lördag 30 november 2013

Vad krävs av ett arbetarparti?


I Flamman 28 november hittar jag följande insändare under rubriken Socialdemokraterna – ett nytt högerparti, undertecknad Krister Lilja, Sala:

Stefan Löfvens utspel om att han kan tänkas samarbeta med vissa allianspartier kom knappast som en överraskning. Det stärker bilden av Socialdemokraterna som ett parti som inte längre hör hemma i arbetarleden. Inte ens ett parti som definierar sig som mittenparti kan påstå sig vara ett riktigt arbetarparti. De som tidigare röstade på Moderaterna för att de kallade sig arbetarparti vet förmodligen inte vad ett arbetarparti är.
Det som troligen gör att så många människor från andra länder söker sig hit i tron om att kunna skapa sig ett bra liv, är den gamla bilden av Sverige som ett solidariskt välfärdsland med full sysselsättning och goda trygghetssystem lever kvar än i dag. Alltså det trygga samhälle som byggdes upp tack vare en rättvis fördelning av arbete och ekonomiska resurser. Det hade aldrig varit möjligt utan en arbetarpolitik som fördes från vänster.
Grundförutsättningen för den gamla arbetarrörelsen var kampviljan att förändra sin egen situation samt avsaknaden av konflikträdsla. Dagens socialdemokrater har däremot varit med om att skapa konflikträdda arbetare genom kriser, arbetslöshet och ett nedrivet a-kassesystem.

Ett parti som inte längre hör hemma i arbetarleden. Det är hårda ord.  Men är de sanna? I varje fall är det en åsikt vi hör allt oftare och måste vänja oss vid att möta och eventuellt bemöta. Vad säger vi då? Håller vi med eller sätter vi emot? Och i så fall med vilka argument? Kom med förslag!






fredag 29 november 2013

Bibeln blir kul i serieckningar


Snart är det jul Då blir det religion och Jesusbarnet i krubban och allt det där. Om du vill förklara det för barnen vill jag rekommendera en bok från förlaget Kartago, Första Moseboken Genesis av Robert Crumb, en av världens mest kända serietecknare.
Crumb har här gjort ett jättejobb. På tvåhundra sidor med tusentals teckningar har han gett liv åt den närmast oläsbara text som är Bibelns. Adam har snopp och Eva har både snippa och präktiga runda bröst. Människorna är skapade till Guds avbild, men hur Gud ser ut på kroppen får vi inte veta, för hans stora skägg är i vägen.
I kapitel två är Adam plötsligt ensam. Gud tar ett av hans revben och skapar Eva. Båda är nakna och kan oblygt krama varandra i gräset tills ormen kommer och ställer till det för dem.
Robert Crumb tvekar inte att visa samlag i bild. Gud är mycket intresserad av vem som ligger med vem.
Vad Robert Crumb gör och som Bibeln inte gör är att ge människorna utseenden, ansikten. I den gamla litteraturen ser inte människor ut. De beskrivs med vad de säger och gör, så hos Homeros som i Bibeln. Jesus har fått sitt utseende av konstnärer, inte av författare. I den här boken får människorna ansikten, kläder, hus och omgivningar av en fantasifull och fördomsfri konstnär.
Om man anser att barn bör känna till Mosebokens figurer kan man använda den här boken för högläsning (men bilderna ger barnen en mer realistisk människosyn än vad bibeltexten gör). Och så passar boken för troende med sömnproblem. De kan här få flera nätter med god underhållning.
                                                                                    




torsdag 28 november 2013

En artist som också kan skriva!


Så har Babben Larsson varit i stan, och här sitter man utan att orka ta sej ut i nöjeslivet. Men jag vet att hon ska finnas i min bokhylla och efter ett tag hittar jag boken, Babben Larsson Jag vägrar dö nyfiken, som Norstedts gav ut för några år sen.
I boken finns naturligtvis roligheter, men hon skriver också på allvar om sitt jobb som sångerska, skådis och ståuppare.   
Hon kritiserar storstjärnor som Madonna när de är tråkiga och jobbar på rutin. Man måste vara spontan och ha kontakt med publiken. Hon ser kolleger gå under i alkoholmissbruk och blir själv nykterist. Ståuppkomik är inte märkvärdigare än det låter; man står upp och sen är man rolig hela tiden.
Men inget kräver så grundliga förberedelser som improvisation, det vet varje artist. Här visar Babben att man måste lägga ner hårt arbete på att vara lättsam och rolig.

Och så får vi lite roligheter också:
Min man gnäller att vi inte har regelbundet sex men jag tycker jul-midsommar-jul-midsommar – det är väl regelbundet?
Karlar är som blandfärs – hälften nöt och hälften svin.
Allvar bör med humor blandas, annars blir det tungt att andas.

När jag läst den här boken på nytt känns det nästan som jag varit på Babbens framträdande i stan. En artist som också kan skriva – se det är en riktig begåvning!

onsdag 27 november 2013

Kul läsning om engagerad poet


Bland låtskrivare hör Claes Eriksson i Galenskaparna till de mest produktiva. Hur många sångtexter han skrivit vet han väl knappast själv. Hos honom kan man alltid hitta något som uttrycker det man för tillfället känner. Om man suttit några timmar på akuten:

                 Blir jag sjuk vill jag stå i centrum
                 och få vård och uppmärksamhet.
                 Inte förbigås i ett väntrum
                 som en stol eller en tapet.

Han har kritiserat den svenska vapenförsäljningen till krigförande länder:

                      Alla gillar när det smäller
                 oavsett vad saken gäller.

 Sången från 1991 om Ians och Berts Ny demokrati skulle nu lika väl kunna föra publikens tankar till Socialdemokratin:

                 Har man vinden i ryggen och näsan fram
                 så behövs väl inget partiprogram…

Så här dags på året kan det kanske passa att påminna om julshowen år 2000 där familjen pratar ekonomi och modern har placerat sina pensionspengar säkert i "droger, vapen och prostitution". Och:

                 Det var knappt han koms ihåg
                 killen som i krubban låg.
                 Tomtar, gröt och mandel
                 och paket och handel.

Claes Eriksson medverkar som sagt i revygruppen Galenskaparna. Om dess hejdlösa framfart kan man läsa i boken En skruv lös av Viveka Hagnell som Carlssons bokförlag gav ut för några år sedan. Kul läsning!


                                                                                  





tisdag 26 november 2013

En som bryter mot en rad tabun


År 1962 gav Kristina Ahlmark-Michanek ut sin bok "Jungfrutro och dubbelmoral" där bland annat uttrycket "kärlek för vänskaps skull" lanserades. Förläggaren Bengt Forsberg sålde stora upplagor av böckerna Kärlek där etablerade författare skrev pornografi. I en av de första volymerna skrev kulturradikalen Ebbe Linde i förordet om hur märkligt det var att våldet var mindre tabuerat än erotiken:

Hur en man skjuter eller stryper en ung dam och sedan gräver ner liket i en rosenrabatt – det kan berättas och skildras, till och med i bild inför allt folket. Det anses inte sårande för tukt och allmän sedlighet. Men sticker han in sitt könsorgan i den unga damen och utför därmed förknippade rörelser, då tycks det varken kunna nämnas eller skildras utan att det uppstår ett stort indignerat anskri om att sederna är i fara.

Ovanstående text har jag hämtat ur boken Svenska tabun av Karl-Olov Arnstberg (Carlssons förlag 2007), en bok som jag här passar på att ivrigt rekommendera. Arnstberg är en frispråkig författare som själv utmanar en rad tabun, t ex när det gäller olika kulturer i det mångkulturella Sverige. Han säger bland annat om romer, f d zigenare, att de hör till de mest förtryckta och misshandlade folken i världen och att det är naturligt att det förekommer hög brottslighet bland dem. Han berättar utförligt om islam och drar slutsatsen att islam inte har något att bidra med till den svenska kulturen.

Arnstberg bryter frimodigt mot svenska tabun. Han tar till exempel upp frågan om invandare och kriminalitet, något som livligt diskteras i Norge men tycks vara förbjudet att diskutera i Sverige. Han nämner att antalet apatiska barn hos asylsökande ökade från 1 år 2000 till 15 nästa år och 65 ett år senare, för att år 2005 vara uppe i 424 apatiska barn. År 2006 hade asyl beviljats för fler asylsökande och då var antalet apatiska barn nere i 65.

Vi får påpekat för oss att Bibeln är lika sträng som Koranen. I Andra Moseboken 35:2 står det att man ska straffas med döden om man arbetar på en söndag. Andra Moseboken 21:7 ger en far tillåtelse att sälja sin dotter som slav och Tredje Moseboken 25:44 ger oss tillåtelse att göra våra grannar till slavar.

Vad är då skillnaden mellan Bibeln och Koranen? Skillnaden är att vi i den sk kristna världen struntar i Bibeln och knappast vet vad det står i den, medan många i den muslimska världen tar sin gamla Koran på allvar. Att kritisera Koranen är tabu.

Det finns tabun kring mat, barn, sexualitet, klädsel, döden, heder, tankar och allt möjligt som jag inte hade en aning om. Du kan läsa om detta i Svenska tabun och dessutom se en orädd författare bryta mot en rad tabun. Det är både roligt och lärorikt. Arnstberg har skrivit fler böcker. Värd att hålla ögonen på.     











måndag 25 november 2013

Många vill och någon kan!


Jag har varit på kurs vid PRO:s folkhögskola i Gysinge. Kursen hett Visor och dikter. Det jag lärde mej där är att det skrivs en oändlig massa "dikter" som jag finner värdelösa. Men jag är väl obegåvad eftersom jag tycker att även Tranströmer är trams. Såhär ser den dikt ut som jag tycker hör till det bästa som skrivits:

Med sparsamhet och övertid
drog han fram tre pojkar till studenten.
Han andades och levde genom dem,
de blev trappor mot solen.
Själv har han aldrig varit på bio eller teater
eller haft tid att läsa böcker.
De har lyckats och kommer hem till helgerna
och talar med främmande röster om dessa ting.
Deras kvinnor har kalla ögon
och föraktar honom när han äter med kniv.
Han ska aldrig förstå
vem som murat hans ensamhet.

Ja det är Stig Sjödin ur hans samling Sotfragment.  Så här angeläget var inte mycket av det jag tvingades läsa på kursen i Gysinge. Folk skriver dikter, det gjorde vi kursdeltagare också. Det mesta blev uselt. De flesta dikter som skrivs är usla. Men låt folk skriva. Det är bland alla som vill, det förr eller senare dyker upp nån som kan! Och den vill vi inte missa!  



söndag 24 november 2013

Artister ska inte käka upp miken


Ett sånt här utrymme bör väl användas till något viktigt, men det som är likgiltigt för den ene kan vara viktigt för den andre. För mej som hör dåligt men ser bra kan det hända att jag ser vad folk säger i stället för att höra. Nu är jag för gammal för att gå på konserter och upplever musik mest på TV. När någon sjunger vill jag se orden i texten samtidigt som jag lyssnar.

Men de flesta som sjunger gömmer sej bakom mikrofonen. Det ser amatörmässigt och ängsligt ut. De kysser miken och ser ut att vilja stoppa in den i mun och äta upp den. Och jag kan inte se ett ord av texten.

I går kväll tittade jag på TV-programmet Så mycket bättre. Där alla artisterna gömde sej bakom miken. Alla utom en – Lill Lindfors. Hon höll miken en handsbredd nedanför hakan, visade hela sitt levande ansikte, hade direktkontakt med åhörarna och litade på ljudteknikern som skulle se till att hennes sång nådde ut. Lill Lindfors gör ett professionellt intryck.

Nu har jag ägnat det här utrymmet åt något som jag tycker är viktigt. Det kanske framstår som helt likgiltigt för några av er andra. Så kan det vara. Men något som jag retar mej på nästan varje dag är viktigt. För mej. Och det kan ju bara jag själv avgöra.

lördag 23 november 2013

Solen bör skina på gnistrande snö!


Numera behöver man inte prenumerera på tidskrifter, det kommer tillräckligt med gratisblaskor i brevlådan. En sån heter Lilla Tidningen och riktar sej till Söderköping med omnejd. Där finns en språkspalt som jag naturligtvis plöjer igenom med intresse. Blir glad åt enkla påpekanden om sånt jag aldrig tänkt på. Jag vet vad en bil är och vad en stins är på järnvägsstationen.

Men jag har aldrig tänkt på att tyskarna och vi har delat på ordet automobil så att tyskarna tagit auto och vi tagit bil. Inte heller ha jag hajat att stins är ett bekvämare sätt att säga stationsinspektör. Jag har godtagit och använt beteckningen CD-skiva utan att veta att det betyder Compact Disc, kompaktskiva. Man blir aldrig för gammal för att lära. Jag menar mej vara duktig på svenska, men har visst ändå en överman i Benny Möller i Lilla Tidningen. I samma tidning diktar en okänd författare:

Blåkall is ligger nyblank på fjärden
Solen gör snöytan gnistrande gul
En känsla av frid sprids över världen
Med hopp om en trivsam och fredlig jul

Visst, det kan man önska sej. Men utanför mitt fönster här på Vikbolandet är det bara gråväder och regn. Då känns det skönt att vara gammal och slippa gå ut. En älskad dotter kommer med maten från affärn. Jag drar ner tullgardinen för fönstret och ser på världen genom TV-rutan. Om det kommer snö till jul ska jag dra upp rullgardinen och titta ut. Annars får det vara.



fredag 22 november 2013

Hur sjutton associerar en poet?


Livliga hjärnor associerar lite konstigt ibland. När jag skriver om åldringsvården kommer poeten Ove Klinthäll att tänka på operetten Vita hästen. Hur det nu kan hänga ihop. Och så diktar han så här:

Kan gamle Sigurdsson rå för att han är knackig,
att han hör dåligt och att rösten hans är svag?
När han ska säja något högt blir rösten hackig,
så kan det bli för allihop en vacker dag.
Må vården vara trygg och trivsam när vi får den,
med tiden kan behövas fys- och psykiskt stöd.
Man kan dessvärre bli paket i åldringsvården.
Det bästa man kan önska är en tidig död.

Av någon anledning kommer han sen att associera till en numera bortglömd operett "Victorias husar" från 1930 med låten "Räck mig till avsked än en gång dina händer" och fördärvar den på det här sättet:

Räck mej till avsked än en gång dina tänder!
Gonatt, Fredrik Karlsson, gonatt!
Slutad är dagen som ej återvänder,
gonatt, Fredrik Karlsson, gonatt!
Långsam var dagen som nu är förbi,
sitta och glo, inget slags stimuli.
Men räck mej till avsked än en gång dina tänder!
De ska ligga i vatten till natten.

Man kan vara glad att man inte skrivit något som blivit känt och uppskattat i stora kretsar – och som skulle kunna vandaliseras av Ove Klinthäll!  

torsdag 21 november 2013

Hur fan har vi fått Reinfeldt?


I Republikanska föreningens tidskrift Reform skriver Birger Schlaug: "I demokratier avsätter man inte kungahus med våld. Det går alldeles utmärkt genom politiska beslut."

Det får mej att fundera lite över demokratin. Den verkliga demokratin måste väl vara den man har i Schweiz med folkomröstningar. Det borde vi ha här också, tänker jag, men det vill inte våra makthavare, för de tror att folket skulle rösta fel.

Kanske har de rätt. Tänk dej att vi skulle ha folkomröstning kring frågor som Ska vi minska invandringen? eller Ska vi avskaffa kungahuset och avskeda kungen? Jag är säker på att folket skulle rösta alldeles fel. Så folkomröstningar är nog inte demokratiska.

Vi har det väl bra som vi har det. Vi väljer våra politiker och de beslutar åt oss. Men – hur fan har vi då fått Reinfeldt?

onsdag 20 november 2013

Inte vlll jag hamna på ålderdomshem!


När jag inte har något att berätta föredrar jag att rekommendera en bok. Den här gången blir det Sara Beischer Jag ska egentligen inte jobba här (Ordfront), Det är en rolig roman om åldrande, död och elände. Nittonåriga Moa vill bli skådespelare men tar ett tillfälligt jobb på Liljebackens äldreboende.
Moa tvingas vänja sig vid att jobba och umgås med gamlingarna. Alla har sina egenheter. En vill att Moa ska köra bort alla de otäcka män som står utanför fönstret och tittar på henne. En annan nyps om man kommer för nära. En tredje spottar ut mat och lägger sina löständer i mjölkglaset. En av gamlingarna heter Urban och har varit präst. Han flinar mot Moa och säger: Flickor som du ska knullas. Moa tvättar Urbans kön med ljummet vatten. Tvätta mer! mumlar Urban.
Snart börjar Urban umgås med gamla Astrid. Han knäpper upp hennes blus och tar henne på brösten. Han sticker ner handen i hennes byxor. Moa undrar hur länge det är sen de bytte blöja på Astrid. Moas uppgift blir att skilja Urban och Astrid åt på fredagarna, då Astrids man kommer på besök.
På Liljebacken dör folk medan personalen är underbemannad. Moa börjar läsa dödsannonser. När orden inte räcker till tar de hjälp av Nils Ferlin…
Det här är en mycket imponerande debut. Ett litterärt reportage från en värld som vi inte vet mycket om men där vi alla riskerar att hamna om vi lever tillräckligt länge.
                                                 
        
        





tisdag 19 november 2013

En dikt som får mej att rysa…



Hur ska det gå med demokratin? frågar poeten Ove Klinthäll och skickar dessa rimmade rader:

Så sitter vi nu här igen, en vecka före valet,
vi mest politiskt aktiva, vi fem sex sju personer.
Vi lever, nästan alla. ganska gott på de pensioner
vi slogs för i vår ungdom på det glada trettitalet.
En ålderstigen kvinna läser förra protokollet
och skrivelser, rapporter – alla godtar innehållet.
Vi tänker mest på kaffet och vår ungdomstids visioner,
vi mest politiskt aktiva, vi fem sex sju personer.

Det är nog något år sen jag fick den här dikten första gången. Det är möjligt att jag sände den då i min blogg, men jag kan inte låta bli att ta med den nu. Läs den gärna flera gånger. Ta med den till nästa möte om du går på några möten. Jag tycker den är ohyggligt skakande. Om det är så här det ser ut i det politiska föreningslivet, då har poeten rätt med sin fråga: Hur ska det gå med demokratin? 

måndag 18 november 2013

Den som har ska varda givet…


Det finns folk som tjänar pengar. I Flamman kallas de eliten. Eliten hade 1950 en inkomst som motsvarade 26 industriarbetare. 2011 hade elitens inkomst ökat och motsvarade 46 industriarbetarlöner.

I Bibeln lär det stå att den som har skall vara givet men att den som intet har ska fråntagas även det han har. De som bestämmer i EU har visst tagit detta på frommaste allvar. De delar årligen ut pengar till folk som inte behöver mer än de redan har.

Världens åttonde rikaste person är Stefan Persson. Han äger Hennes & Mauritz och har en förmögenhet på 175 miljarder kronor. Av EU fick han förra året fem miljoner i sk gårdsstöd. Han äger stora gårdar men bedriver knappast något jordbruk. Han fick pengar för att han äger.

En annan rikeman som fick gårdsstöd av EU var den svenske kungen. Han äger också stora gårdar. Och belönades för sitt ägande med 896.000 kronor. Som han knappast är i behov av eftersom staten ger hovet drygt 63 miljoner kronor varje år.

Tro nu inte att jag är avundsjuk. Jag lever tämligen gott på min ATP som ger tolv tusen i månaden. Jag vet inte vad jag skulle göra med fem miljoner eller ens med åttahundratusen. Men jag vet att det inom EU:s verksamhetsområde finns folk som sitter med svältande barn och sjuka gamla föräldrar och skulle ha användning för de pengar som EU nu ger till de redan rika.

Vad kan jag göra mer än bli förbannad. Jag kan ropa UT UR EU! Jag kan propagera för Folkrörelsen Nej till EU. Jag kan kräva folkomröstning om vårt medlemskap i EU. Men våra politiker gillar inte folkomröstningar, eftersom folket troligen röstar fel för det mesta.




söndag 17 november 2013

Man kan visst vara lite vadsomhelst?


Min lilla blogg där jag blev feminist har väckt reaktioner. Man kan visst vara feminist och samtidigt en del annat också, om man får tro poeten Ove Klinthäll, som diktar så här om saken:

Jag tvekar inte - jag är feminist,                 
för kvinnor är, helt klart, diskriminerade.
Men jag är också, då, infantilist,
för många barn blir också svårt hanterade.
Och nog är jag invandrar-synd-om-tyckare,
om pensionärer vill jag också ömma.
Jag ömkar bil-, båt-, tåg- och flyg-olyckare!
(Aj, homosexfolk höll jag på att glömma!)
Jag vill eliminera alla slag av nöd och brist,
men kan det inte räcka med att vara humanist?

Den frågan är det frestande att svara ja på. Men vad är då humanism? Om man googlar det får man veta att ordet "i likhet med andra ismer har en vag innebörd". Det är bra, då kan vi använda det lite hursomhelst. Så jag kan kalla mej både feminist och humanist. Livets mening klarnar! Väl?  



lördag 16 november 2013

Könskamp okay, men först klasskamp!


I går skrev jag att jag blivit feminist. Och undrade vad jag skulle kunna uträtta som sådan. Sen fick jag svar i Flamman, där jag läste att "männen ska stödja och lyfta den feministiska kampen, men de ska aldrig föra den". Så bra! Då var jag befriad från alla såna plikter.

 Sen gick jag till sängs. I något som liknade en mardröm trädde porträtt fram för min inre syn. Margaret Thatcher, Antonia Ax:son Johnson, Annika Falkengren (hon i SE-banken). De är alla kvinnor, men nej! Inte några som behöver sympatier av en manlig feminist. På den nivån finns det säkert problem – jag läser till exempel att det är svårt för en kvinna att bli professor. Men nej!

Här har jag begått ett misstag. Mänskligheten kan inte indelas i män och kvinnor. Den enda indelning som har giltighet måste göras på klassmässig grund: Överklass och underklass. Överklassen behöver vi inte bekymra oss för. I underklassen bör vi bekämpa all orättvisa och ojämlikhet. Här bör ett krav gälla: solidaritet!

Solidaritet med män som har svårigheter. Solidaritet med kvinnor som förtrycks och lever i ojämlikhet. Här kan vi tillfälligt dela in oss i män och kvinnor för att se vilka som är mest behov av vår kamp och vårt stöd. Men de fakta om kvinnors situation jag redovisade i går gäller underklassens kvinnor. Könskamp okay – men i första hand klasskamp!   


fredag 15 november 2013

Visst kan väl en karl bli feminist?


Hustru Inga var politiskt verksam på flera håll. Det var solidaritetsrörelser, det var vänsterkvinnor och feminism. Jag respekterade allt detta, naturligtvis, men jag var verksam på mitt håll och satte mej aldrig riktigt in i det hon engagerade sej i och stödde. Nu kan jag skicka pengar till det hon brukade stödja, men vad kan jag för övrigt göra? Jag kan inte gå med i SKV, Svenska Kvinnors Vänsterförbund. Men jag kan bli feminist, faktiskt, fast jag är karl.

Enligt Wikipedia är en feminist en som verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter och kvinnans likställighet med mannen. En sån ha jag väl alltid varit, men jag har aldrig samlat fakta i saken. Dom får jag nu i Flamman 14 november.
Se här:

Kvinnor utgör 70 procent av världens fattiga.
Kvinnor utför 70 procent av väldens obetalda hemarbete.
Kvinnor tjänar 10 procent av världens inkomster.
Kvinnor äger en procent av världens rikedom.
Över en tredjedel av världens kvinnor utsätts för allvarligt våld,
       oftast från en nära anhörig.

I Dagens Nyheter 13 november kunde man läsa om var kvinnor har det bäst och sämst i världen. I arabvärlden är Egypten det land där kvinnor har det sämst. Där är 91 procent av kvinnorna könsstympade. Våld och sexuella trakasserier är vanliga och kvinnors rättsosäkerhet har ökat efter revolutionen 2011. I Saudiarabien måste alla kvinnor ha en "förmyndare". En kvinna kan inte läggas in på sjukhus utan mannens medgivande och om hon kör bil kan hon gripas av polisen.

Kvinnor har det jävligt överallt i världen. Även i Sverige är det långt kvar till jämställdhet. Därför blir jag nu feminist. Vad det betyder och vad jag kan uträtta har jag ingen aning om. Hustru Inga skulle ha vetat. Men tyvärr kan hon inte längre svara på frågor. Med henne försvann större delen av den här familjens förnuft, förstånd och minne. Men nu har jag bestämt mej: Jag är feminist!

  


torsdag 14 november 2013

Varför är vi inte partimedlemmar?


I går ställde jag frågor till politikern Lars Stjernkvist utan att få godtagbara svar. En som också är sosse och dessutom kunnig är vår uppskattade poet Ove Klinthäll. Här serverar han några av de fakta jag inte fick av yrkespolitikern:   

Sven! Eftersom du frågade Stjernkvist:
4 av 100 personer i landet är medlemmar i ett politiskt parti, cirka 270 tusen svenskar, alltså 96 av 100 är icke medlemmar.
I Norrköping hade sossarna år 2000 bra nog nära 2000 medlemmar, 2011 nära 1000. Det innebär att cirka 8 promille av stans invånare är medlemmar i SAP.
På tio år alltså en minskning med 50 procent. Medelåldern rör sej kring pensionsåldern. De flesta andra partier har genomgått liknande utveckling. Undantag är Sverigedemokraterna.
1994 fanns det tio SSU-klubbar i kommunen, nu finns det två. Där är medelåldern lägre, men aktiviteten är väl måttlig. Livaktigast är Gamla Gardet, där jag förefinns, och där går tydliga politiska frågor i höga vågor. Men det ju ett politiskt PRO.
Likväl: Socialdemokraterna leder det politiska spelet i Norrköping med (S)tjernkvist i spetsen.
Många frågor kan man ställa sej.
Ove

Det är sant. Många frågor kan man ställa sej. Jag är tacksam för de här svaren. Men varför i Herrans namn svarar en poet på prosa? Alla ovanstående fakta på vers – det hade varit riktigt kul!

onsdag 13 november 2013

Nu får vi gratis kollektivtrafik, va?


Det är inte ofta man träffar politiska makthavare, men i går kväll kom Lars Stjernkvist till biblioteket i vår by. Han har varit rikspolitiker och är nu kommunalråd i Norrköping. Där satt vi, ett trettiotal gråsossar men inga ungdomar. Stjernkvist bestormades av frågor. Här kan jag bara redogöra för vad jag själv undrade över. Till exempel var ungdomarna befann sej, tydligen inte i sossepartiet.

Och så de höga parkeringsavgifterna i Norrköping. Tjugo kronor per timme. När PRO-avdelningen i vår by las ner (borgerligt sinnade bönder går ju inte med i PRO), då fick Inga och jag flytta över till PRO inne i stan. Dit har jag aldrig kunnat gå, för parkeringen skulle kosta 60 spänn för ett tre timmars möte och det har jag inte råd med.

Spårvagn och buss kan jag inte åka, för jag vet inte hur man gör. Man kan inte betala på bussen eller spårvagnen, man ska visst köpa biljett i ICA-butiken. Jag undrade varför inte kollektivtrafiken är gratis. Jag tänker på den gamla tant som bor i ena änden av Trozelligatan och har två hållplatser till Coop i andra änden av samma gata. Jag skulle gärna betala lite mer skatt för att hon skulle kunna åka spårvagn gratis två hållplatser till butiken och hem igen. Nu får hon gå till fots och släpa sina matkassar några hundra meter – tills hon inte orkar och får sluta köpa mat.

Avgifterna går inte till Stjernkvists höga lön, för kommunens pengar "är inte öronmärkta". Parkeringen i stan måste vara dyr, för annars skulle även fattigt folk kunna handla i affärerna där… nej, så var det visst inte. Gratis kollektivtrafik funkar inte, för den skulle överutnyttjas, eller hur det var. Folk skulle ställa bilen utanför stan och sen gratisåka kollektivt mellan sina ärenden – och det skulle visst inte vara bra. Eller hur det var.

Det är inte lätt att få begripliga svar av en toppolitiker. Ändå inger Lars Stjernkvist förtroende. Han är ju så jäkla trevlig. I jämförelse med många av sina kolleger alltså. Kanske kommer han att införa gratis kollektivtrafik I Norrköping. Den är inte problemfri i de städer där den prövats. Googla får ni se! Men vi hoppas ändå på den!

    

tisdag 12 november 2013

Grattis till 50-åriga Lisa!


Att vi i tanke, ord och handling visar hur mycket vi tycker om de som finns i vår närhet. Det är aldrig försent att säga goda saker till varandra och det är bäst att passa på för en dag är de borta och jag också.

Den som säger detta i en blogg är LISA TILLING, sångerska, körledare och radioproducent med program som Opp Amaryllis och Karlavagnen. En riktig kändis alltså.

Till henne vill jag säga GRATTIS i dag. Hon har fyllt 50 år. I dagens tidning läser jag att hon firat med en jätteshow i Louis de Geer, Norrköpings största nöjestempel. Där hade jag tänkt vara med, men hindrades av ålder och ohälsa.

Det märkliga med Lisa Tilling är att hon funkar lika bra i de enklaste sammanhang som i en jätteshow. Jag har hört och sett henne framträda (gratis!) inför ett tiotal personer med samma energi och spelglädje som i större sammanhang. En gång, det var på Hemgården i Norrköping, ville hon pränta in i sina lyssnare två ord: Du duger! Jag tyckte det lät lite flamsigt, men morgonen därpå satte jag mej upp på sängkanten och sa: Jag duger! Och tamejfan, det blev en bra start på dagen!

En rikskändis. Överklass? Kanske, men det bortser jag ifrån – den här gången. En rikskändis som satsar lika mycket på ett framträdande för tio personer som för tusen personer, det är en artist som duger! GRATTIS LISA!     






måndag 11 november 2013

Några rader i sorg och bedrövelse


Den nionde november begick jag ett misstag här i mitt bloggskrivande. Jag förväxlade far och son Estby och kallade Stefan i stället för Victor Estby för dagsverspoet. Det ber jag om ursäkt för.

Jag har varit ur gängorna den senaste tiden sen hustru Inga gick bort. Men jag har ändå något positivt att berätta. Det gäller personalen på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Dit fördes Inga med hjärnhinneinflammation. Hon fick ett eget rum. (Läkarna insåg förmodligen att hon inte skulle lämna sjukhuset levande.) Personalen ställde in en säng åt mej så att jag kunde stanna vid hennes sida. De gav mej mat varje gång patienten fick mat. Tre dygn kunde jag vara tillsammans med Inga, hennes sista tre dygn, tills hon avled.

En sån gästfrihet och en sån omsorg trodde jag aldrig att ett sjukhus kunde ställa upp med. Jag vill här uttrycka min tacksamhet mot Vrinnevisjukhuset och dess personal.

Inga blev 88 år. Lika gammal är jag. Hon var realist och vi visste båda att det skulle komma en dag då en av oss skulle stiga ur sängen och den andra inte. Så blev det. Inga hade humor. Jag kanske har berättat det förut (mitt minne funkar inte), men när hon började bli krasslig sa hon: "Välj ut en dyr och fin kista åt mej. Köp den inte. Köp den billigaste du kan hitta och skicka mellanskillnaden till diabetikerna." Jag sa detsamma men ville att mellanskillnaden ska skickas till Läkare utan gränser.

Det känns bra att få ha levt i 70 år tillsammans med en klok och kreativ människa som Inga. Jag lämnade aldrig ifrån mej en rad utan att ha läst upp den för henne och fått hennes kritik. Nu har jag förlorat min främsta kritiker och familjens goda minne dessutom. Jag skriver inga böcker längre, och knappast några andra texter heller, utom den här bloggen varje morgon. Den blir som den blir. Ett slags kontakt med ett antal läsare som känns som kamrater. Så fortsätt kontakten – jag gläds åt era svar och synpunkter när de kommer!

söndag 10 november 2013

Allt är som förut, men inte som det ska!


När man kommer hem från en tids bortvaro ligger en hög tidningar och väntar. Man måste bläddra igenom dom för att kolla att allt är som förut, som det ska vara. Jag börjar med Svenska Dagbladet 25 oktober. Där är rubriken: Starka banker bingo för aktieägarna. Det handlar om de fyra stora, SEB, Handelsbanken, Swedbank och Nordea. År 2011 fick deras ägare 25 miljarder, år 2012 fick de 36 miljarder, år 2013 har det gått upp till 41 miljarder.
Stölder som redovisas helt öppet.

Jo, visst är det stölder. I min och Ingas sagobok för arbetarbarn, Perka med lösskägget, (1981) lät vi Perka hamna i en överklasskola där barnen får lära sej det överklassens barn ska veta, bland annat att de rika får stjäla från de fattiga, men de fattiga får inte stjäla från de rika. Denna sanning var för vänstervriden för vissa recensenter. En sanning var det likafullt. Och en sanning är det även i dag.

Det första en socialistisk regering skulle göra är att förstatliga bankerna. Dvs låta folket stjäla från de rika. Så att de rika inte längre kunde stjäla från vanligt folk. I min barndom fick man hygglig ränta på sina sparpengar. Numera får man ingen ränta alls. Några bankdirektörer gör jättevinster på rena stölder från oss andra.

Jag kollar vidare i tidningshögen. Allt är som förut. Men tamejfan inte som det ska vara.



lördag 9 november 2013

Tranströmer är trams – för mej!


God morgon! Så är man då tillbaka efter en vecka på PRO:s folkhögskola i Gysinge. På frågan om det var intressant måste svaret bli JA. Men säg aldrig JA i telefon – då kommer strax en försäljare och påstår att du sagt JA till att köpa en soffgrupp för tiotusen. Till telefonförsäljare ska man bara säga "dra åt helvete!" och lägga på.

Kursen hette Visor och dikter och bjöd på mycket av bådadera. Mest dikter. Som för mej ska ha rim och meter. Men numera skrivs det en otrolig massa trams som varken har rytm eller rim. Så tillåmed Tranströmer visade sej mest vara trams. Jag är så lyriskt obegåvad att jag blir mer berörd av Cornelis:

Jag är en tvivelaktig figur,
duger ej mycket till.
Bakom ett hörn står Döden på lur.
Han tar mej när han vill…

Men en massa lästips har jag fått. Så nu sätter jag mej och läser en massa lyrik som jag annars aldrig skulle ha kommit i närheten av. Om du är gammal tycker jag du ska kolla PRO:s kursutbud från Gysinge. Där finns allt från datorer och dans till, som sagt, lyrik. Som tack till Pensionärernas Riksorganisation kan jag bifoga Ove Klinthälls lilla dikt:

Svensk demokrati är trött och slö.
Föreningslivet håller på att dö.
Dom enda som har hopp och framtidstro
och ungdomsglädje tycks va PRO!

Men Klinthäll är dagsverspoet liksom exempelvis Stefan Estby och Alf Henrikson. Poeter som läses och uppskattas av vanligt obildat folk. Dom får man inte möta där lyrik ska studeras. Det tycker jag nog är lite synd.



torsdag 7 november 2013

Vi har sluppit Gud – hurra!


I dag är det den 8 november, vad än min galna dator påstår i raden härovan. Jag har varit på kurs på PRO:s folkhögskola i Gysinge. Innan jag kom hit var jag misstänksam. En massa gamlingar, då blir det väl morgongudstjänst och aftonbön.  Men nej – här har nu en hel vecka gått utan minsta snack om religion! Jag hade med mej Ove Klinthälls dikt att protestera med:

Lyssna "Gud är god",
"He has the whole world in his hand"
Det gör en lätt förtröstansfull
och vänligt stämd ibland,
men när man tänker på hur det
ser ut i jämmerdalen
med religionsmotsättningar
i nästan varje land
med nöd och brand och krig
och svält, kan man bli galen.
Hur god är då den gud
som håller världen i sin hand?

Men den dikten har jag alltså inte behövt ta till. För här kan gamlingar samlas utan att utsättas för prästprat och gudstjänster. Det är skönt. Det borde våra ålderdomshem lära av.  






onsdag 6 november 2013

Tack till kamrater och till PRO


I dag skulle vi skriva dikter på den kurs där jag nu hoppas lära mej sånt. För dikter kan jag inte skriva. Ett tema var: Berätta om en känsla! Det jag just nu känner är ett slags tacksamhet. Jag är rörelsehindrad med min onda rygg och får all möjlig hjälp med rullstol till matsalen och sånt… ja. Om jag ska berätta om den känslan i diktform så får det bli så här:

Man kan inte dikta om Gysinge,
nej det är riktigt svårt ska ni tro,
för ingenting rimmar på Gysinge,
så man får rimma på PRO.

När man blitt gammal som jag
och har blitt pensionär,
då får man kämpa med ryggen och andre besvär.
Det kan man göra på Gysinge i lugn och ro.
Tack vare PRO!

Ja, det här får väl bli lösningen på dagens uppgift, att berätta om en känsla. Tacksamhet. Mot kurskamrater som kör rullstolen. Och mot PRO:s folkhögskola som jag gärna rekommenderar till varje pensionär som har råd. Fast särskilt dyrt är det inte. Cirka 600 spänn om dan för hyggligt hotellboende och god service. Det känns rätt bra. Tack ska ni ha!