fredag 31 maj 2013

Här är boken om ditt nya arbetarparti



Ibland får jag lust att rekommendera en bok som jag tycker alla svenskar borde läsa. Den här gången får det bli Ett partis fall och uppgång av Anders Pihlblad (Natur & Kultur). Boken som visar hur Moderaterna lyckades ändra bilden av sig själva från att vara ett parti för de välbeställda till att bli företrädare för det arbetande Sverige.
Moderaterna styrs som ett affärsföretag av några få personer i partitoppen, främst Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.

Reinfeldt var 18 år när han 1983 blev ordförande i Moderata Ungdomsförbundet MUF. 1993 gav han ut boken Det sovande folket, där han skrev att svenskarna är "mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd".
Anders Borg var 13 år när han blev med i Moderat skolungdom MSK i Norrköping. Han hade lägsta betyg i matte. Han var drogliberal och tyckte att hasch och marijuana skulle släppas fritt.
Per Schlingmann var idékläckare. En ny ordlista skulle skapas. Förändra skulle bli förbättra, privatisering skulle kallas mångfald, privata företag fick bli enskilda aktörer.

Socialdemokratin gick bakåt. Förfallet började med Göran Persson. Tillsammans med Anitra Steen köpte han gården Torp för 12,5 miljoner efter att tidigare ha häcklat Bo Lundgren som köpt en villa som bara var hälften så dyr. Det är sånt som skadat partiets anseende ohjälpligt.
Det som mest hjälpt Moderaterna till makten är dock de ekonomiska bidrag de fått från hemliga givare. Såna som greve Gustaf Douglas, antyder författaren.

Anders Pihlblad har fått till en grundlig, lättläst och roande skildring av en omskakande period i vårt lands historia.







torsdag 30 maj 2013

Vad är demokrati?



Som recensent läser jag just nu en bok av Roger Osborne, Av folket, för folket, där han behandlar demokratins historia i olika delar av världen under olika perioder. Från gamla grekiska Aten där fria män var med och bestämde fram till vårt system där tillåmed kvinnor fick rösträtt1921.  

Men det krånglar till sej, när jag hittar David Rothkopfs bok Superclass från Leopard förlag i min bokhylla.  Den handlar om de superrika. De sägs härska över oss andra utan att vi valt dem och utan att vi ser dem. Det är ledare för storföretag som Exxon Mobil, WalMark, Royal Duch Shell, BP och General Motors, för att nämna de största, vilkas omsättning är större än de flesta länders BNP.
Där ligger makten – inte hos folket!

De rikaste visar ett patologiskt habegär. De står fjärran från den värld där vi andra håller till. De är en nästan okänd elit där allt sker i egenintressets och girighetens namn. Det är dom som styr här i världen. Mot deras makt har regeringar och lagar inget att sätta emot.

David Rothkopfs bok skrämmer mej. Om han har rätt så är vi tydligen inte med och bestämmer, även om vi har rösträtt.
Så vad är demokrati?                                                                                       

                                                                                  




onsdag 29 maj 2013

Musik ger en del att tänka på!



I dag fyller Jan Malmsjö 81 år. Grattis! Jag sätter mej vid datorn och lyssnar till hans sånger. Stilla natt. Gläns över sjö och strand. Fast jag inte är ett dugg religiös blir jag fängslad. Och En sång en gång för länge länge sen, inspelad 1968. Om du vill ha en liten musikalisk upplevelse så googla in Jan Malmsjö och lyssna!

Det är lätt att bli trött på musik i dag. Den ligger i luften på varuhusen. TV:s jinglar är en plåga. Vi bär med oss mp3-spelare. Ungdomar går med hörlurar på väg till skolan. Vi diskuterar musik trots att det inte finns särskilt många ord och begrepp att diskutera med. Man kan känna igen Jan Johanssons sätt att spela piano utan att kunna sätta ord på det. Pojkar i årskurs nio kan inte tala om varför de gillar en låt. Den är bra! Det hör du väl!

Musik kan göras rent fabriksmässigt med datorprogram där varken sång eller instrument är nödvändiga. Abbas album Arrivel från 1976 innehåller knappt ett mänskligt ljud. Allt är "sound" och effekter. Det är datamusik. Om det läser jag i Olle Edströms bok Säg det om toner och därtill om ord (Carlsson förlag).

Musik kan man dansa till, njuta av, marschera till. Richard Wagner hade nog inte tänkt sig att hans lugna orkesterstycke Siegfried Idyll skulle höras ytterst svagt på en tandläkarmottagning. Och Evert Taube förutsåg nog inte att hans kärlekssång Nocturne ("Flämtar. Strider. Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.") skulle komma att spelas på begravningar.





tisdag 28 maj 2013

Här drabbar girigheten våra barn!



När besluten om friskolor togs i början av 90-talet var det ingen som diskuterade möjligheterna att göra vinster på att starta skolor. Att skolor skulle kunna drivas av aktiebolag eller ta ut stora vinster diskuterades inte.
I dag är det fem skolkoncerner som kontrollerar cirka 25 procent av friskolemarknaden. De har vardera mellan 5000 och drygt 20 000 elever inom grund- och gymnasieskolan och de äger mellan 28 och 100 skolor vardera. Den sammanlagda vinsten i dessa koncerner var på cirka 200 miljoner kronor under 2009. Utöver dessa koncerner finns det många andra skolbolag som gör goda vinster.
Anledningen till att skolor har blivit attraktiva för riskkapitalbolag är att verksamheten är konjunkturokänslig och förutsägbar. Stat och kommun betalar ut bidragen i förskott och kapitalbindningen är minimal. Redan efter ett par tre år räknar skolbolagen att en ny skola ska gå med vinst. Vilka branscher kan konkurrera med det?
Friskolorna ligger generellt sett lägre i lärartäthet än kommunala skolor. Sedan kan en fristående skola också spara in på annat. Jämfört med kommunala skolor lägger friskolorna även mindre pengar på skolbibliotek, yrkesvägledare och elevvård till exempel. Och så sparar de in på skolgårdar, har vi sett på teve. Poeten Ove Klinthäll har noterat det:

Ännu en sak friskolan är bra på:
Ungarna slipper en lekplats att va på.
Barnen får lekskolans hjälp att betvinga
sin osunda lusta att hoppa och springa.

Vänsterpartiet är motståndare till friskolor. Och sossarna? Ånej! Socialdemokraterna gör bedömningen att de skulle skadas i Stockholm – där väldigt många föräldrar har barn i friskolor – om partiet kan framställas som friskolemotståndare.




måndag 27 maj 2013

Tillåt mej tänka i enklaste spår



Dagens stora problem är arbetslösheten. Politiker säger att de vill skaffa fram arbetstillfällen. Om de är högerpolitiker så ljuger de. Ingen politiker kan tvinga privata företag att anställa folk. Om de är vänsterpolitiker ljuger de också. I regeringsställning skulle de kunna utrota arbetslösheten genom att erbjuda jobb i den offentliga sektorn, men det lovar de aldrig.

I den offentliga sektorn arbetar man för att ens medmänniskor ska få bästa möjliga liv. Det känns som en god anledning. I privata företag jobbar man för att privata företagare ska tjäna pengar. Det känns inte som viktigt för samhället.

Vi behöver vissa varor och vissa tjänster. Vi skulle kunna planera hur dessa behov skulle täckas och sen dela på jobben och fylla våra behov utan jäkt och stress. Planekonomi, javisst! Men nu är vår befolkning delad i två delar – en större del som är van vid att arbeta och en mindre del som är van att tjäna på andras arbete. Två klasser. Arbetare och kapitalister.

Klasskamp alltså. Arbetarklassen har moraliskt rätt i sin kamp. Så enkelt är det – och jag begriper inte varför det inte står klart för oss alla. Ej tjäna på andra men tjäna varandra!

Jag känner mej enfaldig när jag skriver så här enkla saker. Några av er kommer att finna mej enfaldig. Men vadå – jag har inget anseende att förlora. Och ibland känns det skönt att koppla bort alla ambitioner och bara låta tankarna gå i riktigt enkla spår.



söndag 26 maj 2013

Varför firar vi inte Föräldrarnas dag?



I dag är det Mors dag. En högtid som i Sverige inträffar den sista söndagen i maj. I min bok Max Svensson Lurifax påstår jag att det är Max som hittar på Mors dag, och även Fars dag, för att affärsmännen ska få sälja en massa presenter. Wikipedia har en annan mening.

Där påstås det att Mors dag introducerades i Philadelphia 1905 av amerikanskan Anna Jarvis för att på årsdagen av hennes mors bortgång hedra dennas minne. Dagen spreds i resten av USA under de närmaste åren och blev 1914 officiell helgdag där. I Sverige firades mors dag första gången 1919.

Hur ska man nu fundera kring det här? Man kan fråga sej varför Mors dag och Fars dag firas så långt från varandra. Far får ju vänta på sin dag till 10 november. Varför slår man inte ihop dem till Föräldrarnas dag?

Nej, för då skulle vår tids stora problem – ojämlikheten - bli alltför synlig! Mor skulle kanske få billigare presenter eftersom hon är ekonomiskt svag. Till Far måste man kanske ge lite dyrare och häftigare grejer. För det är ju som poeten Ove Klinthäll skriver:

Efter sju års styre är Sverige, som nation,
ibland de allra bästa på sund segregation.
Allt mindre går till fattiga, långt mera till de rikaste.
Äntligen hör fosterlandet till de ojämlikaste.

Den här versen handlar kanske inte alls om Mors dag. Men eftersom den kom just nu, tolkar jag den på mitt sätt. Sju års styre syftar ju på regeringen och Fredrik Reinfeldt, och dom ska man alltid skylla på. Om vi hade en socialdemokratisk regering skulle vi inte ha någon ojämlikhet. Då skulle Mor tjäna lika mycket som Far. Och vi skulle ha kunnat slå ihop deras dagar till en enda Föräldrarnas Dag. Det är jag helt säker på.





lördag 25 maj 2013

Vår tids folkmusik är jazzen



När jag för ett tag sedan skrev att varje land borde framträda i Melodifestivalen med något typiskt för sin egen musik, tyckte Nicklas Lundström att jag hade fel. Han skrev: "Håller inte med. Musik om något har alltid varit sant internationellt, tänk allt från klassiskt till jazz, pop och punk…"

Han har naturligtvis alldeles rätt. Och han får medhåll från bästa möjliga håll, märker jag när jag läser boken JAZZ av Ulf Linde, en av svensk jazzmusiks stora personligheter.
Ulf Linde vill tala om vad jazz är. Han polemiserar mot dem som anser att svensk folkmusik är Hjort-Anders spelmanstradition. Men den är ju bunden till en miljö med jord, skog och vattendrag, skriver han. Nu lever människor i sovstäder, arbetar i fabriker och ser naturen bara som blommor i krukor. I vår värld är Hjort-Anders spelmän inte mer aktuella än den gamla folktrons tomtar och troll.
Vår tids folkmusik är jazzen.

Och vad är då jazz? Ulf Linde förklarar: Jazz skiljer sig från annan musik genom att den föds spontat i ögonblicket direkt ur den mänskliga kroppen. Man spelar inte samma solo två gånger. Jazzmusiker analyserar inte, de skriver inga manifest, de bara spelar.
Ulf Linde tycker att jazzen häri liknar annan stor musik. Mozart och Bach hade en ursprunglig enkelhet i sitt musikskapande som låter oss ana att de var storartade rytmiska begåvningar.

Jag och hustru Inga hörde Ulf Linde spela vibrafon på Björknäspaviljongen 1947. För oss som beundrade hans vibrafonspel var det sorgligt att han slutade med musiken. Själv sa han bara att det inte var kul längre. Han ogillade "den drogkultur som efter amerikanskt mönster grasserade bland svenska jazzmusiker".
För oss unga amatörer som trängdes kring de stora och var med på deras nattliga jamsessions var deras supande lite irriterande. Men det fanns även helnyktra jazzstjärnor. I den IOGT-loge där jag tillbringade min ungdom fanns flera musiker, däribland Reinhold Svensson, en av landets främsta jazzpianister. Så nog fanns det ordentligt folk i musiklivet.

För mig är jazzen en bit av min tillvaro, skrev Ulf Linde i Orkesterjournalen i juni 1953. Man kan beklaga att han inte lät den bli hela hans tillvaro. Synd att han lämnade jazzen för att gå bort sig i konstkritik.






fredag 24 maj 2013

Unna din vän en gräsligt rolig dag!



Om man ritar 17 vassa metkrokar nedsänkta i vattnet och en fisk som simmar fram mot dem och sen kallar teckningen för "Valfrihet", då har man fångat den borgerliga regeringens politik i ett nötskal.
Så jobbar Gunna Grähs. Enkelt, uppkäftigt och träffsäkert. Jag hade en riktigt rolig eftermiddag i går, när jag i en av mina boklådor hittade Gunnas bok Det fräscha alternativet från Galago förlag.

Det händer att man känner sej träffad. En gamling äter tjugiåtta mediciner, varav tjugisju är mot biverkningar. Det skulle kunna vara ens egna barnbarnsbarn som i sandlådan ropar sina nya skällsord: Lyxhora! Skattefifflare! Hennes katt liknar min när den skäller ut Gunna och hotar att flytta hemifrån.
Ordningspolisen skyddar demokratin genom att upphäva den och hoppas på förståelse för beslutet.
Gubben och kärringen åker på kombinerad päls- och pilgrimsresa med frikyrkopastorn till Tranås och Pälsjösses i en lång och hejdlöst rolig serie.

Gunna Grähs är något så sällsynt som ett original – det finns ingen tecknare och sanningssägare som kan jämföras med henne. Det som förr var satir blir nu verklighetsskildring, eftersom verkligheten blivit så absurd att den hunnit ifatt satiren.
Men dråpligheten har inte gått förlorad. Den som vill ge en present till någon man unnar en glad dag kan inte välja något bättre än "Det fräscha alternativet" av vår främsta tecknare och serieskapare Gunna Grähs.
                                                                                  





torsdag 23 maj 2013

Vi kunde ha ett annat samhälle



Jag är nu 88 år. Om tolv år fyller jag 100. Så gamma blir jag kanske inte. När min generation är borta finns det ingen som minns att vi kunde ha haft ett annat samhälle.

I Svenska Dagbladet 6 maj läser jag en artikel om fastighetsägare. Två bröder äger hyreshus i Stockholm och dess omgivningar. De säljer hyreskontrakt för trehundratusen kronor och tar sen höga hyror. De blir rika. Den ene har en Mercedes för en miljon och den andre en Porsche för 1.3 miljoner. SvD:s journalister får erbjudanden att köpa hyreskontrakt och vill sedan intervjua bröderna om detta. Då slänger fastighetsägarna på luren eller tar till flykten springande.   

Fastighetsägare kan kallas förbrytare. Deras yrke bygger på utpressning. Bostad måste alla ha. Den som äger annans bostad har en makt över medmänniskor som ingen borde ha.

Det insåg en gång socialdemokraterna. I partiets program skrev Ernst Wigforss strax efter andra världskriget att hyreshus och tomtmark skulle överföras i kommunal ägo. Om hans efterträdare hade fortsatt att driva sossepolitik skulle vi inte ha haft fastighetsägare i dag. Vi skulle ha haft ett helt annat samhälle.

Här finns ett fält för unga forskare att gå in på. När avvek de ledande sossarna från efterkrigsprogrammet? Vilka var de som svek? Hur mycket fick SAF (Svenskt Näringsliv) betala? Det finns knappast något viktigare för historiker att studera i dag.




onsdag 22 maj 2013

Har vi medeltida hjärnor i regeringen?



Man kan vara kristen och politiker samtidigt. Det är pingstvännen Mats Odell. Som medlem i kristdemokraterna var han regeringsmedlem 2006–2010 och sålde ut statliga företag, bland annat Vin- och sprit. Poeten Ove Klinthäll skrev en dikt i Folkbladet 11 oktober 2007:

Från Odell gick ut ett påbud:
Kapitalister! Hör hit! Jag ska sälja
samtliga statsföretag! Ni kan välja!
Skynda! Gör fynd på vår statliga rea!
Vattenfall, säj kan det va nåt? Nordea?
Nu ska vi länsa de statliga faten,
ingenting lönsamt ska ägas av staten!

I Aftonbladet skrev Ann Charlott Altstadt 21 januari 2011 om Mats Odell: "Som medlem i Vallentuna pingstförsamling bekänner han sig till kreationismen – det vill säga uppfattningen att världen kommit till genom gudomligt ingripande – och anser att det finns bevis för syndafloden."

Man kan alltså sitta i den svenska regeringen och vara kristen, bibeltroende. Bygga sin världsbild på något som skrivits i en förvetenskaplig tid, i en helt annan kultur, så skild från vår egen som det bara är möjligt!

Även om Livets Ord och andra skumma organisationer skänker pengar till partiet är det nu troligt att Kristdemokraterna åker ut ur riksdagen vid nästa val. Men hur många andra politiker är religiösa? Sossepartiet lär ha en grupp kristna som man tolererar för att inte tappa röster.

Man kan behålla trosfriheten (och det måste vi!) men samtidigt kämpa för folkupplysning och bekämpa medeltida vidskepelse. Det är något som socialister bör ha klart för sej.   



tisdag 21 maj 2013

Nu säger jag väl nåt alldeles galet



Sverige har varit världens bästa land att leva i. Det var från 1950-talet fram till 1976 då de borgerliga fick makten och började förstöra det arbetarklassen byggt upp. Vi var då främst i världen, vi var på väg bort från religiös vidskepelse, vi hade hög folkbildning, social trygghet och en välfärd som inga andra länder kunnat uppnå.

Det där borde vara allmänt bekant och stå i våra skolböcker. I stället förtigs det. De som nu har makten vill få oss att glömma den välfärd vi haft så att vi inte ska kräva den tillbaka. Och snart är den generation död som var med då och kan minnas.

Det känns konstigt att säga det. Vi – de skandinaviska länderna – låg i den mänskliga utvecklingens framkant. Gunnar Sträng ledde världens mest jämlika ekonomi. Resten av världen var och är underutvecklad!
Jag läser det påståendet än en gång och undrar om jag kan stå för det.
Låt oss se. Ett samhälle ska inte bedömas efter hur de rika har det – de har det alltid bra. Ett samhälle ska bedömas efter hur de fattigaste har det. I de flesta länder finns en enorm fattigdom. Vi ser det på teve varje dag, folk svälter. Det är kvinnor och barn som drabbas värst. Världens rikaste land, USA, är också det mest ojämlika – där har miljoner människor inte råd att söka läkarhjälp.

Sverige har också fått en fattig underklass. Värst drabbas ensamma mödrar, ungdomar och invandrare. Om invandringen är för stor eller för okontrollerad kan diskuteras. Men vad som borde vara självklart är att den svenska arbetarklassen borde styra invandringen, undervisa dem som kommer hit och tvinga dem att acceptera svenska lagar och regler.

Så skulle det kunna vara om den svenska arbetarklassen vore organiserad och en maktfaktor i landet. Men det är den inte. De som en gång fick förtroendet att leda arbetarrörelsen är nu miljonärer, sitter på dyrbara torp och jobbar i fiendens storföretag.

Vi befann oss en gång i den mänskliga utvecklingens framkant. Resten av världen var och är underutvecklad. Nu är det sagt. Och jag är väl galen som sagt det.



måndag 20 maj 2013

Behåll varje lands kulturella egenart!



I går eftermiddag kunde man se ett märkligt program på teve. Melodifestivalen 1974 i Minnenas television. Tio tävlingsmelodier, alla med svenska texter, med bara sångarna ensamma på scenen, helt utan sprattlande dansare och akrobater och irriterande strålkastarspel i bakgrunden. Så skulle våra bidrag till European Song Contest vara!
    Det som vi nu bidrar med har ingenting med svensk musiktradition att göra. Jag vet inte om musik är programmerad i vår arvsmassa. Men jag tror att musik och dans skapas som något eget i varje kultur för att stärka gruppens samhörighet.

Musik har lång historisk tradition. Redan för 50 000 år sedan tillverkades flöjter av ben. Sånger har förmodligen alltid använts för att underlätta fysiskt arbete. Pråmdragarsånger och marscher känner vi till. När dagens ungdom rör sig i trängsel till stark diskomusik kanske de närmar sig grottfolkens extas?
Marschmusik får soldater att göra saker som de kanske inte skulle göra om inte musiken varit med. I gospelkörer har förtryckta människor fått utlopp för sina känslor.

Allsång och körsång ger ett starkt lyft i livet, säger läkaren Töres Theorell i boken Noter om musik och hälsa. Men vad är det musiken får att hända i kroppen? Det är skillnad mellan att spela för skojs skull och att livnära sig på musiken.
Vad betyder musiken för barn? Man har tyckt sig märka att barn som börjar spela instrument i tidiga år får en bättre matematisk förmåga och även blir bättre i språk. Barn borde tidigt få lära sig läsa noter.

De flesta av oss mår bra av att plinka piano eller tralla en stump. Men jag har sällan träffat någon som spelar eller trallar nån låt från Eurovisionsschlagern. När varje lands artister skippar sin egenart och försöker tävla i ett engelskspråkigt ingenmansland blir det mesta likgiltigt och onjutbart.      

söndag 19 maj 2013

Hur man kan börja och sluta en bok


                                                                              
Litteraturvetaren Ulla Berglindh skrev en gång en artikel: "Om häftiga börjor och happy ends". Hon gav exempel på hur författare försökt fånga intresset på första raden och tvingat läsaren att läsa vidare. Det mest kända exemplet var från Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga: Äntligen stod prästen i predikstolen. Vadå äntligen? Vilken präst? Vad har hänt?
Själv har jag skrivit många böcker. När jag skrev historia från vikingatiden försökte jag låta som en runsten: Det här är historien om trälpojken Halte. Kort och rytmiskt.

För många år sedan föreslog min förläggare att jag skulle skriva en läsebok om Sverige, ett slags nutida Nils Holgersson. Jag satte igång: Torsdagen den 14 mars visste Nicke ännu inte att han skulle ut och resa och bli berömd. Den resan växte ut till tre tjocka volymer och blev alldeles för dyr att användas i skolan. Mitt största misslyckande.

Ibland har jag skrivit i sagoform, både för barn och för vuxna. När en bok börjar: Nu ska jag berätta en saga som är alldeles sann, då anar man att det är lite si och så med sanningen. En av de böcker jag fortfarande minns att jag varit lite stolt över börjar så här: I ett fjärran land långt borta från Orienten levde herr Jakopp Styx. Det gör han inte längre. Här skymtar döden, liksom i den här första raden: I nästa vecka fyller jag hundra år. Äldre bör ingen människa bli.

Det kan också vara intressant att se hur en berättelse kan sluta. Här kan jag nämna det av mina bokslut som jag är mest belåten med: Sverige är vackert och rikt men det ligger i rövarhänder. Det skrev jag 1987 och det har bara blivit sannare med åren.




lördag 18 maj 2013

Glöm bort mobiltelefonen!



Förr sa man Hur mår du? Nu säger man Var är du? Frågan har blivit titeln på en läsvärd bok av Katarina Bjärvall, Var är du? (Ordfront). Den handlar om en liten grej som förändrat tillvaron för miljoner människor, både barn och vuxna – mobiltelfonen.
I mitten på 1980-talet var den ett attribut för de rika, en yuppienalle. Nu är den var mans egendom. Och en hel värld ryms i mobilen: vännernas nummer, bilder, musik. Mobilen har blivit ett kreditkort. Handla nu, betala på nästa mobilräkning!

Eller låna. Sms-lånen kom på våren 2006. Tre år senare hade kronofogden 47 000 ansökningar om betalningsförelägganden för obetalda sms-lån.
I genomsnitt skickar svenska ungdomar 30 sms om dagen. (Sms betyder short message service, får vi veta.) Många stänger aldrig av mobilen, inte ens på natten.
I Sverige är vi 9 miljoner invånare och har över 10 miljoner mobilabonnemang. Än mer överraskande är kanske att var tredje afrikan också har det.
Hur skadlig mobilstrålningen är vet ingen. Vi får en lista på de sjukdomar den kan tänkas orsaka från huvudvärk till cancer.

Hur ser mobilens framtid ut? Den har blivit billigare och sämre, helst ska vi byta den varje år. Samtidigt har den fått många obegripliga funktioner som tar tid att komma underfund med. Snart kanske vi får vårt personnummer till telefonnummer.

Till slut rekommenderas vi att ha mobilen i fickan, avstängd och helst bortglömd. I den glömskan finns en frihet, säger Katarina Bjärvall.
                                                              





fredag 17 maj 2013

En plats där arbetare får skriva



Det händer att andra säger saker bättre än jag själv skulle kunna göra. Då är det bättre att jag knycker deras text än försöker säga något själv. Här är det en arbetare som heter Oskar Wigren som skriver på baksidan av Proletären:

När hörde ni senast en riksdagspolitiker säga: "Om vi vinner nästa val ska vi dra ned vårdplatserna på sjukhusen, viska dra in ambulanser, vi ska lägga ned sjukstugor och äldreboenden, och det vi inte lägger ned ska vi sälja ut till något obskyrt riskkapitalbolag med säte på Påskön"?
Jag lovar er, detta har ni aldrig hört en politiker säga. Likväl har detta skett under såväl högerflagg, som under sossarnas urblekta fana. Och har ni någonsin sett en politiker bli kölhalad för att han inte har hållit vad han lovat? Nej, det har ni inte heller.

Jag läser alltid tidningar bakifrån. Dels för att det är bekvämt att bläddra med högra handen, dels för att TV-programmet oftast är det mest läsvärda i de tidningar som kommer i min väg. Med Proletären är det annorlunda. Där är baksidan reserverad för arbetarklassen. Där kan man varje vecka läsa en artikel av en vanlig svensk arbetare. Något mycket ovanligt.       

torsdag 16 maj 2013

Lär dig snacka snyggt!



Många av oss är ängliga när det gäller att tala inför publik. Det kan man råda bot på genom att följa några enkla råd.
Tänk på dina kläder. De ska aldrig ta uppmärksamheten från det du säger. Om du har en dialekt så tala om varifrån du kommer så att folk slipper fundera på den. Om du har en större publik, dela upp den i åtta delar som du tittar på växelvis. Då kommer alla att känna sig sedda. Titta inte på klockan, då känner sig den du talar med mindre viktig och tror att du tänker på annat.

Ljug aldrig! Om du gjort något dumt, börja med att erkänna det så du hinner före dem som vill anklaga dej. Och be kanske om ursäkt. Vad du än ska prata om har du bara tre minuter på dig att väcka välvilja och vinna publikens förtroende. Ta vara på dem!

Något jag har svårt med är att komma ihåg namnen på dem jag skakar hand med inför ett framträdande. Olof Palme var fenomenal på det, liksom förre landshövdingen Björn Eriksson. De kunde säga "Hej Sven!" även om det gått månader sedan vi träffades förra gången. Ett sätt att pränta in namn i minnet, är att genast upprepa det under handskakningen: "Hej Olle!"

Man kan göra bort sej genom att till exempel ställa sej inför en publik med gylfen öppen. Då gäller det att behålla fattingen. Dra lugnt igen blixtlåset och fråga: Hur många av er såg att jag hade gylfen öppen? Nästan alla räcker upp händerna. Så frågar man: Hur många av er kommer ihåg hur jag började mitt föredrag? Inga händer räcks upp. Där ser ni, säger man, hur viktiga kläderna är när ni ska framträda inför publik.

Det finns slutna frågor och öppna frågor. En sluten fråga, Gillar du Italien?, kan besvaras kort med ja eller nej. En öppen fråga, Vad gillar du med Italien?, kan ge ett längre samtal.

Om du vill lära dej framträda inför publik så gå till bibblan och låna Elaine Bergquists bok Snacka snyggt (Norstedts förlag). Hon ger massor av goda råd och visar upp lärorika exempel på kändisar som gjort lycka eller gjort bort sig när de talat. Här har osäkra talare mycket att lära. Vi som tror oss kunna konsten får en underhållande läsning och ett och annat nyttigt tips.
                                               




onsdag 15 maj 2013

En rolig professor att läsa



Ibland känner jag mej gammal. Jag deppar, klagar på min onda rygg och känner att slutet närmar sej. Åttiåtta år ha man blivit. Man läser poeten Ove Klinthäll och tycker att så här är det:

När man gått några år på vår jord som jag gjort
då börjar man tycka att tiden går fort,
Man undrar om tiden man fått räcker till
att göra allt det som man möjligen vill.
Ja, allt tar sin tid och vårt liv är ett lån.
Man går inte levande ut härifrån.

Då är det dags att läsa något roligt, nånting om en arbetargrabb man kan identifiera sej med, en som kommer ur fattiga förhållanden men kravlar sej upp och behållit sitt goda humör. Jag har tur och hittar Ronny Ambjörnsson. En lättläst och lagom kort självbiografi. Om arbetargrabben från Göteborg som gör en klassresa och blir professor i Umeå.
Pappan, som var svarvare, hade fått första delen av Nordisk familjebok i något reklamerbjudande och kunde med högtidlig min förklara vad alla ord som började på A betydde. Apor, apacher, alsikeklöver… Mamman, som ägnade sig åt ett frenetiskt städande, hade stora ambitioner och drev på sonen att studera för att bli något.
Socialdemokratin var det normala i tillvaron. Man skulle vara duktig i skolan, ödmjuk och ändå ambitiös. Tro inte att du är någon. Men visa dem att du kan!

Ronny kunde. – han blir professor. När han ska installeras händer det saker. Han har ingen doktorshatt men får låna en som är flera nummer för stor. Innanför svettremmen virar han hushållspapper som släpper och sitter kvar på huvudet när han bugar för kungen och drottningen.
Sen blir det kungamiddag. Familjen får en hedersam placering alldeles bakom drottningen. Det här är mammas dag, hon som stakat ut Ronnys framtid. Rektorn håller tal och prisar de nyutnämnda professorerna. Då svimmar mamma. Hon ramlar av stolen och hamnar på drottningens klänningsfåll.
Ronny räddar henne från framrusande frackklädda läkare och präster och får henne med ambulans till akuten. Där sitter han utanför undersökningsrummet utom sig av oro för mamma. Till slut vågar han glänta på dörren. Han har oroat sig i onödan. Där ligger mamma och underhåller ett hov av biträden och sköterskor med interiörer från kungabalen. Ronny stänger varsamt dörren…

Som professor fann sig Ronny Ambjörnsson plötsligt vara chef, vilket han fann olidligt. Han stod ut i tolv år, sen tog han avsked för att ägna sig åt att skriva. Nu kan han skratta åt sig själv: Här sitter du och gör dig märkvärdig när du borde ha stått vid svarven på SKF och tillverkat kullager. Vad är det du tillverkar? Ord. Fraser.
Det kan man som läsare vara tacksamma för. Om du behöver nåt som skingrar ditt missmod och gör dej på gott humör så läs Ronny Ambjörnsson. Hans bok heter Mitt förnamn är Ronny och förlaget är Atlas.
                                                                                  




tisdag 14 maj 2013

Läs Björn Kumm om Kuba!



Nu hungerstrejkar fångarna på Guantánamo. De är beredda att svälta sej till döds för att visa att USA inte är någon rättsstat som kan bura in folk utan rannsakan och dom.
Guantánamobasen ligger på kubanskt territorium. USA betalar en hyra på 4085 dollar i månaden (mindre än vad en tvårummare kostar i New York City) men Fidel har aldrig löst in checkerna.

Efter revolutionen undrade man när det skulle bli demokrati och fria val på Kuba. Fidel svarade: Inte förrän en jordreform är genomförd, inte förrän alla kubaner har arbete, alla barn går i skola, alla kubaner kan läsa och skriva och har tillgång till sjukvård. Fria val blev det inte, men allt det andra genomfördes.

När diktatorn Batista störtades flydde hälften av landets läkare till USA. Nu har man fyra gånger så många läkare som då.
En gång när jag och hustru Inga var på Kuba blev Inga krasslig och gick till doktorn. Vi minns doktorns förvåning när hon frågade vad hon skulle betala. Trodde hon att läkarbesök kostade något? Ja, i Sverige kostar läkarbesök något. I USA är de så dyra att miljoner inte har råd att gå till doktorn.

Fidel har blivit gammal och krasslig. Elva amerikanska presidenter
har velat döda honom men misslyckats.
                                                                                       
Vill du veta mer om Kuba bör du läsa Björn Kumms bok Fidel Castro som getts ut av Historiska Media. Att klämma in en biografi över en färgstark person som Fidel på bara 140 sidor, det är en prestation som knappast någon annan än Björn Kumm skulle klara. 

måndag 13 maj 2013

Tack för vårens ljusa dagar!



Fader vår som är i himmelen… Tänk vad man fick lära sej när jag gick i plugget! Vårt dagliga bröd giv oss i dag… Man skulle inte förstå att det var farsan och morsan som slitit ihop till det käk som vi ungar alltid fick medan föräldrarna ofta gick till sängs hungriga. Vår favoritpoet Ove Klinthäll har inte låtit lura sej av någon krilleundervisning. Här leker han respektlöst med Fader vår:  

Moder Vår, som är på jorden,
tack för dina ljusa dagar!
Alla, tror jag, som bebor den,
gläds i både själ och magar.
Ljuset, vinden, solen, värmen,
kryp och växter, blom och blad,
allting skakar du ur ärmen
och gör undertecknad glad.
                             dvs Ove

Här borde man gå in på den svåra frågan vad det är för fel på religioner. De tjänar överklassen och fördummar vanligt folk genom att dölja verklighetens motsättningar, dvs sudda ut klassgränserna. Den som säger sej vara kristen, jude eller muslim säger inte vilken klass han tillhör. Ägare eller egendomslös? Kapitalist eller arbetare? Religionerna låtar de mäktiga smälta in i folkhavet.

Men det får vi reda ut en annan gång. Nu gläder vi oss åt poetens Moder Vår som är på jorden!  

söndag 12 maj 2013

Läsvärt om våra förfäder



Sedan våra förfäder kom över isarna för kanske 15 000 år sedan har det funnits ungefär 75 miljoner svenskar. I boken Historiens 100 viktigaste svenskar (Forum förlag) kan man läsa om hundra av dem. En bok fylld av historisk kunskap och underhållande skvaller.
Det börjar med drottning Kristina. Ful som stryk och född i en tid då kvinnigt kön sågs som ett beklagligt handikapp. Strax därefter kommer Kjell-Olof Feldt som med kanslihushögern avreglerade valutamarknaden. Sen kommer Jan Guillou, bland annat för att allt han rör vid förvandlas till guld.
Gunnar Sträng hör naturligtvis till de viktiga, han som höjde skatten och åstadkom den jämnaste inkomstfördelning som någonsin förekommit i ett fritt industriland.
Erik Johan Stagnelius (1793–1823), en ful fylltratt, narkoman och horbock som skrev vår vackraste och mest ömsinta lyrik.
Mitt på listan kommer Stikkan Andersson (1932–1997). Han skrev sin första låt, Tivedshambo, som sextonåring. Skrev 3000 låtar till. Skapade ABBA. Blev mångmiljonär. Dog nersupen och bitter. Lever vidare i Polarpriset.
Hjalmar Branting (1860–1925) var professorsson, en kul kille som söp upp sitt arv i glada vänners lag och lade grunden till det svenska välfärdssamhället genom att göra sossepartiet rumsrent.
Hasse och Tage lämnade sitt första filmförslag till SF: ”Det handlar om en gubbe som går in i första rutan och ut i den sista. Däremellan skulle det hända en massa skojiga saker, tänkte vi.”
Per Albin Hansson (1885–1946) myntade begreppet folkhem i en remissdebatt 1928. Han höll Sverige utanför andra världskriget och hade två familjer som han alternerade mellan
Carl von Linné bringade ordning i växtvärlden. För egen del utnyttjade han sin berömmelse för att idka älskog med bondjäntor och sameflickor och knulla sig genom Sverige från söder till norr.
Ingmar Bergman bytte scener och fruar som andra byter bil. Skapade stor konst med enklast möjliga medel: en man, en kvinna, ett rum och en knivskarp dialog.
Bellman (1740–1795) beskrivs som vår första humorist av rang. I ett Stockholm som var ett förorenat träsk med smutsiga gränder och stinkande krogar skrev han visor som i början kunde se ut som from herdedikt men snabbt förvandlades till fylleri, slagsmål, kättja, älskog och rentav död. Tidlösa visor som fortfarande känns fräscha.
Sveriges viktigaste person genom tiderna är Gustav Vasa (1496–1560). Han var en klädsnobb, duktig på luta, led av tandvärk, brutaliserade straffen och lade grunden till ett samhälle där pennan, icke svärdet, skulle vara det starkaste vapnet.
Som sagt – historisk kunskap och underhållande skvaller. Och mycket läsvärt.
                              



lördag 11 maj 2013

En bok som inte får glömmas bort



Det finns böcker som alla borde läsa. En av dem är Stefan Kochs
"Höger om!" Han gav mej en kick när han skrev att de 150 miljarder som arbetslösheten kostade 1998 skulle ha räckt till att anställa allihop i den offentliga sektorn. Arbetslöshet är något onödigt!
Den mest centrala frågan han dryftar är hur Sverige kunde genomgå en så omfattande högervridning, som varit fallet under de gångna decennierna.

Om politikerna får för sej att de måste "spara" genom att dra in på personal så motverkar de det allmänna bästa. En offentlig verksamhet kan aldrig gå med förlust, det kan bara en privat verksamhet göra.

Jag vill rekommendera boken "Höger om". Det har andra gjort före mej. I Gefle Dagblad skrev recensenten Lasse Ekstrand: Kochs lättlästa och rappt skrivna bok är en rysare. För den som brukar läsa samhällskritiska deckare av Mankell och andra borde den kunna tjäna som ett fullgott alternativ.





fredag 10 maj 2013

Tekniken går framåt, politiken bakåt!



 Evert Nyström talade och sade:
– I en av Göran Sonnevis dikter står den vackra raden: Vi har varandras liv i våra händer. Så är det. Alla människor har ansvar för varandra. En del människor säger att man måste förändra människan innan man kan förändra samhället. Det är ovetenskapligt. Man kan inte tala om samarbete och människokärlek, innan man har skapat ett samhälle där människokärlek och samarbete har chans att överleva.
Ett kapitalistiskt samhälle är uppbyggt på konkurrens. Alla trappsteg är gjorda av människor som man måste trampa på för att komma sej upp. Och våra motståndare, företagen, konkurrerar också, slår ut varandra, äter upp varandra!

Vårt mål är jämlikhet. Vårt mål är socialism. Många misstror det ordet. Medmänsklighet går alla med på. Men medmänsklighet måste ha ett politiskt uttryck. Och socialism är ingenting annat än det politiska uttrycket för vanlig enkel medmänsklighet.
Evert Nyström fortsatte:
Striden står mellan kapitalister och arbetare. Här gäller det att undvika missförstånd. Det är självklart att alla fattiga människor är arbetare, även om dom är arbetslösa eller sjuka eller pensionerade. Det finns också ägare som arbetar. En bonde äger sin gård men arbetar. En småföretagare äger sitt företag men deltar i arbetet. En civilingenjör, en arkitekt, en läkare, de är högavlönade och räknas ibland till överklasen, men de arbetar, och landet kommer alltid att behöva dem.

Detta sade Evert Nyström. Och han slutade:
Alltså – alla som arbetar hör hemma på arbetarnas sida. På den motsatta sidan står egentligen bara några tiotal mycket rika familjer och några utländska bolag som tillåtits utnyttja vårt land för sina vinstintressen.
Och vem är då Evert Nyström? Jo, han är en norrländsk gruvarbetare som jag uppfann under gruvstrejken 1969 och placerade i min bok Mannen på tåget för att sätta i teveprogrammet Hylands Hörna.

Evert Nyström finns alltså inte. Ändå sitter han här och säger saker som jag tycker är vettiga – och som jag hoppas du också tycker är vettiga. Så kan det vara i litteraturen.
Mannen på tåget kom ut 1971. Nu finns den i nyutgåva på Murbruk förlag. När jag nu läser om den ser jag att mycket förändrats sen dess. Tidningarna som nu görs på dator trycktes då på blyrader. Tekniken har gått framåt. Men inte politiken! Socialismen återstår ännu att förverkliga!  

torsdag 9 maj 2013

Humor vet jag inte vad det är



I Nationalencyklopedin ägnas tre spalter åt begreppet Humor. Det börjar med en sk rolig historia. En passagerare på spårvagnen frågar: Varför står vi stilla så länge här? Konduktören: Vi väntar på ström. Passageraren: Ström? Kan inte han ta nästa vagn?
Såna historier kan locka fram ett leende men är i nästa ögonblick glömda och sätter inga spår. Så jag måste fundera. Humor borde väl inte vara något helt likgiltigt.

Humor kan uppstå av ren dumhet. George Bush hade inte en aning om att han var rolig när han sa: – Merparten av vår import kommer från utlandet. Eller: – Ett lågt valdeltagande tyder på att färre människor deltagit i valet.
En del ordlekar tycker jag är roliga. Som: Det är bättre att sitta på krogen och tänka på kyrkan än att sitta i kyrkan och tänka på krogen. Eller: För en del är livet bra jävligt, för andra är det jävligt bra. Eller som Tage Danielsson sa: Dom som far väl far väl för att dom som far illa far illa.
Jag tycker det skulle vara jättekul om någon ansvarig sa: – Tyvärr, landstingsdirektörn, du får ingen lön den här månaden – det finns inga pengar.

Mästarna kan rimma sina roligheter. Som Ove Klinthäll när han skriver om marknadsekonomin: ”Den fria konkurrensen / tycks nästan jämt ta chansen / att nå sitt främsta mål: MONOPOL!” Eller Povel Ramel när han talar om astronauterna och landar i rena galenskapen: ”De kan flyga mot ofattbart avlägsna mål / men inte tända en tändsticka mot en tvål.”

Om något är roligt i den här texten är det inte min förtjänst. För jag har bara stulit från olika håll. Av det kan man lära att det är det första en skribent måste bli duktig på.