lördag 31 december 2011

Gott nytt 2012! Året då vi gör allting tvärtom!

Så är vi då framme vid årets sista dag. Slutet på en tid då allting blivit sämre och dyrare. Nu ska det bli tvärtom.
Nu ska allting bli bättre och billigare. Nu ska skolor repareras, servicen till de gamla bli slösaktig, posten delas ut även lördag och söndag, våra hus få snygga fasader, tåg och telefon dras ut till alla delar av landet. Osv.
Det där skapar en massa nya jobb och gör slut på arbetslösheten. Det är väl bra? Då sätter vi igång då. För vi lever ju i en demokrati, där vi som är många, bestämmer.     
Den tanken är inte så vanlig. De flesta människor tycks tro att allt måste vara som det nu har blivit.
Vad är det som har hänt?
Enligt nationalekonomen Sven Grassman, tyvärr död sedan tjugo år, började det hela 1976, när vi fått en borgerlig regering och Gösta Boman började bygga upp ett krismedvetande hos svenska folket.
Egentligen hade Näringslivet börjat sin offensiv mot folket redan några år tidigare som en reaktion mot vänstervågen 68, men den planmässiga indoktrineringen med krismedvetande skulle alltså ha börjat 1976.
Plötsligt visste alla människor att det var kris, fast det inte var någon kris. Nu vet alla människor att det är inflation så att priser måste gå uppåt, fast de lika gärna kunde gå neråt.
För vad är inflation? Det är en planmässig överföring av pengar från de fattiga till de rika. Från det jag träffar löneavtal till dess lönen betalas ut har värdet på pengarna sjunkit, så att jag i verkligheten får mindre i lön än man avtalat om.
Under tiden har priserna gått upp så att jag får betala mer för hyran, maten och kläderna. Samtidigt har värdet på sånt som de rika äger – hus, mark, fabriker, konst – ökat så att de rika blivit rikare. Medan värdet på min gamla bil krympt ihop till ingenting.
Det där är en ekonomisk ordning som några har valt åt oss. Men man kan naturligtvis välj en annan ordning som går åt motsatt håll. Priser kan sjunka. Skola, vård och omsorg kan bli bättre. Ekonomi är resultat av mänskliga beslut.
De rika kan bestämma att de ska bli rikare. Vanligt folk kan bestämma att vanligt folk ska få det bättre. Frågan är bara vilka som tar makten. Klasskamp!
Om man inte tror på det, måste man tro att vi är utsatta för mystiska, magiska krafter utanför mänsklig kontroll. Då är vi inne på religion, alltså ett medeltida tänkande som är ovärdigt oss upplysta demokrater.
Nej, nu vänder vi på alltihop. Nu ska allting bli bättre och billigare. Om nån säger att det inte går, då avsätter vi honom. Antingen han heter Fredrik Reinfeldt eller – eventuellt – Håkan Juholt.
Men först måste vi bryta upp från vårt gamla vanetänkande och ha en egen vilja. Vi måste ha en vision!
Och den hoppas jag ha formulerat nu. Gott nytt 2012! Året då vi vänder uppåner på allting!

fredag 30 december 2011

Djuren som inte kunde tala

I går nämnde jag Perka med lösskägget (1981), en av de böcker Inga och jag gav ut när vi ville modärnisera barnboken. Boken om Perka var ett försök att skriva sagor speciellt för arbetarbarn. Här ett kapitel som prövar barnens sinne för logik:   

En vacker dag när solen sken blev det stopp på Perkas lådbil. Den bara stannade. Perka steg ur och började greja framtill och baktill, men ingenting hände. Bilen ville inte gå.
Perka kände att han måste tänka ett tag. Han hoppade över diket och började plocka smultron medan han tänkte. Som han gick där och plockade hörde han ett ljud bakom sig. Rasp rasp, tugg tugg, lät det. Rasp rasp, tugg tugg.
Bakom honom fanns ett stängsel av taggtråd. På andra sidan stängslet gick en ko och åt gräs. Rasp rasp, tugg tugg.
– Jaså du, sa Perka. Du går här och äter gräs du. Kon tittade på honom och fortsatte att äta. Rasp rasp, tugg tugg.
– Det är verkligen synd att du inte kan prata, sa Perka.
– Tycker du det, sa kon.
– Ja, sa Perka. Jag skulle behöva nån att fråga till råds. De är så att min bil har fått tvärstopp.
– Äsch, sa kon. Inte skulle jag vilja prata om bilar. Sånt förstår jag mej inte på.
– Kunde tro det, sa Perka. Vad skulle du vilja prata om då, ifall du kunde säja nåt?
– Gräs, sa kon. Jag skulle kanske säja att gräset ser mycket finare ut på din sida om stängslet. Och att jag bra gärna skulle vilja komma över.
– Det var dumt, sa Perka. Gräset är precis likadant här som på din sida. Om du inte har nåt klyftigare att säja, då är det nog lika bra att du inte kan prata.
Kon lyfte på huvudet och tittade på honom med gräset hängande ur mungiporna. Nu var den förolämpad, det kunde man se.
– Jaså, sa kon. Du tycker jag är dum alltså. Dum som en ko va?
Perka ville vara sams med hela världen, även med kor. Han sträckte fram handen och kliade kon mellan hornen och sa:
– Bli inte arg nu. Alla kan inte reparera lådbilar, det kan ju inte jag heller.
– Föralldel, sa kon. Jag undrar bara vad du skulle ha för klokt att säja, om vi kunde stå så här och prata med varann.
– Det var en svår fråga, sa Perka. Om jag skulle tala sanning, då blev jag ju tvungen att säja… nej, det kan jag inte säja.
– Vadå? sa kon.
– Jo, sa Perka. Jag skulle nog bli tvungen att säga att vi människor är ganska opålitliga när det gäller djur. Vi klappar dom och så där, men samtidigt tänker vi på att vi ska äta opp dom.
– Usch, sa kon. Sånt skulle jag inte vilja höra. Det skulle jag bara bli lessen av.
Nu kom en svans gående längs stängslet. Egentligen var det en katt, men det var bara svansen som syntes i det höga gräset. När den kom fram syntes hela katten.
– Mjaså? sa katten. Men det där du sa, det kan då inte gälla katter. Jag har aldrig hört att människor äter katter.
– Nä det förstås, sa Perka.
– Mjust det, sa katten. Om jag kunde prata, skulle jag därför säja att människor är ganska pålitliga och trevliga. Precis som vi katter.
– Kri krutton! hördes en liten röst bakom Perka.
På stängslet satt en liten fågel och pep. Men eftersom den var så liten, var det ingen som trodde att den kunde mena något.
– Jag skulle vilja säja, pep fågeln, att beträffande katter så finns det inget som är opålitligare.
Ingen av de andra lyssnade till fågeln. Perka klappade katten på ryggen och sa:
– Fin kissemiss. Men lådbilar förstår du dej väl inte på?
– Tyvärr inte, sa katten.
– Då måste jag dra iväg till en verkstad, sa Perka. Men åt vilket håll ska jag gå?
– Det skulle jag ju kunna tala om för dej, sa katten. Om jag kunde prata. Men nu kan jag inte prata, så det går ju inte.
Perka suckade. På stängslet bakom honom satt den lilla fågeln och suckade den också.
– Ingen ser mej, pep den. Och numera är det knappt nån som hör mej heller. Om jag kunde prata skulle jag nog säja att jag känner mej väldigt ensam.
Men det var det ingen som hörde.
För nu stack det upp ett rufsigt huvud över gräset borta vid diket. Efter kom två stora ögon och en fräknig näsa. Det var en flicka. Hon ropade högt:
– Hallå där! Vad är du för en som står och pratar med en ko?
– Pratar? sa Perka. Är du kok du? Jag bara klappade kon. Och så har jag plockat smultron. Här finns fler om du vill ha.
Men flickan var mer intresserad av Perkas lådbil. Hon gick runt den och såg på den från alla håll.
– Är det din bil? sa hon. Du… vad heter du?
– Perka Persson, sa Perka. Och du?
– Jag heter Kia Kalufs, sa flickan. Det är en snygg bil du har. Går den bra?
– Den går inte alls, sa Perka. Den har precis fått tvärstopp.
– Det kan vi kanske greja, sa flickan. Mina föräldrar har en verkstad och jag har lärt mej lite.
Hon vände uppåner på bilen och började greja så hon blev alldeles smutsig om händerna.
– Det var som jag trodde, sa hon. Det har kommit gnejs i sprutteratorn. Det är det första du ska titta på om en lådbil får tvärstopp.
– Gnejs i sprutteratorn, sa Perka. Det ska jag komma ihåg.
Nu vände Kia på lådbilen så den kom på hjulen igen. Perka satte sej vid ratten och sa:
– Ska du följa med?
– Nä, det går inte, sa Kia. Mina föräldrar behöver mej därhemma i verkstan. Nu får du ge dej iväg.
Perka drog igång och rullade ut på vägen. Bakom honom satt katten och jamade. Vid stängslet stod kon och råmade farväl. Över Perkas huvud flög den lilla fågeln och kvittrade och pep.
Perka tyckte det var synd att den inte kunde prata, för det lät verkligen som om den hade många åsikter och viktiga saker att berätta.

torsdag 29 december 2011

Perka lär sig om äganderätten


En av de böcker Inga och jag gav ut på eget förlag när vi ville modärnisera barnboken var Perka med lösskägget (1981), ett försök att skriva sagor speciellt för arbetarbarn. Huvudperson var Perka, som blev föräldralös och byggde en lådbil med vilken han åkte in i den ena sagan efter den andra. Här har han blivit förälskad i Ingela och vill flytta ihop med henne:

Perka blev ivrig. Han började tänka ut en koja. Och så började han dra ihop störar och ris för att bygga. Men riktigt så lätt skulle det visst inte gå, för plötsligt kom en gubbe klivande och sa med hög röst:
– Vad gör ni här, busungar?
– Vi bygger oss en koja, sa Perka. Ett hus menar jag. Vi ska bo här.
– Det får ni inte, sa gubben. Det är min mark.
– Hurdå din mark? sa Perka. Ska du bo här?
– Det angår er inte, sa gubben. Det är min mark.
– Men du kan väl bo lite längre bort, sa Perka. Det är vackert där också. Och vi var här först.
– Hör nu! sa gubben. Fattar ni inte vad jag säger? Det här är min mark. Min min min min min!
– Det förstår jag inte, sa Perka. Förstår du det här Ingela?
– Kanske, sa Ingela. Men vi kan ju bo därborta då, om nu farbror vill bo just här.
– Därborta? sa gubben. Ånej, det är också min mark.
– Men du kan väl inte bo både här och där? sa Perka.
Då blev gubben arg på allvar. Han blev röd i ansiktet och började hoppa och stampa på blommor och gräs.
 – Jag tror farbrorn blir sur, sa Ingela. Det är kanske bäst att vi bor i skogen då.
– NEJ! skrek gubben. Det är MIN skog!
– Ska du bo där också? sa Perka.
Nu blev gubben alldeles vild.
– Det är inte fråga om att bo! vrålade han. Det är MIN mark, MIN äng, MIN hage, MIN skog. MIN MIN MIN MIN MIN…
Plötsligt blev han så arg att han sprack, Poff! sa det – och så var han borta.
– Oj då! sa Perka. Vems är marken nu?
– Den är väl ingens, sa Ingela.
De lät bra. Då var det ju inget som hindrade Perka att fortsätta bygget.

I det här kapitlet ville vi som synes problematisera begreppet äganderätt för barnen. Andra kapitel ställer andra frågor som kunde öka ungarnas medvetenhet. Det lyckades inte. Biblioteken satte sig på tvären. Medan de samma år köpte 4000 ex av Trälarna blev inte ens hundra ex av Perka tillgängliga på svenska bibliotek. I Danmark gick de bättre. Men hos oss hade etablissemanget 1981 börjat bekämpa den vänstervridning som varit naturlig på 60- och 70-talen.

onsdag 28 december 2011

Vad säger dom egentligen?

Det tycks finnas två sätt för de mäktiga att tala till folket. Antingen kan de säga något om ser bra ut men ändå inte betyder något. Eller också kan de säga något som låter bra men egentligen betyder något helt annat.
Mitt intresse för det här väcktes för länge sedan när jag hörde en chef i ett statligt verk säga:
– Om det blir nödvändigt ska vi inte tveka att vidta de nödvändiga åtgärderna.
Politiker har sina metoder. En är att förlänga en mening så att det blir flera ord att betona. Ja, det där är ju ett missförhållande, kan förlängas till: Ja, här har vi ju kunnat konstatera ett alldeles uppenbart missförhållande. Betoningen ska övertyga oss om att nu jäklar ska det bli ändring – utan att något löfte egentligen har getts.
När ett sjukhus stänger en avdelning kan man höra en politiker säga: Vi kan inte hålla öppet för det finns inga pengar. Då bör man höra vad han egentligen säger, nämligen: Den här avdelningen måste vi stänga för den är inget som mina rika uppdragsgivare tjänar pengar på.
 Om man nu visar att någon stackare har blivit invalidiserad eller dött av stängningen säger politikern troligen: Jag ser mycket allvarligt på det här.
Att politiker "ser allvarligt" har lång tradition. De hände för ett tjugotal år sedan att några barn upptäckte att det låg en bomb under statsministerns talarstol i Flemingsberg – något som undgått Säpo – då sa justitieministern till Aftonbladet: Jag ser naturligtvis utomordentligt allvarligt på det inträffade.
Bertil Torekull, som varit chefredaktör lite varstans, har sagt:
– När en generaldirektör öppnar munnen dör en bit av svenska språket
Det gäller minsann inte bara generaldirektörer. Ibland undrar jag om samhällets höjdare går på kurser för att lära sej prata utan att säga något. Eller för att lära sej säga något när de egentligen menar något annat. Den 13 februari 1999 sa LO:s chefekonom:
– Vi måste lära oss att leva med en arbetslöshet mellan 8 och 8,5 procent.
Påstod LO-tidningen. Men vad han egentligen sa var ju:
– Vi som har jobb måste lära oss strunta i att andra har det taskigt, annars får vi ju vara lessna jämt!
Ibland kan man möta hederliga journalister även i moderata tidningar. I NT skrev en medarbetare om att telebolagen slåss om kunderna. Redan i rubriken varnade hon oss: Men läs det finstilta noga! Vad hon egentligen menade kunde jag lista ut. Jag läste det så här:
– Ty de företagare som vår ledarsida ömmar så dant för är egentligen skurkar som försöker lura er!
Annonser bör man inte nämna i samband med hederlig information. När Stadium annonserar att de sänker priset på en skinnjacka från 899 till 499 kronor säger de i annonsen att du kan "spara 400". Vad de egentligen säger är ju: "Vi har tagit ut ett oskäligt pris på den här jackan under den gångna säsongen, det ska vi nu göra på nästa säsongplagg, så nu kan du få den här jackan för vad den egentligen är värd."
Det där sista var ett onödigt exempel för det visste du redan. Men även företagare hör till höjdarna i det kapitalistiska samhället, så de måste ju finnas med i en artikel om skitpratare och ljugare i vår vackra värld.
Så har vi det här med alla tioöringarna. Dvs dom har vi inte, dom blev vi bestulna på varje gång något kostade 6:90 eller 7:90, ja ni vet. Dom är många. Och blir pengar. Tusen tioöringar är hundra kronor. Hundratusen tioöringar är tiotusen kronor. Inga jättesummor. Kanske bara lite fickpengar till handlarens lilla dotter. Men ändå – stulet från oss, helt öppet, helt synligt. Och vi har inte reagerat.
Jag tror jag ska snacka med handlarn om tioöringarna nästa gång vi ses i affärn. Troligen har han redan ett svar. Ska bli kul att höra vad han säger.

tisdag 27 december 2011

Vad säger Jesus och Martin Luther?


Jaha, så är då Jesus född och vi har firat jul. Jag har som alltid varit förvånad över att en så sjuk religion som kristendomen kunnat inspirera till så mycket skön musik och vacker sång, som jag faktiskt njutit av, så ateist jag är. Men – religion är ett medel för överklassen att hålla underklassen förtryckt. Jesus har fått tala till oss, och det är intressant vad de mäktiga fått honom att säga. Låt oss se och lyssna:

På 1200-talet stod Jesus rak och ståtlig i våra kyrkor med guldkrona på huvudet och tycktes säga:
– Vi behöver en konung såsom i himmelen så ock på jorden.
Det rättfärdigade Magnus Ladulås.

Hundra år senare, på 1300-talet under digerdöden, hängde Jesus med törnekrona som en trasa på korset. Blodet rann och hans budskap till det utplånade folket var:
– Se hur tåligt jag bär mitt lidande, gör det du också!

Längre fram i tiden, på 1800-talet, upptäckte prästerna Jesus Barnavännen. Jesus fick säga:
– Låten barnen komma till mig, det vill säga som billig arbetskraft till fabrikerna, och slå ur dem deras vilja med björkriset!

Det är tydligt att kristendomsundervisningen varit tillrättalagd och bakgrunden till julfirandet en svindel.
En hederlig historieundervisning skulle också gå tillbaka till Luther och tala om vad han egentligen gjorde. Det var han som anpassade kristendomen till det kapitalistiska kravet på ståndscirkulation.
I det medeltida feodala samhället var rollerna låsta och av Gud givna. För att komma i kontakt med Gud måste man gå över katolska kyrkan och betala för sig. Luther upprättade direktkontakt med Gud. Framgång kunde man bara få av nåd. Den framgångsrike var en som Gud gillade. Det var just vad världens handelsmän, bankirer och erövrare väntade på. Rollerna var inte längre låsta, det blev tillåtet att ta sej upp här i världen.
För vanligt folk var det ingen framgång, tvärtom. Kolla i Luthers katekes, om du råkar ha en sån, och slå upp hans förklaring till fjärde budet. Där hittar du ett av de största bedrägerierna i religionshistorien. Luther skriver att du ska hedra din fader och din moder och lägger till: …OCH DINA HERRAR!
Det var handelsmän och fabrikörer vanligt folk skulle hedra och lyda. En religion för den spirande kapitalismen!

måndag 26 december 2011

Sagan om tomtegröten

På julafton sa Saras mamma:
– Nu sätter jag ut gröt till Tomten.
Det var på den tiden när folk trodde att det bodde en tomte under golvet i varje hus och att tomten skulle bli arg om han inte fick gröt på julafton.
Sen gick alla till sängs. Elden falnade i spisen och det blev mörkt i huset. Men ute lyste månen.
När alla somnat smög Sara upp och satte sig i fönstret. Hon ville gärna se tomten, för hon hade aldrig sett någon tomte.
Utanför fönstret var det alldeles stilla. Grötfatet stod på trappan. I gröten satt en slev att äta med. Månen lyste på den vita snön. Minuterna gick sin tysta gång.
Plötsligt kom en liten mus fram under trappan. Den hoppade fram till grötfatet och sträckte sig upp och började äta av gröten. Strax kom en stor råtta och ställde sig att äta vid andra kanten.
Men sleven brydde de sig inte om, för möss och råttor äter inte med slev. De äter direkt med nosen.
Nu rörde det sig i buskarna och en skugga blev synlig mot den blåvita snön. Det var räven som var ute på jakt. Han gick några krokar och närmade sig trappan med grötfatet. Musen och råttan försvann det fortaste de kunde.
Räven satte nosen i grötfatet och började gnafsa i sig gröt. Egentligen tyckte han inte om gröt. Egentligen skulle han hellre ha velat sätta tänderna i musen och råttan.
Gnafs gnafs lät det när han åt. Gröten sprätte omkring. Sleven ramlade ur fatet. Sen tröttnade han lika fort och slank iväg bort mot skogen.
Den lilla musen hade nog berättat för sina vänner om gröten, för nu kom flera möss fram under trappan. Och den stora råttan hade nog berättat för sin bästa vän, för nu kom två stora råttor fram mot grötfatet.
Då syntes ett par gröna ögon i gluggen på vedbodens dörr. Det var katten som vaknat och tyckte det var dags att gå på jakt. Mössen och råttorna fick bråttom att kila undan.
Katten nosade på gröten. Den tyckte egentligen bättre om möss och råttor, fast lite gröt kunde kanske duga som förrätt? Men nej, katten tröttnade snart. Risgrynen fastnade i tänderna. Katten vände svansen åt gröten och vandrade bort i natten på jakt efter något bättre.
Och så var mössen där igen. En, två, tre, fyra, många. Och de stora råttorna kom också fram. Snart var grötfatet tomt och sleven aväten. Inte ett enda risgryn blev kvar.
Då var Sara så sömnig att hon måste gå och lägga sig.
På morgonen vaknade alla i huset. Längst sov Sara. När hon vaknade stod mamma i dörren med grötfatet och sleven och sa:
– Titta! Tomten har ätit opp alltihop!
– Har Tomten? sa Sara.
Sen sa hon inget mer. För om mamma ville tro på Tomten så kunde hon väl få det.
Som farmor som trodde på Gud. Och pappa som trodde på Håkan Juholt. Och storebror som trodde på Flygande Tefat. Och farbror Oscar som trodde på Kärnkraft. Och alla möjliga som trodde på allt möjligt.
Sara tänkte att hon kunde berätta sanningen för mamma en annan gång. Men inte just nu, när mamma såg så glad ut och så gärna ville tro att Tomten ätit upp all gröten.

söndag 25 december 2011

Juldagsdikt

En gång i tiden tycks jag ha försökt skriva dikter. Bland mina papper hittar jag den här juldagsdikten som är daterad 27 november 1960. Alltså drygt ett halvt århundrade sedan. Nåja, ålder har ingen betydelse för vare sig julen eller litteraturen. Så här får du ett försök till DAGENS DIKT:


Ett barn är fött i denna natt
långt borta i österled
och världen ligger stor och platt
 och stjärnorna blickar ned

Tre skuggor växer långsamt upp
långt borta vid öknens rand
tre konungar – en stillsam grupp
och gåvor de bär i hand

Den ene bådar hungerkval
den andra bär pestens drag
den tredje bär en arsenal
för nästa heliga slag

Och Han som över allting rår
han sitter där trygg i väst
och räknar dagarna som går
och småtrivs som folk gör mest

Och frälsningens falsarium
det vårdar han som en skatt
men till hans kolumbarium
har fötts ett barn i natt.


Under det halva århundrade som gått sen jag skrev det här diktförsöket har jag aldrig använt ordet kolumbarium. Nu blev jag tvungen att googla det. Ordet kommer av latinets columba, duva. På latin betyder kolumbarium alltså duvslag. Hos oss betyder det en sorts gravvalv. Det måste jag väl ha vetat när jag skrev det, då, för 51 år sedan. 

lördag 24 december 2011

Dansk Julsång


Julsång
av Per Schultz, övers. Sven Wernström


I rummet vid teven där står ett träd
med ljus och med pyntade grenar.
Och pappa är hemma och mamma med
och öronen tvättade rena.

Och runt omkring trädet där finns paket
i högar och stora packar.
Du öppnar och ropar Åh! och Näh!
Sen bockar du hövligt och tackar.

Vi kan inte ge dej en riktig hund
för det är förbjudet i huset.
Men här är en tyghund av äkta plysch.
Hans plastögon blänker i ljuset.

Vi kan inte ge dej ett eget rum
för bostäder är alltför dyra.
Här får du ett dockhus med låtsasplats.
Sånt får man ännu utan hyra.

Vi kan inte ge dej en frisk natur
med fåglar och blom i det gröna.
Men här är en barnbok med bilder i
så att du kan se allt det sköna.

Vi kan inte ge dej så mycket tid.
På kvällarna jobbar vi över.
Men här är en docka att prata med
om det är kontakt du behöver.

Vi kan inte krama dej när vi vill
men även för det finns en gåva.
Här får du en nalle att hålla om
på aftonen när du ska sova.

Om vi har försummat dej året om
när vardagsbekymren har pågått,
så gläder vi oss desto mer till jul,
när vi ändå kan ge dej något.

fredag 23 december 2011

En tidning är alltid ett vapen

För 40 år sedan skrev jag en pjäs som hette Press-Stopp. Den diskuterade tidningarnas nyhetsförmedling och spelades av Lilla Teatern i Norrköping som skolteater. Norrköping hade då som nu två dagstidningar, Folkbladet (S) och Norrköpings Tidningar (M). Folkbladet skulle strax därefter få en socialistisk chefredaktör och ledarskribent, Torsten Nilsson, som tyvärr inte stannade längre än till 1987 om jag minns rätt. I pjäsen fanns en sång som nu får bli DAGENS DIKT:

Har ni hört att Anders Persson vrickat foten?
Ja, ni läser väl vårt blad och hänger mé.
Har ni hört att Märta Svensson kokat kaffe
i sin syförenings kaffekommitté?
Ja, en tidning den speglar det mesta
av allting som händer och sker.
Och nämner den namn på de flesta
så säljs den så mycket mer.

Men – en tidning är alltid ett vapen,
ett vapen i någons hand
som kämpar för någons intressen,
kanske för kung och fosterland,
eller för arbetarklassen
eller de rika och få.
Vem en tidning kämpar för,
det bör man ta reda på!


Vi spelade ju för skolungdom, därför gällde det att vara pedagogisk. Och vi fick faktiskt ungdomarna att diskutera t ex hur tidningarna behandlade fabriksnedläggningar som då var aktuella, eller hur de slösade utrymme på såkallad returinformation. Inledningen syftar på en debattbok av Håkan Hansson "Anders Persson har vrickat foten" som gavs ut 1968.

Att mina tankar går tillbaka till det här nu beror på att LO just sålt sina sista aktier i Folkbladet till koncernen som driver bl a moderata Norrköpings Tidningar. Folkbladet ska få fortsätta att komma ut och fortsätta att kalla sej socialdemokratisk, säger ägarna. Det kan de kosta på sej av två orsaker. Dels kan de lägga beslag på de miljoner som Folkbladet får i presstöd. Dels behöver de inte frukta någon socialistisk samhällssyn, den har ju inte på länge varit synlig på Folkbladets ledarsida. 

torsdag 22 december 2011

Religion är vidskepelse


I går kväll såg jag ett teveprogram om en 22-årig flicka som tvingats fly från Irak av religiösa skäl. Hon bekände sej till en religion som ser Johannes Döparen som den verkliga profeten och Jesus som en lärjunge till honom. Det finns massor av religiösa konstigheter här i världen. En är omskärelsen av pojkar. Och ännu värre könsstympningen av flickor. Och att folk av olika trosuppfattningar förföljer och dödar varann. Till den som söker argument mot religiös vidskepelse vill jag rekommendera Birgitta Forsmans bok Gudlös etik (Fri Tanke förlag). Om den skrev jag 15 november i Folkbladet:

I denna dystra tid när religioner tränger sig på både i vardagen och i politiska sammanhang är det viktigt att stå emot deras maktanspråk. Alla människor måste få tänka fritt och diskutera öppet. Det är kontentan i denna bok.
Den gyllene regeln, Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem (Matt. 7:12), är inget speciellt för kristendomen, den finns i flera kulturer och religioner. Halva Bibeln är fylld med hämndlystnad och grymma avrättningar. Om Bibelns syn på homosexualitet och tidelag kan man läsa i tredje Mosebok 18:22.
Kyrkan har betraktat djur som föremål utan själ. Om djuret skriker när man skär i det, är det bara som när ett hjul gnisslar.
Teologer räknar med övernaturliga fenomen. Att vara troende anses fint. Men man kanske ska akta sig för att flyga med en pilot som tror på ett paradis efter döden.
De senaste decenniernas medicinska framsteg har skett trots de kristnas motstånd, säger Birgitta Forsman. I dag är islam ett större hinder för vetenskaplig och filosofisk utveckling än vad kristendomen varit. Där måste lärare säga till elever att jordbävningar beror på att Allah visar sin vrede. Den kristna högern i USA visar samma vetenskapsförakt när de hävdar att Gud skapade världen för sextusen år sedan.
I Sverige har de flesta befriat sig från tro och vidskepelse. Men för bara något hundratal år sedan ansågs kroppen så oren att det var skamligt att klä av sig naken och rengöra den. Sexundervisning och preventivmedel var länge förbjudna. Hinke Bergegren fick kämpa hårt med sin slogan: Bättre kärlek utan barn än barn utan kärlek.
Vi behöver ingen Gud. Vi ska väl inte handla moraliskt bara av rädsla för straff?
Birgitta Forsman granskar religionernas syn på kvinnan. Hon konstaterar till exempel att nästan alla "ensamkommande flyktingbarn" är pojkar eller halvvuxna män, trots att flickor har det värre i de länder dessa kommer från.
Om judar gör hon en intressant iakttagelse. De kristna har nedvärderat dem för att de avrättade Jesus. Judar är dumma. Ändå är 32 procent av alla Nobelpristagare judar fast de bara utgör 0,2 procent av jordens befolkning.
På senare år har de kristna i Sverige börjat samarbeta med muslimer. Det finns planer på att bygga ett gemensamt "Guds hus" i Fisksätra. Och det meddelas att Sofia församling i Stockholm har anställt en imam. En ekumenik som förefaller Birgitta Forsman märklig. Om man bara tror på något är det inte så viktigt vad man tror? Är det huvudsaken att man tror på några övernaturliga figurer, likgiltigt vilka?
Utan tvivel är man inte klok, sa Tage Danielsson. Om du har minsta tvivel på ditt sunda förstånd bör du läsa den här boken. Den är också intressant för oss som aldrig haft nån tro att tvivla på.

Ja, så skrev jag om boken Gudlös etik, som jag varmt rekommenderar. Det finns många slags religioner. Men ett har de gemensamt: de är alla vidskepelse, ett förvetenskapligt tänkande, en kulturell efterblivenhet som folk överallt i världen snart skulle växa ifrån, om inte olika slags makthavare använde religion att förtrycka folk med.
I ett upplyst och sekulariserat land som Sverige har vi här ett demokratiskt problem. Vi bör sprida upplysning och motarbeta all slags religion men samtidigt hävda trosfrihet! Alla har rätt att tro vad de vill. Men alla har rätt att slippa bli påtvingade vidskepelse – särskilt barn i skolan. Vi har ju en urgammal regel att leva efter: Allt vad ni vill att andra ska göra er, det ska ni också göra dem. Vanlig enkel klokhet har inget med religion att göra.
                                            

onsdag 21 december 2011

Kulturarv, vad är det?


I bästa fall är vårt kulturarv de gamlas röster inom oss. De döda är döda, men de talar genom dikter, visor, berättelser, ordspråk och gärningar som lever i vårt minne.
I klassamhället prackas vi på ett "kulturarv" som inte är vårt men som kan få oss att känna oss "bildade" med en bildning som inte kan användas till någonting. Att vara eller inte vara. Om du är bildad vet du att det är en rad ur Hamlet av Shakespeare. Men vad ska du ha det till?
Något är användbart. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Om du är bildad vet du att det är en versrad av Tegnér. Om du är klok hör du den inom dej när våra vanliga politiska bedragare pratar i teve. Själv kanske du bara vill utbrista: Vilket skitsnack! Då kan det vara effektivt att låna en rad av en diktare i det förgångna: Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Annars är nog vårt kulturarv något mycket individuellt. Vi plockar ihop ett personligt kulturarv av sånt som råkar komma i vår väg. Det har jag själv gjort.
Fast jag är socialist är det sällan kampsånger som klingar i skallen på mej. Där kan i stället dyka upp en strof av skalden Kjellgren som på 1700-talet skrev om Salig Dumbom:

I politiken var hans tro
vad ingen bonde lär förgäta
att om man mjölka vill sin ko
bör man ock ge den till att äta!

Den dikten drar löje över arbetsköpare som vägrar betala anständiga löner. När jag själv var förbannad på korkade förmän kunde jag inte slå dem på käften. Men jag kunde låta en rad av Fröding mumla inom mej:

Han får nog ett vitglött spett
i nacken en vacker dag!

I min gamla folkskola var historien kungar och krig. Senare läste jag historia i August Strindbergs Svenska Folket. Strindberg visste inget om vår tid, han dog 1912. Men han hade den tidlösa insikt som förtjänar att bli kulturarv. Han skrev om 1300-talets Visby:
"Visby råkade, som sagt, i ett sådant onaturligt tillstånd av hopade rikedomar bredvid ett väl dolt elände, som på handelsspråket kallas blomstring."
Bättre kan man inte beskriva vår tids välfärd i det Sverige som leds av sitt nya arbetarparti.

Jag har ingenting till övers för onyttig bildning, men jag vill gärna ha tillgång till urgamla figurer som blivit symboler för tidlös erfarenhet.
SISYFOS, han som blev dömd att rulla en sten uppför en kulle så att den rullade ner på andra sidan – och så rulla upp den igen så att den rullade ner på första sidan, och så om igen i evighet. Han besparar oss många ord när vi ska beskriva ett meningslöst arbete.
JUDAS, han som säljer en kamrat för trettio silverpengar, han säger oss något om dem som i dag kallar arbetare för kamrater och påstår sej företräda arbetarklassen.
ALEXANDER, han som inte ville sitta och pilla med den olösliga gordiska knuten utan helt resolut högg av den, han är en föredömlig revolutionär så kejsare han var.

Var finns hos oss de stora föredömena? Det skulle kunna vara Joe Hill. Men han var arbetarkämpe, därför vill inte skolan ha honom. Och han förknippas med syndikalismen, alltså vill inte sossarna ha honom. Men han vilar i människors minne och finns till hands den dag vi behöver honom:

Om jag någonsin ska strida
blir de för vår fana röd
Och geväret vill jag vrida
mot tyrannen till hans död!

Men det är som sagt inte främst i kamplitteraturen som mitt kulturarv ligger. Det är överallt där meningen är god och språket skönt. Det kan vara krigshetsaren Runebergs bevingade ord som i Sven Duva: Den kulan visste var den tog! Eller om Lotta Svärd: Och något tålde hon skrattas åt men mera hedras ändå! Det kan gälla många av oss, vi som gör det vi kan men ändå sällan når ända fram.

Ja, så kan vi plocka ihop vårt personliga kulturarv av det som råkar komma i vår väg. Värre blir det att bli av med allt skräp som prackats på oss, i mitt fall en massa psalmverser och urgammal vidskepelse från Mellanöstern som 1930-talets lärarinnor försökte grumla barnens förstånd med.

Och så en fråga:
Hur kommer den nya generationens kulturarv att se ut? Den som är uppfödd på discodunk med obegripligt textskval eller på rockvideos med handlingslöst bildflimmer, kommer den att hämta styrka ur fädrens erfarenheter inför dåliga arbetsförhållanden och lönenedpressning? Kommer den att hitta ord att förlöjliga överheten med?
Man får hoppas att nästa generations ungar åtminstone har läst Andersens saga om Kejsarens nya kläder.

tisdag 20 december 2011

Boken som aldrig blev skriven


För några år sedan började jag på en serie deckare i Norrköpingsmiljö. Huvudperson var tonårsflickan Sophia (Sopan) Nilsson. Jag, en gammal gubbe, skulle skriva i jag-form som en tonårsflicka. Kul experiment! Det blev två böcker, Extra lätta stålar (1995) och Stålar på drift (1997). Båda kom ut på nykteristernas förlag Sober. Förläggaren var positiv, det skulle bli tio böcker om Sopan. Men så dog han, och efterträdarna bestämde sej för att sluta med skönlitteratur. Då hade jag börjat på den tredje boken om Sopan. Här får ni inledningen till första kapitlet:

Antagligen fanns det rätt mycket pengar i huset just nu. I form av kontanter och kort som vandrade omkring bland varorna. Antagligen var jag ensam om att inte ha en enda krona.
Jag tittade på mej själv i en av varuhusets speglar. Jag såg rätt hyfsad ut. Pannbandet gjorde sitt. Det är märkligt hur en sån liten detalj kan bättra på ett taskigt självförtroende.
Dags att lämna varuhuset. Trodde jag ja.
Alldeles vid utgången hejdades jag av en ung man som sa:
– Får jag tala med dej.
– Jag är förlovad, sa jag
– Va? Nä, det är inte alls nåt sånt.
Han pekade på min panna.
– Gäller det pannbandet? sa jag. Tror du att jag har snott det?
– Har du inte det då?
– Jo.
Han gapade tyst ett ögonblick och sa:
– Medger du att du gjort dej skyldig till snatteri?
– Ja. Jo. Och nu undrar jag – vad gör ni egentligen med snattare?
– I normala fall försöker vi tala med snattaren. Vi tar in honom på kontoret.
– Honom?
– Ja, eller henne. Det är nästan oftare henne, småflickor. Särskilt på kosmetika. Nagellack och maskara.
– Är jag ett normalt fall? sa jag. Du sa att i normala fall tar i in oss på kontoret.
– Jaså. Nä, jag menade när det händer första gången. Då vill man ju inte gärna polisanmäla. Sen beror det ju lite på beloppets storlek. Det här pannbandet är ju på rea i dag. Varför tar du risken att åka fast för bara en tia?
– Därför att jag inte har en tia.
– Men pannbandet måste du ha?
– Ja.
– Du är kleptoman va? Måste sno saker jämt och ständigt?
– Nej, sa jag. De känns fånigt men jag ska säga som det är. Jag ska vara med i caféprogrammet i teve i kväll och kände att jag måste piffa opp mej på nåt sätt. Jag har så dåligt självförtroende.
 Nu tittade han på mej lite mer granskande.
– Ska du vara med i Go´kväll? sa han.

Jo, det skulle jag, dvs Sopan. Sen skulle det bli mord i tevestudion. Och spännande förvecklingar. Med tonårstjejen Sopan i en ledande roll för mordtes uppklarande. Men boken blev aldrig skriven därför att förlaget backade ur. Men – det här märkliga bloggandet gav mej i alla fall möjlighet att publicera inledningen. Nu kan ni fortsätta och skriva vidare på tredje boken om Sopan. Själv har jag slutat skriva böcker. Nu möter jag mina läsare här på nätet. Det skulle man aldrig ha trott på den tiden när man skrev på en knattrande Facit på papper med karbonpapper mellan bladen…

måndag 19 december 2011

Dagens dikt - Klinthäll om julhandeln


Dagens dikt lånar vi som valigt av poeten Ove Klinthäll, när vi inte kan hitta på nåt själva. Här gäller det tydligen att inte glömma bort julklapparna till de kära små.

                
Trötta fötter måste gå, gå, gå,
klappar måste alla få, få, få.
Är man inte särskilt rik                                           
köps det hemelektronik
som är gjord i Kina.
Där har barnen jobbat skift, skift, skift,
i en slavmiljö med gift, gift, gift,
men det räddar vår kalkyl,
man kan köpa billig pryl
hem till barnen sina.
Då blir önskelistan full full full
och då gläds ens hjärtegull gull gull.
Kinabarn drar sina strån
till att våra slipper från
intefåallts-pina.

Ja, där har vi lite att tänka på när vi nu går ut i julhandeln.
Önskelistan nästa år: Skippa julen om det går! 



   



söndag 18 december 2011

Millas kupp mot Slumsta Storvaruhus


När jag skrev boken BÄNGBÄNG hade den danska teatergruppen Solevognen just gjort en kupp i julhandeln. De hade upptäckt att expediterna i ett stort varuhus var utklädda till tomtar. Då klädde de själva ut sej till tomtar och gick in och blandade sej med expediterna och började dela ut varor gratis. Det var bara att sno idén:

Lillebror Hägg hade inga pengar och inget att göra. Han gick in på Storvaruhuset. Att titta kostade ju inget. När han kom till leksaksavdelningen böjde sej en tomte över honom och sa:
– Vad vill du ha då, lille vän?
Det var nåt spöklikt över tomtens röst. Den liknade nån av Millas kompisar, men Lillebror kunde inte komma på vilken. Han sa:
– Jag har inga pengar.
– Strunt i det, sa tomten. Till jul ska alla vara glada. Välj vad du vill! Storvaruhuset bjuder!
– Då tar jag den där, sa Lillebror och pekade på en båt av plast med soldater, en färja för landsättning i krig, förmodligen.
Tomten stoppade ner färjan i en påse och klistrade på en bit röd tejp där det stod BETALT.
– Kostar den inget? sa Lillebror.
– Inte i dag, sa tomten. I dag får alla barn julklappar av Storvaruhuset. Firman har ju tjänat miljoner på kunderna. Det är ett slags stöld. Så nu tycker firman att kunderna ska få tillbaka lite av vinsten. Det är ett slags reklam, om du förstår vad jag menar.
Lillebror förstod inte ett skvatt. Men det var han van vid, så det gjorde ingenting. Bäst att smita iväg innan Storvaruhuset ångrade sej.

På leksaksavdelningen hade fyra tomtar jobbat hårt hela dagen. Nu var de plötsligt åtta. En av de gamla tomtarna sa med trött kvinnoröst:
– Va bra att vi har fått förstärkning. Men vad gör ni – tar ni inte betalt?
– Inte av barnen, sa en pigg och ungdomlig tomte. Alla barn får en julklapp gratis. Det är den nya reklamgrejen. Har du inte hört det?
Nu började alla åtta tomtarna dela ut leksaker till barnen. Efter en stund började det se glest ut på hyllorna. Då sa en av de pigga och ungdomliga tomtarna:
– Ja, nu klarar ni väl resten själva. Vi måste gå vidare och hjälpa till vid julpynt vi.
De fyra ungdomliga tomtarna försvann. Kunderna trängde på. Och längst bak kom varuhusets chef med två vakter och ropade:
– Vad försiggår här?
Vakterna banade väg för chefen genom mängden. Rakt fram mot de trötta tomtarna kom han, och han såg inte glad ut.  

De fyra pigga tomtarna gick inte alls till julpynt som de sagt. I stället gick två av dem till skjortor och pyjamas, medan de två andra gick till barnkläder.
Vid skjortor och pyjamas stod två trötta tomtar som jobbat hela dagen. En av de pigga tomtarna förklarade för dem:
– Varje kund får en skjorta eller en pyjamas gratis resten av dagen. Det är den nya reklamgrejen. Bra va!
Det tyckte de trötta tomtarna också. De började dela ut tillsammans med de pigga tomtarna. Kunderna upptäckte snart vad som var på gång. Trängseln blev stor, men allt gick ändå lättare än förut.
Likadant blev det vid barnkläder. Och vid skor och vid glas och porslin. Och vid klockor och kameror.

Strax före stängningsdags den där eftermiddagen sprang de pigga tomtarna in på kundtoaletten och tog av sej tomtemaskerna och tomtekläderna. Fyra tomtar gick in och fyra ungdomar kom ut.
Så småningom hittade varuhuschefen fram till klockor och kameror. Där möttes han av upprörda människor som inte hunnit få nåt.
Bland dem fanns Lillebrors storasyster Milla och hennes kompisar Loke och Busse och Lonta.
– Vilken orättvisa! skrek de i mun på varann.
– Är det så här ni behandlar kunderna? ropade Milla.
– Upprörande! sa Loke högt.
Varuhusets chef försökte göra sej hörd:
– Det är ett missförstånd! vrålade han. Nu stänger Storvaruhuset för i dag. Var vänliga och gå er väg!
Vakterna hjälpte till och föste människorna mot dörrarna.

 I Slumsta finns fortfarande gamla människor som kan berätta vad som hände i Storvaruhuset den där eftermiddagen för länge sen. Hur vilda vakter slet skorna av dem för att se om de var nya. Och hur de som hade mest otur fick gå hem på bara strumporna i snön.
Men några kan också berätta att de fick ganska fina saker. Det fanns de som fick armbandsklockor som de aldrig vågat drömma om. Andra gick därifrån med tevekameror och skivspelare som höll ända till midsommar året därpå.

lördag 17 december 2011

BängBäng i Slumsta Mat-Köp

I går mötte vi Lillebror som fyllde sex år och fick krigsleksaker. Här följer ännu ett stycke ur boken BÄNGBÄNG som skildrar landet där det mesta ägs av kapitalisten Jakopp Styx och där Lillebror och hans storasyster Milla växer upp. Hittills har det funnits godis vid kassorna i alla matköp. Det har kunderna protesterat mot. Så herr Jakopp Styx hittar på ett annat sätt att komma åt barnen. Och föräldrarnas pengar:

Det skulle bli leksaker. Tre långa hyllor med billiga plastleksaker vid kassan i vartenda matköp i hela landet! Nu gällde det bara för herr Styx att få tag på billiga plastleksaker. Han hade redan ett importföretag som hette Impostyx. Det kunde importera ända från USA långt borta i Amerika där det fanns gott om billiga plastleksaker.
USA är ett sjukt land, det måste alla barn få veta. Det styrs av en liten klick rika gubbar, som skickar ut sina agenter att kriga och döda och plundra och röva i andra länder över hela jorden.
När de gör leksaker blir det därför väldigt konstiga grejer. Ofta blir det plastvapen, pistoler och maskingevär som ser otäcka ut. Eller större krigsmaskiner, till exempel bombflygplan och tanks med kanoner.
När de gör dockor blir det antingen onaturlig söta flickor eller grymma krigarpojkar som är utrustade för att ha ihjäl folk.
Såna leksaker säljer de också till barnen i sitt eget land. Inga barn tänker så mycket på våld och vapen som barnen i USA.

Och så kom det upp tre hyllor med otäcka plastleksaker vid kassan i Slumsta Mat-Köp.
Lillebror mötte som vanligt sin mamma när hon kom från jobbet. Som vanligt gick de in i matköpet för att köpa mat.
Där var allt sej likt. Kunderna drog omkring med sina kundvagnar. Kring alltsammans strömmade den ljuva musiken och sången:
Köp trallala, köp trallala, köööp!
Allt var sej likt utom de tre hyllorna vid kassan. Där stod mammor och pappor med barn i kö. Alla barnen sträckte sej efter plastleksaker. En unge ropade:
– Jag vill ha en pistol!
– Vi har inte råd, sa ungens mamma.
En annan unge tog ett litet bombplan och höll det stadigt fast. Pappan suckade och betalade och sa:
– Jäkla unge!
Kassörskan såg olycklig ut och sa:
– Ni vet ju att de inte är mitt fel.
Lillebror sträckte ut handen för att ta en liten krigardocka. Men mamma Krispina var på sin vakt och hejdade honom. Då började Lillebror skrika. Det höll han på med ända tills de kom hem.
Milla undrade vad det var med honom. Mamma Krispina berättade om alla de otäcka sakerna som satts upp vid kassan i matköpet.
– Är dom inte kloka? sa Milla. Ska ni låta dom hålla på sådär? Vi måste väl göra nåt!
– Vadå? sa pappa Erk.
När han inte fick något svar la han till:
– Hurrudu! Du går väl inte och ställer till nånting nu igen, va?
Men det var just vad Milla tänkte göra.

fredag 16 december 2011

Det otacksamma barnet


På 1980-talet gav vi ut böcker på eget förlag, SVEN & INGA, böcker som kommersiella förlag inte var intresserade av. Jag skrev och Inga illustrerade. En av böckerna hette BÄNGBÄNG och handlade om barn och våld. Eftersom vi nu köper presenter åt barnen, kanske rentav leksaksvapen, kan jag här ge er en bit av kapitlet Det otacksamma barnet:

På Lillebrors födelsedag kom en rad släktingar. Moster Gnete och faster Debba, morfar och farmor, tant Hoppi och farbror Gnoppe och grannen Betta Lindblom. Alla hade de med sej två eller tre eller fyra paket, för barn tycker ju så mycket om att få saker. Det blev mer än tjugo paket bara från dem. Därtill kom allt som mamma Krispina och pappa Erk och Milla hade köpt.
Nu satt de där allihop och käkade sockerkaka för att Lillebror fyllde sex år. Men Lillebror själv satt på golvet och öppnade paket.
Mest var det plastgrejer som flygplan och maskingevär och pistoler. Men också kassetter med skräckfilmer till teven. De sista paketen innehöll några färggranna seriemagasin med krig och skräck och monster.
– Dom där ser rätt otäcka ut, sa pappa Erk.
– Ja, sa tant Hoppi. Men det är det senaste, det sa dom i affärn. Och det är ju bara sagor egentligen.
Milla såg att pappa Erk tyckte illa om maskingevären och pistolerna också. Antagligen skulle han kasta bort dem så fort som möjligt, och det tyckte Milla var det bästa han kunde göra.
Men han fick förstås vänta tills gästerna hade gått. Det gick ju inte an att förstöra festen.
Det gjorde Lillebror förresten så bra själv. När han öppnat alla paketen och suttit en stund bland de nya grejerna, sa han plötsligt:
– Är det inget mer?
Från bordet tittade de vuxna förvånat på honom. Lillebror tittade tillbaka och sa:
– Får jag inget mer?
Då reste sej mamma Kristpina hastigt och började samla ihop allt papperet från golvet. Hon försökte trycka in det i städskåpet. Över prasslet hördes tant Hoppis röst:
– Det var det värsta, vilken otacksam unge!
Milla tog så många saker hon kunde bära och drog med sej Lillebror in i hans rum och sa:
– Du är för gräslig! Så där säger man väl inte. Vad är det med dej?
Det kunde han inte svara på. Han kände sej bara konstig och olycklig, fast han borde ha känt sej alldeles tvärtom.
Nu började gästerna resa sej och säga ajö. Alla tackade och sa att sockerkakan var hemskt god.
– Barn är barn, sa moster Gnete. Dom är så oberäkneliga, det måste man förstå. Barn är barn.
Fast det inte betydde nånting lät det väldigt förståndigt.

Men farmor och morfar var gamla och kloka. De gick sakta bredvid varann genom Slumsta och tänkte på samma sak. Efter en stund sa morfar:
– Vad tror ungar att det finns i paketen egentligen?
– Kramar, sa farmor. Värme kanske.
– Ett bättre liv.
– Men det var bara plast och skräp.
– Saker har de ju, sa farmor. Inte är det saker de väntar att hitta i paketen.
– Och ett bättre liv kan man inte slå papper om och ge bort, sa morfar. Ibland önskar man att man kunde det.

torsdag 15 december 2011

Sossepamparna och kulturen

Den svenska arbetarrörelsen har ända från början motarbetat den kritiska kulturen.
1892 skrev Axel Danielsson att "konsten har sina egna lagar och behöver en frihet som går utöver programmet och konvenansen inom ett parti". Honom skickade Hjalmar Branting till Malmö så att han inte skulle kunna sprida idéer om konstens frihet i Stockholm.
Men medlemmarna hade att levande intresse för kultur. 1912 följde stora arbetarskaror August Strindberg till graven. Sågverksarbetare samlade in pengar så att deras författare Karl Östman kunde få studera på Brunnsviks folkhögskola.
1917 uteslöt partiledningen ungdomsförbundet där de kritiska begåvningarna fanns.
Många arbetare hyllade arbetarkvinnornas författare Maria Sandel genom att följa henne till graven 1927.
Det blev alltmer i arbetarrörelsens politik att kritisera. 1928 hade vi fått lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol. Strejkvapnet vreds ur våra händer. Per Albin Hansson lovade att klasslagarna skulle avskaffas om sossarna vann valet 1932. Det löftet svek han efter valsegern. I stället skärpte han kampen mot vänster, vilket drabbade radikala författare.
1933 kom Ivar Lo-Johanssons Godnatt jord. Den möttes av protester från arbetarrörelsen. ABF gav ut en motbok, Godmorgon jord.
Josef Kjellgren refuserades av Tidens förlag 1934. Samma år startade Karl Kilbom veckotidningen Folket i Bild som blev ett forum för proletärförfattare. Året därpå bildades FiB:s förlag och började en bokutgivning som saknade motstycke i världen. FiB-böcker spreds av bokombud på arbetsplatserna. Nya romaner trycktes i 80.000 exemplar och såldes för 1:45.
Vi är många gamla bokombud som minns vår besvikelse när FiB 1962 överläts till porrprofitören Lukas Bonnier. Ett forum för röster som kunde bli kritiska ville sossarnas ledare inte ha.
1944 kritiserade Vilhelm Moberg arbetarrörelsen i romanen Soldat med brutet gevär. Han var för stor, han gick inte att motarbeta. 1946 kom Folke Fridell med romanen Död mans hand, där Rivar-Bohm krävde att arbetarna skulle få vara med och dela och bestämma. Det var orealistiskt i sossepamparnas ögon.
På 1950-talet fick vi betänkandet om socialdemokratisk kulturpolitik "Människan och nutiden". Där var kultur sånt som skulle "hjälpa fram allt som kan stödja de enskildes personliga växt". Ingen kollektiv kulturkamp där.
1953 startade Stig Carlsson FiB:s lyrikklubb som fick 18.000 medlemmar. 1954 gav FiB ut Allan Erikssons Farväl till paradiset. Den såldes i 70.000 exemplar trots att han kastats ut från SAP och blivit kommunist.
Andra författare som rörelsen ogillade envisades med att skriva böcker. 1955 kom Gunnar Adolfsson med Trappan, som handlade om hur arbetarna drabbades när Volvo införde det amerikanska MTM-systemet. Den möttes med tystnad. Än värre blev det när Kurt Salomonsson dök upp med Sveket 1959 och Skiljevägen 1962. Då fick fackförbundspressen helt enkelt order att inte skriva om honom.

Men visst har arbetarrörelsens pampar trott på kulturens makt. De trodde till exempel att gruvstrejken 1969 utlöstes av Sara Lidmans bok Gruva!
1970 togs de fasta bokpriserna bort. Det blev fritt för varuhusen att vräka ut bästsäljare på pallar till dumpade priser. Bokhandlare började läggas ner.
Redan i början på 1970-talet stod det klart att socialdemokratin inte hade några kulturarbetare av betydelse kvar. Och att ingen ledande socialdemokrat skrev någonting av vare sig litterärt eller teoretiskt värde.
En rad nya arbetarförfattare har vi fått. Bland dem även kvinnor som Mary Andersson, Aino Trosell, Elsie Johansson med flera. Men några tidningar eller tidskrifter som gamla FiB har de inte att skriva i. Och inget progressivt förlag är numera knutet till rörelsen.
 Arbetarrörelsens kamp mot kulturen har varit pamparnas kamp mot folklig aktivitet och folkligt deltagande. Det är dags för nya folkrörelser nu. Miljön är inte bara fysisk. Det finns en andlig miljö att försvara också.