måndag 31 mars 2014

Sångtexter som gör mej glad


Det finns diktare jag alltid bär med mej. En sån är Dan Berglund. När man en gång hört honom sjunga klingar ofta en strof av hans sånger upp i ens huvud. Nu lånar jag några verser av honom som får bli DAGENS DIKT:


(Men) friheten dränktes i piskornas välde
Privategendomen tog dig till slav
Och jorden drack blod och jorden drack tårar
Och tistlarna växte på trälarnas grav
Men så en morgon höjdes ditt stridsrop
Klasskampen föddes med yxa och påk
Och hövdingens kämpar - dom svingade svärden
Och kämpade mot dig på liv och på död
Men människans styrka den skulle segra
Fast boplatsen färgades röd

En dag sa baronen: Gå från min åker
Ditt arbete gör mej ej tillräckligt rik
Och hungrig och frusen kom du till staden
Där du fick jobb uppå närmsta fabrik
Men så en morgon slocknade eldarna
Nävarna höjdes och du gick i strejk
Och borgarnas knektar med piskor och sablar
Dom kämpade mot dig på liv och på död
Men människans styrka den skulle segra
Och fanan den färgades röd

O, du som har burit mitt frö genom natten
Var det blott för att få se mig ge opp
Jag svär vid ditt namn att det var ej förgäves
Du bar dessa plågor och bar detta hopp
Ty kanske i morgon står vi som bröder
När arbetarklassen gör revolution
Må borgarnas härar marschera emot oss
Och kämpa emot oss på liv och på död
Ty människans styrka ska än en gång segra
Fast gatstenen ska färgas röd

Dan Berglund lär ha lämnat sitt kommunistiska förflutna för att bli partilös poet. Hans progressiva sånger finns dock på skivor som man kan köpa i bokhandlar som heter Röda Stjärnan och finns lite här och var i landet. När en stor poet skriver kampsånger blir det något som är värt att lyssna på!




söndag 30 mars 2014

Vissa sångtexter gör mej inte glad!


Nu har jag varit ute och sjungit och spelat och fått applåder. Jag är tydligen ingen dålig artist. Men kroppsligen så skröplig att ja knappt orkar ta mej hem. Poeten Ove Klinthäll tolkar mitt tillstånd på vers:

Nu har jag gjort mitt, nu får andra ta vid,
för min levnads väg går i nedan,
och nu väntar jag spänt på min hädanfärd
för att se vad som händer mej sedan.

Så länge jag är livet får jag hjälp av duktiga tjejer. Hemhjälp kallas det visst. Som städar, damsuger och diskar så att jag blir förvånad över hur fint jag har det. Även om dem har Ove Klinthäll diktat:

Den som gör en prestation som inte är till nytta,
som klättra på Mount Everest, som göra VM-mål,
beundras nåt så imbecillt så folk blir som förbytta,
får guld och glans och ära och oändligt jubelskrål.
Men den som högpresterar varje dag i åldringsvården
med tunga lyft och långa pass och jämt är i aktion,
får den medaljer och beröm? Nej, slitna axlar får den,
och usel lön, förstås, och dålig förtida pension.

På den tillställning där jag var med och sjöng fanns ett häfte för sk allsång. Där fanns en låt som gick ut på att fattig och rik gör detsamma, vi behöver alla varandra. Jag vet inte hur många lögnaktiga sångtexter som skrivits, men den här hör till de värsta.
Den enkla sanningen är ju att de fattiga inte alls behöver de rika, medan de rika är i största behov av de fattiga. Ett företag skulle aldrig kunna existera utan sina arbetare. Men om ägaren försvann skulle det inte märkas.
Allsångstexter ska man inte fundera över och analysera. Sjung och var glad bara! Jag kan inte låta bli att kolla varje ord och varje mening. Men jag måste hålla tyst med det för att inte störa stämningen. Sjung och var glad bara!
Sjunga kan jag – men vissa texter gör mej inte glad.



lördag 29 mars 2014

Sådan är kapitalismen!


Om USA, världspolisen, kapitalismens föregångsland, läser jag i Dagens ETC 24 mars:
"Över 46 miljoner människor i USA lever på en nivå som understiger den officiellt fastlagda gränsen för fattigdom. I en delstat som Mississippi uppgår andelen fattiga till cirka 25 procent av invånarna som helhet och 35 procent av all barn i delstaten Men det som är svårast att förstå är att det blir värre för varje år och att ständigt nya grupper hamnar under fattigdomsgränsen."
Sådan är kapitalismen. Orättvisornas ekonomiska system. Som världen måste göra sej av med, ju för dessbättre. Det lär väl dröja något. Men redan nu kan vi göra nåt progressivt:
BOJKOTTA EU-VALET! 

fredag 28 mars 2014

Sup till och ha trevligt! Skål!


I dag är det fredag. Vi helnykterister sitter framför teven och har tråkigt. Men du och andra glada polare tar er väl en bläcka och känner glädjen sprida sej innanför skjortan. Här får ni en sång att förhöja stämningen med. Melodin? Försök med Flickan i Havanna:

Flickan från St Anna
såg en karl som kom från Å,
vid en kaffepanna träffades D 2.
Kaffet var förskräckligt starkt,
han fick nästan hjärtinfarkt.
Rådigt gav hon till ett vrål
som han hörde: SKÅL!
Livsglad vaknade han opp
fast han nästan fått en propp.
Tänk vad lyckligt det kan gå!
Skål å hej å hå!

St Anna och Å är ortsnamn från Östergötland där han som skrivit den här versen, poeten Ove Klinthäll (nykter och skötsam), håller till. Kan jag nämna för er som inte känner till den geografin. Å är världens kortaste ortsnamn, finns väl troligen i Guinness rekordbok. Ja, vad mera kan jag som helnykterist göra för er? Inte ett dugg. Sup till och ha trevligt! Skål!

torsdag 27 mars 2014

Lite gammelgnäll, även på vers


Inte ska ni ungdomar läsa min blogg. Den blir ni bara deppiga av. Även när jag lånar verser av min favoritpoet Ove Klinthäll blir det gammalgnäll. Hör bara:

Nu börjar jag bli gammal och disträ
och lat och dum och allt man kan begära
och en gårilla är jag, jag har ont i höger knä
och glömt är snart nog allt jag har fått lära.
Jag glömmer var jag lagt nåt och jag glömmer va de va,
skit samma då, jag glömmer snart förtreten.
Försumbara är plikterna, och det är gott och bra,
nu bara väntar jag på evigheten.

Så där diktar han, som ändå är sex år yngre än jag. Jaså, har ni ungdomar läst ända hit? Då kan jag bara påminna om att ni – om ni har en jävla tur – kan bli lika gamla som jag. Då har ni sett vad som hänt i världen de närmaste århundradena. Synd att vi inte är religiösa så ni kunde berätta det för mej i himmelriket!





onsdag 26 mars 2014

Det var bättre förr – och sämre!



Från poeten Ove Klinthäll kom en liten vers som väckte tankar i mitt gamla huvud:

Ingen kan glänta på framtidens dörr
för att se vad som bakom kan finnas.
Vi vet dock att allting var långt bättre förr
såvida såvitt vi kan minnas.

Ja, hur var det nu med det? Om man googlar frågan möter man Sokrates som sa: "Våra dagars ungdom älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoritet, har igen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta".

Sen får man veta att man på 1930-talet levde utan en av världshistoriens viktigaste uppfinningar, nämligen kylskåpet.

Och så möter man Lena Marions som skriver i Läkartidningen om hur det var när hon arbetade på röntgen:
"En röntgenläkare härsknade till på rökande ortopeder som under ronderna askade och fimpade på synnerligen olämpliga ställen, så till slut skrev han en liten lapp som han placerade på den kraniumhalva som stod närmast rökarna: »Detta är ingen askkopp!« Efter ronden fanns ytterligare tre ord på lappen: »Men den duger!«

Sånt där hittar man när man googlar på frågan om det var bättre förr. I min lilla roman Tusen år efteråt låter jag framtidens folk se tillbaka på oss som då blivit "förr". De tycker inte om det de ser.

Det finns väl inte något objektivt svar på frågan om det var bättre förr. Om jag blev tillfrågad skulle jag svara att läkarvetenskapen var sämre (Jag har i nästan hela mitt liv haft en varbildning i ett öra som först nyligen kunnat botas.) Jag skulle också svara att socialdemokratin var ett bättre parti på Per Albin Hanssons tid, innan sosseledarna blev svikare och lät sej köpas.
Det var bättre förr – och sämre.

tisdag 25 mars 2014

Det ska kosta att avskeda folk!


Varför kostar det inget Sverige att avskeda folk? Det har jag frågat förut, men frågan är så viktig att den tål att upprepas.
I andra länder kostar det. I Spanien får man 3,2 månadslöner om man varit anställd i fem år och 12 månadslöner om man varit anställd i minst tjugo år. I Italien en månadslön per anställningsår. I Frankrike en femtedels månadslön per anställningsår. I Storbritannien nittiosextusen kronor för den som jobbat minst två år. I Österrike 14 månadslöner för den som varit anställd mindre än tjugofem år och ytterligare 14 månadslöner för den som varit anställd längre.
Det är lagstadgade avgångsvederlag. Om varje avskedad person i Sverige fick låt oss säga en miljon för att klara sej ett år och söka nytt jobb skulle det ha kostat Whirlpool nu senast 323 miljoner – en struntsumma för ett storföretag – men det skulle tvinga ägarna att stanna upp ett ögonblick och tänka efter om det lönade sej att sparka 323 anställda.
Av kapitalister kan man inte vänta sej mänskliga hänsyn. De tänker bara i pengar. Man bör behandla dem därefter, tvinga dem att tänka den enda tanke de klarar: Lönar det här sej?
I Sverige är det gratis att beröva folk deras livsmöjligheter. Men det ska kosta att avskeda folk! Se till att vi får en lagstiftning som skyddar arbetare!    




måndag 24 mars 2014

En obekväm författare du bör läsa



Tyvärr kan man inte skicka en hel bok i en sån är blogg. I så fall skulle du få Karl-Olov Arnstbergs Mera Svenskt (Carlssons 2010). Nu får du nöja dej med några rader. Det handlar om hur vissa kan sno åt sej pengar. Svenska politiker är värre än storföretagens ledare.
Riksdagsledamöter har rätt till en inkomstgaranti efter vissa år i riksdagen tills de skaffat ett nytt jobb. Moderaten Maud Ekendal sa att man är dum om man går ut och jobbar. Centerns Viviann Gerdin fick 38 980 kronor i månaden. Vänsterns Inga Lantz fick 33 792 kronor i månaden. Fredrik Reinfeldts statssekreterare Ulrika Schenström drack några glas för mycket med en journalist och fick sparken med två års avgångsvederlag, drygt två miljoner av skattemedel.
Hela sosseregeringen med Göran Persson i spetsen fick 97 tusen kronor i månaden när de förlorat valet 2006. När JO Karlsson blev statsråd var lönen 85 tusen i månaden. Samtidigt behöll han lönen från jobbet som revisor i EU på 78 tusen i månaden utan arbetsplikt. När jordbruksverkets Ingbritt Irrhammar fick sparken utlöstes en fallskärm på 62 tusen i månaden under fem år utan arbetsplikt. Dessutom hade hon en annan fallskärm på 37 500 i månaden under resten av sitt liv.
Man kan sko sej utan att avgå. Vice statsministern Maud Olofsson tog ut dubbla löner, dels från sitt parti, dels som statsråd.
Så där håller de på. Fullt friska politiker tillägnar sej fantastiska arbetsfria löner och pensioner, medan deras väljare får kämpa för livet för att betala grannlåten och hålla näsan över vattnet.
Karl-Olov Arnstberg är en frispråkig författare. Han säger ofta sånt som vi andra inte vågar säga, till exempel i invandrarfrågan. Jag kan bara rekommendera hans böcker.


söndag 23 mars 2014

Gubbfan, din ävlan förskräcker!


Man kan undra hur många som har börjat skriva en bok men sen kommit av sej så att det inte blivit något. Jag började på en deckare, Det skrattande liket, men efter 40 sidor var det stopp. Jag har skrivit många böcker, varav de flesta för länge är rättvist bortglömda. Som Alf Henrikson skrev:

   Vi ägnade visst några år av vårt liv
   åt dessa berättelsebyggen.
   Nu är tystnaden kring dom djup och massiv.
   Dom rör ingen jävel i ryggen.

När man har ägnat ett helt liv åt att skriva går man alltid och försöker kläcka nästa idé, hitta på nya personer och trassla till det dom emellan. Nån roman ska man väl inte börja på i livets slutskede, när man kanske inte hinner slutföra den. Men en novell kanske? Nä, inte det heller, om man får tro Alf Henrikson: 

   Gubbfan, din ävlan förskräcker.
   Hejda din vitterlek!
   Det finns redan lektyr så det räcker
   i all världens bibliotek…

Ja, det finns redan lektyr så det räcker. Men det har det väl alltid funnits? Likväl har ständigt nya böcker skrivits. Själv är jag gammal nog att lägga av. Nu får det räcka. Men vänta nu… vad är det som händer? Jag ligger här och kan inte somna. Plötsligt är det en ny idé som formulerar sej i taket ovanför sängen. Ska man opp och knäppa på laptopen? Eller ligga kvar och ge fan i alltihop? Valet är svårt men måste göras…


lördag 22 mars 2014

Ljuger man ännu i skolan om Jesus?



Det är kul att läsa gamla böcker man skrivit men hunnit glömma. I går läste jag min Kamrat Jesus, den enda bok jag blivit mordhotad för. Det är många år sedan. Boken kom ut 1971 och efter någon tid ringde en utlänning och på taskig svenska begärde att jag skulle dra in boken från alla bibliotek, annars skulle jag "råka micket illa". Jag sa att det var en omöjlig uppgift och slängde på luren. Boken blev kvar på biblioteken och finns där väl ännu får jag hoppas. Och jag råkade inte micket illa.
De troende blir alltid sårade när man hånar deras vidskepelse. Jag borde bli lika förolämpad när de ifrågasätter mitt förnuft. Vi är ju många som ogillar tro och föredrar vetande. Så här skriver poeten Ove Klinthäll:
                     
                                            Jesus kommer åter, har man sagt,
men dagen, stunden, den vet Gud allena,
så jag, min get, som ej hör till dom rena,
bör ängsla mej och ständigt va på vakt.
Men kommer han med dån och prål och prakt?
Vet nån ifall han kommer mol allena?
Kan jag få syn på karln och ropa "Tjena!"
Kanhända får vi gå på Jesus-jakt?
Tyvärr är jag en tvivlare, en stor,
jag misstror allt det där, och ej jag tror
på avgrundsplågan eller himmelriket.
Men finns det ännu mänskor, undrar jag,
son väntar Jesu ankomst varje dag
och somnar in varenda kväll besviket?

Ja, det kan man undra. Min bok Kamrat Jesus blev klandrad för att jag såg Jesus som "en glad knickedick". Men jag hade läst bibeln och tyckte att han verkade genomgående sympatisk. I min bok är han en upprorsledare som ville jaga iväg romarna som ockuperade hans hemland. Han säger ju i klartext: Den som inte har ett svärd, han säljer sin mantel och köper sej ett. Sen rider han in i Jerusalem, obeväpnad, på en åsna, medan hans kamrater smugglar in vapen dolda under sina mantlar. Och så gör de väpnat uppror – ja ni kan ju läsa själva.
Efter hans död reser hans kamrater omkring och bildar föreningar och predikar och hittar på en massa underverk och sånt som märkvärdiga män skulle ha gjort på den tiden.
Min bok är den sanna berättelsen om Jesus, avsedd att bli en motvikt mot det elände som undervisades i min barndom – och kanske ännu förekommer i söndagsskolor och i vissa skolors krilleundervisning. 

fredag 21 mars 2014

Det bästa man kan önska är döden


Nu närmar sej min födelsedag då jag blir 89. Det är inte roligt och känns inte bra. Jag försöker hålla modet uppe, tar gitarren och sjunger en bit. Det råkar bli en låt ur min favoritoperett Vita Hästen av Ralf Benatzky, fast med text av poeten Ove Klinthäll:

Kan gamle Sigurdsson rå för att han är knackig,
att han hör dåligt och att synen hans är svag.
När han ska säja nånting högt blir rösten hackig
– så kan det bli för allihop en vacker dag.
Må vården vara trygg och trivsam, när vi får den,
med åren kan behövas psyk- och fysiskt stöd.
Man kan dessvärre bli paket i åldringsvården.
Det bästa man kan önska är en tidig död.

Så är det. Men måste det vara så? Vi gamlingar är ju en växande skara väljare. Kan vi kräva av politikerna att de fixar nånting som gör gamlingslivet värt att leva? Eller ska vi själva gå samman och försöka göra livet drägligt även när det håller på att ta slut?  



torsdag 20 mars 2014

Var inte rädd för att hålla tal!


Om du vill uttrycka dig i tal eller skrift och tycker det känns lite knepigt kan du läsa Ordets makt av Peter Adler som Carlssons förlag gett ut.
Ett effektivt tal kan vara mycket kort. Jesus räddade livet på en kvinna som begått äktenskapsbrott och enligt Mose lag skulle stenas. Han vände sig till fariséerna med ett av historiens kortaste tal:
– Den av er som är fri från synd får kasta första stenen.
I Ordets makt får vi väl formulerade råd: Skriv aldrig som du talar – och tala aldrig som du skriver!
Vidare: Svär aldrig! Läs inte innantill från ett skrivet manus! Repetera ordentligt! Ha med dig ett stolpmanus! Se till att du är utvilad!
Läs och lär av goda talare och skrivare! Ernest Hemingway fick en gång uppmaningen att berätta en historia i tre korta meningar. Han skrev på en pappersservett:
Till salu. Ett par barnskor. Aldrig använda.
Vi kan ta det som en uppmaning att inte bli långrandiga. Man kan inte skylla ett misstag på åhörarna. Om församlingen somnar under en predikan bör kyrkvaktmästaren ta en käpp med vass spets och sticka prästen med den.
Till sist får vi det bästa av alla råd: Förbered en kraftfull avslutning!
Om du har tillgång till Folkbladet kan du i dag läsa en längre recension av Ordets makt. Ännu bättre talare blir du om du läser boken. Den gör dig redo att möta vilken publik som helst.
                              





onsdag 19 mars 2014

Säg det enkelt och klart utan poesi!


Av Magnus Hedman blir jag påmind om att jag visst har skrivit dikter utan rytm och rim, fast jag tycker illa om såna. Han skickar mej den här, som jag tycks ha skrivit 1971:

Det moraliska fördärvet
har nu gått så långt
även här – bland oss – i Sverige
att om Sven Lindahl i TV skulle meddela nyheten
att en amerikansk soldat
under tortyren kört upp en glödgad bajonett
i fittan på en vietnamesisk flicka
så skulle svenska folket
bli mer förtörnat på Sven Lindahl
för att han sagt fitta
än på den amerikanska soldaten
som körde upp en glödgad bajonett
i en vietnamesisk flickas kropp.

Jag läser den och minns att jag skrev den och publicerade den i en diktsamling som hette Upproret har börjat. Men jag blir förvånad. Innehållet är det inget fel på. Men det kunde ju lika väl ha skrivits på prosa. Jag delade upp texten i olika långa rader så att det blev en dikt. Med mitt dåliga minne har jag svårt att tänka tillbaka ett halvt århundrade. Kanske ville jag bli lyriker då. Jag minns inte. I varje fall blev jag inte det. Nu säger jag det jag vill säga så enkelt och rakt som möjligt, utan at krångla till det med några slags poetiska ambitioner. Gör det ni "lyriker" också!



tisdag 18 mars 2014

Sådan är kapitalismen – ny text


Att man kan berätta en historia på bara några rader visade Hemingway när han skrev: "Till salu. Ett par barnskor. Aldrig använda". Poeten Ove Klinthäll behöver åtta rader, men så blir det också på vers:

Hon var tjock och han var mager,
hon var kort och han var lång,
han var ful och hon var fager –
alltihop på samma gång.
Och dom gifte sej – som andra
när en pingsthelg låg på lur,
men dock inte med varandra
och det var en jävla tur!

Så kan det gå. Och mycket dramatik kan anas i den rimmade berättelsen. Men det är något jag inte begriper: Varför skriver han om äktenskap som kan bli lyckliga eller olyckliga på melodin till Sådan är kapitalismen?
Kapitalismen gör ju alla olyckliga tills vi avskaffar den. Det börjar bli dags.





måndag 17 mars 2014

Från socialism till liberalism. Och sen?


Jag hittar ett gammalt nummer av Proletären (från 13 februari 2014) och får en liten historielektion. Där citeras sossen Axel Danielsson från partikongressen 1897 där följande formulering antogs:
"Socialdemokraterna skiljer sig från andra politiska partier därigenom, att den vill helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse, till betryggande och utveckling av den andliga och materiella kulturen."
Och vidare i den så viktiga egendomsfrågan: "Detta åter kan endast ske genom upphävandet av det privatkapitalistiska monopolet på produktionsmedlen och deras förvandling till gemensam, hela folket tillhörande egendom, samt den planlösa varuproduktionens ersättande med en socialistisk, samhällets verkliga behov motsvarande produktion."
1944 kom Ernst Wigforss med sossarnas efterkrigsprogram. Där fanns en formulering som skulle stå sig ända till 2001. Socialdemokratin ville där "så omdana samhället att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer".
Den skrivningen var på tok för radikal för Göran Perssons parti. Klasspolitik ersattes av folkhemspolitik och klasskamp av klassamarbete. Politiken handlade inte om att avskaffa kapitalismen utan om att reglera den.
Socialdemokratin övergick från socialism till liberalism. Vart går den nu?
Ni som lever får se.  



söndag 16 mars 2014

Fiendens vapen heter pengar!


Mellan åren 1905 och 1908 fanns det en tidning som hette Tjänarinnebladet. Den gavs ut av Stockholms tjänarinneförening som organiserade hembiträden. Den skrev om medlemsvärvning men också om kultur och uppmanade hembiträdena att läsa böcker.
I början av 1900-talet fanns arbetartidningar över hela landet, både fackförbundsorgan och socialdemokratisk dagspress. Om detta skriver Kalle Holmqvist i Flamman 6 mars. Det är nåt skumt med våra medier, skriver han. Kulturtidskrifterna blir färre och det finns bara några få alternativa nyhetstidningar (till exempel Fria tidningen och nystartade Dagens ETC).
Det har blivit något slags sanning i arbetarrörelsen (och vänstern) att det inte går att driva och äga tidningar längre.
I själva verket är det både billigare och enklare att producera tidningar och böcker nu än det någonsin varit. Är det bara viljan som saknas?
Frågar Kalle Holmqvist i Flamman. Vad ska vi svara? Själv saknar jag ledare och sammanhållning i arbetarleden. Våra motståndare har använt sitt starkaste vapen – pengar! De har köpt upp arbetarrörelsens ledare. Vad kostade Ingvar Carlsson? Vad tjänar Göran Persson på de uppdrag åt näringslivet som han sålt sej till? Hur länge ska Stefan Löfven kunna stå emot när fienden kommer med sitt pengavapen?
Ni som lever får se. 



lördag 15 mars 2014

Nykteristen som skrev dryckesvisor


Min far dog 1978. Han var versmakare, skrev på beställning åt överklassen som inte kunde skriva visor eller ens rimma på julklapparna. I hans efterlämnade högar av papper har jag över fyratusen hyllningsdikter han skrivit. Där hittar jag nu också ett kuvert med ett hundratal snapsvisor som han, nykteristen, har skrivit. Här är ett exempel, på melodin Flottarkärlek:

Jag var ung en gång för längesen,
och alla var väl det,
och vi känner alla huru åren går.
Men vi har väl alla känt hur allting mycket bättre går
om man bara får en liten styrketår.
Haderian, hadera,
haderian, hadera,
låt oss ta den nu och sjunga: Helan går!

Han var helnykterist, drack inte ens en öl. Det visste jag om honom och det tog jag efter. Men att han skrev dryckesvisor hade jag ingen aning om. Till och med den visa som jag sjöng på min första skolavslutning 1933 gjorde han om till snapsvisa:

Där växte uti dalens famn
en liten blomma utan namn,
bland dalens alla blommor små
hon vackrast var ändå.
Vår dryck den skänker must och märg
och ger åt allting tjusig färg,
och den ger värme i vår kropp.
Nu gör vi botten opp!  

Här sitter jag alltså med hundra dryckesvisor. och så ett brev från Wahlströms bokförlag, daterat 20 januari 1972: "Bäste herr Wernström. Härmed översänder vi Ert manuskript innehållande snapsvisor och bröllopstelegram eftersom vi för tillfället inte planerat någon ny snapsvisebok. Vi hoppas få återkomma vid något annat tillfälle. Med många vänliga hälsningar…"
De återkom inte och det blev ingen snapsvisebok. Tre barnböcker fick Gunnar Wernström publicerade. Resten av hans vedermödor är travar av papper, visor och utkast till ungdomsböcker och romaner. Han fick aldrig tid att slutföra det han ville göra. Hans tid gick åt till att skrapa ihop pengar till hyra och mat och skolagningar åt oss i familjen.
Det var svåra tider i min barndom, arbetslöshet, fattigdom och ströjobb. Det minns jag, men jag kan inte minnas en enda dag då jag fick gå hungrig.

fredag 14 mars 2014

Arbetarförfattare, arbetarbloggare!


Vi lever i ett klassamhälle. Överklassen har sina värderingar som trumfas fram i alla medier av lydiga journalister och programledare. Arbetarklassen har sina värderingar som har mindre möjligheter att nå ut.
Det finns arbetarförfattare, till exempel i Föreningen Arbetarskrivare (sök gärna medlemskap där!), men finns det några större förlag för arbetarlitteratur?
En journalist som nyligen intervjuade mej kallade mej arbetarförfattare. Jag sa att jag gärna ville se mej som en sån. Men att jag nu slutat skriva böcker och i stället bloggar för rätt många läsare. Så du är väl arbetarbloggare då?, sa journalisten.
Ett ganska skojigt ord – arbetarbloggare. Låt oss bli flera! Alla vi som skriver med socialistisk ambition men har svårt att hitta förläggare som vill ge ut oss. Jag når lika många läsare med den här bloggen som jag skulle göra med en bok.
 Så låt oss skapa vårt eget forum och nå ut – vi arbetarbloggare!



torsdag 13 mars 2014

Får jag bidra med en barnvisa?


När man skriver skapar man en värld och lever i den som om den vore verklig. Man hittar på personer och umgås med dem. Mina böcker om Trälarna innehåller tjugo berättelser och en massa personer. När jag för många år sedan skulle dramatisera en av dessa berättelser stötte jag på ett problem. I boken kunde jag skriva att de sjöng, men på scenen måste det låta. Hur sjöng man på 1300-talet? Det var det ingen historiker som visste. Jag blev tvungen att fråga mina egna påhittade personer. Deras svar började klinga i mitt huvud:

Skatan hoppar från tallegren
från den fattiges bord tar hon silversken
men den rike han mister sitt huvud
ja den rike han mister sitt huvud
Adelsman rider i villande skog
och böndernas pilar de vet var de tog
och den rike han mister sitt huvud
ja den rike han mister sitt huvud.
Eggar och svärd är vad smeder gör
och någon råkar väl ut därför
så den rike han mister sitt huvud
ja den rike han mister sitt huvud!

I min berättelse fick mina påhittade personer påstå att det var så man sjöng på 1300-talet. Genom dem påstod jag detta och ingen kunde säga emot eftersom ingen visste.
Så hoppade sången ut ur berättelsen och hamnade i min vardagsvärld. Det är mer än trettio år sedan. Mitt barnbarn Malin blev förtjust i sången. I bussar och spårvagnar, på dagis och överallt sjöng hon högt och klart att den rike han mister sitt huvud, ja den rike han mister sitt huvud!
Teve hyllar i dagarna Alice Tegnér och efterlyser nya barnvisor. Jag bidrar gärna med den här. Den har en trevlig melodi. Och så är den ju så lärorik med sin glada refräng! 



onsdag 12 mars 2014

Jag är en nykter tråkmåns


Som författare vill man vara en viktig och betydelsefull person i samhället. Jag har hittills inte kommit därhän. Fast jag skrivit många böcker har jag inte blivit någon Vilhelm Moberg. Honom hittar jag i en bok som heter Historiens 100 viktigaste svenskar (Forum 2009). Det står ingenting om hur han skriver. Han presenteras som den svenska litteraturens folkkäraste bråkmakare. Han försökte sig på släktforskning en gång. Efter tre led hittade han en präst, då slutade han.
Jag letar efter författare som jag skulle kunna lära något av. Jag hittar Erik Johan Stagnelius, en ful fylltratt, narkoman och horbock som skrev vår vackraste och mest ömsinta lyrik.
Men framgång är visst inte alltid till glädje. Stikkan Andersson skrev sin första låt, Tivedshambo, som sextonåring. Skrev 3000 låtar till. Skapade ABBA. Blev mångmiljonär. Dog nersupen och bitter.
Supandet tycks inte vara något hinder för skapandet. När jag satt i Författarförbundets styrelse träffade jag många kolleger. Inte de stora, inte Moberg eller Astrid Lindgren. Sådana gick aldrig på fackmöten. Bara vanliga skrivare.
 Efter varje sammanträde skulle samvaron fortsätta med drickande på Den Gyldene Freden. Jag som var helnykterist lämnade gänget och gick hem.
Här har vi kanske anledningen till min litterära begränsning. Jag är helnykterist. Nykter och skötsam. Som Vilhelm Moberg.
 Jag är en nykter tråkmåns. Som sådan har man inte många vänner bland kollegerna. Och ingen större framgång i jobbet heller.
Ska jag ta mej ett järn? Två, tre… börja kröka? Bli alkoholist och få fart på skaparkraften? Råd mej, den som vill och kan!