sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen av rädsla att förlora statsbidrag, berättar Stefan Bohman.
Kan ABF ta sig upp ur slummern nu när behovet av aktivitet och folkbildning verkligen är skriande?



tisdag 12 juni 2012

Fascism – vad kan det vara?



I går kväll försökte Sveriges Television tala om vad fascism är. Man visade Benito Mussolini och en massa marscherande soldater. Plus en rad välskapta vita ungdomar som skulle representera den överlägsna rasen. Om man googlar ordet fascism blir man också hänvisad till Mussolinis politiska verksamhet.
Men galningar som Mussolini och Hitler måste väl ha ekonomiska krafter bakom sig för att kunna utveckla sin galenskap?

Jag går till Marxistisk uppslagsbok (Gidlunds förlag 1972) och får bekräftat vad jag redan trott mig veta: Fascism är kapitalismens sista utveckingsstadium. En öppen fascistisk diktatur utvecklas när borgarklassen inte längre kan behålla makten med vanliga demokratiska medel.
Marxistisk uppslagsbok skriver:
"Den första öppet fascistiska regimen upprättades i Italien (1922), därefter i Tyskland (1933) och i en rad andra länder – Spanien, Polen, Bulgarien etc. De socialdemokratiska ledarnas förrädiska politik bidrog i högsta grad till att fascisterna kunde gripa makten i dessa länder."

Och i ett avslutande stycke:
"Man får dock inte glömma att fascismen inte bara är det öppna våldet, utan att den alltid och överallt finns med som en tendens och ett inslag under monopolkapitalismen. Det kan gälla antifacklig lagstiftning, inskränkningar i den fackliga demokratin, arbetsköparnas diktatur på arbetsplatsen, säkerhetspolisens verksamhet…" osv.

Fascism är kapitalismens högsta stadium. Det var det som inte sades i gårdagens teveprogram – men som jag ville ha bekräftat.

måndag 11 juni 2012

S och M – vad är skillnaden?



I min ungdom experimenterade jag med animerad film. Det kanske man borde återgå till i stället för att skriva böcker. Från min typograftid gillar jag bokstäver. Jag kan tänka mej en tecknad film där två små roliga figurer i stil med Piff och Puff lever rövare med bokstäver som får liv.

Först står det vpK på filmrutan. Så kommer den busige Puff och sparkar iväg K. Vart ska K ta vägen? Det irrar omkring ett tag medan den ordentlige Piff försöker sätta tillbaka det på dess rätta plats. Till slut hittar K en tillflykt genom att smälta samman med det K som redan finns i socialdemoKraterna.
Då uppstår det oro i socialdemoKraterna. Det upptäcker att det rymmer ett K som aldrig borde ha funnits där. Det försöker skaka ur sig K, medan Piff och Puff trycker tillbaks det igen.
Ordet vinner och K försvinner. Socialdemoraterna? Men under tumultet har stavelserna kommit i oordning så att de och mo har bytt plats. Det märker inte ordet när det pustar ut efter kampen.
Men Piff och Puff ser det och fnissar högt åt Socialmoderaterna.

Så där kan man leka med animerad film. Eftersom ord skapar bilder i läsarens huvud har du redan följt min synopsis och skapat filmen i ditt eget huvud.
Hoppas du tyckte det var kul. Först ska man roa, sa Karl Gerhard, sen kan man säga det man vill. Och det jag ville säga var Socialmoderaterna. Nu är det sagt. Något att tänka på.

söndag 10 juni 2012

Vad skvalmusiken handlar om



Jag bör antagligen skämmas för min enkla musiksmak. Jag vill alltid ha musik i luften omkring mej och borde väl välja Mozart och Haydn, men det gör jag inte. För det mesta kör jag någon cd med svenska dansband. Musiken är enkel och dansbar, byggd kring tre eller fyra ackord, begriplig för de flesta av oss amatörmusiker.
Texterna handlar oftast om kärlek, lycklig eller olycklig, och skulle nog klassas som usel lyrik av dom som förstår sej på sådant.

Själv blir jag nyfiken på hur såna här låtar skapas. Det förefaller som att man utgår från ett rytmiskt refränguppslag. Jag vill ännu en gång ge dej rosor. Eller Livet är långt, lyckan är kort. Och så lyssnar man fram en melodi. Du gav mej en kyss men aldrig ditt hjärta…
Fast man behöver kanske först en idé. Det förekommer många rosor i dansbandens texter. Jag skulle kunna tänka mej att skriva nånting om att hellre ge tulpaner som inte har taggar att riva sej på.
  
En som aldrig utgår från en textidé är dragspelstjejen Estrid Eliasson som gjort massor av gammaldansmusik utan texter i Calle Jularbos efterföljd, vals, hambo, schottis, polka, snoa – henne kan jag lyssna på hur länge som helst.
Härom dan fick jag tag på en cd med visor av Povel Ramel. Lasse Dahlqvist, Olle Adolphson, Torsten Bergman med flera. Blandade visor, hette den. Erik Bengtsson sjunger. Men det jag fastnade för var Bernt Samuelssons fina gitarrkomp. Här är det kvalitet i både text och musik.

Men så mycket kvalitet orkar man inte lyssna på dagen lång. Så för det mesta får det bli likgiltig skvalmusik.
Själv gör jag mest politiska visor. Sånt ger inga pengar. Så jag borde väl försöka mej på något lönande. Kanske pröva på dansbandslåtar. Hur var det nu med rosorna:  

                 Jag ger inga rosor till dej,
                 du får tulpaner utan taggar av mej…   

Vi får väl se vad det blir. Om du hör de här raderna i skvalradion så vet du vem som varit framme.

lördag 9 juni 2012

Att uppträda anständigt kräver mod



För en tid sedan fick jag en dörr på näsan. Det var vid utgången från Centralbadet i Norrköping. En unge i tolvårsåldern släppte dörren i stället för att hålla upp den åt mej när han sprang ut.
När jag var ung släppte man inte en dörr utan att kolla att den inte tryckte in näsan på någon som kom efter. Att hålla upp dörren för äldre var en självklar sak.
I min barndoms Stockholm fanns det spårvagnar. Där var det självklart att unga lämnade sittplats till dem som var äldre. Nu bor jag i Norrköping där det också finns spårvagnar. I dom är det ofta ett himla liv på ungdomen. Och det var länge sen man såg någon ungdom lämna sittplats åt en äldre.
Sverige har en otrevlig och skränig ungdom. Inte överklassungarna, dom ser man sällan. Det är arbetarfrön som bråkar och jävlas.

Jag har rest rätt mycket i världen. Eftersom jag skrivit ungdomsböcker har jag haft ögonen på barn och ungdom. Jag har sett unga i Sovjet och USA och Kuba och Mexico som håller upp dörren åt folk och även behandlar varandra som hövliga vuxna.
Och jag har funderat.
Vad är det som händer när jag hållet upp dörren åt någon? Jo, jag tar ledningen för ett ögonblick. Jag behärska situationen. Det är jag som ger den andra tillåtelse att passera.
Men jag tar också en risk. Jag lämnar ut mej själv genom att se välvillig ut och titta den andre i ögonen. Det kräver mod. Att behärska situationen kräver självförtroende.

Skulle då ungdom i Sovjet och USA eller Kuba och Mexico ha större självförtroende än ungdom i Sverige?
Ja, alldeles tydligt!
Det kan bara bero på en sak: Att dessa länder har en annan historia än Sverige. Deras folk har agerat i historien! Deras lärare kan ge sina elever en historisk identitet. Det var vårt ärorika sovjetiska folk som krossade Hitlers arméer! Det är vårt och Guds USA som värnar friheten i världen! Det var vårt tappra kubanska folk som först av alla befriade sig från USA:s rövarvälde! Det var i vårt Mexico som Emiliano Zapata och Pancho Villa gjorde sin ärorika revolution!

Svenska folket är förvirrat, passiviserat och bedraget, både av motståndarna och av sina egna ledare. Här härjar överheten fritt och håller på att rasera allt vad de unika svenska folkrörelserna byggt upp.
Så kan det inte fortsätta. Förr eller senare börjar vi agera igen och tar tillbaka vårt samhälle och vårt självförtroende.
Då tar vi också tillbaka vårt mod att uppträda anständigt mot varandra.