fredag 30 november 2012

Bäste Stefan Löfven!



Som gammal gråsosse tar jag mej friheten att skriva några rader till dej. Det ska bli helt kort. Jag förstår att du har mycket ett göra som ny partiledare och vill inte uppta din tid i onödan. Bara nån minut.

I teves Agenda säger du att du kan tänka dej att införa privata arbetsförmedlingar eftersom den nuvarande Arbetsförmedlingen inte funkar. Den använder inte sina resurser utan skickar tillbaka miljardbelopp till staten i stället för att förmedla jobb för pengarna.

Nu är det så här, förstår du, att det måste finnas jobb att förmedla om man ska kunna förmedla jobb. Låter det konstigt? Tänk dej då att du jobbar på dagis med en massa barn och att dessa barn vill ha, låt oss säga, varsin karamell. Om du har karameller kan du då dela ut dem till barnen. Om du inte har några karameller så kan du inte ge barnen några karameller.

Likadant är det med jobb. För att jobb ska kunna förmedlas måste det finnas jobb. Finns det inga kan inga förmedlas, vare sej av den nuvarande Arbetsförmedlingen eller av en privat arbetsförmedling. Det kanske låter invecklat, men så är det.

Om du nu skulle komma till makten, vilket du faktiskt kan göra om några år, så är en av dina uppgifter att se till att staten skapar arbetstillfällen när det privata näringslivet inte vill. Jag förstår att det låter knivigt om man inte är van vid såna här logiska spetsfundigheter. Men du har några år på dej att fundera på saken. Tänk på barnen som inte kan få några karameller som du inte har. Och tänk på jobbarna som inte kan få några jobb som inte finns.

Se till att skapa jobb, inte flera jobbförmedlingar! Ett välment råd med varma hälsningar från din vän SVEN.   

torsdag 29 november 2012

Sjung Arbetets söner med barnen!



Under rubriken Gud får inte vara med när skolan samlas i kyrkan debatterade två höjdare på DN debatt i söndags och menade att skolorna får fira avslutningarna i kyrkan bara det inte förekommer konventionella inslag.
Med det menas bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan och annan form av förkunnelse.

Rektorerna i Folkbladets spridningsområde ställer upp. En rektor säger: "Vi har julavslutningen på Kulturhuset där vi har kabaré." En annan berättar att man redan förra året övergick till att vara i skolans aula och att man kommer att vara där även i år. En tredje rektor säger att hennes skola inte har någon bra lokal och att man därför väljer kyrkan men är noga med att man bara hyr lokalen.

Ingen av rektorerna säger vad det egentligen handlar om. Den svenska skolan har aldrig tvekat att pracka på eleverna religion i form av kristendomskunskap. Första paragrafen i ordningsstadgan kunde ännu för femtio år sedan lyda "Elev vinnlägge sig om gudfruktighet".
Nu är det kristna inslag som ska rensas bort. Inte för att de är utslag av vidskepelse utan för att man inte vill stöta sej med andra trosbekännare, främst muslimska.

Den ena vidskepelsen tystar alltså den andra. Bra så. Huvudsaken är att medeltida förvillelser får ge vika för ett tänkande som bygger på vetande och inte på tro.
I tisdags sa socialminister Göran Hägglund till TT: "Det finns ingen anledning att skydda våra barn från våra traditioner och vårt kulturarv."

Det är sant. Sjung Arbetets söner och Svarta präster med ungarna och undervisa dom i arbetarrörelsens historia! Traditioner och kulturarv.
Fast det menade han nog inte.  


onsdag 28 november 2012

Olika löner i olika världar



Personalen på SAS måste sänka sina löner för att rädda företaget, läser jag i borgarpressen och hör på teve. I Flamman läser jag att SAS gick med 568 miljoner i vinst det här kvartalet.
Regeringen Reinfeldt har gått ut med krav på sänkta lönekostnader. Det är helt nytt på svensk arbetsmarknad att en regering lägger sej i en lönebildning.

De anställdas löner ska sänkas med tolv procent. Men vd:n erbjuder sej att sänka sin egen lön med ännu mer – 20 procent! Det betyder att han som nu tjänar tio miljoner om året tänker nöja sej med bara åtta miljoner i årslön.

Vd:n erbjuder sej att sänka sin lön mer än personalen. Det låter lite löjeväckande, säger Vänsterpartiets näringspolitiske talesperson Kent Persson i Flamman.
Det kan man kanske hålla med om.

tisdag 27 november 2012

Träd fram, unga sossar!



I LO:s tidning Arbetet läser jag: "Om jag inte får säga upp vilka jag vill flyttar jag företaget till Polen. Det ultimatumet ställde ägare till facket på ett verkstadsföretag."
På detta svarade en insändare med rubriken Sådan är kapitalismen: "Ja, så fungerar den omhuldade kapitalismen. Av någon outgrundlig anledning så kallas detta också för demokrati."

Det behövs inte många ord för att säga viktiga saker. Insändaren är undertecknad Carlinge Wisberg. Det går inte att få fram något om honom på nätet, han har ingen hemsida. En klok doldis som man blir nyfiken på.
Hans insändare aktualiserar ett krav vi måste ställa på nästa regering: Lagstifta om avgångsvederlag! Det ska kosta att beröva folk jobbet! Minst en miljon till varje avskedad. Så är det i andra länder.

Här är det gratis att ställa folk på gatan och flytta företag till låglöneländer. Sådan är kapitalismen, därför får den inte släppas fri i sin skurkaktighet. Den måste kontrolleras. Så skedde under välfärdsåren, innan Ingvar Carlsson gick i Näringslivets tjänst. Så måste ske igen!

Vår demokrati ryms i tidningen Proletärens gamla fråga: Vem har valt Wallenberg?
Skärp er, unga sossar! Träd fram nu och tala om vad ni tänker göra!




måndag 26 november 2012

Återupprätta socialdemokratin!



I går rekommenderade jag en bok av ett antal unga socialdemokrater som har planer för partiets framtid. De kommer att mogna och bli politiker och kanske förverkliga sina visioner. Eller också blir de som sina föregångare. Som poeten Ove Klinthäll beskriver dem:

Så sitter vi här nu igen, en fem-sex-sju personer,
de mest politiskt aktiva, en vecka före valet.
De flesta av oss lever nu rätt gott på de pensioner
vi slogs för i vår ungdom på det glada trettitalet.
En ålderstigen kvinna läser förra protokollet
och skrivelser, rapporter – alla godar innehållet.
Vi tänker mest på kaffet och vår ungdomstids visioner,
vi mest politiskt aktiva, vi fem-sex-sju personer.

Vi åldringar får inte vara med och se vad det blir av nästa generations socialistiska politiker. Vi kan bara hoppas att några av dem kan hålla fast vid de ideal de framför i boken Snart går vi utan er. Näringslivet kommer att försöka köpa er som de köpte era föregångare. Vi svikna gråsossar kan bara hoppas att ni orkar stå emot och återupprätta partiet. Ge er inte!  







söndag 25 november 2012

Missnöjd socialdemokratisk ungdom




Ett antal yngre socialdemokrater går samma för att kritisera partiet. De hänvisar till Ernst Wigforss och rörelsens tidiga ambitioner. Wigforss ville ha bort rätten att ärva. Klassamhället har sin rot i den ärvda rikedomen. Fram för kapital- och arvsbeskattning alltså! Wigforss såg välfärdsstaten som "en anhalt till socialismen".
Socialdemokratin har urartat. Avregleringar, privatiseringar och försämrad progressivitet i skatteskalan. En envis skepsis mot vänsterpartiet kritiseras liksom den ideologiska rörelsen mot mitten.

Socialdemokratins medlemmar är döende. På riktigt. De allra flesta är gamlingar, säger en av brevskrivarna.
Se till att det byggs en miljon nya lägenheter till år 2020. Ta tillbaka demokratin inom elmarknaden, skolan och vården. Återskapa en stark arbetarrörelse.

Daniel Suhonens bidrag är bokens viktigaste och mest välskrivna. Han säger: Om socialdemokratin kommit med en gåva till mänskligheten är det den starka välfärdsstaten, den stora offentliga sektorn. Sen tar han i ordentligt:
Den offentliga sektorn måste få växa. Vi måste göra offentliga sektorn till den bästa arbetsgivaren. Vår rörelse hör ihop med den offentliga sektorn. Den är socialdemokratin förkroppsligad. Den offentliga sektorn är en väg till socialismen. Den offentliga sektorn är socialism!

Boken heter Snart går vi utan er och är utgiven av Leopard förlag. Rekommenderas!



lördag 24 november 2012

Peterskyrkan och flickorna



I skolan var historia ett tråkigt ämne. Rader av döda kungar och sällan några levande människor. När jag sen pluggade historia för att skriva Trälarna blev historiefigurerna plötsligt levande – och deras lokaliteter mer intressanta.
Nu kanske jag upprepar mej – det här har jag visst skrivit om förut.

Jag tänker på ett av våra stora turistmål, Peterskyrkan i Rom. Den är femtontusen kvadratmeter stor och har en fantastisk barockfasad. Den restaurerades under Julius II som var påve 1503–1513.
Det krävdes mycket pengar till det väldiga bygget. Dom fick man genom att sälja avlatsbrev med syndernas förlåtelse över hela den kristna världen. Och det var ju en svindel redan det. Men det som inbringade fyra gånger så mycket var konkubinskatten, skatten på de prostituerade i Rom.

Så när man kommer till Petersplatsen och står och tittar på den där barockfasaden kan det ju vara kul att tänka sej att det är flickorna i Rom som har pippat ihop pengarna till grannlåten.
Det är roligt och fruktbart att byta perspektiv och se historien underifrån. Och det är inte alls svårt.

I Norrköping, där min Trälserie utspelas, hölls riksdag 1769. Då samlades hela landets överklass i stan. Hit kom utländska sändebud med tunnor fulla med guld för att muta riksdagsmännen. Vi svenskar var visst betydelsefulla på den tiden.
Men det bestående resultatet för Norrköping var att stan fick syfilis. Det måste ha haft betydligt större betydelse för vanligt folk än vad som avhandlades under riksdagen. Men det ser jag aldrig i historieböckerna.

onsdag 21 november 2012

Religion är ett vapen i klasskampen!



Häromdan träffade jag en sjuksköterska som sa att hon var troende. Det förvånade mej, i ett jobb som är så beroende av forskning och vetenskap. Jag undrade om hon kan sova gott om nätterna när hon vet att jag ska brinna i helvetet. Det kunde hon. Jag undrade om hon trodde att Jesus var född av en oskuld, att en oskuld kan föda ett barn. Hon svarade: För Gud är ingenting omöjligt!

Det här har fått mej att fundera på vad det är för fel på religioner. Ett fel är naturligtvis att de påtvingar folk ett ovetenskapligt tänkesätt, tvingar folk att tro på orimligheter. Och om man tvingas är det någon som tvingar – en makthavare som använder religionen till att stärka sin makt och styra de troende.
Men det finns ett annat fel på religioner. De suddar ut klasskillnader! Kristna kan slåss mot muslimer. Sunnimuslimer kan bekämpa shiamuslimer.

 Här kan klasskampen lösa problemen. Om man börjar tänka i klasstermer blir religionerna betydelselösa. I alla religioner finns det överklass och underklass. Kristen och muslimsk överklass har ett gemensamt intresse – att behärska och suga ut underklassen och berika sej på dess arbete. När de träffas pratar de inte religion utan politik.

Att få underklassen att känna sej som kristen eller muslimsk eller buddistisk eller vad det nu kan vara – det är att få den att känna gemenskap med överklassen, att hindra den från att se sej som underklass och förtryckt!
Religion är alltså inte bara fördumning, den är ett effektivt vapen för de mäktiga i klasskampen.  



tisdag 20 november 2012

Inget medeltida dösnack över mej!



Tjena´! Huståretill? Ryggen värker som fan. Å mer då? Åldern sätter sina spår. Kan inte fan redogöra för alla krämpor. Bättre att låta favoritpoeten Ove Klinthäll tolka läget för oss alla i vår åldersgrupp i denna DAGENS DIKT:

Så länge benen kan gå, så länge jag orkar stå,
så länge jag ser på TV och hör radiå,
så länge finns det ju hopp. Tro inte jag har gett opp,
men den är elak mot mej, min skröpliga kropp.
Och vem har sagt att jag inte har chanser
till stroke och hjärtsvikt och prostatacancer?
Till diabetes och propp och allt man kan finna opp
som kan besvära min gamla och utsletna kropp.

Och snart så slipper jag nog både hörsel och syn
och blir av med den värk jag har i nacken,
och ingenting rör sej bak mina två ögonbryn
när jag äntligen ligger i backen.
Ja då är plågorna slut, och ingenting är akut
och borta är dom problem som jag hade förut.
När inte benen kan gå, och när jag inte kan stå
och varken hör eller ser, är bekymrena små.

Ja, då är bekymrena små för mej, men inte för mina anhöriga. Nu ska jag ju begravas. En präst ska stå i kyrkan och tala om vilken duktig person jag varit och påstå att jag ska komma till liv igen, uppstå på den yttersta dagen, och sen ska släkten och polarna dricka kaffe i församlingshemmet och…
Nej! Nu ska jag komma till saken.

Jag skriver inte det här för att klaga över ålder och smärtor. Jag skriver för att jag hittade ett två år gammalt tidningsklipp med rubriken Fler kremeras utan någon begravningsceremoni. (Folkbladet 23 aug 2010)
Det är en tydlig trend att allt fler väljer bort ceremonin och i stället låter sig kremeras på en gång, meddelade tidningen. År 2009 skedde 57 direktkremationer i Norrköping. I de flesta fall var det den avlidne själv som gjort valet. Man dör, försvinner i tysthet och hamnar som aska i en minneslund efter kremeringen.

Så vill jag ha det. Jag vill leva kvar i minnet hos dom som vill minnas mej. Mina föräldrar har ingen grav, de valde att strös ut som aska i minneslunden på Skogskyrkogården i Stockholm, där jag aldrig kan hitta dem.
Men försvunna är de inte. Jag umgås med dem dagligen, och ganska ofta nattligen. Morsan var en hederlig arbetartjej som klarade oss igenom fattigdom och elände. Henne kan jag fråga till råds: Vad skulle morsan ha sagt om det här? Vilket råd skulle hon ge? Farsan gick ner på fiket och spelade schack om en krona han inte hade och kom hem med falukorv. Och han sjunger sina melodier för mej och min bror så länge vi lever och kan höra.

Inget medeltida dösnack i kyrkan över min döda kropp. Kremering direkt. Och så överlevnad i minnet hos dom som vill minnas mej. Så får det bli om jag får bestämma.    

måndag 19 november 2012

Med en blogg når man ut!



Det har diskuterats vad som ska krävas av den som vill bli svensk medborgare. I DN 17 november var författaren Lena Andersson inne på det. Hon nämnde en undersökning som visade att 79 procent av de tillfrågade tyckte att "grundläggande kunskaper i svenska" borde vara ett krav. "Baskunskaper om samhälle och historia" ville 56 procent kräva, medan 57 procent tyckte att den som söker medborgarskap bör "dela grundläggande svenska värderingar".

Första kravet kan man ställa upp på. Det är bra om den som vill bli svensk kan prata hygglig svenska.
När det gäller de andra båda kraven blir man betänksam. När jag gick i skolan var historia kungar och krig. Kunskaper om arbetarrörelsen och klasskampens historia fanns över huvud taget inte. Såvitt jag vet finns sådana kunskaper inte heller i dagens skola.
Och vad är "grundläggande svenska värderingar"?

Jag kan bara hitta en enda grundläggande svensk värdering. Nånting som skiljer oss från många andra länder. Nämligen att alla partier från höger till vänster respekterar och aldrig ifrågasätter ett valresultat.
Som folket röstat ska det bli. Men på vägen dit fifflas det och ljugs i partiernas valpropaganda lika friskt här som överallt annars i världen.

Några andra "svenska" värderingar finns inte. Här måste man tänka klassmässigt. Överklassen har sina värderingar, som i dag trumpetas fram i alla medier av lydiga journalister och programledare. Arbetarklassen har sina värderingar, som inte har några möjligheter att formuleras och bli hörda, sedan arbetarrörelsens toppfigurer låtet sej köpas och svikit sina uppdrag.

Det finns arbetarförfattare, till exempel i Föreningen Arbetarskrivare (sök gärna medlemskap där), men finns det längre förlag för arbetarlitteratur?    
En journalist som nyligen intervjuade mej kallade mej arbetarförfattare. Jag sa att jag gärna ville se mej som en sån. Men att jag nu slutat skriva böcker och i stället bloggar för rätt många läsare. Så då är du väl arbetarbloggare, sa journalisten.

Ett ganska skojigt ord – arbetarbloggare. Låt oss bli flera! Alla vi som skriver med socialistisk ambition men inte hittar förläggare som vill ge ut oss. Jag når lika många läsare med den här bloggen som jag skulle göra med en bok. Så låt oss skapa vårt eget forum och nå ut – vi arbetarbloggare!  


söndag 18 november 2012

Hur börjar man en bok?



En av de vanligaste frågor man får av folk som vill skriva är hur man börjar en bok. Om du öppnar ett antal romaner och tittar efter hur de inleds märker du snart att det inte finns någon regel.
Man måste fråga sej vad man vill uppnå. Man vill få läsaren intresserad av boken och fortsätta läsningen. Förr kunde böcker börja med långa miljöskildringar. Nu har läsarnas tålamod blivit kortare under inverkan av film och teve.

Din huvudperson ska vara med om nånting, hon har en "rörelseriktning" som kan antydas på första raden: Fredagen den 12 november klockan sex på eftermiddagen fick Karin Andersson veta att hon var med barn.
Så hade jag tänkt börja en roman för en tid sedan. En roman som inte blev skriven därför att jag i den vevan beslöt att inte skriva fler böcker.
Om du nu beslutar att börja skriva en roman så vet jag hur det kommer att gå. Du kommer snart att ansättas av tvivel och känna dej osäker. Här lägger de flesta av, men det ska inte du göra.
Efter sju sidor kommer du i sidnöd och undrar hur fan du ska kunna få ihop tvåhundra sidor. Bry dej inte om det – det kan räcka med sjuttio. De flesta romaner är alldeles för tjocka.

Men – är det bra, det du börjat på? Det kan du inte avgöra förrän du kommit längre in i berättelsen. Man måste ha något slags helhet att bedöma, helst flera kapitel.
Själv har jag skrivit många böcker. Arbetet blev aldrig lättare. Jag måste ständigt ålägga mej disciplin och bestämma mej för en viss mängd arbete per dag.
Två sidor om dagen tycks vara en ganska vanlig prestation. Så bestäm dej för det! Sak samma vad du är på för humör eller hur arbetslusten ser ut. Två sidor om dagen, då blir det ofta fler.

Efter en vecka sitter du med 15–20 sidor. Efter en månad har du hundra. Som du slitit fram och ofta tvivlat på.
Nu ser du att det inte blivit så galet. Riktigt bra faktiskt, med hänsyn till vad du väntar dej av din förmåga.
Det ser nästan alltid illa ut i början. De flesta lägger av efter några sidor. Men inte du. För du hör till dom som måste ta vid när vi gamlingar inte orkar längre.   

lördag 17 november 2012

Frihet låter bra. Skönt att bli friställd?



I går kunde vi tack vare Gittan Måhl ta upp en diskussion om ord som smakar illa (neger och zigenare t ex) och omskrivningar med finare beteckningar som ska dölja förtryck och elände.
Lars Westman erinrar om att städerska har blivit lokalvårdare och kalhygge fått bli föryngringsyta. I USA har nigger dålig klang, säger han, men på Kuba liksom i Brasilien kallas neger för negro och det är inte nedsättande.

I en deckare som heter Spionen skojar författaren Jan Mårtenson med förskönande omskrivningar. Hans städerska blir hygientekniker. Skolk får bli spontan frånvaro, den som är fattig har negativ nettoförmögenhet eller är ekonomiskt underpriviligierad. Den som Försäkringskassan ställt på bar backe är avaktualiserad från bidrag.
Att folkets fiender försöker dölja sina fula gärningar bakom vackra ord är inget nytt. Det mest kända är att avskedad blev friställd, något som aldrig funkade eftersom arbetslösa vägrar att njuta av sin frihet.

Det mest effektiva ingreppet i språket gjorde SAF 1990 då de ändrade arbetare till medarbetare och fick alla medier att godta det. Därmed var arbetarrörelsen avväpnad eftersom man inte kan tänka sej en kämpande medarbetarrörelse och ingen anställer en motarbetare.  
Näringslivets Sture Eskilsson kallar sin propaganda för information och privatisering ger valfrihet.

Förskönande omskrivningar alltså – kom gärna med flera exempel så vi lär oss hur de som behärskar medierna använder sin makt!




fredag 16 november 2012

Att tysta författare och bränna böcker?



I går gav jag plats åt en dikt av Stig Dagerman. Jag fick en kommentar av Gittan Måhl. Hon skrev bland annat att "med dagens debatt som klangbotten med SD´s "blattelover" och järnrörstillhyggen så skär det i öronen att höra liknelsen av avhoppade republikaner med afganer och negrer, som Stig Dagerman använder.."
Stig Dagerman skrev som man gjorde på hans tid. Gittan Måhl kan inte påverka honom eftersom han är död. Så jag antar att det är mej hon klandrar, för att jag publicerade hans dikt. Med ord som inte låter bra i dag. Vadå för ord? Afganer är väl okay. Men negrer – där har vi det!

På svenska är en neger en neger, liksom en zigenare är en zigenare. Båda folkgrupperna är missgynnade, inte bara här utan i hela världen. I stället för att förbättra deras villkor byter man ut orden: zigenare blir "rom" och neger blir "svart" eller "färgad". Så vill man lura dem att känna sej mänskligare fast de fortfarande blir omänskligt behandlade.
Och vi förbjuds att använda orden zigenare och neger.
  
Så då ska vi tysta en poet som Stig Dagerman. Och Katarina Taikon som skrev "Zigenare". Och Astrid Lindgren som låter Pippis pappa vara kung i ett negerland. Och Evert Taube: Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott, som i dråp av en neger bestod… Och så kan vi ju bränna Huckleberry Finn och Ture Sventon och en rad andra.
Att tysta författare och censurera böcker – det vill jag nog inte vara med om.



torsdag 15 november 2012

Poeter – ge oss en röst!



Förra året kunde vi ha firat ett jubileum, men det glömde vi. Och det var väl bara konsekvent, eftersom vi också glömt bort det som kunde ha firats. Nämligen kravet på republik i sossarnas partiprogram. Kravet skrevs in i partiprogrammet 1911 och fyllde alltså hundra år 2011.
Nu får man gå in i Republikanska föreningen om man vill ha bort kungadömet. Sossarna följer inte sitt program. Det visste redan Stig Dagerman som redan för ett halvt århundrade sedan skrev denna DAGENS DIKT:

Vad är det för väsen på planen?
Vad ljuder på torget för skrin?
Det är bara republikanen
som hurrar för monarkin.

Det dräller av mörka afganer
och negrer i dag på Norrbro.
Å nej, det är republikaner
som slickat konungens sko.

Hvi bär dom så blötlagda trynen?
Förklaring i följande svar:
Dom har spottat sej själva i synen,
den största spottkopp dom har.

Detta skrev Stig Dagerman apropå statsminister Tage Erlanders radiotal vid kung Gustav V:s död. Erlander följde inte sitt partis program. Inget tyder på att Stefan Löfven kommer att göra det heller. Vad kan vi göra? Bara uppmana dagens vassa poeter att följa i Stig Dagermans fotspår och ge oss andra en röst.




onsdag 14 november 2012

Viktig vänstertidning: LO:s Arbetet



Sverige är det enda land där arbetsgivaren får betalt när folk arbetar hos dem. Så skriver signaturen Sven Svensson i LO:s tidning Arbetaren 9 november under rubriken Fas 3 gör Sverige unikt.
Det enda land där arbetsgivaren får betalt när folk arbetar hos dem. Det är häpnadsväckande. Bara den lilla insändaren gör att man måste läsa Arbetaren. Så jag gör det – och blir än en gång övertygad om hur oumbärlig den tidningen är.

Den 10 november undrade jag om vi hade några nationalekonomer som inte var köpta av Näringslivet. I Arbetet hittar jag en – Martin Klepke. Under rubriken Fattigdom ger inga nya jobb skriver han just det vi alla bör veta men som Näringslivet inte vill höra.
Först och främst: Om folk har jobb och tjänar pengar kan de köpa varor och tjänster som företag och institutioner producerar. Det ger arbetstillfällen och samhället håller igång. Fattigdom ger däremot minskad konsumtion, minskad produktion och därmed arbetslöshet.

Generella ersättnings- och trygghetssystem är ingen belastning för samhället, som alliansen ständigt vill ha det till. Tvärtom är de av central betydelse för att få upp andelen sysselsatta.
Utbyggd nattis gör att föräldrar kan jobba på obekväm arbetstid – det ökar sysselsättningen. Bra äldrevård fyller samma funktion. Ersättning vid arbetslöshet håller också konsumtionen uppe och ger jobb.

En insändare säger att socialdemokratin vill ha makten, men de vill inte använda den till något.
Nätverket Välfärd Utan Vinst ogillar Stefan Löfvens idé om etniska koder för vinstdrivande bolag i välfärden. Det är som att ge räven tillträde till hönsgården mot löfte att bli vegetarian.
Till sist skriver Ann-Charlott Altstadt om att skolan blivit ett företag på en marknad. Det är meningen att skolor ska konkurrera, slåss för sin existens och satsa miljoner på reklam för att locka elever att byta plugg. Frågan är inte så mycket vad det är för fel på skolan utan vad det är för fel på Jan Björklund.

Om man vill veta vad det är för fel på det kapitalistiska samhälle vi lever i bör man prenumerera på vänsterpressen. Själv har jag Proletären, Flamman och LO:s Arbetet. Borgarpressen kan man inte undgå, den finns överallt. Men prenumererar på den gör jag inte. 

tisdag 13 november 2012

Jag har ett yrke som inte längre finns



Jag har ett yrke som jag tror jag är duktig på. Det yrket finns inte längre, tyvärr. Jag var maskinsättare på Aftonbladet fram till 1964.
Det var på blytiden. Sätteriet var en stor lokal med ett tjugotal sättmaskiner där man skrev in text på blyrader som blev spalter till tidningssidor tillsammans med rubriker som också gjöts i bly.
Jag satt vid en sättmaskin. Genom mina händer flöt texter från alla sorters skribenter, våra största författare och journalister, Karl Vennberg, Axel Liffner, Allan Fagerström, liksom våra slarvigaste sportskribenter.

Det var vi maskinsättare som vårdade språket. Sen tog journalisterna över – och datorerna. Mitt yrke försvann och därmed vår ambition och vårt kunnande.
Vi ser det varje dag. Man säger åt datorn att det ska vara en konsonant efter bindestrecket vid avstavning och får "vinterk-räksjukan" eller "kammaråk-lagaren". Och bil-drulle blir bild-rulle.

I SvD 4 nov kunde man läsa att det i Europa finns 14 miljoner unga som "vare sig" jobbar eller pluggar. Som maskinsättare skulle jag ha ändrat till "varken" eller "inte vare sig" eftersom varken har en inbyggd negation vilket vare sig inte har.
Eftersom jag var en ambitiös sättare pluggade jag Hermods tjocka gymnasiekurs i svenska. Det fick jag nytta av i umgänget med korrekturläsarna som var akademiker och trodde sig vara duktigare än sättarna.

En gångskrev en sportjournalist: "hans insatser skall alltid minnas av svenskt idrottsfolk". Jag ändrade minnas till ihågkommas. Korrekturläsaren ändrade tillbaka till minnas. Då kunde jag säga till honom:
– Ett verb som i aktiv form slutar på s kan inte användas passivt.
Jag kunde också ha sagt att ett sånt verb kallas deponens, men eftersom jag bara läst studiebrev visste jag inte om det skulle uttalas depo´nens eller depone´ns.

Det grämer mej än i dag, nästan ett halvt århundrade efteråt. Liksom det smärtar mej att det yrke inte längre finns som jag är så duktig på.    

måndag 12 november 2012

Om kvinnliga musiker och glömd musik



Det är män som skrivit om musik. Skrivit om manliga musiker. Och vad gjorde kvinnorna medan den musikhistorien skrevs?
"Jo, vi spelade, komponerade, födde barn, turnerade, bar instrument, startade projekt, spelade in skivor, gick till dagis, sökte pengar, slängde in tvätt, repeterade och kände i hela kroppen att vi var en del i hela skeendet."

Som sångsolister har kvinnor firats, men som instrumentalister har de glömts bort hur skickliga de än varit. I Svensk jazzhistoria från 1985 nämns 800 personer varav 31 kvinnor.
Kvinnor är mest kända som refrängsångerskor. Under 1930-talet blev det populärt med sångerska i dansorkestrar. Men utseendet var viktigare än den vokala förmågan.

Kvinnornas musikhistoria har många säregna öden. En fransyska var så duktig på trummor att hon kunde hålla sin bebis på vänstra armen och sköta vispar och pinnar med den högra.
Svenska jazzsångerskor har blivit kända: Alice Babs, Sonya Hedenbratt, Nannie Porres, Monica Zetterlund. Men svenska kvinnliga instrumentalister har vi sällan fått veta något om. Här finns de – och de framstående utländska också – i en märklig bok av en musiker med erfarenhet från ett snart 50-årigt musikliv.

Boken heter Inte riktigt lika viktigt? och handlar om kvinnliga musiker och glömd musik. Skriven av Marie Selander och utgiven på Gidunds förlag. Rekommenderas!
                            

söndag 11 november 2012

Det finns fäder av olika slag



I dag är det Fars dag. Näringslivet vill tjäna pengar på att vi älskar våra pappor, liksom Näringslivet alltid vill tjäna pengar på våra känslor för mor och barn vid jul och födelsedagar – ja ni vet. Jag slipper köpa en skjorta till min farsa som dog 1978. I stället vill jag påminna mina vänner om en sång av min favorittrubadur Finn Zetterholm, som här får bidra med DAGENS DIKT:


SÅNG TILL FARS DAG


Vi har samlats ett halvt dussin farsor ikväll

för att fira fars dag på vårt ungkarlshotell

vi har brännvin och öl, allt är under kontroll

vi har alla barn fast på olika håll.

Vi firar ikväll i vår ungkarlsbarack

vi flyttade hit när vårt äktenskap sprack

vi följde dom regler som gällde för oss

för mödrarna tilldömdes hemmet förstås.

Dom fick vården om barnen på sedvanligt sätt

och vi fick hotellrum och umgängesrätt

Men nu gäller det att glömma allt gammalt groll

skilsmässa och fanstyg och underhåll.

Vi sitter och snackar om tider som var

och om vilka fina ungar vi har

Så brer vi en macka och tar oss en klar

så lyfter vi glasen och skålar för far.

Och när det blir natt sen och vi fyllnat till

vi sjunger Dan Andersson och slår en drill

Vi frånskilda fäder har fest i vårt lag

vi firar för att det är fars dag idag.

Om du vill veta mer om Finn Zetterholm så sök honom på Google. Där får du bland annat veta att

Finn Zetterholm tillhör det visgäng som började uppträda på vispråmen Storken under det sena 60-talet. Han turnerade med Bengt Sändh. Ofta gjorde de skandal i folkparkerna med sina fräcka och uppkäftiga sånger. De blev för det mesta stoppade i Sveriges radio. Finn och Bengt skrev också musiken och spelade med i Lars Molins film Baddjävlar, som blev en av svensk televisions största succéer.
 

lördag 10 november 2012

Var finns våra nationalekonomer?


                                                     
I sin bok "Höger om" skriver Stefan Koch att de 150 miljarder som arbetslösheten kostade 1998 skulle ha räckt till att anställa allihop i den offentliga sektorn. Han konstaterade att arbetslöshet är något onödigt!
Finns det inga nationalekonomer som håller med honom? Som kan visa att borgarpacket trummat i oss en bakvänd nationalekonomi som säger att pengar måste till för att arbete ska kunna skapas?
Alltså det som gäller för kapitalister – de måste ju ha eller låna pengar för att kunna starta företag och "ge" folk arbete. Vi andra, alltså samhället, kan ju sätta folk i arbete och först därefter använda pengar för att fördela resultatet av arbetet.

Arbete skapar välstånd och rikedom och håller samhället igång. Ett "sparande" genom arbetslöshet får samhällets verksamhet att avstanna och gör de flesta av oss fattigare.
Vi som inte är ekonomer kan använda vårt sunda förnuft som räcker ganska långt.

Du som har jobb kan fråga dej vem du jobbar för. Jobbar du för en privat företagare är målet att han ska tjäna pengar.
Jobbar du i offentlig sektor är målet att människor ska må bättre. Om ditt jobb är stressigt bör man anställa en till.
En offentlig verksamhet kan aldrig gå med förlust, det kan bara en privat verksamhet göra.

Folkets fiender finns bland våra folkvalda. De som tillåter att sjuka människor utförsäkras. De som tvingar arbetslösa att jaga jobb som inte finns. Vi ser att allt sånt är orimligt.
Om det finns några nationalekonomer som inte är köpta av Näringslivet så bör de träda fram och ta upp kampen mot dom som försöker inbilla oss att spara är viktigare än arbete. 


fredag 9 november 2012

Använd kapitalistens girighet!



Ericsson meddelar att 1550 arbetare ska få sparken. TT intervjuar personalchef Tomas Qvist som säger att det är oerhört viktig att företaget ser över sina kostnader.
Det är just det han har gjort. I Sverige kostar det ingenting att avskeda folk, vilket det gör i en hel del andra länder.

I Sverige kan en privat företagare ställa 1550 arbetare på gatan. Om man räknar med att de flesta av dem har familjer så drabbas kanske fem tusen människor av den girige företagarens beslut. Samhället låter honom göra det gratis.

Om man nu tänker sej att företagaren hade ett rimligt ansvar för dem som jobbat ihop hans rikedomar, så att han tvingades ge dem tid att ordna nytt jobb och ny försörjning. Då skulle en miljon kronor kanske räcka något år. En miljon till varje avskedad arbetare är ett rimligt krav.
Vad skulle hända? Ett storföretag skulle inte drabbas av någon katastrof. Men ledningen skulle som vanligt "se över sina kostnader". Det skulle kosta lite över en och en halv miljard att avskeda 1550 arbetare. De ansvariga skulle tvingas fråga: "Har vi råd att avskeda dem? Lönar det sej?

I kampen mot kapitalet bör man använda kapitalisternas främsta egenskap – dras girighet – för att få dem att vara lite mänskliga. Tvinga dem att fråga: Har vi råd? Lönar det sej? Och så se till att det inte alltid lönar sej att beröva folk deras försörjning.


torsdag 8 november 2012

En välformulerad ilska och besvikeslse



En av vänsterns vassaste pennor är frilansjournalisten Ann Charlott Altstadt. I ett klipp jag har ur LO-tidningen skrev hon 2004 under rubriken Jag känner inte längre igen partiet. Då menade hon Socialdemokraterna.

Vi lever mitt i konsekvenserna av dumskallarnas sammansvärjning, skrev hon. Inom vården fattas både sängplatser och personal samtidigt som politikerna lägger ner och slår ihop sjukhus och avdelningar i ett besynnerligt vanvett.
Kommunala bolag bildas där direktörer och tjänstemän leker affär och lyfter jättelöner. Man undrar var man ska göra av sin vanmakt.
Och hon slutade: Nej, jag känner inte längre igen partiet. Är ni nöjda nu, era jävlar?

Det är dom inte, svarade jag då. Jo, moderaterna förstås. Men hur är det med sossarna. Hur är det i kommuner där de styr? Och hur blir det när de kommer till Kanslihuset efter nästa val? Det bör vi inrikta oss på att försöka påverka.
Och då skadar det inte att lyfta fram några välformulerat ilskna meningar att styrka sej med.




onsdag 7 november 2012

Vidskepelse hos världens mäktigaste man?



Nu är det väl nästan klart vem som blir USA:s president några år framåt. Båda kandidaterna säger sej vara religiösa, alltså vara vidskepliga och tro på övernaturliga ting.

Obama säger sej vara kristen. Det finns många olika slags kristendom, men några saker förenar dem. För att vara kristen måste man tro
att Jesus var avlad av en helig ande och född av en kvinna som aldrig haft någon man, oskulden jungfru Maria,
att Jesus är Gud och samtidigt Guds son, alltså son till sej själv,
att han avrättades för att Gud, dvs han själv, skulle förlåta våra synder och ge oss möjlighet till evigt liv hos honom i hans himmel,
att han efter sin död uppstod och flög upp till denna himmel,
att vi kan äta hans kropp och dricka hans blod som oblater och vin i nattvarden,
att vi själva (de troende av oss) ska uppstå från döden och komma till himlen på den yttersta dagen, tydligen på samma dag och
att vi alla, dvs hela jordens befolkning, i så fall ska vara utrotade på den dagen.

Det sista är det troligaste i kristendomen, eftersom det nu är tekniskt möjligt bara genom att någon av våra båda kandidater trycker på en knapp!

Romney säger sej vara mormon, vad nu det kan vara för något. Jag kollar på Google.

Mormonerna menar att luften är full av andar, som vill bli kroppar.
Mannens uppgift är att försörja och beskydda sin familj. Kvinnans uppgift är att ta hand om barnen.
Jesus var gift med tre kvinnor under sin tid på jorden, och även Fadern har en mänsklig kropp.
En mormon kan gifta sig borgerligt, men det gäller bara jordelivet. Tempeläktenskapet däremot binder en man och kvinna både för jordelivet och evigheten. Denna vigsel är en förutsättning för att man skall få komma in i den borg där Gud Fader och Jesus bor med sina familjer.
Efter sin himmelsfärd uppenbarade sig Jesus i Amerika, dit han också skall återvända och upprätta ett jordiskt paradis i Independence, Missouri.

Detta måste Romney tro på, annars är ha inte mormon. Om han nu tror på det, tror han då också att han kan kandidera till en presidentpost i detta jordiska paradis? Och hur är det med Obama? Han har ju reda gjort det omöjliga genom att som färgad bli USA:s president. Vad tänker han bli i det himmelska riket?

Det här kanske låter illvilligt. Men av de mäktiga bör man kunna kräva klarhet i tal och tanke. Om de pladdrar ogenomtänkt ena minuten, hur ska man då kunna lita på vad de säger minuten därpå?

  




tisdag 6 november 2012

Hjälp mej hitta argument!


Om det finns någon av er, mina vänner, som inte läser Proletären, vill jag här ge er början på tidningens ledare i nr 44 den 1 november:

"Stefan Löfven fick som han ville. Sossarnas partistyrelse säger ja till vinster i vården och i annan offentlig verksamhet. Löfven & Co sade rentav ja till obegränsade vinster, detta genom att förslaget om ett vinsttak stoppades i papperskorgen. De kapitalistiska vård- och skolkoncernerna kan andas ut. Sossarna utgör inget som helst hot mot deras verksamhet."

– Jäkla kommunister som alltid ska baktala vårt gamla präktiga arbetarparti! kan man säga som gammal gråsosse. Men det vore kanske bättre om man kunde hitta ett sakligare motargument. Är det nån som kan?




måndag 5 november 2012

Får vi alls nåt att rösta på?



Nu har Sverigedemokraterna 8,5 procent och är Sveriges tredje största parti. På en konferens förra helgen lär partiledare Jimmie Åkesson ha sagt att han vill utmana de två största partierna om regeringsmakten.
"Det finns journalister som skrattar åt mig när jag säger det. När jag sa att vi skulle bli tredje största parti, då skrattade de också. Men nu är vi där", sa han i sitt tal.

Vad är det som får folk att rösta på SD? Man vet inte att det är ett borgerligt parti med nazistiskt ursprung. Det enda man vet är att SD vill minska invandringen. Och det vill ju svenska folket också. Något som aldrig diskuteras – därför att vi inte längre har någon sammanslutning där diskussionen kunde föras.
I DN den 2 februari säger författaren Lena Andersson: "Socialdemokratin är oskadliggjord och Nya moderaterna styr landet".

Moderaterna styr landet på Näringslivets uppdrag. Näringslivet vill ha in så många invandrare som möjligt – skitsamma med vilken utbildning eller varifrån – för att få fler arbetslösa att pressa lönenivåerna med.
Näringslivet – och därmed Sverige – styrs av wallenbergare och andra storföretagare som vill verka men inte synas. Politiker och mediefolk tar emot deras direktiv (grävande journalister borde undersöka hur) och lyder dem obehindrat. Därför skriver man 66-åring i stället för invandrare.

Svenska arbetare byggde ett välfärdsland som blev unikt i världen. Det var detta – och inte kommunismen – som hotade kapitalismen och därför måste förstöras.
Man köpte ut ledande socialdemokrater (något som grävande journalister också borde belysa) och tystade svenska folket med en gränslös invandring och snack om rasism.

Nu växer Sverigedemokraterna. Ett parti som vill minska invandringen, i likhet med den tysta majoriteten av svenska folket. Men ett borgerligt parti som denna tysta majoritet aldrig borde rösta på. Ett borgerligt parti med skum och brun bakgrund, ungefär som moderaterna, vilka vi inte heller skulle rösta på om vi hade en arbetarrörelse som kunde upplysa oss och där vi kunde diskutera. Det har vi alltså inte.

Till våren fyller jag 88 år. Jag hoppas bli 90 och hänga med till nästa val – för att se om det då alls finns nånting att rösta på.