Jag var okunnig men visste det viktigaste!

I min bok Mannen utan ansikte skriver jag om pojken Knotan. Han är lika okunnig som jag alltid har varit. En dag snackar hans lärare Gillis om självmord. Han säger att 50 försöker varje dag och 5 lyckas. Knotan säger:

– Ä… va? Hur vet du det?

– Det finns det statistik på, säger läare Gillis.

Knotan tänkte. Det fanns statistik. Jaså, var fanns den då? Och vilka fick titta på sånt? Han tänkte sig ett stort grått hus där man kunde gå in och fråga efter statistik. Goddag, jag skulle vilja titta på lite statistik. Jaha, vadå för statistik? Ja, om mord och sånt. (Kunde ju vara intressant att se!) Och brott och spioneri. Och så om ni har nåt om självmord.

Fanns det bilder i statistiken?

Antagligen skulle han bli utkastad. Det var nog inte vem som helst som fick titta på statistik. Man måste nog vara lärare eller professor eller nånting. Det var skillnad på folk och folk.

I varje fall måste man veta vart man skulle gå. Det var skillnad på folk som visste och inte visste.

Knotan kände att han hörde till den senare sorten. Han visste inte ett jävla dugg.

Så där kände jag mej när jag skulle börja skriva Trälarna. Jag ville skriva berättelser ur den svenska historien sedd underifrån, alltså motsatsen till skolans kungar och krig. Men jag var okunnig och visste inte var jag skulle söka kunskap. Därför tog trälserien tio år av mitt liv.

Det lyckades därför att jag hade insikt om det viktigaste från början – att all historia egentligen handlar om klasskamp! Mot den insikten kunde jag värdera varje uppgift jag hämtade ur borgerlig historieskrivning.

+