tisdag 30 april 2013

Diskutera skolan i klassamhället!



Skolan fascinerar mej. Jag har bara gått åtta år i den gamla folkskolan som ju var borgerlig och lögnaktig. Därför fäster jag mej alltid vid olika synpunkter på skola i det jag läser. I en deckare, Upplösningen av Silbersky och Svedelid, har den gamle advokaten Rosenbaum läst utredningar och rapporter och sett filmer från autentiska klassrum om hur undervisningen bedrivs:

"En skola i upplösning i ett samgälle i gungning. Eleverna hade tagit över och gjorde som dom ville och saknade vilja till undervisning, och dom talade till varandra och uppträdde mot varandra på ett sätt som tillhör avgrunden. Lärarna hade tappat greppet om sin plikt att lära dom unga vad dom måste lära sig. Men det är en skam för ett samhälle när man inte längre känner den solidaritet med barnen som dom har rätt att kräva. Barnen blir övergivna av samhället och kan inte få en stark känsla för samhället när inte samhället har känsla för dom. Det är en oundviklig lag att om inte barnen får omsorg, kärlek, respekt, kunskaper och goda värderingar blir det kaos."

Det är nu länge sen jag slutade göra författarbesök i skolor, men jag tycker mej känna igen beskrivningen. Det finns också ett annat sätt att se på dagens skola, det som poeten Ove Klinthäll gjort en vers om:  

Jag vet vad jag gör, jag har valt åt min son
en ny, fin och välryktad skola!
Jag vet var kamraterna kommer ifrån,
allt utjämningspjunk kan vi spola.
Ungar som bor i nån hyreshuslänga
dom har vi lyckats att helt utestänga.
Detta är tanken vi starka kan gilla:
Skilj höghusbarnen från barn i en villa!

Två olika skolor. En där lärarna tappat kontrollen och eleverna tar makten. Och en i ett segregerat samhälle där de välbeställdas barn som har en framtid får sin skola – och där arbetarbarnen, vars framtid är arbetslöshet, får en skola som struntar i dom.

Det är två infallsvinklar på den diskussion som borde föras om hur barn behandlas i klassamhället. 

måndag 29 april 2013

Är det samma värld vi lever i?


Borgarpressen tjatar om kommunismens illgärningar, som nu är historia, men tiger om kapitalismens brott mot mänskligheten som pågår här och nu.
Ett samhälle ska inte bedömas efter hur de rika har det. De rika har det alltid bra. Ett samhälle ska bedömas efter hur de fattigaste har det. Och i de flesta länder har de fattiga det för jävligt. De flesta saknar mat och vatten. Om alla kineser skulle leva som vi skulle det behövas fyra jordklot!
I vissa länder badar de rika i swimmingpooler med rent vatten medan de fattiga får dricka smutsigt vatten ur förorenade diken.

Det händer att jag försöker känna samvetskval med tanke på världens fattiga, men det vill sej inte. Jag är inte van vid samvetskval. Världens elände är man ju så van vid. Om alla människor skulle leva som vi skulle vi behöva fyra jordklot…
I går kväll kom katten Nippran och jamade att hennes vatten var slut. När jag hällde upp i hennes skål på golvet gjorde jag en upptäckt. Samma vatten som var rent och friskt i en nydiskad kaffekokare hade lämnat en gul avlagring i den kattskål jag aldrig diskar utan bara fyller på.

Mitt vatten var inte rent! Det hade något i sej som inte skulle finnas där! De flesta människor har förorenat vatten. Jag också. Jag!
Jävla Reinfeldt, tänkte jag. De är kanske ologiskt, men jag tänker alltid jävla Reinfeldt när något går mej emot. För vad skulle jag annars tänka? Kanske att vi alla lever i samma värld. För de är kanske så det är.
I samma värld lever vi. Jag ska vänja mej vid att tänka så.  



    









söndag 28 april 2013

Skriva en bok om stenådern?


Det tog mej tio år att skriva Trälarna, som nu snart kommer i pocket. Om jag skulle försöka skriva en historisk berättelse nu, fick det inte ta sån tid. Inte en massa pluggande. Bara fantiserande. En bok om stenåldern.
Nittiofem procent av den tid vi funnits här på jorden har vi levt på stenåldern. Hur var det? Vad sysslade vi med?
Något måste ha varit grundläggande. Vi måste skaffa mat, jaga eller plocka och samla. Hitta boplatser i närheten av färskvatten. Redan här har vi några kapitel som nästan skriver sej själva.
Om det inte finns någon privategendom behöver inte kvinnans könsliv regleras för ärvandets skull. Kanske pippar man med vem som helst när tycke för tillfället uppstår. Och föder barn, av vilka de flesta inte blir gamla. Barnen lekte väl med stenar och pinnar då som de gör nu.

Vad kan vi låta stenålderns människor göra? Sjunga, dansa, skratta, och framför allt: berätta! Ett utvecklat språk har de, annars är de inte människor. De sitter vid elden – den har de också, annars är de inte människor – och måste fylla ut tiden med berättelser. 
 De äldre roar de yngre med hur de lurade det farliga odjuret utför stupet eller satte stenyxan i huvudet på den främmande inkräktaren.
De vet att de själva kommer att få stenyxan i huvudet när de börjar sluddra eller inte längre orkar följa gruppen på nästa vandring.
Och efter döden då? Jag vill inte tro att våra förfäder som levde i närhet till naturen skulle forma sjuka religioner som dom vi har i dag.

Mina stenåldersmänniskor är snälla och trevliga, lever i ett överflöd och har ingenting att slåss om.
Men kanske har jag fel. Kanske den starkaste mannen samlar de skönaste kvinnorna kring sej och håller de andra männen från sej med stenyxan?
Kanske bygger han med sin fysiska styrka ett tidigt klassamhälle. Kanske är det så människans natur funkar. Då vill jag inte berätta om det.    




lördag 27 april 2013

Datorn har krånglat – hur går det nu?


Min annars så trofasta Macintosh har strejkat i några dagar. Nu har jag anlitat ett av mina barnbarn och kanske fått igång den igen. Posten går tydligen fram till mej, för här låg en liten limerick från Ove Klinthäll nu på morgonen:

En sömmerska flydde från Syrien.
Hon tänkte bedrövat: "Jag flyr igen,
men det blir väl nån råd.
Får jag tyg, nål och tråd
i nåt land tror jag säkert jag syr igen."

Aktuellt och bra. Nu får vi se om jag får iväg denna blogg till er alla. Annas får jag bara hoppas att barnbarnet kommer ner från Stockholm och hjälper mej igen. Vi hörs, om Mac vill.

fredag 26 april 2013

Olika långa rader blir inte lyrik


Flera gånger har jag framfört åsikten att lyrik ska ha rim och meter. Och att jag tycker illa om prosatexter som presenteras i olika långa rader och kallas för lyrik. Bland mina gamla papper hittar jag nu en text som jag skrivit med olika långa rader. Historien om sir John Hawkins:

Vill ni höra en historia om grymhet och tortyr
så fråga folk på andra kontinenter
från korstågens tid till vårt århundrade
hur de släpat fram kapital
till Europas manufakturer och industrier
och sen lämnats att svälta ihjäl på Indiens förtorkade slätter
och de bolivianska tenngruvornas torra månlandskap.

Sir John Hawkins upptäckte att det var en god affär
att frakta slavar från Afrika till Amerika.
Och drottning Elisabeth blev förtjust
och lånade honom ett skepp
och skeppets namn var Jesus
och sir Hawkins vapensköld
bar bilden av en neger i bojor.

Och Liverpool och Manchester
växte till blomstrande jättestäder
uteslutande med levande negrer som handelskapital.
Men dessförinnan hade Mexico och Peru
förslavats av spanjorerna
och Afrika av portugiserna
och holländarna tog Malta och Java
med mutor, massaker och mord.

Och strävsamma företagare i Europa
sparade ihop ett litet startkapital
och startade små industrier med lån från banken.
Men var kom dessa pengar ifrån?

Om man gluttar bakom bankfasaden
grinar sir John Hawkins ansikte fram
och bakom honom miljoner och miljoner
av utmärglade lik
på tre skövlade kontinenter.

Så där har jag skrivit nån gång i mina yngre dagar. Texten är inte publicerad och jag har aldrig kallat den för lyrik. När jag nu läser den tycker jag att uppdelningen i olika långa rader ger innehållet en effektivare framtoning. Så det viktiga är väl vad man vill säga och att man vill ge det en så effektiv form som möjligt. Att kalla mej lyriker utan att behärska rim och meter vill jag inte.

onsdag 24 april 2013

Limerick tycks inte vara lyrik


I går påstod jag att limerick är den enda form av lyrik som jag behärskar. Och så inbjöd jag våra skrivande vänner att bidra med några limerickar. Inte en enda har skickat mej någon. Så nu kan vi dra slutsatsen att limerick inte har något med lyrik att göra.

Om man slår upp limerick i Nationalencyklopedin hamnar man hos Hasse Alfredsson, som anses vara den mest kände limerickskrivaren, och får som exempel en ganska dålig limerick av honom. En av hans bättre är den här:

En kysskonstens kung var Sven Miller.
Hans kyssar dom var som en thriller.
När hans dam gav sej hän
slog hon hop sina knän
och då krossa hon jämt Millers briller.

Jag lovade också i går att bidra med några egna limerickar, och då är det väl bäst att jag gör det:

En skidåkare ifrån Dalom
kunde ingenting utom slalom.
På sin hemkörda sprit
slank han hit, slank han dit,
så nåt Vasalopp blev aldrig tal om.

En pastor från Jönköpings stad
var alltid så munter och glad.
och drog helfräcka skämt.
Men det var inte jämt.
Han såg anständig ut när han bad.

En snygg feminist ifrån Nissa
vill va jämlik men får ändå vissa
problem varje gång
hon drar ner sin kalsong
och försöker att stå upp och kissa.

En julrimmare i Julitta
satt och sökte ett rimord på Britta.
Men det ville ej gå
för det NI tänker på
var det endaste rimord han hitta.

Så var det med det. Nu slutar vi med limerickar, eftersom våra vänner tycks ha större krav på lyrik. Vi hörs i morgon med något helt annat, om Gud vill.







tisdag 23 april 2013

Låt oss fortsätta snacka poesi!


Jag fick en hel del intressanta svar på min blogg Jag ville jag vore poet häromdan. Våra vänner vet mycket om poesi. Själv försöker jag lära mej något. Jag återgår ofta till Alf Henriksons Verskonstens ABC. Han säger där att man åtminstone måste ha rytm för att en text ska kännas poetisk. Orytmisk "dikt" kan ingen läsare komma ihåg en timme efteråt. Han skriver:

Största förtjänsten med poesi – är
att den fastnar i minnet och vill förbli – där.

Ibland blir jag förvånad när jag ser hur orimmad vers ändå kan funka. En mycket omtyckt schlager är ju Lasse Stefanz De sista ljuva åren – som inte innehåller ett enda rim! Något som man inte ens märker när man lyssnar och trallar med.
En som tycks vara noga med hur ett riktigt rim ska se ut är poeten Ove Klinthäll. Han rimmar en varning:

Om man ska va riktigt noga,
och det ska man absolut,
rimmar "noga" på Karlskoga
men alls icke på Arboga
fast det faktiskt så ser ut.

En som skojat med rimkonsten är Björn Barlach, han ni vet som skrivit texten till Lill Lindfors-låten Musik ska byggas utav glädje. En klurig vers av honom är den här (som jag citerar ur minnet):

Jag ville skriva en visa,
den vackraste visa som fanns,
men in smög som rim en prensisa
som ville bli gift med en prans.
Men pransen han råkade heta
inte Frans, som var tänkt, utan Jöns.
Så prensisan hon började greta
när hon inte blev hans utan höns.

En verskonst som jag faktiskt lyckats med är Limerick. Här är ett exempel:

Två nunnor i klostret Djuphällen
kokar kaffe på spritkök i cellen.
Sista skvätten dom spar
utifall att dom tar
varsin munk där i cellen till kvällen.

Här kan vi kanske mötas. Ni som haft åsikter om orimmad vers och sonetter och annat i vår diskussion om poesi – få se om ni kan bidra med några limerickar. Jag ska gärna publicera dom här. Och i morgon ska jag återkomma med några av mina egna.



måndag 22 april 2013

Här kan du bli smartare än teves kulturfolk


sitter man och glor på teve. Genomlider an massa usel musik som ska tävla på Eurovision Song Contest. Bara pinsamt. Men dessförinnan var det kulturprogrammet Babel. Där fördes en intressant diskussion m bildning. Programledaren Jessika Jedin bekände att hon inte läst Selma Lagerlöf. Kan man vara bildad om man inte läst Selma Lagerlöf?

Själv har jag bara läst en enda bok av Selma. Nils Holgersson. Men den läste jag noggrant. Min förläggare hade föreslagit att jag skulle skriva en "läsebok om Sverige". Jag valde då att skriva om en filminspelning av Nils Holgersson. Dag för dag och plats för plats. Men Nicke som spelar Nils kan inte flyga med fåglar, flygscenerna tas i stället med helikopter. Det blev tre volymer med titeln "Den underbara resan".

Men åter till kulturprogrammet Babel och diskussionen om vad bildning är. Det snackades hit och dit. Jag satt och blev mer och mer otålig. Jag visste ju precis vad jag skulle ha sagt om jag varit med i studion. Varför kom de inte fram till det? Vad är bildning? Det detsamma som utbildning, eller vad? Det fick vi inte veta.

Därför ska jag tala om det nu. Att vara bildad är att veta lite om mycket. Att vara utbildad är att veta mycket om lite. Nu vet du det. Så nu är du inte bara smartare än en femteklassare utan smartare än hela teves kulturredaktion.

  

söndag 21 april 2013

Jag ville jag vore poet!


Om man tar ett prosastycke och delar upp det i olika långa rader kan man kalla det för poesi. Många modärna lyriker gör så. Själv tycker jag att lyrik ska ha rim och meter. Då blir det svårare. Allra svårast är riktigt bundna versformer som till exempel sonett. En sån skulle jag aldrig kunna skriva. 

Shakespeare skrev hundratals sonetter. Kärleken var förstås ett vanligt tema: "Two loves I have of comfort and despair… Kärlek duger också som tema när vår vän Ove Klinthäll prövar på sonetten. Poet som han är har han inga problem med formen:

Mörk rullgardin dras ner och lampan släcks,
mjuk väntar sängen på den trötta kroppen
– såvida inte det blir tal om sex!
Tjoflöjt, då blir det fart på pillesnoppen!

Nä fy! Vad är det här? Jag blir perplex,
jag spårar ur precis! Det här var droppen,
och tvivel på min diktarådra väcks.
Av alla var det där den största floppen!

Sonetten skulle handla, var det tänkt,
om denna obeskrivligt ljuva gåva
som goda gudar människorna skänkt!

förmågan till att koppla av och sova,
att sjunka som ett barn i Morfei famn.
Åt fanders gick det! Kors i jisse namn!

Jag gillar poesi. Jag ville gärna vara poet. Jag önskar att jag kunde skriva vackra, rytmiska och rimmade dikter. Jag försöker, men det blir sällan mer än två rader. Det är skönare att kramas / utan pyjamas. Men hur gör man sen? En bok på ett par hundra sidor kan jag skriva, men inte en sonett på fjorton rader. Konstigt!

lördag 20 april 2013

En lektion i samhällskunskap


Eftersom jag har en del lärare bland mina läsare vill jag bidra med en liten lektion i samhällskunskap. Ge den här kunskapen till ungarna:

Pengar växer inte på träd. Men väl i bankvalven. För banker har förmågan att låna ut pengar de inte har. Allt för att hålla uppe den konsumtion som är nödvändig för att hjulen ska fortsätta att snurra. Samtidigt har vi aldrig arbetat så mycket som vi gör nu, aldrig skapat så mycket värde som vi gör nu. Men det kommer inte oss till del. Genom nedskärningar, lönesänkningar och privatiseringar har politiker överfört resurser från de fattiga till de rika.
Konsumtionen har inte kunnat följa efter. Arbetare kan inte konsumera allt som produceras eftersom lönerna är för låga. I stället ska vi låna av bankerna. Lån som garanteras av skattepengar.
Finansminister Anders Borg talar om "stabila finanser". Vad betyder det? Är finanserna stabila när ungdomsarbetslösheten är skyhög? När sjuka utförsäkras och tvingas söka jobb som inte finns och som de inte skulle klara av? När skolor läggs ner för att spara pengar?
Det regeringen menar med stabila finanser är att storföretagens vinster är stabila. Det har regeringen ordnat genom att skänka bort skola, vård, apotek och mycket mer till riskkapitalister…

Det här är sånt som vi vuxna vet och som vi vill att skolan ska lära våra ungar. Ni kan använda texten här ovan som den är. Men ni bör inte tala om att den är hämtad ur ungdomsmagasinet Rebell som ges ut av Kommunistisk Ungdom i Göteborg. För då kommer era rektorer kanske att bli förskräckta och tro att den är lögn och politisk propaganda.  

fredag 19 april 2013

En dag får du kanske mod att berätta!


Jag är medlem i Föreningen Arbetarskrivare. Det borde du också vara. Alla våra medlemmar skriver inte. En del är professionella och ger ut böcker, andra skriver bara en dikt då och då eller kortare prosastycken som de kan publicera i föreningens utskick. Årets tredje utskick kom i går. Där har Torgny Karnstedt synpunkter på dagens läge.

Den 6 november 1881 höll August Palm sitt föredrag "Vad vilja socialdemokraterna" på ett hotell i Malmö. Ett tal som formade framtidens samhälle. Det var då det. Vad den nya högern vill vet vi – kasta oss hundra år tillbaka i tiden. Att Sverige styrs av extremister borde ha föranlett ett ramaskri, men det har tassats försiktigt kring de ideologiska frågorna, särskilt kring vinster inom välfärden.

Att klassklyftorna ökat och att den fackliga rörelsen tagit stryk har vi varit bra på att skildra. Men nu vill vi gå vidare och sikta framåt. Skildra det samhälle vi vill se skapas. På vårt årsmöte beslutade vi att anta ett nytt tema för medlemmarnas medverkan – Framsikt! Vad vilja arbetarskrivarna?

Gå med i Föreningen Arbetarskrivare! Du behöver inte ha skrivit något. Du kan läsa om oss på www.arbetarskrivare.blogspot.com.  Kanske får du själv lust att fatta pennan så småningom. Vi är alldeles för få som skriver. Och vi är alldeles för många som har tankar och skiftande erfarenheter som aldrig blir formulerade.

Läs i föreningens senaste utskick Hannele Salminens lilla kortnovell "Jag har inte råd att jobba". Det är en erfarenhet från dagens Sverige som jag inte velat gå miste om. Jag är också nyfiken på dina erfarenheter och visioner. Gå med i Föreningen Arbetarskrivare så kanske du en dag får mod att berätta!



torsdag 18 april 2013

Teatern behöver en insändarstorm!


Gårdagens stora kulturnyhet var att Östgötateatern kan tvingas göra sej av med att tiotal medarbetare för att få ekonomin att gå ihop. Det fattas ett par miljoner som Norrköping och Linköping lätt skulle kunna ställa upp med – men det gör de inte. Östgötateatern är en av de förnämsta i landet, särskilt när det gäller musikaler.

Tidningarna borde höja ett ramaskri mot denna kulturella nedrustning, men där fylls spalterna med Thatchers begravning och frågan om varför en muslim inte får sitta kvar i socialdemokraternas partistyrelse. Nu borde vi fylla blaskorna med en insändarstorm till stöd för teaterns kulturarbetare. Använda yttrandefriheten, den jag faktiskt tror att vi har nuförtiden. För nästan ett halvt århundrade sedan skrev jag pjäser för Östgötateatern. En av dom hette PRESS-STOPP. Där sjöng vi:

Ja vi lever i tryckfrihetslandet,
så ta och köp dej en tryckpressmaskin
för en tio miljoner om du kan det
så får du skriva vad som faller dej in.

Ja hurra för den friaste pressen,
den som äger den är verkligen fri,
och vi andra får läsa deras blasker
och avstå från att lägga oss i.

Det var då det. Nu tror jag inte att tidningarna vill hindra oss från att lägga oss i. Corren, NT och Folkbladet borde själva lägga ner större energi på att försvara Östgötateatern mot välbetalda kommunalpolitikers snålhet. Det har de inte gjort hittills. Men de skulle säkert öppna sina spalter för en insändarstorm från publiken. Så sätt igång och skriv!         

onsdag 17 april 2013

En riktigt otäck historia


Låt mej berätta en otäck historia.
När Johannisborgs slott byggdes utanför Norrköping år 1613 murades ett barn in där levande. En mor sålde sitt barn för en stor summa pengar till att inmuras och förde själv sin dotter till murarna, gav henne godsaker, medan de murade kring henne. Flickan förstod inte sitt öde. När endast hålet återstod för den sista tegelstenen sa flickan: Jag kan se mamma än. Så tilltäpptes även detta hål.
Den hjärtlösa modern utvandrade till Amerika. Under resan uppstod en förskräcklig storm. Besättningen och passagerarna måste bikta sina synder, då stormen troddes vara att straff. Den hjärtlösa modern bekände då sitt brott och kastades i havet. Strax blev det lugnt och de kom lyckligt fram

Den här historien finns återgiven i Norrköpings historia, del 1–3, sid 76, så den är förmodligen sann. Och varför vill jag då återberätta den? Jo, för att visa att vi här i Norden varit vidskepliga och underutvecklade för inte alltför länge sedan. Fyrahundra år – på den tiden har det hänt något med oss. Numera skulle vi inte komma på tanken att visa en sådan grymhet.

Men den förekommer på andra håll. Än i dag. Kvinnor stenas. Barn beväpnas till soldater, får leta trampminor eller hålls som sköldar med risk att bli skjutna. I andra kulturer.

Vi ska ha respekt för andra kulturer. Jovisst. Men det kommer att gå lättare när de hinner ifatt oss.

tisdag 16 april 2013

Jag är inte kvar hos de riktiga sanningarna


Nu är det kris i socialdemokratin kring en muslim som inte får sitta i partistyrelsen. Egendomliga delar av partiet kryper fram ur vrårna sånt som man aldrig anat fanns i arbetarrörelsen. Troende socialdemokrater finns och de beskriver sej själva så här: Socialdemokrater för tro och solidaritet är Socialdemokraternas förening för troende medlemmar. Tidigare hette man Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund men i takt med att kristna blivit färre och muslimerna fler har man omformat föreningen till att välkomna alla troende socialdemokrater.

Så nu är det skitsamma vad man tror på, bara man tror, dvs har en förvetenskaplig syn på världen, livet och tillvaron. Vår vän poeten Ove Klinthäll kommenterar detta under rubriken DIALOG:

"Jesus for till himlen från en stor beundrarskara
så skriver Lukas, och då är det sant – så är det bara."

"Muhammed for till himlen med – på en bevingad häst
från Tempelberget steg han – det vet VI – och vi vet bäst."

"Till himlen på en häst? Haha! Det är ju inte möjligt!
Från Tempelberget? Alltså, nå, det är ju bara löjligt!"

"Men Jesus for och sitter på Guds sida, som bekant,
det är en väldig skillnad, det, för det är riktigt sant!"

Att den där muslimen hade fel i det mesta, det kunde man ju ana. Själv hade man ju kunnat vara på den sida där de riktiga sanningarna finns. Om man stannat kvar i socialdemokratin. Men det gjorde man inte. Jag lämnade partiet redan 1969 – och nu känns det verkligen skönt! 

måndag 15 april 2013

Sluttjatat om Järnladyn!


Margaret Thatcher nu igen? Varför det? Jo, för att hon är en katalysator. Vad man säger om henne visar vem man är och var man står politiskt. I går visade jag hur högern beundrar Thatcher för hennes privatiseringar, skattesänkningar och kamp mot fackföreningsrörelsen, speglat i vad DN:s politiske chefredaktör sagt om henne. Jag skrev också att en vänsterpress skulle skriva annorlunda – om vi hade någon.

Det har vi ju. Flamman till exempel. Där kunde man 11 april läsa en lång artikel om järnladyn Thatcher. Där stod bland annat: "Under Thatchers regeringsperiod, 1979–1990, ökade arbetslösheten i Storbritannien explosionsartat. (…) Thatcher genomförde en konsekvent nyliberal ekonomisk politik med katastrofala följder för sysselsättningen. Privatiseringen av statliga bolag och nedskärningar inom den offentliga sektorn ledsagades av skattesänkningar och en bred attack mot fackliga rättigheter. Klyftorna i landet ökade snabbt…"

Av det som skrivits om Thatcher kan man se vad högern har för ambitioner i svensk politik och vad vänstern har för önskningar. Men inte nog med det. Man kan också se vilka möjligheter höger och vänster har att nå allmänheten med sina budskap.

Tittar man på tidnigarnas upplagesiffror så ser man att högern når hundra gånger fler läsare än vänstern. Flamman tretusen, DN trehundratusen. Det är sånt som Thatcher har fått mej att tänka på. Så någon glädje har man ändå haft av vår tids mest avskyvärda politiker.  






söndag 14 april 2013

Ensidig bild av Margaret Thatcher


Thatcher hade mer rätt än fel. Så stod det på Svenska Dagbladets första sidan 9 april med hänvisning till ledarsidan, där chefredaktören PJ Anders Linder skrev: "Hon knäckte inflationen. Hon sänkte de skyhöga marginalskatterna. Hon såg till att utmattade statsföretag fick nya ägare och ambitiösa ledningar i den privata sektorn. Hon genomförde en omfattande omreglering av arbetsmarknaden, som bröt fackens orimliga makt."

Att privatisera den offentliga sektorn, att knäcka arbetarnas fackföreningar och sänka skatter, det är numera "självklarheter i stora delar av världen". Svenska Dagbladets politiska chefredaktör berömmer Margret Thatcher för "framsynt beslutsamhet".

Det är första gången jag ser någon vara så förtjust i järnladyn Thatcher, som annars verkar vara avskydd i vida kretsar. Inte bara för sin politik utan också för sitt leverne, om man ska tro poeten Ove Klinthäll, som för ett tag sen ägnade henne följande rimmade rader:

Margret Thatcher hon var vänlig men bestämd,
när jag hörde hennes tal blev jag beklämd,
var hon inte elak var hon oförskämd.
Varför var hon sådan, måntro. Well!
Hon var nykter hela livet!
Lever man så överdrivet
blir man jävlig, det är givet.
Skål då, Maggie, go to hell så är du snäll!

Margaret Thatcher var alltså inte bara en folkfientlig politiker utan också en principfast nykterist. Det senare tycks mej vara en god egenskap, därför bör vi glömma bort den. Till minnet av politiska skadegörare bör bara knytas deras sämsta egenskaper.   
  
Men det som ser dåligt ut från vänster ser bra ut från höger. SvD tycker det var bra att det blev lönsamt att driva företag och investera, att statsägda industrier såldes, att det blev låg inflation, balanserad budget och bra företagsklimat, även om arbetslösheten ökade. SvD ser Margaret Thatcher som en berömvärd politiker. En vänsterpress skulle ge en helt annan bild. Om vi hade någon.    

lördag 13 april 2013

Om jag inte hade framtiden bakom mej


Har jag gjort bort mej nu igen? Ja, tydligen. I går skrev jag apropå teves förmåga att forma ungdomens smak: Tänk om tevefolket skulle vända på steken och bjuda in unga musiker som spelar svenskt! Gammalvals, hambo, schottis, polka, mazurka! Vi har ju samlat på oss massor av god och glad musik under de senaste hundra åren.

Bland dom som kommenterade fanns en som tyckte att jag lät som en sverigedemokrat. SD vill ju värna allt svenskt. Något har hänt i vårt lands debattklimat. Jularbo, Povel Ramel, Evert Taube, Andrev Valter, Cornelis, Carl Anton… nog är det svenskt men är det därför sverigedemokratiskt?

Vad är det som har hänt? Om jag sätter upp en svensk flagga på husknuten kan det signalera att jag är främlingsfientlig. Jag såg häromdagen en nynazist i en talarstol som var prydd med en stor svensk flagga. Odemokratiska skummisar har gjort den blågula flaggan till sin symbol. Förr symboliserade den överklassens fosterländskhet, så det kan ju göra detsamma.

Det är nu det svenska som ska misstänkliggöras och jag tror jag vet varför. Det svenskaste som finns är den välfärd som vår arbetarrörelse skapade och som gjorde vårt land till ett internationellt föredöme under 1950, 1960 och 1970-talen. Det var den välfärdsmodellen – inte kommunismen – som hotade kapitalismen, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Därför gick kapitalisterna till motvärn, vi fick EU, svenska sossepolitiker köptes upp och vi fick nya högern som kallar sej arbetarparti och nu styr landet.

Om jag inte hade framtiden bakom mej skulle jag kanske börja kämpa politiskt. Det kan jag inte från det åldringsboende där jag nu håller till. Men jag kan välja vilken musik jag vill lyssna på. Det blir Kostervalsen, Gånglåt från Äppelbo, Drömmen om Elin och Underbart är kort hellre än amerikansk rock. Melodier man kan tralla på när man sitter och blundar mot solen. Och som jag tror att våra ungdomar också skulle gilla om de bara fick höra dom lika ofta som det våra programmakare envisas att bjuda på.   



fredag 12 april 2013

Inte har de unga valt usel kultur!


Det är något märkligt med teve. Det som förekommit där är aktuellt och godkänt. En förläggare berättade om en bok som var tryckt i försiktiga tretusen ex. När den visades upp i teves go´kväll blev den slutsåld redan dan därpå.
Jag kom att tänka på det därför att min egen Trälarna snart kommer ut som pocket. Det skulle normalt betraktas som en nyhet och nämnas i teves Östnytt, vilket skulle ge boken en bra skjuts. Men tyvärr blev jag osams med en av Östnytts redaktörer för några årtionden sedan, vilket ännu ligger mej i fatet.

Teve har en märklig makt. Det som visas upp där är aktuellt och godkänt. Det påverkar till exempel ungdomens musiksmak. De senaste dagarna har man fått höra dödskallesminkade sångare sjunga rocklåtar på amerikansk engelska. Något som tydligen ska dominera på sommarens arenor.

Tänk om tevefolket skulle vända på steken och bjuda in unga musiker som spelar svenskt! Gammalvals, hambo, schottis, polka, mazurka! Vi har ju samlat på oss massor av god och glad musik under de senaste hundra åren.
Vad kan det vara som hindrar? Förmodligen ekonomi. Svensk musik kostar stimpengar, medan man får den amerikanska kulturimperialismen nästan gratis. Det borde inte få vara avgörande.

Gammalvals, hambo, schottis, polka, mazurka – om den svenska dansmusiken lanserades i teve skulle den snart accepteras och kännas helt naturlig för den svenska ungdomen. Vi skulle slippa dödskallemärkta sångare och skrik och vrål och oljud på sommarens arenor.

För ingen ska inbilla mej att den svenska ungdomen valt musik med skrik och vrål och oljud. Den har de blivit påprackad av tevefolk och arrangörer som valt det enklaste och billigaste och saknar kulturella ambitioner.   



torsdag 11 april 2013

Demokrati – visst ska vi ha det?


I går skrev jag nånting om pension. Att de som har tunga och farliga jobb och fort blir utslitna, att dom måste bli pensionerade tidigare än dom som har lätta och roliga jobb. Poeten Ove Klinthäll har behandlat denna enkla självklarhet:   

Den som gör nån prestation som inte är till nytta
som klättra på Mount Everest, som göra VM-mål,
beundras nåt så imbecillt så folk blir som förbytta,
ger guld och glans och ära och oändligt jubelskrål.
Men den som högpresterar varje dag i åldringsvården
med tunga lyft och långa pass och jämt är i aktion,
får den medaljer och beröm? Nej slitna axlar får den,
och usel lön, förstås, och dålig förtida pension.   

De flesta av oss är medvetna om vårt samhälles orimligheter. Ändå fortsätter eländet. Några vill tydligen ha det så. Folket vill det inte. Jag googlar ordet demokrati. Det betyder folkmakt, förtydligat: att folket ska få bestämma. En enkel slutsats blir att vi inte har demokrati i Sverige. Men så kan man väl inte resonera. För det har vi väl?

En dikt från min ungdoms diktarförsök rinner mej i minnet:

Demokrati är nåt som
det inte är så gott om.
Men har men den så gott som
så är det ju inte så bråttom.

Jag hade tydligen tidigt mina tvivel på den svenska demokratin.
Det var när jag upptäckte att sossarna inte strikt följde sitt partiprogram. Sen började jag resa omkring i världen. I jämförelse med det jag såg framstod Sverige som det enastående land det faktiskt är. Vi har demokrati så gott som. Och det som fattas kommer ni nog att fixa, ni som är unga och aktiva och kan skilja på höger och vänster.   


onsdag 10 april 2013

Det skrattande liket


Nu diskuteras det vid vilken ålder man ska gå i pension. Som om det vore något stort problem. För mej är det självklart att man ska jobba så länge man vill och kan. Den som har hårt och ansträngande jobb måste få sluta tidigare än den som har lätt och roligt jobb.

Själv var jag författare när det blev dags. Någon ringde och frågade om jag ville ha en ATP på tolv tusen i månaden och på vilket konto det skulle sättas in. Jag sa ja och fortsatte att skriva på boken jag höll på med. Det är nu nästan ett halvt århundrade sedan. Numera skriver jag inga böcker och lever nästan uteslutande på pensionspengarna.

Att jag inte skriver böcker beror på att idéerna tagit slut. Det verkar som om man har ett visst antal idéer med sej från ungdomen, kanske beroende på vad man läst och vilka idéer man därigenom hunnit kläcka. Jag läste ju en massa ungdomsböcker som barn och skrev sedan själv länge för ungdom. När jag sen började skriva för vuxna tog idéerna snart slut och nu är jag där.

För en tid sedan skrev jag här på bloggen och gav råd till den som ville skriva deckare och bli miljonär. Själv var jag naturligtvis inne på tanken, men har inte kommit igång. Jag kom på ett bra offer som också skulle ge bokens titel: "Det skrattande liket". Varför liket skrattar ska jag inte avslöja här. Men sen skulle jag gå vidare. Hitta på mördare och motiv. En huvudperson som ska avslöja den skyldige. Och så lite sidointriger och en handling som skulle fylla de fyrahundra sidorna.

Men det blev stopp och nu står jag där. Som författare har man ingen given pensionsdag. Förmågan att arbeta finns tills den tar slut. Om man som jag har en jävla tur och tillhör den generation som har rätt till ATP kan man leva vidare utan att jobba. Hur det ska gå för mina yngre kolleger undrar jag mycket över.

Kanske kan någon av dem ta tag i "Det skrattande liket" och göra något av det. Jag tror inte att jag kan, men funderar på det gör jag.    




tisdag 9 april 2013

Leve skillnaden! Vive la différence!


En sak som jag inte begriper är tendensen i vår tid att försöka sudda ut könsgränserna. Fickor ska leka med verktyg och pojkar ska leka med dockor. Han och hon ska heta hen. Vad ska det vara bra för? Jag tycker tvärtom att man bör renodla det manliga och det kvinnliga. Vi är ju olika. Den olikheten hör till det som gör livet värt att leva.
Jag fick bra respons på min blogg om pannkakorna häromsistens. Flickor får massor av kunskaper redan som barn, bland annat i matlagning men också i andra färdigheter. Sånt som vi grabbar, i varje fall i min generation, fått klara oss utan. Som poeten Ove Klinthäll skriver:

Att sköta en dator, ha, det går väl an
med bilmotorfel kan jag lirka,
för jag är en händig och mångsidig man
och kan allt jag vill – nåja, cirka
ty aldrig i livet jag tror att jag kan
lära mej sticka och virka.

Det här har nu ingenting med feminism att göra. En feminism som menar att kvinnor och män ska ha lika betalt för lika arbete och att kvinnor ska ha halva makten, det ställer jag helhjärtat upp på. Men det kan ju inte betyda att kvinnor ska upphöra att vara kvinnor.
När kvinnor får hela makten, då upphör de att vara kvinnor och förvandlas till könlösa maktmänniskor som likaväl kunde vara män. Som Margaret Thatcher, nyss avliden och hyllad av borgare och medier från vänster till höger.

Som barn hade jag en gång en docka. Den tog min far ifrån mej. Jag skulle uppfostras till man. Det lyckades tydligen alltför väl – jag kan inte sticka och virka, är usel på matlagning och känner närmast skräck inför att handskas med bebisar.

Feminist är jag. Kvinnor ska vara jämlika. Hela lönen halva makten! Men de ska inte upphöra att vara kvinnor. Skillnaden mellan dem och oss bör bevaras och betonas. Det är den som gör livet värt att leva. Leve skillnaden! Frasmännen vet det. Vive la différence!




måndag 8 april 2013

Att skilja på höger och vänster


Så sitter man och glor på teve som vanligt. Reportage från sossarnas partikongress. Något kan ju ha hänt. Något som gjort dagens socialdemokrati lite mer socialdemokratisk. Maj Britt Theorin kommer i bild och säger:
– Kongressen har vridit partiet lite mer åt vänster.
Reportern ber Stefan Löfven kommentera detta. Och han svarar:
– Jag vet inte vad som är vänster eller höger.
Ska man bli förvånad? Ordföranden för vårt största parti, som ska vara ett arbetarparti och leda motståndet mot högeralliansen, kan inte skilja på höger och vänster!
Nej, det har nu gått så långt att man inte blir förvånad.

LO:s tidning Arbetet har undersökt var olika grupper står i frågan om vinster i välfärden. Daniel Suhonen, välkänd sosse och debattör, säger: Förbjud aktörer med vinstsyfte inom välfärden! SSU:s ordförande Gabriel Wikström säger: Vinstintresset ska inte vara styrande i välfärden. Vänsterpartiet går längst och vill lagstifta om att inga skattemedel får gå till vinstsyftande företag.

LO godtar aktiebolag inom välfärden med en särskild associationsform vad det nu ska betyda. Kommunal säger att vinsten inte är problemet utan att hotet är bristande resurser. Miljöpartiet säger: Aktiebolag som driver skolor eller sjukvård ska inte ha som syfte att ge vinst till aktieägarna.

Sossarnas partistyrelse tycker att mångfald och valfrihet är bra och vill inte begränsa vinstuttagen direkt. Den vill inte förbjuda aktiebolag men vill att sånt som personaltäthet och personalens utbildningsnivå ska regleras.

Om Stefan Löfven kunde skilja på höger och vänster skulle han veta att ett aktiebolag har som främsta uppgift att ge största möjliga profit till sina aktieägare. Han skulle också veta att man inte minskar arbetslösheten genom att skapa fler arbetsförmedlingar utan genom att skapa fler jobb. Utvidga den offentliga sektorn! Sluta spara! Arbeta fram ökad välfärd genom att dela på jobben, minska stress och arbetsskador, konkurrera ut privat verksamhet och förbjuda den helt inom skola, vård och omsorg!



söndag 7 april 2013

Socialistisk utan att erkänna det?


På 1950-talet gick hustru Inga och jag med i organisationer där Vilhelm Moberg var med, honom litade vi på. En av dem var Republikanska Klubben som bildades 1955 och ville ha bort kungadömet. När den las ner i början av 2000-talet och donerade sina tillgångar till Republikanska Föreningen blev det naturligt att gå med där.

I går kom årets första nummer av föreningens tidning Reform. Där kan man läsa att antalet medlemmar sedan år 2006 ökat från tvåtusenfemhundra till tiotusen. Sifo har undersökt svenska folkets inställning till monarkin och funnit att 70 procent av svenskarna vill behålla monarkin medan 23 procent vill avskaffa den.

Socialdemokraterna bildades 1889 och krävde redan i sitt första partiprogram en svensk republik. Kravet står ännu kvar i partiprogrammet men hävdas inte. Inför partikongressen nyligen frågade Reform partiets 26 distriktsordföranden "Tycker du att Sverige ska avskaffa monarkin?". Fjorton svarade ja och en svarade nej. De övriga svarade inte alls.

Kungahuset är aktiva lobbyister för svensk vapenexport. Kungen har gett sitt namn åt granatkastaren Carl Gustaf som används i en rad krig i världen. Han har inte gjort någon militär karriär men är både amiral och general. Även Viktoria Bernadotte har fått militär utbildning. När Viktoria och Daniel Westling gifte sej i Storkyrkan 2010 åkte 18 stridsflygplan över slottet, 21 kanonskott avlossades och en kortege av femtusen soldater var på benen. Monarkin har en stark historisk koppling till militären.

Kungen är förmögen. Men "begär nu ökade anslag av skattebetalarna – men vill inte berätta vad han ska använda pengarna till", skriver Reform. Kungahusets makt har urholkats, men ändå kräver de kungliga att "bli bemötta med folklig underdånighet". Våra komiker driver med dem. Soran Ismael citeras: Sätt hela kungahuset på 50-öringen. Den fyllde en funktion förut, men nu är den helt värdelös.

Vad ska nu sossarna göra med sitt krav på republik? Antagligen ingenting. Genom att minska kungens makt har man samtidigt gjort det lättare för kungahuset att finnas kvar. Republikanska föreningen menar att demokrati är viktigare än traditioner. Men sossarna vågar inte bryta med traditionerna och de borgerliga vill inte.

Om du vill kontakta föreningen så knappa in reform@repf.se. Föreningen är politiskt och religiöst obunden, som det brukar heta när man är socialistisk utan att vilja vidgå det. I alla fall vill de att kungen ska "bli känd som Carl den siste Gustaf i historieböckerna". Och om det kan man ju enas även med politiska motståndare.  

lördag 6 april 2013

Det blev bara pannkaka av alltihop



I går skulle vi ha pannkaka till middag, hade hustru Inga bestämt. Hon plockade fram en bunke och lite ingredienser. Så kände hon av nån av sina krämpor (man har alltid krämpor i vår ålder) och la sej att vila och sa:
– Du får fixa det här, det är inte så svårt.
Jag har aldrig lagat mat. Jag tillhör en generation vars mödrar aldrig släppte in familjens manliga medlemmar i köket. Men jag är van att gå till uppslagsböcker eller numera Google och ta reda på saker. Snart visste jag att:

"Pannkaka är en maträtt som gräddas i en pannkakslagg eller stekpanna på spisplattan. Ingredienserna är ägg, vetemjöl, mjölk, matfett och salt. I Sverige äts pannkaka traditionellt som efterrätt till ärtsoppan på torsdagar."
Nu var det fredag. Någon ärtsoppa hade vi inte men pankakor skulle det bli. På spisen stod en stekpanna. På bänken bredvid fanns ägg, vetemjöl, mjölk, smör och salt. Men hur mycket skulle det vara av varje?
Jag sprang till sovrummet och frågade. Och i vilken ordning? Jag sprang och frågade en gång till. Och en gång till. Medan egendomligheter växte fram ur stekpannan. Det såg fint ut i början, men varje gång jag försökte vända på en pannkaka gick den sönder. Min respekt för min mor och hustru Inga och alla andra pannkaksgäddare ökade.

Medan det fräste i stekpannan pluggade jag in nya kunskaper: "Arkeologiska bevis tyder på att varierade sorter av pannkakor förmodligen var den tidigaste och mest utbredda typen av spannmålsmat som åts i förhistoriska samhällen där kolhydratrikt torrt frömjöl blandat med tillgänglig proteinrik vätska, vanligen mjölk och ägg, gräddades på heta stenar eller i grunda keramikgrytor över öppen eld."

"I svenskan används ordet 'pannkaka' ofta om något negativt, till exempel i uttrycken Det blev bara pannkaka av alltihop, Upp som en sol, ner som en pannkaka. Denna nedlåtande syn på pannkaka beror på att den underförstått jämförs med en reslig sufflé som den talande antas ha velat åstadkomma."

Jag ville inte åstadkomma nån reslig sufflé, bara en vanlig pannkaka. Och fick jag inte nån vidare maträtt så fick jag i alla fall kunskaper som jag annars skulle ha gått helt miste om.

"Pannkakans form och struktur varierar över hela världen. Det finns många varianter av dem i hela Europa." Javisst. Och jag ska väl inte skämmas för att ha uppfunnit ännu en variant.