söndag 30 juni 2013

Låt oss snacka om privatisering!



På SAF-kongressen 1990 sa SAF-ordförande Ulf Laurin: – Om tio år ska hela den offentliga sektorn vara privatiserad, här ligger 300 miljarder och väntar på oss. Och så det mest cyniska: – Barn och gamla behöver alltid vård, det är en dösäker placering.

Allt kan privatiseras och avregleras. Sjukvård, åldringsvård, skola, flyktingmottaning, taxi och mycket annat. Utomlands finns det privata fängelser och privat vattenförsörjning. Här fick vi friskolereformen på 1990-talet, den som slagit sönder enhetsskolan och cementerat sociala klyftor redan i skolåldern. Vi har fått privata vinstintressen på el-marknaden så att elen blivit många gånger så dyr.

Privatisering och avreglering leder alltid till försämringar. Ta taxi som exempel. Drygt hälften av taxiföretagens inkomst kommer från körningar för det allmänna. Men det ger inga extra pengar att hjälpa en rörelsehindrad ur bilen och in i portgången. Så färdtjänst försöker taxiföretagen undvika.

När det gäller att privatisera vattnet har Världsbanken spelat en skamlig roll. I Bolivia vägrade banken att förnya ett lån om inte vattenmarknaden privatiserades. I Indonesien tvingade Världsbanken regeringen att överlåta vattendistributionen till engelska och franska bolag som fördubblade priserna.

Efter millennieskiftet när SAF blivit Svenskt Näringsliv började en häftig propaganda för privatiseringar. Ett nytt ord var valfrihet. Folk skulle få frihet att välja mellan allmänna och privata alternativ. Den 13 augusti 1991 skrev Curt Nicolin på DN debatt: Vinst på vården är legitim. Förbud mot privatiserad vård är en krigsförklaring mot företagsamheten! Förtagen är inte till för att berika sina ägare utan för att tillhandahålla varor och tjänster åt befolkningen.

Sverige är ett typiskt senkapitalistiskt klassamhälle där ägandet – och därmed makten – koncentreras på allt färre händer. Nu propageras för nyföretagande. Ungdomar luras att starta eget. De går i konkurs, farfar och mormor som gått i borgen ruineras och bankerna gör rekordvinster.

Vi andra behöver inga nya företag. Vi har alla prylar vi behöver. Vad vi saknar är bara sånt som ryms inom den skattefinansierade gemensamma sektorn. Och så saknar vi politiker som, trots att de själva har direktörslöner, unnar oss det.  

lördag 29 juni 2013

Om du inget kan – bli företagare!



För några år sedan var det en dam i Norrköping som ville starta ett privat daghem. Så gulligt, tänkte jag. Så fint med folk som gillar att jobba med barn. Men så ville hon starta ett dagis till, och ett till. Hon ville inte jobba med barn, hon ville tjäna pengar på att andra jobbade med barn. Hon ville bli direktör. Hon var moderat politiker och är det fortfarande, fast nu i Saltsjöbaden.

Låt oss se ur det funkar med privata företag. Låt oss säga att tolv städerskor håller rent i ett av våra kommunala företag. Nu tränger sej någon in mellan oss och städerskorna och bildar ett städbolag och erbjuder kommunen billigare städning. Då får hans firma uppdraget.

För att försörja honom måste nu fyra städerskor sluta, för han nöjer sej inte med mindre än fyra arbetarlöner i månaden. Sen ska det bli billigare för oss som betalar också. Då måste ytterligare två städerskor bort. Resultatet blir att sex städerskor måste göra tolv städerskors jobb och att sex städerskor blivit arbetslösa och olyckliga och måste försörjas med allmänna medel. Den som lever gott är nu direktören som inte rör en skurtrasa.

För att starta ett företag behöver man inte kunna något. Man kan öppna en krog utan att kunna laga mat, men bara hyr en kock som kan. När man väl blivit företagare är allting avdragsgillt, även barnens telefonsamtal till kompisarna.

Så varför hålla på och jobba. Nej starta ett företag, kanske ett privat dagis, och ett till och ett till. Med anställda som får ta hand om ungarna. Man kan inte bli rik på eget arbete, bara på andras, om man kan sno det. Och det kan man bara på ett sätt – genom att bli företagare!

fredag 28 juni 2013

Vårda språket – i helvete heller!



Det här skriver jag på min dator. Eftersom de flesta av oss har datorer nu för tiden hoppas jag att flera människor ska våga sej på att skriva så att vi får del av fler människors erfarenheter. Man kan resonera så här:

Ingen tanke är färdig förrän den har formats i ord. Att skriva är att göra många tankar färdiga.

För att skriva måste du våga lita på ditt språk. Man kanske har försökt inbilla dej att ditt språk inte duger. Det gör det visst. Utgå från talspråket! Till en alkoholist säger du inte: Du måste minska din alkoholkonsumtion! Du säger: Sluta kröka för fan! Så skriver du också i en roman där du vill skildra levande människor. Ditt vardagsspråk är litterärt!
Om du skriver en debattartikel kan du formulera dej enkelt och klart. Våra motståndare har det jobbigare. De kan inte säga det de egentligen menar: Orättvisor är bra! Ta från de fattiga och ge till de rika så blir alla lyckliga! Det skulle ingen tro på. Därför svindlar de med språket. Arbetare blir medarbetare. Skatt blir skattetryck. Önskan om trygghet blir välfärdsnostalgi. Riktiga jobb kallas bara jobb som kapitalisterna tjänar på.

Våra motståndare kan inte framföra sina åsikter i konstnärlig form. Det kräver konstnärlig begåvning. Till höger finns ingen sådan begåvning, bara en massa pengar. För pengar kan man köpa tidningar och reklamfolk som kan trumma i oss krismedvetande, kalla varslade för övertaliga och beskylla oss andra för att vara trygghetsfixerade.

Språket är klasskampens viktigaste vapen. Var inte rädd för att använda det! Vårda språket – i helvete heller! När man syftar på välfärdens sabotörer ska det osa om det vi säger och skriver!      



torsdag 27 juni 2013

Stekt kyckling lever – tro det eller ej



En typ av skrivfel som tycks ha ökat på senare tid är särskrivning. I svenskan har vi ju möjlighet att skriva ihop ord som kan bli hur långa som helst – fritidshustomtsförsäljare låter kanske inte särskilt kul men skulle utan vidare kunna accepteras. Nu har många av oss börjat dela upp sammansatta ord, kanske påverkade av engelskan. Tyvärr med resultat att ord får motsatt betydelse mot det som avses.

Om man inte är rökare söker man kanske upp det hörn i matsalen som har skylten Rök fritt som några möjligen tolkar som Rök på bara! På gatuköket som serverar Snabb mat gäller det att käka fort innan maten hinner springa iväg. På barnens lekplats kan man följa uppmaningen Släng gungan men bör väl kolla att det inge sitter nån unge i den. Folk i Nacka kan vända sej till polisen utan att vilja Nacka polisen. En gång har jag blivit mordhotad på telefon, men när någon telefon hotar mej skyller jag inte på farliga telefoner. När mitt barnbarn på landet ropar och pekar på Hugg ormen! så låter jag ormen vara om det är en huggorm för dom är fridlysta. Jag har svårt att tro att stekt kyckling lever. Och jag misstänker att en mörk hårig sjuk sköterska är i större behov av vård än sjukhusets patienter.

När jag var maskinsättare på Aftonbladet hade jag till uppgift att vårda det språk som slarviga journalister lämnade ifrån sej. Nu är maskinsättarna bortrationaliserade och journalisterna skriver in sina texter direkt på sidorna via datorn. Och datorn vet ingenting om särskrivning eller om språket över huvud taget.

  






onsdag 26 juni 2013

Var finna nu dragspel, vals och hambo?



I går kväll var det årspremiär för Allsång på Skansen i TV. Med Carola på stylthöga klackar och musik som jag inte kunde njuta av. Jag har blivit för gammal, jag har inte hängt med i musikutvecklingen.

Men jag har varit med om en del. Som artist ar jag framträtt i Allsång på Skansen, det bör ha varit 2009. Jag minns att programledaren intervjuade mej på scenen och frågade om jag varit tidigare i Allsång på Skansen. Och att jag svarade: Javisst, men det är sjuttio år sedan!

Sjuttio år sedan, det var 1938 och jag var tretton år. Då hette allsångsledaren Sven Lilja. Han hade startat det hela 1935. Nu hade han tagit med en av min fars låtar i allsångsprogrammet:

När solen lyser klart på himlen blå, fallera
vi på vandring över berg och backar gå, fallera
Under sång med lätta steg vi draga fram, fallera
Ja vi vandra under glättigt skämt och glam, fallera

En käck vandringssång som det skulle vara på den tiden. Det fanns ingen TV, men det var ändå en stor sak att få med en låt i Skansens sångprogram.

Nu är det inte gamla vandringssånger jag vill höra i Allsång på Skansen. När jag var där tillsammans med Cittronilerna sjöng vi Jularbos Drömmen om Elin. Och det är väl nåt sånt jag saknar. Det genuint svenska. Dragspel, hambo och gammalvals. Är det verkligen alldeles glömt och borta nuförtiden? 

tisdag 25 juni 2013

När folket misstror vetenskaplig expertis



Det berättas att en barnsköterska satt och tröstade ett ledset barn och sa:
– Inte ska du gråta, lille vän. Det här blåser vi på, det går snart över. Se så, nu torkar vi bort tårarna. Och så snyter vi oss, fräs duktigt nu!
Detta såg en ekonom. Han tog fram sin miniräknare och började kolla möjligheterna till rationalisering. Sen gick han hem och skev en artikel där han visade att det sköterskan sagt till ett barn kunde sägas till tio barn på samma tid. Om man drog ut det väsentliga av det:    Gråt inte! Fräs!
Alltså fyra stavelser i stället för fyrtio. Om man ställde gråtande barn på rad borde man kunna trösta tio barn på samma tid med tio gånger fyra stavelser: Gråt inte! Fräs! Gånger 10 = 40.

Artikeln fick mycket beröm i fackpressen och på handelshögskolan. Regeringen beordrade kommunerna att tillämpa metoden och friställa nio av tio dagispersonal. Det blev en rejäl besparing.
Men ute i landet märkte man snart att metoden var kass. Den vägrade fungera av den enkla anledningen att barnen vägrade gråta samtidigt. Det gick inte att ställa gråtande barn på rad.

Kommunpolitikerna vägrade att lyda regeringen. Det var mycket ovanligt, kanske var det första gången, men de var obevekliga. Det folkliga förnuftet gick inte att rubba och regeringen måste ge med sej. Ekonomen häpnade över att han inte togs på allvar och grämer sej ännu över att det outbildade folket vägrade godkänna vetenskaplig expertis.   

måndag 24 juni 2013

Har folket riksdagens förtroende?


                                                                                                                                   
                

Jag saknar Tage Danielsson. Han var liksom jag socialdemokrat så länge sossarna själva var det. Sen blev han rörelsens främsta kritiker. Hans recept blev: Leta fram efterkrigsprogrammet ur garderoben!
Han kunde skriva så att det gjorde ont i läsaren: Tack för den framtid som varit! Han gav oss råd som vi aldrig följde: Vi måste låta våra valda ombud begripa att de inte ska styra oss utan representera oss. Man får inte tala om folkstyre om man inte har respekt för folk.

                 Folket ska sitta där tysta och gloende,
            ty folket har inte riksdagens förtroende…

Vem yttrar sig i dag så elegant om läget? Tage Danielsson dog året innan Olof Palme blev röjd ur vägen. Tänk vad han skulle ha kunnat säga om det! Tänk vad han skulle ha sagt om Palmes efterföljare i rörelsen – om folkhemsslaktare som Ingvar Carlsson, Kjell-Olof Feldt, Erik Åsbrink, Anna Hedborg…
Jag går numera inte i några förstamajtåg, jag går ut i skogen i stället. För gå ska man ju. Som Tage sa:

Kroppen blir glad när man rör på den
då blir det bättre humör på den.

Vad kommer Stefan Löfven att lova inför nästa val? Ska han lova att ta tillbaka åt oss allt vad alliansen privatiserar? Reparera allt vad alliansen förstör? Förkunna som Wigforss att vi ska överföra ägandet av mark och fastigheter i tätorter till det allmänna? I så fall får jag ju läsa det i tidningen. Och tro på det eller låta bli.
                 

söndag 23 juni 2013

Vissa tankar blir sannare med tiden



För 20 år sedan skrev författaren Gunder Andersson en liten artikel som jag hittar bland mina klipp. Den hade rubriken Inga pengar – inga behov och löd så här:

Det är bara som det ska att i dessa systemskiftets dagar får vedertagna begrepp ett helt nytt innehåll. I Salem säger den moderate kommunstyrelseordföranden Christian Öhlin att det är nödvändigt att "höja dagistaxorna kraftigt" för att "minska behovet av barnomsorg".
Med detta nya sköna språk blir "behov" lika med "betalningsförmåga". Den som inte kan betala har inget "behov". Det kan ju vara skönt att veta för andra som kan tänkas känna "behov" av något. Unga människor, till exempel, som vill flytta hemifrån och bilda familj. Kan de inte betala svinhöga hyror har de inget "behov" av lägenhet.
Med detta språkbruk kan man till och med bakvägen trolla bort arbetslösheten. Om inte arbetsgivarna vill betala skäliga löner finns det inget "behov" av arbete, så varför bekymra sig.
Såvitt jag kan se har kommunalordföranden Öhlin till och med erbjudit en nyckel till lösandet av svältkatastroferna i tredje världen. Eftersom de svältande massorna inte har råd att importera den föda som saknas, så finns det helt enkelt inget "behov" av föda.
Det känns skönt att det fortfarande finns folk som på ett intelligent, nyskapande och visionärt sätt bidrar till att öka rättvisan i världen. Tack, Christian Öhlin.

Och Tack Gunder Andersson för ett bra klipp ur Aftonbladet 1993! Vissa tankar blir bara sannare ju längre tiden går!

lördag 22 juni 2013

Hur har midsommarnatten varit?




Så är det då midsommardag. Jag är nyfiken på hur natten varit nu, och hur den varit under gångna århundraden. Jag är nyfiken på våra förfäder. Jag går in på nätet och läser: På 1300-talet sökte nunnorna i nuvarande Sko kloster tillstånd att anordna folkliga fester i samband med midsommar för att få bukt med det stökiga folkliga firandet som innebar dans på kyrkogårdar, stöld av heliga bilder och skamlösa visor.

Det är inte länge sedan våra förfäder dansade på kyrkogårdar och sjöng öppet sexuella visor om knullande på daggvåta ängar i midsommartid. Så kan det ha varit till slutet av 1800-talet, då Artur Hazelius grundat Skansen, för på Skansen skulle den riktiga folkmusiken göras fin och "rensas från äldre, skabrösare intryck".

Den prästerliga överheten har försökt kristna midsommaren genom att koppla ihop den med Johannes döparen, men det har inte lyckats. Borton all kristen och borgerlig nymoralism hyllar vi i dag den friska sunda hedendomen. Midsommarens lövade stänger reser sej mot skyn. De älskande par som i natt funnit varann "på daggvåta ängar" har hyllat vårt forntida gudapar Frej och Gerd antingen de vetat om det eller inte.

Hos mej och hustru Inga har vi ätit gott tillsammans med barn och barnbarn. Inlagd sill, smör, bröd, ost, köttbullar och jordgubbar som det ska vara. Men inte öl och brännvin eftersom vi är helnykterister och lär oss av Havamal:

Ej är så gott som man säger
ölet för människors ätt;
för ju mer du dricker,
dess mindre vet du
hur det går med ditt vett.   

På måndag får vi läsa i tidningen vad supandet ställt till med i midsommarfirandet. Det är inte roligt. Men det är lika historiskt som de skabrösa visorna och kopulerandet på daggvåta ängar. Sådana är vi och sådana har vi varit. För riktigt kristnade blev vi aldrig.


fredag 21 juni 2013

Vad vore Sveriges sommar utan Evert?



I dag är den dag som borde vara Sveriges nationaldag. Den dag då svenskarna träffas och sjunger och leker och dricker och firar livet och livsglädjen utan kyrklig inblandning, alldeles spontant och av tradition.

Eftersom det finns stenmonument som visar att människor i flera tusen år kunnat bestämma när sommarsolståndet inträffar, är det troligt att midsommarfirande förekommit långt tillbaka i tiden. Hur firandet gick till finns det inte många källor om, men troligen var det fruktsamhetsriter med ritualsamlag på åkrar och framför skulpterade asagudar som Frej.
Ungdomar som finner varandra i parken eller på ängen i den ljusa midsommarnatten har alltså mera historiskt påbrå än de kanske själva anar.

I vår familj klädde vi förr midsommarstång och lekte små grodorna med farföräldrar, barn och barnbarn på gräsmattan utanför kåken där vi bodde. Nu är farföräldrarna borta, vi har själva deras roll och får nöja oss med att äta en god middag med barn och barnbarnsbarn.
Ett som lever kvar är sången och musiken. Farfarsgubben, alltså min pappa Gunnar (1898–1978), sjöng i sin Midsommarvals (och man kan tänka sej det flera tusen år tillbaka om man vill):

Glammande ungdom från bygd och by
ser en morgon gry,
alltmedan dansen går lustigt och glatt
uti midsommarnatt.

Sången och musiken hör ihop med den svenska midsommaren, liksom dansen (och eventuellt kärleksmötena). Det skulle vara roligt att veta hur mycket det spelas och sjungs i Sverige dag. En sak tror jag man kan veta: den poet som sjungs allra mest är vår störste folklige sångskapare, Evert Taube. Den kan vi vara glada åt. Som poeten Ove Klinthäll i hans Sonett till Evert Taube:

"På Colla Bellas höjd, där geten skuttar
och glesa furor skuggar ginst och sand…"
Se där ett prov på alla dessa snuttar
som vi har lärt som sjunger Taube ibland.

Den där om damer tre med nakna tuttar
är gjord med frisk, poetiskt varsam hand.
Sån tur att vi på cd eller band
kan höra än hur Evert trudeluttar.

Han sjöng, han fabulerade, han skrev,
han målade på duk, det mesta blev
unikt men ändå folkligt, hör- och sevärt.

Vad vore sommarnatten, ljuvligt sval,
förutan Ellinor och Rönnerdahl?
Vad vore Sveriges sommar utan Evert?  

torsdag 20 juni 2013

Träldom avskaffas inte, den skiftar form


                                  
Nu har man blivit så gammal så man börjar raka sej varje morgon för att vara säker på att se prydlig ut på obduktionsbordet. Man har upplevt hela välfärdsperioden och lever på ATP, den rest av välfärden som Näringslivets drängar bland politikerna ännu inte kommit på att avskaffa för min generation.
Annars jagas nu alla som kan förvandlas till samhällets olycksbarn. Sjuka friskförklaras genom att döpas om till arbetslösa. Försäkringskassan fnaskar åt Näringslivet. Graviditet är ett naturligt tillstånd som inte berättigar till sjukersättning.

Allt går ut på att skaffa företagen billig arbetskraft. Alliansen driver oss tillbaka till 1300-talet. Då skulle träldomen avskaffas i Norden. Men träldom avskaffas inte, den bara skiftar form. Det var inte längre lönsamt att ha trälar i maten året om, bättre att frige dom och anställa dom vår och höst när arbetskraften behövdes. Och kyrkan hade ingen nytta av egendomslösa trälar. Den behövde fria människor som kunde betala för dop, bröllop och begravningar.
Trälar frigavs alltså. Men deras frihet var bara skenbar eftersom deras arbete fortfarande behövdes. Det blev förbjudet att vägra erbjuden tjänst och straffet kunde vara spö eller tvångsarbete på spinnhus.

Vill man jämföra med 1800-talet kan man gå till Kunglig Majts Legostadga för husbönder och tjänstehjon av 1833. Där kallas anställning för ”laga försvar”. Försvar har man om man ”genom arbete eller annan loflig sysselsättning ärligen sig försörjer”.  Annars är man ”lösdrifvare”.
Arbetare kan man hunsa med, men hur är det med de fria utövarna av konst och kultur? Eftersom kulturarbetare kan vara samhällskritiska behöver de styras. Det kan ske genom att de tvingas leva på sponsring. Det visste även Västgötelagen. Den tillät kungar och hövdingar att ha ”lekare och andra fröjdesamma skämtare” – men ”ohöfviska ting böra hållas tillbaka”. Ingen samhällskritik alltså!

Tiden går och mycket förändras. Så även träldomen. Den skiftar form, men den avskaffas inte. Förrän vi själva gör det. Eller ni som ännu har en framtid. Jag skulle gärna se något litet första försök innan jag kilar vidare.






onsdag 19 juni 2013

Vilka ska erövra kulturen?



Man behöver inte älska barn för att skriva barnböcker. Det gör ju definitivt inte Svenskt Näringsliv. Näringslivet ger ut böcker för ungar på låg- och mellanstadiet. De delas ut gratis. Eftersom man kan befara att aningslösa lärare kommer att ta emot dem med tacksamhet bör vi sätta in dem i sitt historiska sammanhang.

Svenskt Näringsliv, som förr hette SAF, hade en skicklig propagandist som hette Sture Eskilsson. Han lade upp en plan.
Vi skulle alla förvandlas från medborgare till kunder. Vi skulle lära oss tänka ekonomiskt i stället för socialt. Facket skulle försvagas. Makt skulle föras över från de folkvalda till "marknaden", dvs storföretagen. Och Sverige skulle in i EU.

SAF satsade miljoner på att påverka lärare, journalister, kulturarbetare och politiker. Ett av de första projekten blev en bok att delas ut gratis i skolorna. Den hette Välfärd och visade vart vår leende kapitalism skulle föra oss. Det fanns ett tidsschema: År 1985 finns inga miljöproblem längre. År 1990 är utlandsproblemen lösta. År 1995 kontrollerar vi väderleken. År 2000 gör robotar alla tråkiga jobb.

I det konservativa idéorganet Svensk Tidskrift nr 8-9 1991 konstaterade chefredaktören Margaretha af Ugglas att högern vunnit kampen om språk och verklighetsbeskrivning. Utom i ett avseende, skrev hon, dagspressens kultursidor var fortfarande vänstervridna. "Det måste bli ett slut på detta." Och ledarartikeln slutade: "Därför måste högern prioritera: Erövra kulturen." Det har gått långt nu. Dagstidningarnas kultursidor är sedan länge avväpnade.

Kulturarbetarna var de som längst stod emot högervridningen. Kanske är det vi som ska ta upp stridsropet: Erövra kulturen! Vilka får vi med oss? Lärarna kan ju börja med att vägra ta emot gratismaterial från skumma givare.







tisdag 18 juni 2013

När tvååring skulle dö


                          
Personbeskrivning i journalistiken har blivit allt torftigare. Tidningsfolk tycks tro det räcker med att ange åldern:
2-ÅRING SKULLE MÖRDAS
HADE KISSAT PÅ SKRIVBORD
Sen fortsätter det: 32-åring upptäckte en blöt fläck på skrivbordet och att 2-åringen satt där. 32-åringen blev förbannad. Stoppade ner 2-åringen i den tomma tomtesäcken tillsammans med ett strykjärn som blivit överflödigt sedan 32-åringen gett familjens 29-åring ett nytt strykjärn i julklapp.

Vi förstår nu att 32-åringen är en man och 29-åringen en kvinna, för man ger ju inte ett strykjärn i julklapp åt en karl.  
32-åringen tänker nu dränka 2-åringen i viken. Då kommer familjens 10-åring hem. Det kan vara en pojke eller en flicka. 10-åringen upptäcker att det sprattlar i säcken och befriar genast 2-åringen, som tacksamt börjar spinna och stryka sig mot 10-åringen.
Vi förstår nu att 2-åringen är en katt. Vi kan också anta att 10-åringen är en flicka för ömheten mot katten stämmer med vår bild av flickor.
Den ilskna 32-åringen, kanske 10-åringens pappa, anser fortfarande att 2-åringen bör dränkas. Han försöker slita 2-åringen från 10-åringen.

Larmet väcker familjens 70-åring som tidigare på dagen vattnat blommorna i fönstret och därvid råkat spilla vatten på skrivbordet. 2-åringen är alltså oskyldig, åtminstone den här gången.
32-åringen blir nu på bättre humör och inriktar sig på att försöka rädda det papper som blötts ner på skrivbordet. Det är familjens uppehållstillstånd som kommit från Migrationsverket. Vi förstår nu att det rör sig om en invandrarfamilj. Kanske bruna somalier.
Vad är det då för färg på katten? Vi kan anta att den är svart. Om jag skrivit ”en svart 2-åring” i början skulle läsaren redan då ha gissat att hela familjen var svart och antagligen från Somalia.

Det märkliga med det mänskliga språket är att det framkallar bilder i våra huvuden. Det går att ge tillräckligt med material för att framkalla riktiga bilder av verkligheten. Men det går inte med enbart åldersangivelser. Dom borde vi sluta med.





måndag 17 juni 2013

Finns det lektyr så det räcker?


                                                                                
Så har då Trälarna kommit ut i pocketversion. Trälarna är de av mina böcker som gått bäst. De gick så bra att jag kunde köpa ett torp och bosätta mej på Vikbolandet.
Jag hade fått rykte som vänsterförfattare. Det kunde också skyllas på hustru Inga som bidrog med idéer. Vi enades om att försöka radikalisera branschen och själva ge ut böcker som förlagen var tveksamma till.

Jag hittade på Perka, pojken som med sin lådbil åker in i sagor där jag kunde problematisera olika saker. Den boken fick vi trycka själva på Författares Bokmaskin. Jag skrev in boken på skrivmaskin och klippte och klistrade, medan Inga ritade bilder. Jag gillar Perka men det gjorde inte biblioteken. 1981 köpte de 4000 ex av Trälarna men bara 65 ex av Perka.
Av ekonomiska skäl slutade vi ge ut böcker själva. Jag var länge utan förläggare, tills det plötsligt dök upp ett nybildat förlag – Murbruk – som gett ut min senaste och kanske sista roman, Ett författarliv. Om en författare som fyller hundra år 2025 i ett samhälle där välfärden ligger i trasor och där barn dödar varann.

Trälarna i pocket är kanske min sista bok. Jag känner mej ha stöd av Alf Henrikson som skrev:

Gubbfan, din ävlan förskräcker.
Hejda din vitterlek!
Det finns redan lektyr så det räcker,
i all världens bibliotek.

Då kan man kanske sluta med gott samvete. 






söndag 16 juni 2013

Vem kan man kalla för hora?



Förr var jag ofta ute i skolor och pratade böcker. En lärarinna förfasade sej över att elever tilltalade varann med könsord. Jag tyckte att man inte borde bli förbannad utan i stället låtsas bli nyfiken.
– Sa du hora? Vad är det för nåt, kom så ska vi titta efter!
Man kollar i ordboken. Hora kallas en kvinna som har könsumgänge mot betalning. Inte menar ni väl att era skolkamrater sysslar med sånt?

Läraren går vidare. Finns det fler ord för samma sak? Vi kollar i synonymordboken. Och för säkerhets skull i Bengt Dagrins Fula ordboken. Det blir tjugo synonymer till ordet hora. Vilka skojiga ord! Konkubin, mätress, callgirl, hålldam, frilla, fnask, luder, sköka, löskekona…
Nu har klassen blivit en forskargrupp. Den går till äldre uppslagsverk som ofta är mångordiga och detaljrika. I Nordisk familjebok från 1880-talet hittar de en tjugoförsta synonym, ordet forsia, en katolsk prästs hushållerska och frilla på 1500-talet.

Vid det här laget har klassens pojkar slutat att kalla flickorna för hora. Nu kommer frågan: Vad kan man veta om horor i dag?
De finns. Först på lyxhotellen. Rika och mäktiga män har alltid krävt den bästa maten och de aptitligaste kvinnorna varhelst de samlats. Medeltidens kyrkomöten drog till sig horder av skökor liksom det nu finns sköna damer på all världens Sheraton och Hilton och i EU:s Bryssel.
Förr hamnade svenska barn i horeri. Läs Lena Kallenbergs Apelsinflickan! I dagens Sverige hamnar fattiga flickor i drogmissbruk och måste sälja sej och berika den internationella knarkmaffian.

Som sagt: Allt kan förvandlas till kunskap, även sk fula ord. Och nog är det väl bättre att vara nyfiken än att reagera med prydhetens usch och fy?                                                                                                                                      




lördag 15 juni 2013

Sjung Joe Hill, inte Astrid Lindgren!



Ju äldre man blir desto lättare minns man tider långt tillbaka.1932 började jag i en skola på Söder i Stockholm bland tusen arbetarbarn. Sossarna hade just kommit till makten. Det fick vi inte veta något om, men på morgnarna sjöng vi psalmer. Guds rena lamm oskyldigt på korset för oss slaktad. Nu sjunger man Astrid Lindgren Jag gör så att blommorna blommar som om det var Guds röst.
   
De kunskaper en arbetare behövde fick man av kamrater i jobbet. Som lärling på ett tryckeri måste jag gå med i facket om jag ville vara sams med arbetskamraterna. Samtidigt blev jag kollektivansluten till sossepartiet.

Varför tog vi inte över skolan när vi tog över regeringsmakten? Jag försöker tänka mig min lilla skolfröken säga att man måste gå med i facket när man börjar arbeta. Det var ju en kunskap vi behövde för att kunna slåss mot kapitalet och bygga välfärden.
Låter det orimligt? Att skolan ska lära ut något som eleverna behöver? Ja, det var ormligt då och det är orimligt nu. Hur många lärare säger att vårt viktigaste vapen i klasskampen är strejken?

I stället för psalmpekoral kunde vi ha sjungit Joe Hill på morgonsamlingen. I min barndom hade väl inte Jacob Branting och Ture Nerman hunnit tolka Joe Hill till svenska. Men hans sånger är lika användbara i dag. Tänk er trettio späda röster sjunga på morgonsamlingen: "Folk dör av hunger alla dagar, små barn har tomma svullna magar, då är det rätt att bryta lagar, det är allt vi vet…"

Arbetarrörelsen byggde den unika svenska välfärden. Men i skolan har den aldrig existerat. Lärarna har svikit. Därför är flera generationer oförberedda på att försvara den välfärd som nu håller på att rustas ner. 




fredag 14 juni 2013

Några krav på en blivande statsminister



Dagens dikt lånar vi av Tage Danielsson:

Vi som i Sverige bygga och bo
måste få åter vår framtidstro.
Det sade Palme. Men något var galet.
Med framtiden mena han 60-talet!
Låt oss glatt vandra fram ännu längre ändå.
Till Per Albin och Wigforss och Sköld.
Dom är framtidens män! Med dom kan vi få
lite trygghet och skydd mot all köld.
Låt borgarna få vad dom tål!
Bak framåt mot nygamla mål!

Det är mer än ett år kvar till valet. Då Stefan Löfven ska bli statsminister. Dags för oss att tänka på vad vi ska kräva av honom och sosspartiet.

Här är några krav: Inga fler privatiseringar! Inga fler avskedanden utan att de avskedade garanterats sin fortsatta försörjning! Arbetstidsförkortning, sex timmars arbetsdag med oförändrad lön! Stopp för bemanningsföretag! Statlig arbetsförmedlig! Statliga storbanker och sparbanker! Bort med utgiftstaken, pengar som finns ska användas! Inga svenska soldater utomlands!

Vår socialdemokrati ska locka väljare med en tydlig klasspolitik som vädjar till hederliga, arbetande människor, till oss som gärna betalar några kronor mer i skatt för att våra sämre ställda kamrater ska få en hygglig tillvaro. Vi som tänker så är i majoritet.

Jag lägger ut de här kraven på Stefan Löfven redan nu, så att han får tid att tänka igenom saken. Och hinna fatta vad socialdemokrati ska vara. Gör han det får han våra röster. Och det gör han naturligtvis! Bak framåt mot nygamla mål!






torsdag 13 juni 2013

Hur länge ska vi släpa med oss religion?



Av de författare vi sätter värde på, hustru Inga och jag, är Jan Mårtenson en av de främsta. Han skriver deckare men blandar ofta in intressanta resonemang om helt andra saker bland morden. I Mord ombord tänker han plötsligt till om religioner. De har fört med sig:

Krig och förföljelser, grymhet och intolerans. Korståg, trettioåriga kriget, slaktandet av hedningar som vägrat omvända sig, inkvisitionen, talibaner och terrorism. Om Gud fanns, hur kunde han tillåta det som skedde? Och prästerna har härskat direkt eller indirekt i många länder. Styrt faraoner, kejsare och kungar med sina råd i dunklet bakom tronerna…

Till de poeter vi sätter värde på hör Ove Klinthäll. Han låter sej inte heller förföras av prästerlig vidskepelse. För en tid sedan skrev han den här dikten:

Religionerna ställer förfärliga krav,
är ofta nog mörka och trista.
De präglar sitt folk tills det sänks i sin grav
i en prästerskapsgodtagen kista,
samt hotas, dessvärre, när detta har skett
att gå till ett kärlekslöst helvete hett.
Om jag vore en mer karismatisk person,
ja, då skulle jag skapa en glad roligion.

Vi som kommit upp i åren, vi släpar med oss vår förundran över de psalmverser och morgonböner man tvingade på oss i folkskolan. Det sätter sina spår på oväntade ställen i skönlitteraturen och poesin.

Roligion – Ja, nog skulle det behövas något roligare än den kulturella efterblivenhet som vi fortfarande dras med – och tillåmed har ett parti för i regeringen!  

onsdag 12 juni 2013

Facken måste ha socialism som mål



Som gammal medlem i Typografförbundet har jag trott att alla LO-förbund haft kravet på socialism inskrivet i sina stadgar. Nu läser jag att Livsmedelsarbetareförbundet haft det men strök det 2005. Och att det nu återtagits av Livs vid dess senaste kongress. Mot ledningens vilja!

Så nu lyder stadgans paragraf 1 så här: "Förbundets uppgift är att ta tillvara medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden och i samhället utifrån en socialistisk och feministisk grundsyn samt att under demokratiska former medverka till en socialistisk samhällsutveckling på grundval av politisk, social och ekonomisk demokrati."

Medlemmarna i Livs får beröm i vänsterpressen. Proletären kommenterar på ledarplats: "För vår del menar vi att fackföreningar måste vara socialistiska, om de fullt ut skall tillvarata sina medlemmars intressen. Utan socialism som mål lämnas arbetarklassen till evigt trampande i det kapitalistiska ekorrhjulet."




tisdag 11 juni 2013

Varför man bör hålla till vänster



Jag tog körkort 1945 och körde sen vänstertrafik i 22 år. Högertrafiken infördes 1967 och nu har jag alltså hållit till höger i 46 år. Men det har aldrig känts bra. Vänstertrafik är det normala – av både biologiska och historiska skäl.

Skälen ser ut så här. Vi har hjärtat på vänstra sidan av kroppen. I gamla former av krig användes därför något slag av sköld för att skydda vänstra sidan. Anfallsvapnet fick då hållas i högra handen. Det var vanligen ett svärd, buret i skida eller balja. Om svärdet skulle hanteras med höger hand måste skidan sitta till vänster.

Med skidan till vänster blev det omöjligt att sitta upp på en häst från höger, om man inte ville ha ansiktet vänt mot svansen, vilket inte var vanligt. Om man sitter upp från vänster, vill man ha hästen på vänstra sidan av vägen, så att man är skyddad för trafiken medan man kliver upp på hästen. Det blir därför naturligt att hålla till vänster på vägen när man rider, liksom senare när man kör bil.

Motsatsen, alltså högertrafik, som gällde i vissa efterblivna länder och 1967 påprackades oss, går tvärt emot alla våra djupaste historiska instinkter. Om människan befrias från godtyckliga trafikregler håller hon automatiskt till vänster, vilket CN Parkinson påpekade i sin bok Parkinsons lag redan 1957.

Den historiskt och biologiskt orimliga högertrafiken bör alltså avskaffas. Det lovar vi att göra om vi vinner nästa val. Rösta på oss!

    




måndag 10 juni 2013

Gratis kollektivtrafik – det lovar vi!



När jag jobbade på Folkbladet sommaren 1945 fick jag skriva gratis. Jag var elev och skulle lära mej journalistjobbet. Jag hade femhundra kronor som jag fått i honorar för min första bok. Fästmö Inga jobbade på lasarettet och tog med sej smörgåsar som vi åt i Hörsalsparken. Hon hyrde ett rum där jag också kunde övernatta. För mina pengar tog jag körkort som jag nu kört nästan prickfritt med i 68 år.

Nu har jag bil och det är jag jävligt glad för. Jag kan ju inte åka buss eller spårvagn. Nej, jag kan faktiskt inte! Jag vet inte hur man gör. Förr klev man på och gav några spänn till föraren och fick en biljett. Hur enkelt som helst. Nu lär man betala nån helt annanstans. Har man inte gjort det lär man få böter på ett par tusen.

Eftersom jag har bilen, har jag ännu inte behövt ta reda på hur man gör för att åka buss. Jag kan naturligtvis lära mej, gaggigare är jag inte. Men det känns konstigt och främmande att ha levt i över åttio år och lyckats få fram pengar till det nödvändigaste – pengar som inte längre kan användas på banken, vårdcentralen, spårvagnen eller bussen.       

När det gäller kollektivtrafiken – spårvagn, buss och gärna även tåg – så borde den finansieras via skatten så att åkandet blev gratis. Jag har sagt det förut, då skulle gamla faster Aina kunna åka till ICA eller Coop i nästa kvarter, något som hon nu inte har räd med.

Gratis kollektivtrafik – det är det första vi ska genomföra efter nästa val! Det lovar vi! Rösta på oss!

söndag 9 juni 2013

Aldrig smiddes järnet som ännu glöder vitt



I går kväll var jag sjuk och mådde illa och spydde. Det berodde inte på att jag sett prinsessbröllopet på TV och hört en massa sanslöst prästprat utan på att jag troligen ätit något olämpligt. Jag knäppte av TV:n och gick till sängs. För att bli på bättre humör låg jag och lyssnade på en platta med vänsterns store poet Dan Berglund:

I dessa skymningstider är tacksamheten sval,
på tok för bra har Knegarsvensson fått-et.
I dessa skymningstider finns gott om ideal,
det är bara vi som aldrig håller måttet.

Vi drömde oss en framtid så jämlik och så skön.
Vi drömde men försov oss och fick avdrag på vår lön.
I dessa skymningstider ser vi vår final
och slickar upp det skämda valfläskflottet

Det slog mej som så många gånger förr att vänsterns poesi inte behöver vara kampsånger med höjda nävar och krossa kapitalismen. Det kan vara en sångbar vardagsrealism:

Så går vi mot finalen med varsitt kontokort.
Så går vi mot den allra sista striden
och knäpper på kanalen att se vad andra gjort
långt bortom våra egna vinteriden.

Men det kan också vara klarspråk på samma läckra melodi, sånt som Dan Berglund var specialist på.

För alla dessa svaga är ljuset svagt att se,
är svagt för den som arbetslös ska traska.
Nu börjar guldet flaga kring namnet SAP
och facklorna har brunnit ner till aska.

Jag säger att Dan Berglund var specialist på fin musik och poetiskt klarspråk. Nu skriver han inte längre sånger åt Kommunistiska partiet i Göteborg, nu är han en opolitisk poet. Men det som kommer att överleva honom är hans läckra musik och politiska sångtexter.
  
För aldrig smiddes järnet som ännu glöder vitt
i Internationalen och i hjärtat ditt och mitt.
Må vi en gång få drömma i sång och poesi
och arbeta i glädje och förening.



lördag 8 juni 2013

Ut och snacka för sista gången



I nästa vecka kommer min bok TRÄLARNA i pocketformat från tryckeriet. Det betyder att jag måste ut och prata om den i bibliotek och på andra ställen. Det är länge sedan jag gav ut en bok och länge sedan jag höll tal och föredrag om saker och ting. För att få några tips plockar jag fram Göra Hägg Retorik i tiden (Norstedts).

Retorik är konsten att påverka grupper med hjälp av det talade ordet, läser jag där. Några regler är enkla och nästan självklara: Ljug aldrig! Var trevlig! Förbered slutklämmen noga!
Det är lättare att tala om man ser sin publik, och det gör jag ju för det mesta. I TV har talare bara ett kameraöga i blickfältet, men den risken löper jag inte eftersom jag har en motståndare i Östnytt, där min bok borde vara en nyhet.

Göran Hägg är lärorik och underhållande. Han ger exempel på tal som haft betydelse i historien.  
Per Albin lyckades lansera "folkhemmet" 1928 inför riksdagens andra kammare så att det blev ett begrepp för framtiden.
Olof Palme filade noga på ett nedskrivet tal för radio när han 1972 brännmärkte USA:s bombning av Hanoi och jämförde med Guernica, Babi Jar, Treblinka, Lidice…
Bland talarna finns präster (vars uppgift var att få folket att lyda överheten), påvar, presidenter och andra män. Men Hägg glömmer inte kvinnorna. Han konstaterar att de mest trovärdiga talarna är gamla kvinnor. In med tanterna! Heliga Birgitta, Golda Meir, Alva Myrdal… Mormor är den mest trovärdiga person som finns!

Min mormor finns tyvärr inte kvar i livet och kan inte hjälpa mej att lansera nyutgivningen av Trälarna. Det får jag göra själv. Så långt jag kan och orkar. Ska bli kul att se en publik i ögonen igen! Kanske för sista gången.
  




fredag 7 juni 2013

Det är lönande att skriva om döden



Sedan en tid går jag och funderar på att skriva deckare och bli miljonär.   
Deckaren är en berättelse som börjar – inte slutar – med döden. Även om det visas upp sargade lik och läskiga obduktioner så ges det ett slags trygghet. Allt ordnar sej till slut. Döden gäller andra, inte mej.

Det finns några enkla regler. Läsaren måste ha samma chans som detektiven att lösa mysteriet. Brottslingen måste hittas genom logiska slutsatser. Detektiven får inte själv vara brottslingen

Några deckarförfattare har använt genren för att belysa sociala problem. Författarparet Sjöwall/Wahlöö använde till exempel sina "tio romaner om ett brott" för att skildra hur det svenska samhället förändrades under tio år, när polisen förstatligades och fler människor hamnade i utanförskap.

Jag hittar en antologi som heter Döden i medierna (Carlssons). Där kanske man kan lära sej något. Bokens redaktör Anja Hirdman berättar om Morden i Midsomer. Serien har i England en publik på upp till tio miljoner per avsnitt och i Sverige ligger den i tittartoppen för deckarserier. Om obduktioner skriver Sofia Bull i sitt avsnitt Döden som bevis. Blodiga sår, ruttnande kroppsdelar, pölar av kroppsvätskor och högar av inälvor blir avtryck som kan spåra den människa som en gång levde.
I andra avsnitt skriver andra medverkande om döden ur andra synpunkter. Döden som nyhet. Döden i krig. Döden på foto. Döden som självmord. Och så förstås vår kulturs mest uppvisade döda kropp ­– Jesus – i Bibeln, i annan litteratur och på film, och varför han korsfästes i stället för att stenas.
Här möter vi döden som Våld, tröst, fascination (bokens undertitel). Det är mycket underhållande och tänkvärt.

Men också skämmande. Det är inte döden som är skrämmande utan konkurrensen med alla som skrivit om den. Deckargenren har dragit till sej så många goda författare och gett upphov till så skarpa karaktärer – Sherlock Holmes, Martin Beck, Hercule Poirot, Tom Barnaby – att man måste vara mycket djärv om man ska våga sej in bland dem. Vi får se…  


                                                              




torsdag 6 juni 2013

Öschöttsk schätte juni



I dag är det Sveriges nationaldag, sjätte juni. Men Sverige är ju inte en enhet, i varje fall inte språkligt. På nätet kan man lyssna till hundra olika svenska dialekter. Det betyder att man bör ha hundra olika sätt att sjunga Du gamla du fria. Jag som bor i Östergötland får i dag bara höra en variant. Den bör enligt poeten Ove Klinthäll låta ungefär så här:

Du gamle, du frie, du blågule flagg,
här står vi e skock som vill dej hylle,
men jisses va kallt, å ja sakner ytterplagg
å borde hatt kalsonger utå ylle.

Men solen den lös över himlen den blå
- vi sjunger nåt dylikt om vår fane -,
å dä va så skönt när ja åkte hemifrå,
men nu, när ja har ställt mej här å glane

har himlen blitt svartblå å vinden ä kall
(ja längter så dant te kaffeborden!),
men ja måste stå här e stunn i alla fall,
å fryse hele tin så in i norden.
                 Men ja vill inte ännu dö i Noooorden!

Vacker är den inte, vår öschöttska, men vilken dialekt är det? För mej är stockholmskan det vackraste snacket, det jag hade innan flickan Inga drog iväg med mej och gjorde mej till östgöte. Jävligast låter svenskan i Skåne och på Gotland, tycker jag. Men ni får gärna sjunga nationalsången där också, för melodin låter väl lika bra på alla dialekter?  

onsdag 5 juni 2013

Gammal vän ger goda råd



I går var jag på vårdcentralen i byn där jag bor och blev undersökt och befunnen tämligen frisk. Det var jag glad för, och även personalen verkade glad. Jag kom att tänka på något jag läst om offentlig och privat verksamhet: "En offentlig vårdcentral strävar efter att hålla oss så friska som möjligt, medan en privat vårdcentral har behov av fler sjuka för att tjäna pengar."

Enkelt och självklart, men var hade jag läst det? Jag har dåligt minne och det tog en god stund att leta fram min gamle vän Bengt Göranssons bok Tankar om politik (Ersatz förlag) där han skrivit det.

Bengt Göransson har åsikter om det mesta. Det märkte vi redan, hustru Inga och jag, när han som tonåring undervisade oss SSU:are i Stockholm. Sen dess har han varit kulturminister och utbildningsminister och gästprofessor och mycket annat. Nu är han pensionär och kan, som han säger i boken, "säga och skriva vad jag vill eftersom ingen behöver bry sig om det!". Nyligen lär han ha föreslagit att Arbetsförmedlingen ska byta namn till Arbetsförnedringen. Googla honom får du se!

Politiker har en del att lära av Göransson. De som i allmänna val fått uppdraget att företräda medborgarna tror ofta att de ska representera skattebetalarna.  Men medborgare och skattebetalare är inte samma sak. De förra har gemensamma intressen, medan de senare bara har det privata intresset att betala så lite skatt som möjligt.

Göranssons bok är läsvärd och tankeväckande. Han är tillräckligt gammal för att minnas de unikt svenska folkrörelsernas betydelse. Det var genom dem som vanligt folks tro på en bättre framtid kom till uttryck, säger han mot slutet. Och han tycks tro att det fortfarande på den vägen går att bygga ett bättre samhälle.