onsdag 30 april 2014

Så känns att närma sej livets slut


Jag hittade en vistext med rubriken När man fyller hundra. Google känner inte till den och kan inte tala om vem som skrivit den. Så här går den:

En kan fundera och en kan undra
Hur ska det bli när man fyller hundra?
När vi närmar oss livets slut,
hur mår vi då och hur ser vi ut?

Har vi hälsa som moster Elsa?
Är vi smärta som moster Märta?
Bor vi på hemmet som faster Rut,
eller blir allt bara som förut?

Har vi ordning på våra tarmar?
Har vi ork kvar i våra armar?
Kan vi fälla en liten tår?
Kan vi glädjas åt att det blir vår?

Går det proppar i våra kroppar
så att båd hjärta och hjärna stoppar?
Kan vi skratta så där glatt och lätt?
Kan vi pinka och hålla tätt?

Och hur blir det med erotiken?
Har vi kvar någon vän i viken?
Kan vi nojsa och göra hyss?
Kan vi kramas och ge en kyss?

En kan fundera och en kan undra:
Hur ska det bli när en fyller hundra?
Men låt oss fröjdas åt den dag som är.
Att vi är samman nu! Att vi är här!


Det är en sångtext som går rakt till hjärtat på den som snart ska fylla hundra. Som har skippat erotiken och blivit ensam sen en vän i viken gått bort och flugit upp till himlen genom krematoriets skorsten.
En kan fundera och en kan undra: Vem har skrivit den text som så perfekt skildrar känslolivet hos oss som närmar oss livets slut?



tisdag 29 april 2014

Bort med kristna helgdagar, in med våra egna!


Om man inte tror på Gud kan man inte fira gudstjänst. Men om man tror på Fan (och det verkar troligare i vår tid) kan man kanske fira fantjänst? Det verkar den ogudaktige poeten Ove Klinthäll ha gjort. Kanske sjöng han på melodin Vi hade inga segel sin ogudaktiga text:

En vanlig fan med klövar, med delad svans och horn,
satt gränsle över kyrkans tak och höll i kyrkans torn,
och snart föll kyrkans kropp i kort och glad galopp,
och folk som såg det svimmade, en del behövde dropp.
                 Den glade lille fan både kacklade och gol
                 och tyckte det var himla skoj och lyste som en sol
                 och for med vilda skrän längs Östergötlands län,
                 men bönderna, vars åkrar blev förstörda, fick migrän.
När Fan kom fram till Vättern, vad tror ni hände då?
Ett hopp till Västra Götaland var ej att tänka på.
Blev kyrkan båt, måntro? Jo det gick an att ro!
Fan sparkade med klövarna så dom kom fram till Hjo.
                 När dom fick känna botten på Vätterns västra strand
                 sa Fan till kyrkan: "Nu kan du slå rot på vänster hand".
                 Och kyrkan, ska ni tro, är populär i Hjo;
                 där firas fantjänst varje veckodag, som har ett -o.

Ja jisses! Här har ni en psalm att sjunga varje gudfri helgdag som ni kan hitta på. Civila helgdagar är Nyårsdagen och Första maj. Vi kanske borde skaffa oss flera gudlösa helgdagar för att tränga undan de som bygger på religiös vidskepelse. Vad har vi för dagar i arbetarrörelsens historia att komma ihåg? 6 november när August Palm höll sitt första tal i Sverige? 13 juni när Tage Erlander föddes? 30 januari när Olof Palme föddes eller 28 februari när han mördades? Och det finns många flera. Så bort med kristna helgdagar och i med våra egna!    
    



måndag 28 april 2014

Inget djup men glädje, livsglädje!


Vad man uppfattar som stor poesi är naturligtvis individuellt. För min del kan jag välja en schlagertext när jag tycker den säger något väsentligt. Ta till exempel Anette Berggren-Hessels text till Den gamla dansbanan som framfördes första gången i radions Frukostklubben 1949. Här är några rader:

Långkjolarna svängde och blusliven trängde
och huvudschaletten den gled ner på nacken,
och pojkarna tjoa och stampa med klacken.
Ja, det var i ungdomens lyckliga dar.

Nu många år sedan dess har förrunnit,
nu är man gammal med silvergrått hår.
Den gamla dansbanan också försvunnit,
där växer ljungen och vildhallonsnår.
Men melodier jag tycker mej höra,
jag fylls av minnen från ungdomens dar.
Det viskar dur, det viskar moll i mitt öra
om lördagsdansen som då en gång var.

Ej mer hörs kring trakten den hurtiga takten
av gammeldagsdansen, musiken och sången
men minnet det lever från tid som är gången.
Ja, det var i ungdomens lyckliga dar.

Den sången gick rakt till hjärtat på mina föräldrar. De hade träffats 1920, när de båda var i tjugoårsåldern, på dansbanan i Västberga söder om Stockholm. Den dansbanan hade fyllt sin uppgift när den fört samman Gunnar och Maja till ett halvsekellångt äktenskap med mej och min bror Tor som resultat. Sen lades dansbanan ner och gav plats för ljung och vildhallonsnår.
Dansen var mina föräldrars stora intresse. De dansade ända upp i sjuttioårsåldern, och de flesta låtar Gunnar gjorde handlade om dans:

När veckan hunnit till lördagskväll
man längtar till en dans.
Gitarr och dragspel och stråkkapell
ger kvällen extra glans.
Men vi som hunnit gli gammalgrå
vi vill nog ta oss en sväng ändå.
Att säga nej till en gammalvals
det kan vi inte alls.    

Jag läser inte den "lyrik" som skrivs i dag och mest liknar prosatext uppdelad i olika långa rader. Men jag sjunger gärna gamla schlagers som kanske inte alltid är djup lyrik men som förmedlar det väsentliga i sång och musik – glädjen, livsglädjen! 

söndag 27 april 2014

Fortsätt gärna med diktuppläsning!


I går hade Östgötateatern teparty med diktuppläsning av teaterns skådespelare. Framgång hos publiken hade dikter av Marianne Wiik från Söderköping och Ove Klinthäll från Östra Husby på Vikbolandet. Här är de två dikter av Klinthäll som lästes upp:

Jag ger fan i öppna landskap, djupt i skogen vill jag bo,
där finns t ex rara djur såsom älg och räv och ko.
Här finns fullt med fina fåglar, ingen skränig skrikig mås,
och här är det nästan alltid lugnt, inget fasligt gräsligt blås.
Här bränner jag min brasa själv
och grillar korv i sommarns kväll,
och skulle korvarna ta slut kan jag grilla revbensspjäll.
Jag ger fan i öppna landskap, och jag ski-i-ter i Lundell.

Å och ä och ö ska bort.
Vad sker med språkets grace
när Hörby blir till Horby,
Mönsterås blir Monsteras.
Men värst är det för detta ord
som förr betecknat parlek
emellan man och kvinna
men som nu får heta karlek.

Teaterns skådisar hade bjudit in allmänheten att lämna in dikter för den här uppläsningen. Tydligen finns det många som anser sej vara poeter i Norrköping. Jag som har ett gammalmodigt förhållande till poesin menar att en dikt ska ha rim och rytm. Därför sätter jag värde på Ove Klinthäll och Marianne Wiik som behärskar sitt uttrycksmedel just på det sättet. Teatern får gärna fortsätta med uppläsningparties av det här slaget.  




lördag 26 april 2014

Inte kunder utan medborgare!


Mina föräldrar var inte kunder utan medborgare. Det betydde att de lade sig i vad som skedde i samhället. Man skulle inte handla i privatägda affärer. Man skulle handla i Konsum, för där var vi delägare och ingen kapitalist skulle göra sig förmögenhet på vårt behov av mat och tvål och tvättmedel. Man sparade alla kvitton. En gång om året satt man och räknade igenom kvittona för att kunna kräva återbäringen på den summa man handlat för.
Nu läser jag i Folkbladet 24 april att Coop skrotar återbäringen som gett medlemmarna upp till fem procent tillbaka.
KF, Konsumentföreningen, bildades i slutet på 1800-talet. De principer som KF satte upp för sin verksamhet speglade de problem som arbetarrörelsen såg med den konventionella dagligvaruhandeln. En av de viktigaste principerna var att man inte fick köpa på kredit. Kreditköpen försatte ofta de fattiga i ett slags livegenskap hos den lokala handlaren. Att vinsterna skulle gå tillbaka till kollektivet var också ett bärande mål.
Nu skippar Coop återbäringen, som "inte gett den merförsäljning som Coop hoppats på". Coop är alltså inte medlemmarna utan nån överhet som tagit makten och hoppas på mer försäljning till sina kunder.
Medborgarna har blivit kunder.
Där ser vi en av de uppgifter vi har framför oss: Att återerövra medborgarskapet! Vi ska inte vara kunder med frihet att välja ur ett utbud som någon annan ställer samman för att tjäna pengar. Vi ska vara medborgare med frihet att själva agera!



fredag 25 april 2014

Ett evenemang jag ser fram emot


Från min händelselösa tillvaro finns inte mycket att berätta. Jag intervjuades av TV4 men vet inte när de ska sända – eller om! Från poeten Ove Klinthäll har det kommit några rimmade rader apropå det jag skrev om att vi saknar en nationalsång. Han skriver på dialekt, men om jag försvenskar det till begriplighet kan det bli ungefär så här:

Du gamla du fria, så börjar en sång
som är nattsjonalsång här i riket,
men namnet på landet nämns inte en gång,
det tycker jag är mer än lovligt sniket.
Nog är det en rysligt förfärande brist
att inte ens nämna namnet Svärje,
å särskilt för mej, som är intern-nationalist,
så nu kan jag inte längre bärje
mej, så nu ska jag ut å slåss å härje!

Hur många dikter Ove Klinthäll har skrivit vet han nog inte själv. Ni som bor i norrköpingstrakten kan höra Östgötateaterns skådisar läsa några av dem och andra vid ett teparty på teatern i morgon lördag klockan 15. Han är ju en av våra originellaste versmakare, så det är ett evenemang jag ser fram emot.    


torsdag 24 april 2014

Vad händer dom vi sjunger om?


Vad händer med våra schlagerfigurer? Det får vi sällan veta. Vi sjunger om dom, sen är de glömda som om de aldrig vart viktiga för oss. Här berättar poeten Ove Klinthäll om en av dom, Halta Lotta, ett helt livsöde:

Halta Lotta var från Götet,
hon var riktigt bakom flötet,
hon var dum som fan, det nötet,
men var ändå klyftig nog att hålla krog.
                 Dit om folk med torra strupar,
                 sjömansfolk från trånga slupar,
                 alla ville dom ha supar.
                 Lotta sålde, och betalt det tog hon nog!
Tidens sociala brister
gjorde tiden tung och bister.
Männen blev alkoholister,
överallt fanns det en krog, men inga knog.
                 Ja, det var ett stort elände,
                 men till slut, vad tror du hände?
                 En berusad sjöman tände
                 eld på krogen, och dess död var grandios.
Halta Lottas lott blev hård, den,
hon kom in i fattigvården.
Efter år på Fattiggården
dog hon glömd och ensam i tuberkulos.
                 Bara prästen kom till graven,
                 gjorde det som krävdes av´en.
                 Ingen krogkund kom från haven.
                 Jo, en ensam spansk som viska "adios!"

Vad händer med Fritiof Andersson, Lili Marlene, Rosa på bal, Flickan i Havanna, Jungfrun på Jungfrusund, den visslande Johanna, Lilla Ida, Maj på Malö, Mors lilla Olle, Pierina, Arendorff, Sankta Lucia, Sololá, Svarta Rudolf, Violen från Flen, Cornelis Veronica, Klas-Göran – Ja, här finns det mycket för poeten Ove Klinthäll att utforska och berätta om för oss nyfikna schlagersångare och trubadurer!     

onsdag 23 april 2014

Sverige har ingen nationalsång


I varje fall ingen som blivit det genom statligt dekret. Du gamla du fria har valts ut av folket och genom sedvana gjorts till nationell symbol. Sången skrevs 1844 av folklivsforskaren Rickard Dybeck till en troligen tysk melodi.
På 1890-talet började svenska folket engagera sig i frågan. De flesta svenskar visste inte ens hur landets flagga såg ut. Vi behövde åtskilligt som skulle stärka den nationella identiteten, menade man.
1898 kom den första svenska sångbok som gav Du gamla du friska rubriken "Svensk folksång". Under 1905, samma år som unionen med Norge upplöstes, kom Du gamla du friska att bli Du gamla du fria.
Om detta kan man läsa i Eva Danielson & Märta Ramsten
Du gamla du friska (Atlantis 2013). Där får vi veta en hel del om motståndet mot nationalsången och även att det har skojats med den. Ett förslag till nutida text är signerat M Ramel:
     
Du Domus, du ICA, du dragspelsmusik,
Du myggbett, du dans på Kinnekullar,
Du plastkassars klirr, du fredagstrafik,
Du glädjerika fika, saft och bullar.

Och Povel Ramel formulerade ett litet önskemål:

Jag tronar på guld från en rånad bankir,
då chartrat mitt plan flyr Sveriges torka.
Jag minns hur det var och jag anar hur det blir.
Ja, jag vill leva loppan på Mallorca!

På den här bokens 250 sidor får du veta allt om Du gamla du fria, hur den kunnat bli Sveriges nationalsång trots att den egentligen inte handlar om vårt land och trots namnet Sverige inte nämns en enda gång i texten.
Och vi som inte yvs över krigisk historia kan ju hävda att då ärat ditt namnflög över jorden syftar på vår tid av unik välfärd 1946–1976, som faktiskt väckte omvärldens beundran.
      








tisdag 22 april 2014

Det är ett konstigt språk vi har


I går pratade vi om politisk språkförbistring. Det kommer mej att tänka på vad det är för språk vi har. Hur svårt det måste vara för invandrare att lära sej. Och hur beundransvärt det måste vara att komma från ett annat språkområde, lära sej svenska och sedan skriva stor litteratur på vårt språk. Som Theodor Kallifatides – en sällsynt språkbegåvning!
Svenskan är ett konstigt språk. Vi kan ändra ett ords betydelse bara genom att ändra betoningen. Ordet kanon kan betyda skjutvapen eller flerstämmig sång beroende på om man uttalar det kano´n eller ka´non. Pröva med anden, banan, parad, tomten, tanken, vaken!
Men ord kan också skifta betydelse utan att man ändrar betoningen. Om Fredrik Reinfeldt säger demokrati så betyder det något annat än när Olof Palme sa det.








måndag 21 april 2014

Politisk språkförbistring


Vi lever i ett samhälle som regeras av ett folkfientligt högerparti, Moderaterna. Det kan därför vara av intresse att fråga vem som har makten i detta parti. Är det miljonären Douglas som sitter i partistyrelsen? Är det Fredrik Reinfeldt som har ordförandeposten? Är det partimedlemmarna? Nej, då skulle det ju likna demokrati, något som Reinfeldt ogillar.
Eftersom Reinfeldt ogillar demokrati säger han sig värna om demokratin. Det är så det går till i det politiska språket. Man säger en sak och menar en annan.
Vår folkfientliga regering har kommit till makten i demokratisk ordning, genom allmänna val. Så kom också Hitler till makten, vald av folket i demokratisk ordning.
Demokrati är bara ett ord. Vad det ska fyllas med för innehåll måste i varje skede bestämmas av ett folk som skaffat sej makt i starka organisationer. Något sånt har vi inte i Sverige. Här har arbetarrörelsens ledare sålt sej till näringslivet och lämnat folket utan ledning och organisation.
Därför har de som säger demokrati och menar något annat kunnat lura till sej regeringsmakten.
Den svenska arbetarklassen måste tydligen börja från början, organisera sej på nytt och försöka bygga en ny arbetarrörelse.
Var kan vi börja? Rösta på Vänsterpartiet i höstens val? Vi kan ju alltid försöka. Så får vi se om Jonas Sjöstedt kan avstå från de miljoner som näringslivet hittills köpt våra representanter med.         

söndag 20 april 2014

Jag lever i två olika världar


Det enda jag kan berätta om är hur det är att bli gammal och konstig i huvet, vilket jag är nu.
Jag lever i två världar, den ena på natten och den andra på dagen. Båda är lika verkliga och lämnar lika tydliga minnen.
I natt åkte jag spårvagn i Stockholm för att hälsa på mina föräldrar som bodde kvar i det barnrikehus högst uppe på Skinnarviksberget där jag växte upp. Jag fick ta tre olika spårvägslinjer och måste hinna på en timme för att biljetten skulle vara giltig. När jag kom fram sa min far att jag borde gratulera morsan som fyllde år den dagen. Det hade jag glömt så någon present hade jag inte åt henne.
Farsan dog 1978 och morsan 1984, men nu var de hur levande som helst.
I går var jag bjuden på påskmiddag hos min dotter. Där fanns hennes döttrar och deras sambos och barn. Det var god mat och mycket prat och trevligt umgänge.
Nattens och gårdagens upplevelser är lika verkliga och minnet av dem lika detaljrika. Det är som att leva i två olika världar. När jag tänker tillbaka kan jag höra varje ord, se varje minspel och varje kroppsrörelse både från nattens och gårdagens deltagare.
Det här kan inte vara normalt – eller är det kanske är det vad man måste godta när åldrandet bryter ner hjärnan och fyller ens huvud med dyblöt sörja.
Är det nån som har liknande erfarenheter – hör av er!     




lördag 19 april 2014

Klasskampen är ständigt aktuell


Långfredan var lång och tråkig. Jag försökte se Jesus Crist Super Star på TV, trodde den var en underhålland musical, men den var bara sövande trist. För ensamma åldringar som jag får radio och TV alltför stor betydelse. Jag missade radioprogrammet om deckarförfattaren Maria Lang, alias rektorn Dagmar Lange.
Men det väckte minnet av den gången när jag gjorde författarbesök i hennes skola på Östermalm i Stockholm och möttes av en grupp överklassgrabbar som satt mitt i skolsalen och skulle provocera mej.
– Du tycker alla ska ha lika bra betalt va?
– Ja, varför inte?
– Nä, för den som har ansvar ska ha mera.
– Jag tycker dom som har svåra och farliga jobb ska ha bra betalt. Gruvarbetare till exempel.
– Ä, dom är ju gruvarbetare för att dom är dumma i huvet! Vi menar företagsledare.
Det där har jag berättat förut. Och undrat vad det blev av de där grabbarna under det halva århundrade som gått. Nu är de väl pensionerade efter att ha varit chefer och skott sej på arbetare som är dumma i huvet men kan jobba ihop rikedomar åt överklassen.
Påsken handlar om Jesus som dog för att försona våra synder, en gammal och sjuk idé som vi gjort oss av med.
Nu är frågan när vi ska gör oss av med klassamhället, en lika gammal och sjuk ordning.




fredag 18 april 2014

Varför gör vi inte revolution?


Den frågan inställer sej när man kollat Proletären nr 16, ett temanummer om de rika i Sverige.
Vårt land har blivit ett av världens mest ojämlika länder. De svenska kapitalisterna tillhör de allra rikaste i världen. Dagens 15 mäktigaste finansfamiljer kontrollerar bolag som tillsammans är värda runt 3950 miljarder kronor. Det är mer än hela Sveriges bruttonationalprodukt.
De 15 finansfamiljer som styr Sverige, (Wallenberg, Kamprad, Rausing, Stenbeck etc) kallar sej näringslivet. De sysslar allt mer med politik. En av de rikaste, Gustav Douglas som är god för över 10 miljarder, sitter i Moderaternas partistyrelse. Vår utrikesminister, mångmiljonären Carl Bildt, har aktier i tvivelaktiga bolag. Jordbruksminister Eskil Erlandsson har stora aktieinnehav i gruvföretag.
1900-talets välfärd var en parentes. Kapitalismens naturliga tillstånd är ökade klassklyftor. I dag äger en procent av Sveriges befolkning 40 procent av rikedomarna.
Det är inte kapitalisterna som skapat rikedomen, det har arbetarklassens miljoner vanliga människor gjort. Men de får inte ta del av vinsterna som i stället hamnar i företagarnas fickor. Det är dags att göra något åt detta.
Sverige är ett extremt rikt land. För att bygga ett rättvist samhälle måste vi ta tillbaka de rikedomar folket skapat.
Vi borde göra revolution.
Det ser svårt ut innan det är gjort. Hur det är efteråt brukar kubanerna berätta. Då tittar den befriade arbetarklassens människor på varandra och skrattar och säger:
– Jisses, det var ju så självklart och lätt! Varför väntade vi så länge!




torsdag 17 april 2014

Julen är god, varför är då påsken glad?


Nu är det snart påsk. Du kan sjunga för dina barn eller tillsammans med dem. Poeten Ove Klinthäll bjuder på en sång. Georg Riedels melodi till Fattig bonddräng kan du väl:

Jag är fetter boddräng men jag sjunker ändå
under vattenytan, så ni kan nog förstå
att kommunens simskola fick jag ej gå på,
då när jag var barn, det var för lång väg att gå.

När jag nu till middan skulle ta upp en ål
föll jag ner i vattnet och på mej tar det kål.
Kläderna blir blöta och jag kan inte crawl
och med mun i vattnet hörs det inte, mitt vrål.

Men vad hör jag nu då? Någon kommer i fläng!
Är de bonnens eka? Har han lämnat sin äng?
Jo, det klart, han vill ha kvar sin billiga dräng,
så om jag blir räddad kan han spara sin peng.

Jo då, han drar upp mej. Jag får glömma allt groll,
för nu har jag ändå kvar mitt liv i behåll.
Tack och lov att bonden här är snål som ett troll,
annars hade min chans att bli räddad var´t noll.

Ja, då är det väl bara att önska glad påsk! Men vi som är nyfikna vill väl veta varför påsken är glad när julen är god. Och vad är våra andra högtider? Är Midsommar god eller glad? Och Lucia? Hon är väl både och. Vad skriver vi på vykorten till pingsten? Glad pingst? God pingst? Och till Midsommar? Dit är det inte så långt. Så jag tar väl tillfället att önska alla vänner: GLAD MIDSOMMAR!





onsdag 16 april 2014

På den tiden då man ännu kunde tro


Om man skriver är det kul att dela erfarenheter med de stora skribenterna. Jag läser Vilhelm Moberg Berättelser ur min levnad (Bonniers 1968). Han skriver: "När jag många år efter mina böckers tillkomst återigen läser igenom dem, tycks mig innehållet sällsamt främmande: Har jag verkligen en gång skrivit detta?"
Den erfarenheten delar jag. Och vi har båda skrivit enfaldiga berättelser i början. Moberg blev prisbelönt för Svens hund, om en drinkare som säljer sin sons hund för att få pengar till brännvin. Det trogna djuret rymmer och kommer tillbaka till pojken. Häröver blir fadern så djupt gripen, att han aldrig mer går till krogen.
Det finns erfarenheter om alla skriftställare delar. Men också skillnader. Moberg fick lägga energi på att rädda sitt förstånd från religiös påverkan uppvuxen i lantlig miljö som han var. Det behövde jag aldrig göra. På Söder i Stockholm fanns ingen religion. Utom hos Frälsis, men där var det bara musiken som gällde.
För stockholmsgrabben som var min far var ateismen något självklart. Min mor kom från Småland. Hon brukade berätta att hon som barn såg fotspåren i snön från lärarinnans bostad till prästgården när prästfrun var bortrest – varav hon tidigt kom att uppfatta religion som vidskepelse och hyckleri.
Jag är tacksam för mina föräldrars sant proletära likgiltighet för religion och vidskepelse. Och för den överslätande humor morsan visade när hon förhörde mej på läxans psalmverser.
Det var sånt överheten villa pracka på arbetarbarnen. Det var därför de anställt en liten religiös småskollärarinna att sätta ovetenskaplig vidskepelse i huvet på oss.
Det lyckades nu inte. Och hade inte lyckats på föregående generation heller.
– Nä du, sa farsan, jag är och förblir socialdemokrat jag!
Det var som sagt i min barndom. På den tiden när man ännu kunde tro. Inte på Gud men på socialdemokratin.      



tisdag 15 april 2014

Sådan är kattpissalismen


För ett halvt århundrade sedan smugglade jag in en katt från Ibiza. En honkatt som fick en massa ungar och sen blev ihjälbiten under en parning. Sen dess har jag alltid haft katt. Den sista blev arton år och dog. Om den katten skrev jag:

Katten skiter varje dag
Tömmer lådan det gör jag
Strax så är hon där igen
Åter får jag tömma den
Jag är trött på skit och piss men
konstaterar med ett stön:
Sådan är kattpissalismen
Otack är den armes lön

Katten hette Nippran. Hon var socialist. När jag läste upp ovanstående vers för henne märkte jag att hon förstod den eleganta anspelningen i slutraderna. Hon la sej i mitt knä och spann så uppskattat och belåtet.
Nippran blev som sagt arton år. Jag funderar ständigt på att skaffa ny katt. Hittills har jag avstått. Ensamheten är inte rolig. Men det är inte kattpissalismen heller.  






måndag 14 april 2014

Klasskillnader har alltid stört mej


Avlyssnat på spårvagnen. Två killar i 10-årsåldern:
– Dom hitta han.
– Då var han död va?
– Ja, han låg och titta rakt opp.
– Nu tittar han inte längre. Dom lägger igen ögona på dom när dom ska begravas.
– Ja. Och nu är han begravd. Nu ligger an där i kistan tills det bara blir skelett av´en.
En flicka i pojkarnas sällskap:
– Usch, va ska ni prata om sånt för?
Pojkarna:
– Man ska va realist va.
– Så där ska det ju gå för oss allihop, det är väl inget å tiga om.

Det kan tyckas märkvärdigt att tioåringar pratar om döden. Men egentligen är det bara naturligt. Intelligenta ungar kan inte avskärma sej från livets väsentligheter. Och om man tänker efter – det enda riktigt säkra i livet är döden. Allt annat i livet beror av vilja, slump eller illvilja. Allt annat kan påverkas av egna eller andras göranden.
Det enda säkra i livet är döden. Hur den kommer och av vilken orsak vet man inte. Men den kommer.
Till rika och till fattiga. Till mäktiga och maktlösa. De rika och mäktiga kan frukta döden. Mot den hjälper inte rikedom och makt.
För oss fattiga och maktlösa är det till tröst och glädje. Okay, ni kunde ta ifrån oss det lilla vi hade, ni kunde kasta ut oss i arbetslöshet, ni kunde använda ert ägande till att pressa av oss skyhöga hyror för bostäder vi måste ha och priser för mat vi måste ge våra ungar.
Ni värnade klassamhället. Ni var överklass och vi underklass. Men vi har en medhjälpare som ska råda mot på detta. Döden är vår vän. När den kommer blir klassamhället utrotat.
Inför döden är vi alla lika. Jag kan säga till de rika och mäktiga: Ni ska en gång dö. Det kan er rikedom och makt inte förhindra. Ni ska en gång dö. Och jag kan glädjas åt det. Om det är dålig moral så får jag stå ut med det. Klassamhället har alltid stört mej. Allt som kan utrota det är mej till behag.   

söndag 13 april 2014

Jag tycker bäst om Malin i Trälarna


Som författare skriver man ibland om kvinnor, ibland om män. Man måste kunna skriva om båda könen. Man måste kunna leva sej in i det motsatta könets leverne. En god poet som Ove Klinthäll tycks inte ha någon svårighet därvidlag. Så här skriver han från kvinnlig utgångspunkt:

Blott en gång jag låg med en man,
blev gravid av en gång, en enda.
Givetvis så dunstade han,
och jag borde va bland de brända,
men barnet kom, friskt och piggt,
och gladlynt, lätt och kvickt.
Pojken är det bästa jag har.
Tack och lov att jag slapp hans far.

I mina böcker har jag skrivit om både kvinnor och män. Och alltid glatt mej åt att inte vara kvinna. Skillnaden är ju påtaglig. Man kan illustrera den med ett samlag. Vi grabbar har det skönt några sekunder. Efter orgasmen kan vi somna om och glömma alltihop. Men för tjejen börjar det jobbiga. Har jag blivit på smällen? Då väntar nio månaders graviditet. Kanske en farlig abort. Eller en smärtsam förlossning. Kroppslig förändring. Minskad sexaktivitet. En karl som snart söker sej till andra. 
Jag är grabb och slipper en massa tjejproblem. Men berövas också mammaglädjen: Pojken är det bästa jag har. Tack och lov att jag slapp hans far!
Frågan är vilka som har det bäst här i världen, killar eller tjejer. Som författare måste man försöka leva sej in i bådas tillvaro. Men av de personer jag skapat i mina texter är Malin från Hejpytten i 1700-talet i Trälarna den jag tycker bäst om. Hon är för mej verkligare än någon kvinna i verkligheten. Sådan är författarens unika möjlighet: Skapa de människor du helst vill umgås med!







lördag 12 april 2014

Gbbfan, din ävlan förskräcker!


Jag kan inte rimma, för rimmet leder tanken – oftast åt helvete. Om jag försöker rimma, i denna sena timma (fast det är mitt på dagen), så famlar jag i dimma (fast det är klart och solsken), och lär mej nog att simma (något som jag kunde redan som barn). En som har lätt för sej med rimmen är poeten Ove Klinthäll som undervisar oss så här:

Om du ska skriva vers bör du ha rim att välja på,
i många fall så har du stora stim att välja på,
men rimma på frekventa ord som ´sämre´ eller ´bättre´!
Då finns det nästan bara dialektord: ´jämre´, ´klättre´.
Ett utmärkt ord att sluta med är ofta ordet ´själv´,
men det är knappast användbart, där finns det bara ´älv´.
Sätt slutpoäng på versen, annars blir den blek och torr,
så skriv om grisar! Då så får du lättast till en knorr.

Skriv om grisar, och fråga nån som visar, hur fläsket steks på spisar! Se där – rimma kan jag. Men att få till något vettigt som samtidigt rimmar, det kan jag tydligen inte.
Låt oss säga att jag vill berätta om städerskan som vill ha en nyckel till kassaskåpet för att hon tycker det är så jobbigt att ta sej in med en hårnål varje gång hon ska göra rent där. Då skulle jag tvingas börja leta rimord. Vad rimmar på kassaskåp? Ska städerskan bli ett litet våp? Vad rimmar på hårnål? Ska hon dricka duskål? I alkohol? Vad rimmar på nyckel? Ska hon komma åkandes på cykel?
Nej, rimmandet skulle förstöra det jag vill berätta. Så jag håller mej nog till prosan. Och lyder Alf Henrikson som skrev: Gubbfan, din ävlan förskräcker. Håll upp med din vitterlek! Det finns redan lektyr så det räcker, i all världens bibliotek!       

fredag 11 april 2014

Dialekter, fy fan! När det finns ståkhålmska!


Det var en gång en sång och man var barn och sjöng med glädje utan att förstå texten. Å sorger har vi inga, vara glada vi som klinga, när vi gå över dackstänkta berg fallera. Man gjorde en egen text som man tyckte att man begrep. Vår favoritpoet Ove Klinthäll gör också sin egen text:

Vi gick över daggstänkta berg – det var då
när livet var ungt och när vår himmel var blå,
men nu har vi svalnat och gånglusten falnat
och med en rullator kan fan inte gå.

Den gamle, den kloke är le, fallera,
och vill han nåt så är det va i fre´, fallera.
Därhemma vill han sitta, på TV vill han titta,
på gamla svenska filmer vill han se. Edvard P!

Nej, Edvard P vill jag inte se. Honom var jag förbannad på redan i unga dar. Han hade huvudrollen i en film om Stockholm. Han, den tjocke skåningen. Att han var en bra skådis noterade man inte. Det viktiga var att han inte kunde snacka som en söderkis. Dialekter, fy fan! När det finns ett så schysst snack som ståckhålmskan! 

torsdag 10 april 2014

Föreningen jag tycker du ska gå med i.


I går kom Reform, Republikanska Föreningens medlemsblad. Där läser jag att det är omöjligt att tänka sig "att det inom ett parti skulle vara förutbestämt vilket nyfött barn som ska bli ordförande" men att "det högsta offentliga ämbetet fortfarande går i arv". Kungens alltså.
Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt har gått med i Republikanska Föreningen. Han är den förste bland landets partiledare som blivit organiserad republikan.
Carl Johan De Geer skriver i en krönika: Monarkin är ett medeltida system som varken är rimligt eller berättigat att finnas i vår tid. "I riksdagen finns redan en majoritet som är emot monarkin, men de driver inte frågan politiskt."
Vänsterpartiets Hans Linde säger: "Vi motionerar varje år i riksdagen om att Sverige ska införa republik." Sossarnas Hillevi Larsson säger: "Man vill inte riskera att förlora valet på denna fråga". Miljöpartiets Gunvor Ericson säger: "Mot partistyrelsens vilja röstade en majoritet av ombuden för att det i det nya partiprogrammet ska stå att monarkin ´på sikt bör avskaffas´". Centerpartiets Anders Jonsson meddelar att hans parti "är en stark anhängare av monarkins bevarande i Sverige". Kristdemokraterna ser inget fel i monarkin. Folkpartiet ser monarkin som en "enande symbol", moderaterna tycker att monarkin "har ett brett folkligt stöd" och Sverigedemokraterna säger att monarkin "är något vi värnar om".
Sossarna och vänstern har krav på monarkins avskaffande i sina partiprogram och S tog med det i sitt program redan 1911. Men – som Tage Danielsson sa: Vad blev det av alla löften, var det bara tomma ord?
Om du vill bli medlem i Republikanska Föreningen så kostar det 200 kronor. Du hittar den på www.repf.se/bli-medlem.     



onsdag 9 april 2014

Påminnelse om Tage Danielsson


Var blev ni av ljuva drömmar
om en rimligare jord?
Vad blev det av alla löften,
var det bara tomma ord?

Tage Danielsson, sosse och socialdemokratins främste kritiker. Ville bara påminna om honom. Vet inte varför, men det kändes så. Annars känns det jävligt konstigt med en bedövning som inte vill ge vika. Har varit hos tandläkarn och fått en tand utdragen. Så nu ska jag vara av med tandvärken som plågat mej sista tiden. Få se hur det blir när bedövningen släpper.
Varför plågar jag nu dej med dessa bekymmer? Ja, någon vill man ju ha att anförtro sej åt, när man är gammal och ensam. så tack för att du lyssnar!







tisdag 8 april 2014

Är skräcklitteratur nåt att ha?


Nu är skräckförfattaren Stephen King aktuell igen med en ny roman, Doktor Sömn, som ska skrämma oss. Han är mycket produktiv och tjänar miljoner. Det där har oroat vår favoritpoet Ove Klinthäll som också försöker skrämmas, fast på vers förstås:

I natt jag drömde någonting förfärligt hemskt i min sömn,
och nu ska jag berätta vad det var för märkvärdig drömn.
Det kom en man, en huvudlös, med grymma anletsdrag
ur gravens ruttna djup och nåt abnormt förfärad blev jag.
Men stopp, en huvudlös person med anletsdrag, nänä!
Joho, hade två styck huven, ett på varje knä.
I ena huvets ögonhålor slogs en orm om ett bi,
i vänstra kröp det maskar kring med glutenallergi.
Och spöket sprang och sökte mej med blodigt isande vrål,
jag flydde flinkt åt alla håll tills jag föll ner i ett hål.
Då ville någon tända eld, jag skrek förfärad: Nej släck!
När jag steg upp på morgonen så var jag död av skräck.

Stephen Kings storhet ligger i att han alltid har lyckats balansera socialrealism med skräck. Det är skräcklitteraturens uppgift att ifrågasätta såväl det verkliga i det övernaturliga, som det övernaturliga i verkligheten. Nu tror Ove Klinthäll att han har börjat i en genre som ska göra honom till miljonär. Vi kan bara säga: Lycka till!


måndag 7 april 2014

Livet jävlas med gudar och människor


Alla åldras, inte bara vi gräsrötter utan även gudar och andra högre väsen. Så här har det gått för åskans och blixtarnas gud om man får tro poeten Ove Klinthäll:

I Valhall på sin kammare
bor stor-Tor isolerad
och vänder på sin hammare,
förgrämd och deprimerad.
Han minns ibland de dar han var
en munter gud med kraft och stil,
men nu är knappt en gnista kvar –
han är förgubbad och senil.
Nån gång han griper hammarns skaft
och lyfter den och hötter med,
men åtta sekler har han haft
den mest att knäcka nötter med.

Tor var son till Oden och Fjorgyn och Sif var hans hustru. Av gudar var han den starkaste av alla och jättesläktets största fiende. Med sin hammare Mjölner slog han ihjäl jättar och troll och då dundrade åskan över människornas värld. Tor tyckte om mat och mjöd och rådde också över jordbruk och goda skördar.
Men det var då det. Nu sitter han där och har blivit gammal och gaggig som vi alla blir om vi får leva. Jag ser fram mot att få möta honom i Valhall och prata om vad vi minns och inte minns från saga och sanning.

———————————
Min bror som också heter Tor har det inte lätt. Han vill verka ungdomlig och försöker köpa en mössa som har skärmen bakåt, men såna finns inte i affärn. Han är vänsterhänt och svär över att alla kaffekoppar har örat på höger sida. Han menar sej höra till dom som verkligheten jävlas med och det verkar som om han har rätt..

söndag 6 april 2014

Enade vi står, söndrade vi faller


I Dagens ETC 4 april skriver Kajsa Ekis Ekman följande:

"Fördelade vi resurserna lika mellan alla vuxna människor på jorden skulle var och en få drygt 328000 kronor, har tidningen Proletären räknat ut. Om vi dessutom beslutade om pengarna tillsammans, skulle vi få enorma resurser att göra vad vi ville: satsa på klimatet, korta arbetstiden, rent vatten och bra bostäder åt alla, reformer. Men nej – på första maj går vänstern i alla möjliga olika tåg, för vi är inte pragmatiker, vi är inte optimister, vi samarbetar inte, utan tycker någon annan olika om Syrien är det inte min revolution och så vidare, och sätter ideologi framför intresse och är det inte perfekt tänker inte jag vara med, då tänker jag inte ens rösta, för deras ism är inte min ism. Och festen fortsätter. Tänk om det som verkar omöjligt egentligen är betydligt lättare än vi tror…"

Ja, snart är det första maj. Planerar vi olika tåg? Eller ska vi alla samlas under en enda fana med påskrift som RÖD FRONT? Enade vi står, söndrade vi falla. Ta diskussionen redan nu!

––––––––––––––––––––
Bra sagt: Jag föredrar katter framför hundar, för det finns inga poliskatter. Vem var det som sa det?








lördag 5 april 2014

Det är inte sant att Evert Taube är död



Vi har våra nationalskalder, av vilka Evert Taube hör till de största. En som för min del också hör till de njutbara är poeten Ove Klinthäll, som tillåter sej att skoja med den store:

Det blir bara värre med åren, det där,
skrev Taube i den välkända dikten.
Han avsåg nog inte prostatabesvär,
den sviktande hörseln och gikten.
Han tänkte, den stollen, på upptåg och dans
med mera jag knappast vill nämna.
Förmågan till sådant var möjligen hans,
men det har då jag måstat lämna.

Även Taube åldrades. Till den som är intresserad av honom vill jag rekommendera en nyutkommen antologi, Elva sidor av Taube (Folkuniversitetets Akademiska Press 2014). Där presenterar ett antal ledande Taubekännare allkonstnären Evert Taube från den tidiga kabaréscenens glade gamäng till den lärde nationalskald han var vid slutet av sitt liv.
Bo Strömstedt berättar att han skulle skriva en nekrolog för Expressen när det gick rykte om att Evert Taube var död. Det tog emot till han hittade en bra rubrik: Det är inte sant att Evert Taube är död. Den fick han användning för 1976 när Taube verkligen dog.

–––––––––––––––––––––––
Samtal:
Apropå mitt avståndstagande från Fredrik Reinfeldt skrev en snäll vän att man bör respektera även sina politiska motståndare. På det vill jag svara: Det blir nog både moderater och fascister och nazister glada åt! Respektera dem du som kan! Jag har lite svårt med den respekten.

fredag 4 april 2014

Jag önskar Fredrik Reinfeldt ett långt liv


I går fyllde jag 89. Hur länge ska man hänga med? I västvärlden får bara en på 6000 uppleva sin 100-årsdag. Bäst är Monaco, där medellivslängden är 90 år och där kvinnorna blir 94 år gamla.
Hos oss har det gått framåt. Svenskarna håller på att bli världens äldsta folk. Forskare har kommit fram till att hälften av barn som föds i Sverige kommer att bli över 100 år gamla. De som fötts här under 2012 kommer att bli 104 år.
Om detta läser jag i boken Åldrandets gåta (Ordfront 2012). Där får jag veta att bakom vår goda hälsa döljer sig det svenska välfärdsbygget.
Vilket är tänkvärt. Den svenska arbetarklassen skapade en miljö för långt liv och god hälsa. Om de som nu regerar fått makten under förra seklet skulle jag och mina jämnåriga inte ha uppnått våra 89 år.
Om detta vill jag säga till Fredrik Reinfeldt: Tack för att du och dina meningsfränder inte regerade mellan 1945 och 1976! Och var nu så snäll och dra åt helvete så snart som möjligt, i varje fall efter valet i höst. Vi kan inte ha en regering som sänker medellivslängden. Och du vill väl själv få ett långt liv? Det har du chans att få om arbetarklassen vinner valet i höst!







torsdag 3 april 2014

Hjärtligt tack för alla gratulationer!



I dag fyller jag 89 år. Jag tänkte skriva gratulera mej inte, beklaga mej i stället för att tvingas åldras med taskigt minne, dålig hörsel, smärtande rygg och tandvärk i tänder som inte längre finns kvar, ensamhet och sorg efter bortgången hustru – och allt det andra som de många åren för med sej.
Men – innan jag hunnit gnälla om allt detta fick jag en jobbig förmiddag. Ett trettiotal mail med grattis från vänner och bekanta, hur 17 de nu fått veta att jag är född den 3 april. Jag kan inte svara er alla, men om ni läser detta vill jag säga:
HJÄRTLIGT TACK FÖR ALLA GRATULATIONER!

Hur är då tillståndet i landet denna vintriga aprildag? Jag som ofta måste be min dotter om hjälp med att klara datorn, kan läsa i gårdagens nummer av Landets fria tidning att 90 procent av alla barn i 6–7-årsåldern använder internet. Av yngre barn i 3–6-årsåldern är upp till 30 procent dagliga användare.
Det finns mera att grunna över. Jag har retat mej på att världens 85 rikaste äger lika mycket som de 3,5 miljarder fattigaste människorna på jorden. Den siffran har ändrats. Nu är det 67 personer om äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning.
I dag fyller jag 89. Känner mej frisk trots smärre skavanker. Fick i går ett brev från doktorn på vårdcentralen: Dina prover såg fina ut!
Tämligen frisk med diverse skavanker. Och en sommar att vänta på och glädjas åt. Så jag försöker väl hänga med ett halvår till.