tisdag 31 januari 2012

En dikt som debattinlägg


Jag hade sett bilder av fattiga kvinnor som satt på barmark långt borta i Afrika med svältande och sjuka barn i knät. Jag försökte tänka mej själv in i samma situation. Utan pengar, utan mat, utan fortskaffningsmedel, knappt ens med skor på fötterna.
Jag skulle behöva utvandra till Sverige, men hur skulle det gå till? Jag kunde inte ens komma till närmaste stad. Och Sverige visste jag inte ens att det fanns.

Dikter brukar jag inte skriva, men nu blev det i alla fall en dikt. Jag tänkte att den kunde passa i en debatt om migration. Så jag kallade den Ett debattinlägg. Så här blev det:
   

Det sitter en kvinna i öknens sand
långt söderut i ett fjärran land.
Sitt magra barn har hon i sitt knä,
det är storögt och tyst och har diarré.

Varför flyttar du inte till Sverige?
Här finns hjälpen för alla i nöd.
Varför flyttar du inte till Sverige?
Här finns sjukvård och bostad och bröd.

Nej, medlidande har vi aldrig haft.
En sjuk är en usel arbetskraft.
Och kvinna dessutom. Nej, sån sympati
ligger det inga pengar i.

Därför sitter hon där i Afrikas sand
med sitt barn och sin tomma matskål i hand.
Det väcker en lång rad frågor hos mej.
Men väcker det samma frågor hos dej?


Det vill säga: Hur ska de som bäst behöver det komma hit? Är det verkligen enbart av godhet som våra ekonomiska makthavare tar emot flyktingar? Du kan säkert hitta på fler intressanta frågor. Till den debatt vi skulle föra om vi vanliga människor hade medier och utrymme att debattera i.  



måndag 30 januari 2012

Litet land med många kändisar


Om Carl von Linné fick man läsa i skolan. Han bringade ordning i växtvärlden genom att skapa det sk sexualsystemet. Han blev en svensk världskändis. Vad man inte fick veta i skolan var att han utnyttjade sin berömmelse för att idka älskog med bondjäntor och sameflickor och knulla sig genom Sverige från söder till norr.
Sedan våra förfäder kom över isarna för kanske 15 000 år sedan har det funnits ungefär 75 miljoner svenskar. Några har överlevt i våra historieböcker. Några har blivit kända även utanför våra gränser. Några har blivit oerhört rika.
Jag sitter och bläddrar i en bok som heter "Historiens 100 viktigaste svenskar" av Niklas Ekdal och Petter Karlsson (Forum 2009). Där får man veta en hel del nytt om svenska kändisar. De börjar bakifrån med den de tycker är minst viktig och arbetar sej fram till nummer 1, den viktigaste.
Nummer 100 får drottning Kristina. Ful som stryk och född i en tid då kvinnligt kön såg som ett beklagligt handikapp.
Nummer 90 på listan är Lill-Babs. I över ett halvsekel har svenskarna skvallrat om hennes romanser. Intressant är att hon registrerat sitt artistnamn hos Patentverket.
Nummer 85 är Anita Ekberg, den svenska synden personifierad. Sen kommer Jan Guillou för att allt han rör vid förvandlas till guld. Och Gunnar Sträng (1906–1992) kommer med för att han åstadkom den jämnaste inkomstfördelning som någonsin förekommit i ett fritt industriland.
Om våra politikers privatliv får vi veta en del. Hjalmar Branting (1885–1946) lade grunden till den svenska välfärden genom att göra sossepartiet rumsrent. Men han var också en kul kille som söp upp sitt arv i glada vänners lag.
Per Albin Hansson (1885–1946) myntade begreppet folkhem i en remissdebatt 1928. Han hade två familjer som han alternerade mellan tills han dog 60-årig på spårvagnsperrongen i Ålsten.
Bland diktarna har vi Erik Johan Stagnelius (1793–1823), En ful fylltratt, narkoman och horbock som skrev vår vackraste och mest ömsinta lyrik.
Och Carl Michael Bellman (1740–1795). I ett Stockholm som var ett förorenat träsk med smutsiga gränder och stinkande krogar skrev han visor som från att ha liknat from herdedikt blev till fylleri, slagsmål, kättja, älskog och rentav död. Tidlösa visor som fortfarande känns fräscha.
Ingmar Bergman bytte scener och fruar som andra byter bil. Skapade stor konst med enklast möjliga medel: en man, en kvinna, ett rum och en knivskarp dialog.
Rik kan man bli om man är asocial och har dålig moral. Ingvar Kamprad, som exporterade folkhemmet i platta paket, blev Europas rikaste man och bosatte sig utomlands för att slippa betala skatt i det land han gett världsrykte.
Rik kan man också bli om man är musikaliskt begåvad. Alice Tegnér (1864–1943) var bara tre år när hon "fann opp" sin första melodi. Hennes "Sjung med oss mamma" har sålts i två miljoner ex. Stickan Andersson (1932–1997) var sexton år när han skrev sin första låt, Tivedshambo. Sen skrev han tre tusen låtar till, skapade Abba och blev mångmiljonär. Men dog nersupen och bitter.
Hasses och Tages begåvning syntes nog inte i deras första filmförslag som löd: "Det handlar om en gubbe som går in i första rutan och ut i den sista. Däremellan skulle det hända en massa skojiga saker, tänkte vi."   
Mot slutet av listan över de hundra viktigaste svenskarna hittar man Heliga Birgitta, Strindberg, Carl Larsson, Marcus Wallenberg, Olof Palme, Alfred Nobel, Astrid Lindgren – fram till den viktigaste personen genom tiderna, han som fått nummer 1, Gustav Vasa.
Vad som sägs om dem ska jag inte nämna här. Läs själv! Jag rekommenderar boken: Historiens 100 viktigaste svenskar!
  

söndag 29 januari 2012

Anledning att leva ett tag till


Länge hade vi demokrati, folkstyre. Sen kom vi på att det nog borde kallas kleptokrati, tjuvstyre, när högern började stjäla vår offentliga egendom. Nu lanseras i Flamman 12 januari ett nytt begrepp: EU-krati. Det är Nej till EU:s Gösta Torstensson som citerar storföretagarnas lobbyorganisation som "reducerar statens och den offentliga sektorns makt genom privatisering och avreglering" och överför nationalstatens befogenheter "till en mer modern och internationellt sinnad struktur på europeisk nivå".

Det hör nu inte till storföretagarnas begåvning att skriva enkelt och begripligt. Vi har ändå lärt oss vad de menar. Privatisering ska ge "valfrihet". Om man inte trivs med sitt äldreboende eller sin hemtjänst ska man kunna välja ett annat företag. Gamla människor kan få en lista på hundra företag att välja bland, läser jag i samma nummer av Flamman.
Då gäller det att kunna välja. En gammal arbetare kanske vill sortera bort företag som konkurrerar genom att strunta i kollektivavtal eller genom att ge personalen lägre löner. Ett sånt val ska man göra själv, privat, i ensamhet.

Snart är jag själv där. Jag läser med förskräckelse om hur åldringar behandlas på privata äldreboenden. DEN SJUKE MANNEN BANDS FAST I SÄNGEN, lyder en rubrik i DN 26 januari. Jag vill inte bli fastbunden i sängen om jag blir sjuk. Jag vill inte bli vårdad av personal utan utbildning. Jag vill inte hamna i händerna på Carema som ägs av världens äldsta riskkapitalbolag, det amerikanska KKR, och av det ökända Triton. Jag vill inte att jag (eller någon annan) ska bli en inkomstkälla för skurkar som snor skattepengar och placerar dem i utlandet.
Vi vanliga människor kan inte göra svåra val privat. Det har vi inte kunskaper till. Vi ska göra svåra val kollektivt genom att anlita expertis. De får vi inte nu. Vi ska göra okunniga val som skurkar kan tjäna pengar på.

Jag har gett mej fan på att jag ska hålla mej vid liv tills jag får se den här regeringen falla. Den här regeringen som lämnar ut oss till sina polare av skurkar i elbranschen, kommunikations- och vårdbranschen och alla andra branscher där våra pengar kan stjälas.

Vi ska ha politiker som skippar hela systemet med upphandling. Viktiga tjänster ska utföras i den offentliga sektorn av folk som vill göra ett bra jobb under tjänsteansvar. Jag tröttnar aldrig på Konsums gamla slogan: Ej tjäna på andra men tjäna varandra.

Demokrati ska vi ha. Inte kleptokrati. Och inte EU-krati! Bort med Reinfeldtpacket ur Rosenbad! Ut ur EU! Jag fyller snart 87. Men jag har god anledning att hänga med ett tag till – bara för att få se dessa självklara små önskningar uppfyllda.

lördag 28 januari 2012

Vad är egentligen heligt?


Ett av mina barnbarn klagar och påstår att jag upprepar mej i det mesta jag skriver. Det kanske ligger något i det. Man har levt ett långt liv som statistiskt sett går mot sitt slut. Man har hunnit samla på sej ett antal sanningar som man tycker bör bli allmän egendom. Man har hunnit bli glömsk, vilket är bra och betyder att man hunnit sortera bort en massa oväsentligheter ur sitt minne.

En av de viktigaste sanningar jag vill förmedla till de yngre är att all religion är vidskepelse. Förr trodde man – nu vill man veta. Vi lever i en värld i sändig förändring, från då till nu. Vi kan inte inrätta vårt liv efter vad människor trodde på bronsåldern. Enkla regler kan vara desamma nu som då: att livet är trevligare om man inte stjäl från varann eller slår ihjäl varann eller får lust till vår nästas fru eller åsna.

Men numera tror vi inte på andar och spöken. Och inte att världen är skapad av någon mystisk skepnad som bor i den himmel där vi i dag åker omkring med rymdfarkoster.  
Den som tror måste hindra sej själv från att tänka. Vi kan pröva med ett exempel:
För en tid sedan demonstrerade muslimer i Norrköping mot konstnären Lars Wilks. På ett av deras plakat stod: Vi älskar Muhammed. Min naturliga fråga är: Vadå för?
– Den frågan får man inte ställa! säger min muslimske vän förskräckt. Att man ska älska Muhammed är självklart. Muhammed är helig!

Att något är heligt skulle då betyda att det inte får diskuteras. För mej är yttrandefriheten helig. Och demokratin. Och jämlikheten. Och även trosfriheten. Det är heliga saker – och flera finns säkert för människor i ett öppet, demokratiskt samhälle. Saker som är heliga – och just därför alltid måste hållas aktuella och diskuteras!

fredag 27 januari 2012

I dag får sossarna ny ordförande


Blir det Stefan Löfven? Det tycks redan vara avgjort. Fast nog är det konstigt att man vet vem som ska bli vald innan de som ska välja honom har valt honom.
Stefan Löfven är troligen välbetald i Metall och har inte så mycket – om än något – att förlora på att byta jobb. Annat har det varit med andra som varit på tal.

Inför valet 2010 talades det om att Margot Wallström skulle sluta i Bryssel och komma tillbaka till Sverige. Det tyckte jag lovade gott. Men hon kom inte tillbaka. De tänker hon inte göra nu heller. Henne skulle jag gärna ha sett som partiordförande. Men hon hör till dem som sagt nej.
En av dem som försökt förstå hennes motiv är skribenten Olle Ljungbeck i Gävle. Han skrev redan 2010 att Margot Wallström har tvåhundrafemtitusen i månadslön plus femtitusen i fickpengar varje månad. Plus fria resor och en skatt på bara femton procent. Hon skulle förlora en hel del på att byta jobb.

Kan det vara så att alla som sagt nej har det ganska bra som de har det och inte vill dra på sej en massa arbete dessutom?
Ska vi gissa att den som nu ska representera oss inte är en som lever som vi och delar våra livsvillkor? För det vore ju något alldeles nytt.
Att en arbetare skulle bli ordförande för ett arbetarparti är något man knappast kan tänka sej. Men Löfven har åtminstone arbetarbakgrund.

När du läser detta har vi kanske fått bekräftat att det är honom sossetopparna valt. För det var ju i dag det skulle ske, eller hur?

torsdag 26 januari 2012

Vad har vi för tabun?

I förrgår tyckte jag att vi borde diskutera invandringen och inte bara lämna över den frågan åt Sverigedemokraterna. Jag nämnde en bok av Tina Thunander för att visa vilka värderingar vi bör vara vaksamma mot när folk från andra kulturer kommer hit. För det blev jag klandrad av en vänsterpartist vars värderingar jag i övrigt delar.
Jag hade tydligen brutit mot ett tabu. Såna har vi många i Sverige. Om jag nu ska fortsätta att rekommendera kontroversiella författare så kan jag inte undgå att nämna Karl-Olov Arnstberg. En av hans intressanta böcker heter just "Svenska tabun" (Carlssons förlag 2007).
Han talar till exempel om sexuella tabun. Sexhjälp för handikappade är kommunalt finansierad i Holland men går knappt att tala om i Sverige, säger han. Sex är tabu på jobbet men inte på firmafesten. Sex med djur är tabuerat område. Ändå har vart tjugonde djur som skadats och kommer till veterinär fått skadorna genom sexuellt utnyttjande, påstår han.
Arnstbergs bok är på många sätt kontroversiell. Han menar till exempel att islam inte har ett dugg av värde att tillföra det svenska samhället. Varför ska föräldrar ha rätt att förbjuda sina barn att få undervisning i samlevnadskunskap?
Det är i Sverige tabu att diskutera sambandet mellan kriminalitet och kulturell tillhörighet. Det är det inte i t ex Norge, där vanligt folk inte är utestängda från debatten som här.
I sin nästa bok, "Olydig men snäll" (Carlsson 2009), fortsätter Arnstberg att diskutera samhällsplanering, förortsliv och invandring lika respektlöst och med samma frejdiga klarspråk.
Särskilt invandringen är svår att debattera, skriver han. Vi har en lagstiftning som ska hindra att folkgrupper beskrivs negativt. Det finns en tyst journalistisk överenskommelse att inte lyfta fram sånt som ställer invandrare i ofördelaktig dager.
Som forskare kan han inte hålla sig till den godkända retoriken. Förtig inte brottsligheten! säger han propå en grupp zigenare som satt åldringsrån i system.
Han söker efter orsakerna och finner att ett mer förtryckt och illa hanterat folk än romerna är svårt att finna i världshistorien. Klart att det bland dem finns en hög kriminalitet!
Det finns bland invandrare kulturella och religiösa mönster som går på direkt kollisionskurs med svenska värderingar. Arnstberg nämner somalier som försöker hindra sina barn från att försvenskas.
Våra större städers betongförorter befolkas av invandrare. Stora grupper sjunker djupare ner i arbetslöshet, fattigdom och utanförskap. Ett nytt klassamhälle växer fram.
Arnstberg intresserar sig för begreppet empati och brist därpå. Han ger exempel. Två 14-åriga flickor misslyckas med att råna en gammal kvinna och den ena av dem säger: Jag borde ha stuckit kniven i kärringen, hon gjorde ju inte alls som vi sa!
En 19-årig iranier som stuckit ner ett tiotal personer säger att han med kniven kräver respekt för sig och sin heder. Han kommer tydligen från en kultur som är annorlunda än vår. Arnstberg säger: Vi måste på allvar prioritera utlärandet av svensk kultur till de nya svenskarna.
Här tycks han själv tappa klassperspektivet. Vad är svensk kultur? Vårt samhälle accepterar arbetslöshet. Dvs överklassen accepterar arbetslöshet och det är överklassen som sätter agendan. Medan den svenska underklassen, som inte alls accepterar arbetslöshet, numera saknar representation i både politik och media.
Arnstberg vet det när han säger att vad politiker och fackföreningsledare ägnar sig åt i dag är att tävla med direktörerna om att vara välbetalda.
Det finns saker som Arnstberg borde vara lite mer nyfiken på. Han säger att forskare, politiker och journalister haft det gemensamma uppdraget att fostra svenska folket att acceptera invandringen.
Varifrån kommer det uppdraget? Som orädd forskare borde han ta reda på det.
Vi ska inte bara acceptera invandringen. Vi ska diskutera dess för- och nackdelar. De flesta nya svenskar vill anpassa sig och lyckas också med det. De bör även ha intresse av att diskutera nackdelarna. Om utanförskap beror på arbetslöshet, fattigdom och elände är det något som vi tillsammans bör ta itu med. Klasskamp, kamrater!  


onsdag 25 januari 2012

Vem vågar visa civilkurage?


Att ha civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk. Själv kan jag inte minnas att jag satts på prov i det avseendet. Jag vet inte om jag har civilkurage. Men jag vet att min far hade det.
Han sattes på prov i december 1931. Det var året innan socialdemokratin kom till makten och kunde börja bygga sociala skyddsnät. Arbetslösheten var stor, den betydde fattigdom, svält och elände. Min pappa Gunnar hade fått jobb som förman på ett tryckeri, det kallades faktor och kändes som ett viktigt steg i karriären.
En av arbetarna på tryckeriet hade problem med spriten. En dag när han kom för sent till jobbet och var bakfull, gav ägaren order att han skulle avskedas. Faktor Wernström tvekade och sa att man inte borde avskeda någon ett par dagar före jul, det var bättre att vänta till efter helgen.
Ägaren stod på sej, fylleristen skulle avskedas samma dag. Pappa Gunnar vägrade. Då får ni gå båda två, sa ägaren. Och så var min far arbetslös.
Han hade visat civilkurage.
                  
Försäkringskassans personal är ett exempel på människor som saknar civilkurage.
På teve kunde vi för en tid sen möta en ung kvinna som var arbetslös men vägrades ersättning för att hon tränade fotboll på kvällarna och då "inte stod till arbetsmarknadens förfogande".
Här måste finnas en tjänsteman som inte tänker på vad han säger. Arbetsmarknaden är en abstraktion. I samhället rör vi oss bland människor. Arbetsmarknad betyder människor som anställer folk, till exempel kapitalister. Vad tjänstemannen i själva verket säger är att den arbetslösa ska stå till kapitalisternas förfogade.
Försäkringskassan tjänar landets företagare. Den sysslar alltså med politik. I politiken kan man ändra på saker och ting. Man kan ha visioner och tänka tvärtom.
Till exempel att kapitalisterna skulle stå till de arbetslösas förfogande. Företagare ska ge folk arbete. Om de gör det kan de få tjäna pengar.

Den svenska arbetarklassen har skapat ett tämligen gott samhälle. I det samhälle vi vill ha måste vi tänka fritt och självständigt. Visa civilkurage och vägra försämra för dem som redan har det svårt.
I vårt samhälle mår de flesta ganska bra. Ändå har vi fler sjukdagar och fler sjukskrivna än i andra länder, har vi fått höra.
Javisst, och så ska det vara! I ett gott samhälle ska man ha rätt att vara ledig om man känner sig lite krasslig eller om ungarna kinkar och behöver ha mamma hemma.

I ett gott samhälle ska tjänstemän stå på folkets sida och vägra trakassera oss efter regler som folkfientliga ställer upp.




tisdag 24 januari 2012

Varför inte diskutera invandringen?


I går nämnde jag hur Kjell Albin Abrahamson snoppat av en kille som ville diskutera invandringen i radions Ring P1. Jag anser att den diskussionen inte bör förbehållas Sverigedemokraterna utan bör få plats i våra studieförbund, främst ABF. Man kan lägga en bra bok till grund för en sån diskussion. För dagen kan jag rekommendera Tina Thunanders "Resa i Sharialand" (Leopard förlag) Om den har jag skrivit så här:

– Tänk dig att du och jag är i öknen och det råkar vara så att du inte har täckt dina ben. Då blir jag – jag måste tyvärr säga som det är – men då blir jag kåt. Det kan jag inte hjälpa, för det är så mannen är skapad. Därför ska du vara täckt. Det är för din egen säkerhet.
Tina Thunander citerar Mr Khaled, en tjänsteman i Saudiarabien, dit hon rest för att studera islam.
Till det som väckt hennes intresse hör ett märkligt förhållande mellan könen. Och flickor som i Sverige fallit från balkonger. Här fanns en invandrad mamma med en son och flera döttrar. Sonen var sällan i skolan, hade genomgående underkänt och satt mest framför datorn och rökte. Som enda man i familjen blev han sin mammas och sina systrars förmyndare. En av hans systrar hade tittat upp när en pojke passerade hennes skolbänk och gett honom ett leende. Systern föll strax därefter ut från en balkong och dog.
Tina reste till Saudiarabien för att göra reportage. Hon fann ett land dominerat av religion och sexualfixering.
Saudiarabien är Sveriges främsta handelspartner i Mellanöstern. Ett ökenland som för 30 år sedan befolkades av beduiner men som nu hör till världens rikaste länder med världens största oljereserv.
Landet styrs av en kung som ett familjeföretag. Demokrati är otänkbar. Folket kan inte styra, det kan bara Gud. I väst har vi lagar som är gjorda av människor, i Saudiarabien kommer lagarna från Gud och ska vara förenliga med koranen. Kvinnor har en underordad ställning.
Kvinnor ska inte idrotta för de kan förlora sin oskuld vid fysisk träning. Kvinnor bör inte sjunga offentligt, det vore som att annonsera efter en älskare. Kvinnor och män får inte ha konferens i samma föreläsningssal. En kvinna bör inte köra bil för då kan manliga bilförare titta på henne och krocka.
Sharialagarna kräver stränga straff. Ingen stjäl från en obemannad butik, då kan man få högra handen avhuggen. En 16-årig pojke fick sex års fängelse för att han undrat hur man kan veta något om profeten. En 13-årig flicka dömdes till nittio piskrapp och två månaders fängelse för att ha haft mobiltelefon i skolan. Kvinnlig otrohet kan bestraffas med stening. De flesta dödsstraff förrättas offentligt.
Kvinnor måste ha kläder som döljer. I Mekka innebrändes femton flickor i en skolbrand. De försökte rädda sig men tvingades av polisen tillbaka in i den brinnande skolan för att de inte var korrekt klädda.
För Tina Thunander är inte tyget det stora problemet utan kvinnans position som andra klassens människor. Och männens sexualfixering – som om de vore djur, säger hon.
Myndighetspersoner säger sig ha till uppgift att sprida islam över världen. De flesta moderna europeiska moskéer har bekostats med pengar från Saudiarabien.
Den här boken väcker tankar. Hur reagerar en muslim, som i likhet med den kåte Mr Khaled inte tål att se ett par kvinnoben, om han kommer till Sverige och får se våra sommaravklädda flickor och kvinnor i parker, på gator och badstränder?
Hur många våldtäkter begås av män som fått sin kvinnosyn förstörd av medeltida religiösa föreställningar? Det får vi inte veta eftersom våra journalister alltid döljer brottslingar bakom åldersuppgifter – en 17-åring, en 32-åring, en 54-åring…
Hur Tina Thunander vågat och lyckats genomföra det här reportaget är en gåta. Det är en prestation som borde ge henne Guldspaden för grävande journalistik. Här har hon gett oss material för diskussioner om invandring, minaretbyggen, religion och välfärd som särskilt vänstern i Sverige länge varit i behov av.
Låt inte Sverigedemokraterna få monopol på diskussionen om invandringen! Låt oss ta upp den inom vänstern – infödda och invandrare tillsammans!
                              

 
 
 

måndag 23 januari 2012

Yttrandefrihet – för vem eller vilka?


Lagom till 2006 års bokmässa i Göteborg gav Aftonbladet ut en bok där arton skribenter gav sin syn på yttrandefriheten i Sverige och världen: "TYST: Det som inte får sägas, det vi inte får veta" (Arena, 2006). Det är en liten viktig bok som inte får glömmas bort.
Sen den nya kommunallagen trädde i kraft 1992 har kommunernas verksamhet bolagiserats så att samma feodala förhållanden kommit att råda där som i det privata näringslivet: Tig, annars får du sparken!
En effektiv inskränkning av yttrandefriheten är lagen som förbjuder innehav av barnpornografi. Nu kan polisen gå in hos författare, journalister eller i vilket hem som helst under förevändning att leta efter förbjudet material.
Till dem som på senare tid fått sin yttrandefrihet begränsad hör Sverigedemokraterna som bland annat stängts ute från skolor. De som ska lära ut demokrati – lärarna – tycks höra till de ängsligaste yrkesgrupperna. Bara den som själv lider brist på argument kan frukta andras rätt att tala fritt, säger Åsa Linderborg i sitt bidrag till boken TYST.
Vem ska bestämma vad som menas med demokrati? Enligt den förhärskande liberala världsbilden är marknadsekonomi demokratins själva förutsättning. Kan den som ifrågasätter kapitalismen betraktas som odemokratisk och tystas?
Anna Ramberg i Sveriges advokatsamfund menar i sitt bidrag att yttrandefriheten också ska skydda de åsikter som är mindre begåvade, de som är dumma eller smaklösa eller för dagen inkorrekta.
Journalister borde vara de främsta att värna om yttrandefriheten. John Pilger skriver att krigets första offer är journalistiken. Ronald Reagan skulle aldrig ha kunnat ingripa mot demokratin i Nicaragua utan hjälp av ledande journalister. Bush hade aldrig kunnat kriga i Irak utan pressens stöd. Det är dags att upprätta journalistyrkets heder, anser Pilger. Vem rapporterar t ex från Venezuela, det enda oljeproducerande land i världen som använder sina oljeinkomster till att förbättra villkoren för fattiga människor?
Henning Mankell påpekar att afrikansk slavhandel pågår än i dag fast vi sällan hör talas om det. Svarta kvinnor säljs till bordeller billigare än svarta slavar såldes för 150 år sedan.
Helle Klein skriver om nätvärlden, där de sk israelvännerna hör till de mest brutala debattörerna. Ordet antisemit används så att det förlorat sitt värde. På nätet håller det fria ordet på att begravas i dynga, säger hon.
Den egyptiska författarinnan Nawal El Saadawi  berättar om sin könsstympning och om sin kamp mot patriarkat och religion. Nu kan hon förmå sig att berätta även om hon hamnar i fängelse för det.
Den ryska journalisten Anna Politkovskaja var ännu i livet när boken TYST trycktes. Sedan man läst hennes tio sidor långa bidrag kan man ana varför hon blev mördad,
Den turkiske nobelpristagaren Orhan Pamuk skriver att respekt för religiösa eller etniska minoriteter aldrig kan ursäkta inskränkningar av yttrandefriheten.
I den muslimska världen låtsas man att protesterna mot Jyllands-Postens karikatyrer av Muhammed var en spontan folklig vrede. Författaren Tariq Ali avslöjar att det krävdes fem månaders lobbyarbete av kringresande imamer från Danmark för att åstadkomma denna vrede. Filosofen Slavoj Zizek påpekar att 99,9 procent av de muslimer som kände sig kränkta och demonstrerade aldrig hade sett karikatyrerna.
Boken TYST ställer viktiga frågor. Hur långt bör toleransen mot intoleransen sträcka sig? Ska man få frihet bara under förutsättning att man inte använder den?
De flesta av bokens skribenter förordar fullständig yttrandefrihet. Som AB:s reporter Peter Kadhammar formulerar det: Antingen är det fritt eller också inte!
Den här lilla boken har nu varit tillgänglig i fem år. Den innehåller så många kontroversiella åsikter att den borde ha väckt en våldsam debatt. Men såvitt jag sett har den bemötts med total TYSTnad.

En av våra finaste radioröster, Kjell Albin Abrahamson, var för en tid sedan värd i radioprogrammet Ring P1. Dit ringde en snubbe som ville diskutera invandringen. Det fick han inte. Abrahamson tystade honom bryskt och sa: Jag tackar dej inte ens för att du ringde.
Den värsta avsågning jag hört i det programmet. Av en journalist som uppenbarligen inte tycker att yttrandefrihet är till för alla.


söndag 22 januari 2012

Om överklass och underklass


Kära vänner och kamrater!

Sen vi lurades in i EU har det skett en avdemokratisering av Sverige. Svenska lagar och även vår grundlag hotas ständigt av EU-lagar. Våra tullgränser kränks. Alkohol strömmar in och hotar vår ungdom. Allt mer av vår gemensamma egendom privatiseras.
Problemet EU handlar om konkurrens eller samarbete. EU förordar att allt ska konkurrensutsättas. Vår välfärdstradition är byggd på samarbete.
En politiker med råg i ryggen skulle naturligtvis sätta sej över alla EU-direktiv och säga:
– Jaja, det där är nog bra, men här i landet har vi demokrati, så här bestämmer våra folkvalda…
Men det har de inte kurage till.

En annan sak som vi alla märkt är att SPARA har blivit ett allmänt begrepp. I den trakt där jag bor har man lagt ner skolor för att man tvingats betala hutlösa hyror för skolbyggnaderna. Betala till vem då? Vem ska tjäna på att barn går i skolan?
Kommuner måste ideligen spara. Var kommer sparbetingen ifrån?
Att spara från vanligt folk betyder ju bara att det blir mer över åt de redan rika! Våra politiker går alltså de rikas ärenden.

De rika har länge varit fullständigt skamlösa. Låt mej påminna om SAF-chefen Ulf Laurins yttrande på SAF-kongressen 1990:
– Inom tio år ska hela den offentliga sektorn vara privatiserad. Här ligger 300 miljarder och väntar på oss.
Han sa också: – Barn och gamla behöver alltid vård. Det är en dösäker placering.
Så cynisk kan vår fiende vara.

Kommunen där jag bor har en upphandlingsgrupp. Den begär in anbud på sånt som äldreboende och ska ta det lägsta anbudet. Det liknar 1800-talets auktioner på föräldralösa barn och utfattiga gamlingar. Den som begärde lägst ersättning fick ta hand om dom.
Vi är tillbaka i 1800-talet.
Så kan skojarföretag som Carema öka vinsten genom att avskeda personal och låta de kvarvarande slita ut sej – eller också genom att minska kvaliteten på mat och skötsel.

Snart fyller Inga och jag 87 år. Snart är vi rimligen i behov av vård. Antingen ska samhället ta hand om oss eller också ska några okända kapitalplacerare tjäna pengar på oss.
Vi blir en dösäker placering.

Avståndet har ökat till våra politiker. Eller som Maria-Pia Boëthius sagt: Vi ha fått politiker som inte längre tycker om oss.
Johan Ehrenberg har sagt att en person med statsministerns inkomster aldrig kan sätta sej in i vanligt folks liv och vardagsbekymmer. Då gällde det Göran Persson. Nu kan det likaväl gälla Fredrik Reinfeldt. Och tyvärr alla i den nya överklassen toppolitiker.
Där har vi en bra avgränsning mellan överklass och underklass. Vi – det är vanligt folk med rimliga inkomster och vanliga vardagsbekymmer. Dom andra – det är dom som tappat kontakten med oss och håller på att fördärvas mänskligt och moraliskt. Dit hör numera tyvärr också de som ska representera oss, en ny överklass av politiker.

lördag 21 januari 2012

Bak framåt mot nygamla mål!


Jag var socialdemokrat så länge sossarna själva var det. Det har jag sagt förut (och snott citatet från komikern Ronny Eriksson). Jag var sosse fram mot slutet av 1960-talet. Sen har jag varit partilös. Nu ser jag plötsligt en möjlighet att bli sosse igen. Om Håkan Juholt efterträds av någon som vågar chansa på att börja om.
För nu har partiet ingenting att förlora!

Sluta söka väljare i medelklassen! Stryk minnet av Ingvar Carlsson och alla dom som sålde sej till näringslivet, la ner s-tidningar och hjälpte överklassen att förstöra arbetarrörelsen. Gå tillbaka till Ernst Wigforss och börja bygget på nytt!

Det verkar som om arbetarrörelsen börjar återupptäcka Wigforss. I går (20 jan) hade LO-tidningen ett helt uppslag om honom. Där kunde man läsa: "Stor förvirring råder om vad rörelsen egentligen vill och hur den förhåller sig till sitt ideologiska arv. I detta läge kan det vara på plats att påminna om Ernst Wigforss." Ja, sannerligen! Det var Wigforss som formulerade grundvalarna för den demokratiska socialismen. Det är hans idéer som Håkan Juholts efterträdare måste ta upp.
Men först bör man kanske rensa i det skräp som sossetopparna senare lämnat efter sig.   

Börja med att avskaffa den krossade tomat, som under förfallsperioden kallats partimärke, och återgå till den vackra sosserosen!
Tomaten beställdes hos den spanske designern Javier Mariscal för att beteckna den förnyelse som drev partiet högerut. För mej symboliserar den tron att väljaren är egoistisk och vill tjäna några kronor på lägre skatt.
Vår vackra ros bör symbolisera vissheten att de allra flesta av oss är solidariska och gärna betalar några kronor mer i skatt om de går till ökad välfärd.

Socialdemokratiska värderingar är, som Wigforss en gång sa, enkla och lättbegripliga: Full sysselsättning! Rättvis fördelning! Demokrati i arbetslivet!
Låt mej säga det igen, det kan aldrig upprepas för ofta:
Full sysselsättning betyder att samhället erbjuder jobb när privata företag inte gör det. Den offentliga sektorn ska växa. Där ska ingen slita ut sej och gå in i väggen, där ska det vara arbetsglädje, hygglig lön och tillräckligt med folk.
Rättvis fördelning betyder att ingen ska plågas av ekonomiska bekymmer. Palme sa: Politik är att vilja. Vi säger: Politik är att fördela! Ta pengarna där dom finns! Fördela!
Demokrati i arbetslivet betyder arbetarinflytande i produktionen. Det betyder klasskamp. Mänskligheten kan delas i två klasser: de som vill tjäna på andra och de som vill tjäna varandra.
Ingen ska kunna berika sej på att bara äga men inte arbeta. Till våra värsta snyltare hör fastighetsägarna. Wigforss menade att tomtmark och fastigheter i tätorter skulle ägas av kommunen.
Ej tjäna på andra men tjäna varandra!
De som vill starta företag må försöka. Om de lyckas i konkurrens med sina likar ska de betala skatt. Med högre procent ju mer de tjänar. Progressiv skatt! Det har vi haft förut, det ska vi ha i fortsättningen också.

Så måste vi kolla vad borgarna och högersossarna ställt till med och vrida det rätt igen. Det som avreglerats måste återregleras. Det som privatiserats ska återföras till det allmänna.
Det går inte, kommer högersossarna att säga. Vadå går inte? De borgerliga har gjort ingrepp i välfärden, hur snabbt som helst. Det parti som i min ungdom var mest avskytt bytte namn från höger till moderater och fick det plötsligt att låta som nånting i mitten. Sen började det kalla sej arbetarparti. Det gick snabbt – och inget motstånd mötte de.
Nu ska de möta motstånd.

Ska vi gå baklänges? säger högersossarna i min omgivning. Det går väl inte, vi måste väl framåt. Javisst! Jag har sagt det förut och upprepar det gärna: Framåt mot Wigforss och Per Albin! Det visste Tage Danielsson när han skrev:
Låt borgarna få vad dom tål!
Bak framåt mot nygamla mål!


fredag 20 januari 2012

2-åring skulle mördas


Personbeskrivning anses vara en särskild konst i litteraturen. I journalistiken har den blivit allt torftigare. Tidningsfolk tycks tro det räcker med att ange åldern för att vi ska kunna föreställa oss personen. Det kan börja redan i rubriken:
2-ÅRING SKULLE MÖRDAS
HADE KISSAT PÅ SKRIVBORD
Sen fortsätter det i samma stil: 32-åring upptäckte en blöt fläck på skrivbordet och att 2-åringen satt där. 32-åringen blev störtförbannad. Stoppade ner 2-åringen i den tomma tomtesäcken tillsammans med ett strykjärn som blivit överflödigt sedan 32-åringen gett familjens 29-åring ett nytt strykjärn i julklapp.
Vi förstår nu att 32-åringen är en man och 29-åringen en kvinna, för man ger ju inte ett strykjärn i julklapp åt en karl. Kanske är de gifta.
32-åringen tänker nu dränka 2-åringen i Bråviken. Då kommer familjens 10-åring hem från fotbollsträningen. Det kan vara en pojke eller en flicka, för även flickor spelar numera fotboll. 10-åringen upptäcker att det sprattlar i säcken och befriar genast 2-åringen, som tacksamt börjar spinna och stryka sig mot 10-åringen.
Vi förstår nu att 2-åringen är en katt. Vi kan också anta att 10-åringen är en flicka för ömheten mot katten stämmer med vår bild av flickor.
Den ilskna 32-åringen, som kanske är 10-åringens pappa, anser fortfarande att 2-åringen bör dränkas eftersom den pissat på skrivbordet. Han försöker slita 2-åringen från 10-åringen som högljutt försvarar den.
Larmet väcker familjens 70-åring som tagit sig en tupplur i rummet intill. 70-åringen kommer utrusande och frågar vad som står på. När hon fått det klart för sig… (Hon. Vi ser nu framför oss en gammal kärring, kanske 10-åringens farmor eller mormor, det säger hennes ålder ingenting om.) När hon fått klart för sig vad som står på berättar 70-åringen att hon tidigare på dagen vattnat blommorna i fönstret och därvid råkat spilla vatten på skrivbordet. 2-åringen är alltså oskyldig, åtminstone den här gången.
32-åringen blir nu på bättre humör och inriktar sig på att försöka rädda det papper som blötts ner på skrivbordet. Det är familjens uppehållstillstånd som just kommit från Migrationsverket.
Vi förstår nu att det rör sig om en invandrarfamilj. Kanske har vi en färdig bild av invandrare i huvudet. Knappast en bild av finnar eller danskar, mera troligt en bild av kurder eller irakier. Nu vet journalisten som skriver den här historien att det rör sig om somalier och att alla utom 2-åringen är mörkbruna i hyn.
Vad är det då för färg på katten? Vi kan anta att den är svart. Om jag skrivit ”en svart 2-åring” i början skulle läsaren redan då ha gissat att hela familjen var svart och antagligen från Somalia.
Det märkliga med det mänskliga språket är att det framkallar bilder i våra huvuden. Det går att ge tillräckligt med material för att framkalla riktiga bilder av verkligheten. Men det går inte med enbart åldersangivelser. Dom borde vi sluta med.


torsdag 19 januari 2012

Om religion och vidskepelse – 3


Hej på nytt, alla kloka fritänkare!

Det här är den tredje och sista – men kanske viktigaste – boken jag vill rekommendera för vår lilla kortkurs i fritänkeri. Det gäller Göran Hägg "Gud i Sverige" (Norstedts). Så här skrev jag om den i min recension i Folkbladet:

Göran Hägg är grundlig vad han än företar sig. Här finns allt om religion i Sverige från Oden och Tor i asatrons forntid till Helge Fossmo och Åsa Waldau i vår tids Knutsby.
Han säger sig i förordet vara förvånad över det starka erotiska inslaget i religiösa rörelser. Redan den nordiska hedendomen är en erotiskt laddad fruktbarhetskult. I Gamla Testamentet vimlar det av månggifte och bihustrur. Katolska påvar som Alexander Borgia har varit skamlösa sexmissbrukare.
Den svenska guden har hos Linné ett extremt intresse för sex. Bland fria samfund förbjöd laestadianismen inte bara lyx som tavlor och gardiner utan även cyklar som kallades hortrillor för att man kunde trampa iväg till grannbyn och inleda sexuella kontakter.   
Våra religiösa förgrundsfigurer är ofta sexfixerade. Sven Lidman antecknade efter sin skilsmässa att det gått 250 dagar "utan famntag" och 100 dagar sen han onanerat. Han framställde sig som hemfallen åt ständigt masturberande, ofta med "märkliga metoder", vad det nu kan ha varit.
Boken rymmer mycket kristen historia. Av den heliga Birgitta finns 25 benbitar i ett skrin i Vadstena. En DNA-undersökning har visat att sex kvinnor och nio män bidragit till benhögen.
Hur Sverige kristnades är oklart. Kristendomen menade sig vara ensam om sanningen, det var något nytt. Länge var vi katoliker. Lutherdomen godtogs i de nordiska länderna av giriga furstar som kunde lägga beslag på katolska kyrkans rikedomar.
När det gäller grymhet har vi varit häftiga. För lönskaläge, alltså samlag mellan ogifta, straffades kvinnan ännu på 1700-talet med spöslitning precis som i dagens muslimska teokratier. Mannen straffades med gatlopp. De kungliga och högadeln var undantagna, de kunde ostraffat hålla älskarinnor och frambringa oäkta barn.
En avrättning skulle vara underhållande. År 1606 avrättades en Peter Eriksson för papism och spioneri under utstuderat sadistiska former. Man styckade honom levande så att det utskurna hjärtat kunde stoppas i hans mun medan han fortfarande var vid medvetande.
Göran Häggs historieskrivning når småningom fram till Maranata och Livets ord med upphetsande spontanpredikan, tungomålstalande, andeutdrivning, helbrägdagörelse, religiös extas och Carola Häggkvist. Och till det småföretagartäta Knutby, där Helge Fossmo ansåg att Jesus varit en rik man och framgångsrik småföretagare i snickeri.    
I Sverige har religionen gett upphov till dikter och sånger som inte ens vi ateister skulle vilja vara utan. Alla har vi tagit till oss Pärleporten, Det är en ros utsprungen, Var hälsad sköna morgonstund och Den blomstertid nu kommer. Alla kan vi några av Lina Sandells 230 sånger, åtminstone Tryggare kan ingen vara och Blott en dag. Den karolinska psalmboken blev världens mest lästa diktsamling näst Psaltaren. O store Gud av Carl Gustav Boberg hör till de svenska låtar som blivit mest översatta och kända utomlands.
Vi påminns om Hasse Alfredssons monolog "Ringaren", en av de mest infernaliska satirer som gjorts på vårt språk. Den hör till vår tids avkristning, som vi också får siffror på i denna grundliga, 550 sidor tjocka framställning..
Göran Hägg tror att "religioner med gudar och löften" kommer att blomstra upp i Sverige även i framtiden. Det tror inte jag. Sverige lider just nu av en förvirrande borgerlig hegemoni, men vår folkbildning är hög och vi ligger i framkanten av en utveckling som mänskligheten knappast kan undgå att slå in på.
Hägg visar det själv genom att citera Strindberg: Vad är religion? Ett på lägre utvecklingsstadier uppkommet behov, som av överklassen begagnats för att hålla underklassen under sig.
När vi förhoppningsvis inom kort besegrat vår överklass blir Göran Häggs bok den bästa historieskrivning man kan önska sig över en epok som för alltid är avslutad.  
                                           

onsdag 18 januari 2012

Om religion och vidskepelse – 2


          Hej igen, alla kloka fritänkare!

Här kommer nu nästa bok jag vill rekommendera för våra studier mot tro och vidskepelse. För gärna rekommendationen vidare till folk i er omgivning som fortfarande tror på något övernaturligt! Dom bör läsa: Birgitta Forsman "Gudlös etik" (Fri Tanke förlag).

I denna dystra tid när religioner tränger sig på både i vardagen och i politiska sammanhang är det viktigt att stå emot deras maktanspråk. Alla människor måste få tänka fritt och diskutera öppet.
Det är kontentan i denna bok. Birgitta Forsman är uppvuxen i en religiös miljö och har frigjort sig genom mycket grundligare studier än vad vi vanliga ateister behövt besvära oss med. Därför har hon mycken kunskap och intressanta frågeställningar att redovisa.
Den gyllene regeln, Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem (Matt. 7:12), är inget speciellt för kristendomen, den finns i flera kulturer och religioner. Halva Bibeln är fylld med hämndlystnad och grymma avrättningar. Om Bibelns syn på homosexualitet och tidelag kan man läsa i tredje Mosebok 18:22.
Kyrkan har betraktat djur som föremål utan själ. Om djuret skriker när man skär i det, är det bara som när ett hjul gnisslar.
Teologer räknar med övernaturliga fenomen. Att vara troende anses fint. Men man kanske ska akta sig för att flyga med en pilot som tror på ett paradis efter döden. Enligt islam är det förbjudet att begå självmord – om man inte väljer att bli självmordsbombare för att bli martyr och komma till paradiset.
De senaste decenniernas medicinska framsteg har skett trots de kristnas motstånd, säger Birgitta Forsman. I dag är islam ett större hinder för vetenskaplig och filosofisk utveckling än vad kristendomen varit. Lärare måste säga till elever att jordbävningar beror på att Allah visar sin vrede. Den kristna högern i USA visar samma vetenskapsförakt när de hävdar att Gud skapade världen för sextusen år sedan.
I Sverige har de flesta befriat sig från tro och vidskepelse. Men för bara något hundratal år sedan ansågs kroppen så oren att det var skamligt att klä av sig naken och rengöra den. Sexundervisning och preventivmedel var länge förbjudna. Hinke Bergegren fick kämpa hårt med sin slogan: Bättre kärlek utan barn än barn utan kärlek.
Vi behöver ingen Gud. Vi ska väl inte handla moraliskt bara av rädsla för straff?
Birgitta Forsman granskar religionernas syn på kvinnan. Hon konstaterar till exempel att nästan alla "ensamkommande flyktingbarn" är pojkar eller halvvuxna män, trots att flickor har det värre i de länder dessa kommer från.
Om judar gör hon en intressant iakttagelse. De kristna har nedvärderat dem för att de avrättade Jesus. Judar är dumma. Ändå är 32 procent av alla Nobelpristagare judar fast de bara utgör 0,2 procent av jordens befolkning.
På senare år har de kristna i Sverige börjat samarbeta med muslimer. Det finns planer på att bygga ett gemensamt "Guds hus" i Fisksätra. Och det meddelas att Sofia församling i Stockholm har anställt en imam. En ekumenik som förefaller Birgitta Forsman märklig. Om man bara tror på något är det inte så viktigt vad man tror? Är det huvudsaken att man tror på några övernaturliga figurer, likgiltigt vilka?
Utan tvivel är man inte klok, sa Tage Danielsson. Om du har minsta tvivel på ditt sunda förstånd bör du läsa den här boken. Den är också intressant för oss som aldrig haft nån tro att tvivla på.
                                            



tisdag 17 januari 2012

Om religion och vidskepelse – 1

Hej, alla kloka fritänkare!

Religion är vidskepelse och bör som sådan bekämpas med upplysning. Därför vill jag rekommendera några av de bästa böcker jag recenserat på det området. Låt oss för dagen börja med Gro Steinsland "Fornnordisk religion" Översättning Malin Ericson (Natur & Kultur).

Vad är religion? Här får man den enklaste förklaring jag hittills sett: ”Religion är människors förhållande till hypotetiska gudar och makter.” Att något är hypotetiskt betyder att det inte existerar utan blott antas existera.
Steinsland skiljer på folkreligioner och universalreligioner. Folkreligioner missionerar inte. De är toleranta och godkänner att andra grupper har andra gudar. Universalreligioner tvingas på folk uppifrån och tjänar till att säkra de mäktigas makt. De har sin förankring i en profet- eller frälsargestalt och hävdar att målet för människans livsvandring ligger bortom döden.
I den fornnordiska mytologin fanns ingen modersgudinna med barn i famnen. Här dominerade kärleksgudinnan Freja. Med kristendomen kom idéer om orenhet kopplad till kropp och sexualliv. De kristna var därför särskilt kritiska mot Freja – hennes erotiska utstrålning förargade dem, säger Steinsland.
För den som genomlidit folkskolans kristendomsundervisning är det överraskande att möta en religion som bottnar i lust och glädje. Jag försöker tänka mig min lilla skolfröken berätta om våra förfäders völsekult. Husfrun har tagit vara på slakthästens lem. Till kvällsmåltiden tar hon fram denna Völse och skickar den runt bordet så att alla får läsa eller sjunga en erotisk vers till den.
Fröken kunde också ha berättat om jättekvinnan Skade som skulle lockas att skratta. Lokes ädlare delar bands till en get. När geten drog i repet sprang Loke skrikande efter. Då gapskrattade Skade.
En folkreligion har mer att göra med skick och sed än med tro. Även vi som inte längre tror på gud håller fast vid våra seder. Vi har skinkan kvar på julbordet. En hederlig undervisning skulle tala om för oss att grisen var en fruktbarhetssymbol och att julskinkan har en flertusenårig tradition.
Riktigt kristnade blev vi nog aldrig. Kristendomen infördes i Norden med hot och våld. Hästköttet försvann från våra bord därför att hästen var vårt främsta offerdjur. Men för veckodagarna behöll vi förkristna namn: Sol, Måne, Tyr, Oden, Tor, Frej och så lögardagen, tvättdagen.
Den här boken är trots sina 560 sidor och sin grundlighet förvånande lättläst. Den har en strikt vetenskaplig hållning och saknar den respekt för religiös fundamentalism som annars är så vanlig både i mindre väl utvecklade länder och hos oss.

Jag återkommer med andra bra böcker i ämnet.

                                                                                                                                                                          



måndag 16 januari 2012

Om konsten att leka med rytm och rim


Här har jag flera gånger klagat på "poeter" som styckar upp ett prosastycke i olika korta rader och kallar det lyrik. Jag är uppfödd med Fröding och Dan Andersson och son till en versmakare som aldrig fuskade med rytm och rim. Själv är jag ingen poet men brukar åtminstone kunna skriva en limerick. Det är ju en fin liten versform som alltid måste ha rytm och rim.
Flera gånger har jag uppmanat mina läsare att skriva en limerick, men det tycks inte vara så många som vågar försöka sej på det. Och ännu färre som tagit fasta på regeln: en femradig skämtvers med tre betonade stavelser samt rim på första, andra och femte raden, och två betonade stavelser och rim på tredje och fjärde raden. Så här: 

En snygg feminist ifrån Nizza
vill va jämlik men får ändå vissa
problem varje gång
hon drar ner sin kalsong
och förker att stå upp och kissa.

Vi kan ta ett exempel ur allt jag samlat på mej. Det är författaren och journalisten Victor Estby som på sin hemsida bjöd på den här:  

Två gamlingar uti Herrljunga
har nästan helt slutat att sjunga.
Det är andra tider
och svagare cider
än när de två gamla var unga.

En skribent som har min stora beundran när han skriver prosa är Göran Greider. Men han kallar sej också lyriker och hör då till dom som delar upp ett prosastycke i olika korta rader och kallar det lyrik. Till Viktorias bröllop försökte han skriva en limerick, så här blev det:

En vältränad kille från Gävletrakten
hade framgång i prinsessejakten
Han fick bära Victorias ring
men snart mindes han ingenting:
Var på gymmet har jag lagt den?

Fyra betonade stavelser på första i stället för tre. Och tre betonade stavelser på tredje och fjärde raderna i stället för två – nej det går inte!

Att rimma är inte lätt. Det finns ord som ser ut att rimma men inte gör det. Rimmar hallå på byrå? Visuella rim ska det visst kallas. En som vet att man ska akta sej för sådana är rimkonstens mästare Ove Klinthäll. Han berättar att han en gång skrivit i tidningen Vi om visuella rim och ger några exempel:
Den fula apan såg en japan.
Vi hörde braket från en raket.
 Han slutade artikeln i Vi med en vers som gick så här:

Träben, blå viddernas store pirat,
hade hamnat i land, gått på krog och svirat.
Natten igenom hade han vakat
och givetvis druckit sej alldeles plakat.
När solen rann upp hade Träben, guvet,
förfärligt humör och ont i huvet.
Han röt åt sin skeppskatt, en trogen kamrat
som tassade tyst: "Är det du som slamrat!"

Ja, kan man konsten, då kan man också skoja med den! Kan man den inte så kan man ändå försöka. Är man en kändis som Göran Greider får man sin usla limerick publicerad och citerad i en massa tidningar (googla "Greider limerick" så får du se!) Vi andra kan ju alltid bjussa på våra skrivförsök på Facebook eller på våra bloggar. Kom igen!

söndag 15 januari 2012

Lita inte på ekonomer!


Det berättas att en barnsköterska satt och tröstade ett ledset barn och sa:
– Inte ska du gråta lilla vän. Det här blåser vi på, så går det snart över. Se så, nu torkar vi tårarna. Och så snyter vi oss, fräs duktigt nu!
Detta såg en ekonom. Han tog fram sin miniräknare och började kolla möjligheterna till rationalisering. Sen gick han hem och skrev en artikel där han visade att det sköterskan sagt till 1 barn kunde sägas till 10 barn på samma tid. Om man drog ut det väsentliga av det: – Gråt inte! Fräs!
Alltså fyra stavelser i stället för fyrtio. Om man ställde gråtande barn på rad borde man kunna trösta tio barn på samma tid med tio gånger fyra stavelser: Gråt inte! Fräs! Gånger 10=40.
Artikeln fick mycket beröm i fackpressen och på handelshögskolan. Regeringen beordrade kommunerna att tillämpa metoden och friställa nio av tio dagispersonal. Det blev en rejäl besparing.
Men ute i landet märkte man snart att metoden var kass. Den vägrade fungera av den enkla anledningen att barnen vägrade gråta samtidigt. Det gick inte att ställa gråtande barn på rad.
Så är det också med oss vuxna. Vi bryter inte benen på akutens begräsade öppettid. Vi vägrar att knivskära varandra på dagtid. Vi tittar inte på kockan innan vi misshandlar våra hustrur eller får hjärtinfarkt eller krockar med någon idiot som aldrig borde ha fått körkort.
Därför byggde vi upp en heltäckande sjukvård som blev bäst i världen. Som en del av en välfärd som också var bäst i världen. Den som våra politiker nu håller på att riva ner.
Vi ser det varje dag. På var och varannan sida i tidningen står det om en nedskärning, försämring, nedläggning, indragning, besparing.
De är inte vårt fel, säger politikerna. Det är på order uppifrån. Sparbeting som de inte kan göra något åt.
Nähä. Nå… vi har förut i historien haft personer som åtagit sej att röva från folket för överhetens räkning. På medeltiden kallades de fogdar. De var kända för två saker – att plundra folket åt överheten och i förbifarten berika sej själva.
Dagens fogdar kallas på politiskt nyspråk "våra folkvalda" antingen de jobbar i kommunstyret eller i regeringen. Vem som valt regeringsmedlemmarna vet vi, det har Fredrik Reinfeldt gjort, men vem har valt honom? Det påstås att det är vi, folket, men det är väl inte möjligt?
Allt går ju åt fel håll. Det vi byggt upp håller på att raseras. Vi borde rösta oss ut ur EU. Då får vi läsa att folkomröstningar inte är bra. Vi röster ju inte som våra EU-fogdar vill.
Eländet fortsätter. Besparingar neråt och ökad rikedom uppåt. Utgiftstak – men inget tak på vinster, bonusar och fallskärmar.
Nu är vi trötta på okunniga ekonomer som har åsikter om den offentliga sektorn. Vi vill bryta ben och krocka bilar och få infarkt när som helst. Kalla det valfrihet. Vi vill att våra gamla ska vårdas i lugn och ro dygnet runt och våra barn snytas och tröstas alla tider på dygnet utan hets och brådska.
Folk behöver jobb. Anställ hur många som helst i den offentliga sektorn! Sverige har aldrig varit rikare än nu. Ta pengarna där dom finns!