onsdag 30 november 2011

Dagens dikter


Om man har svårt att hitta idéer till dikter, kan man alltid haka på de stora poeterna och fortsätta deras verser. Så här skrev Tage Danielsson:

Bilarna borde ha avgasrören
inte i aktern, utan i fören.
Då blir det ju den som kör
som dör.

Jag tyckte man kunde fortsätta så här:

Fabrikerna borde ha avloppsrören
hemma i villan hos direktören
så han fick sitt skit i sitt frukostté.
Då blev det nog rening av ska ni se!

Så kan vi ta en annan vers av Tage Danielsson:

Till örat genom luftens vågor
fortplantas livets alla frågor.
Men alla livets stora svar,
jag undrar vilken väg dom tar?

På den frågan vill jag svara, och samtidigt protestera mot all brist på bibliotek, särskilt i vinstdrivna privatskolor:

Till biblan genom luftens vågor
fortplantas livets alla frågor.
Och där vi finner alla svar.
Till biblis är den väg dom tar!

Slut för i dag. Tack för i dag!


tisdag 29 november 2011

Fittan och brödbiten


Det tog tid innan jag kunde försörja mej som författare. Länge jobbade jag kvar i Aftonbladets sätteri. Jag hade gett ut flera böcker men var ändå okunnig om det mesta. En gång ville en kulturredaktör att jag skulle skriva tio rader under rubriken Min estetik. Han såg förvånad ut när jag sa: – Estetik, vad är det för nåt?

Nu vet jag bättre. Nu skulle jag svara med ett lån från Peter Curman som sagt: – Inte ens om jag kunde skulle jag delta i den litterära maskeraden. När man märker att det börjar gå litteratur i litteraturen, då är det dags att göra nåt annat.

Sån är också min estetik. Men numera frågar ingen efter den.

Allra mest okunnig var jag om idrott fast jag satt upp hundratals sportreferat. Om Flåset Karlsson gjort bra från sej på elva komma sju visste jag inte om han simmat eller sprungit eller hoppat eller cyklat. På måndagarna snackade kompisarna alltid om idrott. Jag hittade på en egen lek. Jag snappade upp nåt namn och sa: – Ja den där jävla Rumpan Svensson alltså! Då var det alltid nån som tände till: – Vafan säjer du!

De andra reagerade och så kom grälet igång. Jag kunde gå därifrån och grälet fortsatte utan att nån kom ihåg hur det hade börjat.

Det här var en manlig arbetsplats. Men kompisarna snackade inte bara sport. Ibland handlade det om djupa saker, religion, filosofi och livets mening. En av de klipskaste var maskinsättaren Granlund. Han uttryckte sej alltid kort och tänkvärt. Han kunde sammanfatta meningen med hela vår tillvaro i ett enkelt svar på frågan: Vad lever man för?

– Fittan och brödbiten, sa han. Det är vad man lever för.

Unga människor kan inbilla sej att framtiden har överraskningar i beredskap åt dom. En av våra korrekturläsare skrev dikter och hoppades att tiden skulle hinna ifatt dom. Själv hoppades jag bli en ny Ville Moberg. Andraa trodde att sossarna skulle förverkliga efterkrigsprogrammet.

En medelålders arbetare har inte såna saker att tro på. Själv hade Granlund inga karriärmöjligheter och sossarna hade han redan avslöjat. Så vad återstod att jobba för?

Fittan och brödbiten.

Vi jobbade på en tidning där kulturchefen var den store poeten Karl Vennberg och där landets främsta skribenter lämnade sina manuskript i våra händer. Vi jobbade med deras manus och lärde oss fina ord och vårdat språk. Men vi använde det inte. Vi uttryckte oss kort och för alla begripligt. Och bäst på det var Granlund med fittan och brödbiten.

måndag 28 november 2011

Vad är socialdemokrati?


I valrörelsen 1948 var Inga och jag sångare och fanbärare åt valtalarna i Stockholm. Ernst Wigforss talade på skolgården vid Fridhemsplan. Han hade nyss skrivit det efterkrigsprogram som kom att ligga till grund för det svenska välfärdsbygget, så han om någon visste vad socialdemokrati skulle vara. Han sa:

– Vi behöver inte finna oss i arbetslöshet. Vi ska samordna den ekonomiska verksamheten till en planmässig hushållning. Målet är full sysselsättning, rättvis fördelning och demokrati i arbetslivet!

Han lade fram efterkrigsprogrammets visioner. Inkomsterna måste bli så höga att efterfrågan icke viker! Solidarisk lönepolitik! Arbetstidsförkortning! Begränsning av de stora förmögenheterna. Förstatligat försäkringsväsende och kontroll över kapitalmarknaden. Tomtmarken och hyreshusen i städerna överförs i kommunal ägo. Socialisering på alla områden där privat företagsamhet medför misshushållning. Ökat arbetarinflytande över produktionens ledning!

Detta är socialdemokrati. Dvs var det då, 1948. Vad är det i dag? Svar önskas från Håkan Juholt eller någon annan som vet. Själv går jag åter till Tage Danielsson:

Låt borgarna få vad dom tål.
Bak framåt mot nygamla mål!

söndag 27 november 2011

Dagens lånade dikt


För en tid sedan skrev jag om religion. Poeten Ove Klinthäll svarade med en vers som här får bli DAGENS DIKT.


NYSKAPELSE

Religionerna ställer förfärliga krav,
är ofta nog mörka och trista.
De präglar sitt folk tills det sänks i sin grav                                  
i en prästerskapsgodtagen kista,
samt hotas, dessvärre, när detta har skett
att gå till ett kärlekslöst helvete hett.
Om jag vore en mer karismatisk person,
ja, då skulle jag skapa en glad roligion.

Här har vi ett nytt ord, roligion. Och nog skulle de behövas något roligare än den kulturella efterblivenhet som vi fortfarande dras med – och tillåmed har ett parti för i regeringen!

Även ett svar på min konkurrensvisa kan man hitta i denne poets rika produktion. Kort och snärtigt:

Den fria konkurrensen
tycks nästan jämt ta chansen
att nå sitt främsta mål:
MONOPOL!


Jag saknar goda dagsverspoeter i pressen nu sen DN:s Alf Henrikson har kilat vidare och jag inte längre hittar Kajenn i Svenska Dagbladet. Här i Norrköping kunde man förr läsa Ove Klinthäll i Folkbladet. Här ett klipp från 20 december 2007:

Julen nalkas, köp-köp-köp,
jaga, jäkta, löp-löp-löp!
Jesu ankomst vill vi ära
med allt krafs vi kan hembära.

Ack ja, när den egna diktarådran sviker är det skönt att kunna anlita en närboende rimskrivare. Tack Ove!


lördag 26 november 2011

Min människosyn

På ett möte för en tid sen frågade mej en präst: – Vilken är din människosyn? Jag kunde bara svara med en motfråga: – Vilka finns det att välja på?

Den som kan tänka sig en god och allsmäktig gud i en ond värld har tappat kontakten med verkligheten. Det har överklassen alltid gjort. Den rike tackade Gud för maten för att slippa erkänna att de fattiga hade slitit ihop den åt honom.

Eftersom präster så att säga är utbildade i oredigt tänkande och jag själv var helt oförberedd blev det fortsatta samtalet ganska förvirrat. Men frågan kvarstår: Vilken är min människosyn?

För mej är människan den arbetande varelsen. Vi är de enda som medvetet producerar våra livsvillkor med ständigt ökat kunnande och ständigt förbättrade redskap. Medan vi gör det träder vi i bestämda förhållanden till varandra: några äger produktionsmedel, makt och inflytande, andra har bara sin arbetskraft att sälja för att överleva. Det där har jag från Karl Marx.

När vi producerat det vi behöver uppstår problemet med fördelningen. Om den handlar alla krig och konflikter. Hela vår kända historia handlar om detta: producera och fördela.

Men vi gör ju en massa annat också. Leker och sjunger och knullar och dansar och målar tavlor och skriver böcker och tittar på teve. Javisst – men först sedan vi hittat vår plats i samhället och fått nåt i magen. Först kommer käket, sen allt det andra. Det har jag från Brecht.

Om människan är den arbetande varelsen bör det betyda att den som inte arbetar förlorar i mänsklighet och perverteras. Det kan gå hur långt som helst. I alla diktaturer har människor dödats när de kritiserat den arbetsfrie diktatorn. I Sverige kan en arbetsfri skattesmitare tjäna miljarder på att fattiga människor sliter ihop hyror för bostäder som han menar sig äga. Plus all annan orimlighet…

Allt växer till det hejdas. Även de arbetsfrias omänsklighet. Den måste därför hindras genom någon form av social kontroll. De flesta av oss vet vad som är tokigt och att världen håller på att gå åt helvete. Men vårt förnuft är hemlöst nu, sedan våra organisationer hamnat i händerna på pampar som lämnat arbetslivet och verkligheten. Vi borde organisera oss på nytt och påtvinga landets ägande och tärande individer lite moral och ansvarskänsla.

Sådan är min människosyn.

Men förpliktar den till något? Jag skulle kunna tjäna pengar på att skriva åt det publicistiska horhuset Timbro, eller skriva porr, eller starta ett nytt parkeringsbolag eller konsultföretag eller nåt annat onyttigt.

Få se vad jag hittar på. Det här samhället hindrar mej inte med nån social kontroll. Det borde det göra. Enligt min människosyn.

(Det här är en förkortad krönika ur min bok "Om konsten att skära en limpa & förråda sitt land" Podium, 109 kr på Adlibris)  

fredag 25 november 2011

Liten konkurrens-visa

Det är fri konkurrens i naturen
där gäller det styrka och blodtörst och hat
och hur man sen lever beror på
hur man lyckas att skaffa sej mat.

Det är fri konkurrens i naturen
där gäller att bita och riva och slå
Där segrar de starkaste djuren
och dom äter de svaga och små.

Det är fri konkurrens i naturen
man lever av slagsmål och trätor och kiv
Och ingenstans ser man prov på
ett friare näringsliv.

torsdag 24 november 2011

Liten kortfilm till julafton

Från min typograftid gillar jag bokstäver. Jag kan tänka mej en tecknad film där två små skojiga figurer i stil med Piff och Puff lever rövare med bokstäver som får liv.

Först står det vpK på filmrutan. Så kommer den busige Puff och sparkar loss K. Vart ska K ta vägen? Det irrar omkring ett tag medan den ordentlige Piff försöker fånga in det. Till slut hittar K en tillflyktsort genom att smälta samman med det K som redan finns i socialdemoKraterna.

Då uppstår oro i socialdemoKraterna. Det upptäcker att det rymmer ett K som aldrig borde ha funnits där. Det försöker skaka ur sej K medan Piff och Puff trycker tillbaks det igen.

Ordet vinner och K försvinner. Socialdemoraterna? Men under tumultet har stavelserna kommit i oordning så att "de" och "mo" bytt plats. Det märker inte ordet när det pustar ut efter kampen. Men Piff och Puff märker det och fnissar högt åt socialmoderaterna.

Synd att jag inte kan teckna. Jag skulle gärna vilja göra den här lilla kortfilmen. Och sälja den till Sveriges Television att sändas tillsammans med Kalle Anka på julafton.

onsdag 23 november 2011

Dagens dikt

Den här dikten hittade jag i studenttidskriften Argus, nr 1 1977 och tyckte den var värd att rädda åt eftervärlden, här något förkortad. Den hade titeln "Goda råd till min Sonson om jag hade någon".


Att tänka ädelt, tänka stort,
min vän, det lönar icke mödan;
de dumma, som det hafva gjordt
ha knappt haft penningar till födan.

Wänd ryggen till de arma som
blott fattigdomens börda kände;
det endast stöter ögat, om
du måste se såndt der eände!

Till goda verk du dock formellt
ibland må ge en slant ur kassan.
Gör gerna godt officiellt;
det imponerar uppå massan.

Så skall du snart ditt namn ha fått
med ädelmodets namn besmetat,
men var ej dum att göra godt
om mensklighten ej får vetat.

Åt menskokärlek säg adjö
och ge humaniteten fanken!
Hur lyckligt kan du icke dö
blott du har pengar uppå banken.


Som upphovsman angavs en pseudonym, Juvenalis J:or, helt okänd. Dikten sades vara hämtad ur "Per Björnssons efterlämnade papper". Om man googlar Per Björnsson får man veta att han levde mellan 1636 och 1726 och var från Osby i norra Skåne. Tydligen en småförbrytare, skyldig till överfall och plundring. Men kanske också poet. Ganska lik Kellgren. Hade Kellgren läst honom när han skrev Salig Dumbom? Har Anna Maria Lenngren fått titeln till sin dikt "Till min k dotter om jag hade någon" från honom? Det får vi aldrig veta men man kan ju alltid spekulera.

tisdag 22 november 2011

Jag var sosse så länge sossarna själva var det

Rubriken ha jag snott från Ronny Eriksson. Jag kände att den passade mej precis. Jag är uppvuxen i ett socialdemoratiskt arbetarhem. Och jag var socialdemokrat så länge sossarna själva var det. Nu är jag besviken och partilös.

Som skönlitterär författare är jag antagligen slut. Jag lever på ATP, den sista rest som finns kvar av välfärdssamhället, men som sossarna avskaffat för nästa generation.

Om detta har Urban Lundberg skrivit i boken "Juvelen i kronan". Genom att förändra pensionssystemet förändrade socialdemokratin sig själv, säger han. Partiet förlorade sin politiska originalitet och förvandlades till ett liberalt parti bland andra.

Och partiet drev oss in i EU. Genom Ingvar Carlsson. Jag begriper inte varför svenska journalister inte är nyfikna på vad som hände mellan maj 1990 då Ingvar Carlsson ansåg det omöjligt för Sverige att gå med i EG till november 1994 då Ingvar Carlsson med aggressiv propaganda förmådde oss att säga ett knappt ja till EU.

Vad kostade det Näringslivet att köpa Ingvar Carlsson? Det får vi inte veta eftersom våra journalisters nyfikenhet alltid tar slut när de mäktiga vill det.

Kapitalismen har i dag blivit en orimlighet. Allt större företag ägs av en allt mindre del av befolkningen. Och den arbetarrörelse som skulle vara en motvikt är i dag avväpnad och menlös.

Jag var sosse så länge sossarna själva var det. Nu är jag partilös. Håkan Juholt skulle kunna få in oss i partiet igen, mej och ett antal föredettingar. Om han gör de rätta sakerna. Återgår till Wigforss tre grundbegrepp: Full sysselsättning! Rättvis fördelning! Demokrati i arbetslivet. Plus återta det borgarna privatiserat. El, järnväg, post, tele… ja, ni vet. Ställa tillrätta allt det borgarna förstört. Bana väg mot socialismen.

Ska han ha tillbaka mej till partiet får han skynda sej på. Som 87-åring har jag inte mycket tid att vänta och nästan inget tålamod alls.

måndag 21 november 2011

Dagens dikt

Läraren sade
att klasskampen var över nu.
En elev frågade:
Vem vann?

Carl Scharnberg (1930–1995)
dansk poet, kallad "arbeiderklassens digter".

söndag 20 november 2011

Hur man tystar vänsterförfattare

Ibland blir jag anklagad för att vara "vänster". Det har ju alla skribenter av någon betydelse länge varit. De som ville stoppa oss fick redan för trettio år sedan tips av några hundra företagsledare som på konferens i Schweiz formulerade goda råd om hur man ska tysta vänsterförfattare. Gunnar Adler-Karlsson citerade dem i radions OBS 23 juni 1980:

1) Vägra honom plattform. Bjud aldrig in honom till konferenser. Stoppa honom i era tidningar. Anmäl inte hans skrifter. Svara aldrig på hans angrepp eller på hans kritik.

2) Om den farlige kritikern ändå får komma fram nånstans, leta upp nåt litet fel i det han säger – alla har så gott som alltid något litet fel – och blås upp det så mycket som möjligt och hävda att också hans huvudpunkter är lika felaktiga.

3) Om du inte kan hitta nåt fel hos honom, antyd att han är kommunist.

4) Om det också är uppenbart att han inte är kommunist, påstå att det han säger är självklart, att det är strunt som är känt av alla och därför inte värt att debattera – och tala om nånting annat.

Som sagt, några råd av företagsledare för över trettio år sedan. Jag hittar dem på ett gammalt papper i mitt arkiv. Tydligen har jag suttit och skrivit av det jag hört på radion. OBS var ett av mina favoritprogram på den tiden, det hade en vass och debattglad redaktion, som ofta inbjöd vänsterskribenter att medverka och betalade oss hyggligt. Det var då det – nu är det programmet som så mycket annat avväpnat och för det mesta bara tråkigt.

lördag 19 november 2011

Låt oss tala om arbete

Jag såg att vi har sjuhundratusen arbetslösa. Sjuhundratusen av oss uträttar ingenting. Ändå funkar samhället. Det är förvånande. Affärerna är fulla med mat, varuhusen fulla med prylar, vårdcentraler är igång, liksom sjukhus, skolor och daghem. Allt vi behöver finns i överflöd. De sjuhundratusen arbetslösa behövs alltså inte?

Det är väl som det ska. Arbete som förr gjordes för hand görs numera av maskiner. De människor som befrias från arbete kan då ägna sig åt skojigare sysselsättningar, sporta, leka, dansa, måla tavlor, spela musik.

Det skulle de kunna göra om de levde för sin egen skull. Men nu är det så att dagens människor inte lever för sin egen skull utan för att en liten klick herrar ska tjäna pengar på dem. De ska "stå till arbetsmarknadens förfogande". De ska söka jobb – inte för att samhället behöver deras insatser utan för att de, eventuellt, ska kunna göra någon rik herre ännu rikare.

Hur kommer det sig att allt fungerar fast sjuhundratusen medborgare inte gör någon insats? Jo, det funkar för att den som har jobb får slita ut sig genom att göra två eller tre personers arbete för en persons lön. När de två som tidigare var med och delade på jobbet blev "friställda" betydde det att ägaren stal deras löner och lade dessa pengar till sin egen vinst.

Att den som blev kvar på jobbet skulle få tre löner kom aldrig på tal.

Om det behövs ett visst mått av arbete i samhället, bör man väl betrakta dom som drar sig undan och inte vill arbeta som asociala. Fastighetsägarna är ett av de värsta exemplen. De lever på ägande. Bostad måste alla ha. Ägandet av fastigheter ger möjlighet till utpressning.

Ernst Wigforss ville på 1940-talet att hus och mark i städerna skulle ägas av samhället. Det är alltså sånt som sossepolitiker borde jobba för när de vinner nästa val. Är det nån som tror att de kommer att göra det? Jaså inte. Men vänsterpartiet då? Jaså inte det heller. Vad gör vi då? Fråga inte mej, jag är 87 år och har ingen framtid. Ibland känns det skönt. Ibland tänker man: Occupy…!

DÅ skulle man gärna vilja vara med!

fredag 18 november 2011

Tankeväckande till pensionärer

Om man framträder på PRO kan man leka med Tore Skogman och sjunga så här:

När man är en glad pensionär,
då ska man inte vara till nåt besvär.
Men är man åtti, nitti eller hundatre
då har man ATP
och klarar sej på de´.
Men hur för våra stackars barnbarn det ska gå,
och vad för slags pension dom ska få få få,
det kan man gå omkring och grunna på…

Var det inte sossarna som avskaffade ATP för kommande generationer? Mitt kära gamla parti – vart är det på väg? Vad har det gjort? Vad kommer det att göra?

torsdag 17 november 2011

Språket kan upplysa eller bedra

Blogg – Språket

Låt oss snacka ett tag om språket. Vad är det orden gör? Jo, de skapar bilder i våra huvuden. Både av sånt som finns och av sånt som inte finns. Säger jag "ros" så får du bilden av en ros i huvudet. Säger jag "Sankte Per" så gör du dej en bild av gubben framför pärleporten fast han inte existerar. Språket kan upplysa eller bedra.

De som alltid bedrar oss är prästerna som pratar om sånt som inte finns. Lika stor falskpratare är Fredrik Reinfeldt som snackar om sitt arbetarparti fast han inte har något – och kallar sitt högerparti "moderat" som betyder nånting i mitten.

Sen finns det ord som är direkt missvisande eller helt betydelselösa. När jag går in i ICA-affären möts jag vid varenda vara av små skyltar som det står "Super" på. Jag som är helnykterist super inte. Antagligen ska det betyda det något helt annat. När jag sen går till kassan får jag köpa en kasse som det står "Din mataffär" på. Jag vill fråga om affären går med vinst och när jag ska få ut min del, men det gör jag inte. Jag känner mej bara förolämpad.

Orden ska skapa bilder i mitt huvud. "Ligga med" väcker bilden av sova eller sola på stranden med någon men ska betyda knulla. Varför säger man inte det då?

Sjuksköterska manar fram bilden av en kvinna som är utbildad för att ta hand om mej i ambulansen och sköta om mej när jag ligger på sjukhus. I Svenska Dagbladet 15 november skriver fyra sjuksköterskor en debattartikel. De undertecknar med sina namn och heter Christer, Anders, Magnus och Johan.

En manlig sjuksköterska borde kallas sjukskötare. Annars får jag fel bild.

Ett språkbruk som ska hindra mej från att alls få en bild i huvudet är journalisternas sätt att benämna folk med ålder i stället för med ursprung. En "32-åring med turkiskt ursprung" blir bara "en 32-åring". Eller "en 32-årig våldtäktsman". Det där sker på order uppifrån och journalisterna fogar sej. Man får inte säga något illa om invandrare.

Här misstar de sej. Varje gång det står att "en 32-åring" begått ett brott tänker varenda infödd läsare: Jaha, en invandrare förstås!

Språket ska förklara. Jag känner mej kränkt när det använda för att dölja och förvirra. Om det finns en pärleport i himlen eller om de finns fler våldtäktsmän bland invandrade turkar eller bland infödda svenskar, det vill jag själv bilda mej en uppfattning om. På basis av kunskaper som skola och nyhetsförmedlare ger mej utan att trixa med språket på order av Fredrik Reinfeldt eller annan överhet.

Folkens fiende – sista versen

Som sagt: vi var politiskt aktiva på 1970-talet. Skrev sånger. Fjärde versen hade ett helt annat innehåll då. Här har jag modärniserat den, som vi väl måste göra med vårt kampanjmaterial och våra argument. Nya ord men samma vänster! Förhoppningsvis.

Här avslutas sången med nya ord. Fjärde och sista versen:

Känner ni folkens fiende,
USA-imperialismen.
Fyller sitt eget folk med hat,
dess eget folk kanske krossar den
och dess förstörelseapparat?
Occupy Wall Street med fart, min vän!

Ååååh, wonderland,
där miljardärerna blir presidenter.
Ååååh, wonderland
snart ska din tid va förbi – hej!

En av vänsterns främsta kompositörer gjorde tyvärr en usel melodi till den här låten med dess ursprungliga text. Den kom på grammofon, men jag hörde aldrig att någon sånggrupp tog upp den. Min egen melodi, en stillsam rumba, skulle ha gett den helt andra möjligheter.

onsdag 16 november 2011

Folkens fiende – tredje versen

Som sagt: vi var politiskt aktiva på 1970-talet. Demonstrerade, målade plakat, skrev sånger.
Här fortsätter mitt exempel. Tredje versen:

Känner ni folkens fiende,
USA-imperialismen.
För aldrig krig i sitt eget land,
som dom byggt upp med så stort besvär.
Det är verkligen deras land
sitt första folkmord begick dom där.

Ååååh, wonderland,
där tidningspojkarna blir presidenter.
Ååååh, wonderland
vill lära oss demokrati – hej!

Verkar det gammalmodigt? Hur skulle vi skriva i dag? Få se… Sista versen kommer i morgon.

tisdag 15 november 2011

Folkens fiende – Andra versen

Som jag sa i går var vi politiskt aktiva på 1970-talet. Demonstrerade, målade plakat, skrev sånger.
Här fortsätter mitt exempel. Andra versen:

Känner ni folkens fiende,
USA-imperialismen.
De kostar hunger, den kostar blod,
den är så stark och gör allt den vill,
medan de små ska ha tålamod
och vända den obrända sidan till.

Ååååh, wonderland,
där tidningspojkarna blir presidenter.
Ååååh, wonderland
vill lära oss demokrati – hej!

Sådär kunde det låta, som sagt. Verkar det gammalmodigt numera? Få se… Nästa vers kommer i morgon.

måndag 14 november 2011

Sång från 1970-talet – om USA-imperialismen

På 1970-talet var vi politiskt aktiva. Demonstrerade, målade plakat, skrev sånger.
Här är ett exempel. Första versen:

Känner ni folkens fiende,
USA-imperialismen.
Som ber till Gud om gudomligt stöd
och från hans himmel sprider napalm,
stjäl världens mat och betalar med död
över fattiga byar av trä och halm.

Ååååh, wonderland,
där tidningspojkarna blir presidenter.
Ååååh, wonderland
vill lära oss demokrati – hej!

Sådär kunde det låta på den tiden. Långa låtar blev det, vers efter vers. I dag verkar det väl gammalmodigt. Eller hur? Få se… Nästa vers kommer i morgon.

söndag 13 november 2011

Lura landstingets välfärdssabotörer

Det kliar som fan på ryggen. Det är en fästing som har bitit där. Vi har haft massor av fästingar i sommar här ute på Vikbolandet. Många kommer in med katten och kryper över till oss när vi har katten i knät framför teven.

Nu är frågan om jag fått borrelia. Jag skulle alltså behöva hjälp. För inte så länge sedan kunde man gå till vårdcentralen och träffa en distriktssköterska och få hjälp direkt. Nu har våra välfärdssabotörer hittat på att man måste ringa och beställa tid och dessutom betala en hundralapp för att få bort en sticka i fingret eller ställa en fråga.

Men sköterskorna står på vår sida, även om inte politikerna gör det, så nu tror jag att jag vet hur jag ska göra.

Jag går till vårdcentralen och cirkulerar ett tag i korridorerna, sätter mej i ett väntrum och låtsas läsa en tidning. Förr eller senare kommer en sköterska och går förbi. Då hejdar jag henne och pekar på mitt kliande fästingbett.

– Vill du va snäll och titta på det här? Inte borrelia va?

– Nä, säger hon förhoppningsvis, det är lite rött men ser inte så farligt ut. Kom med här så ska jag skriva in det i datorn. Om det blir rödare och svullet så kommer du tillbaka.

Sen få vi se hur det går. Om det här funkar har vi sparat en massa tid och besvär, sköterskan och jag tillsammans. Och jag har sparat hundra spänn.

Och lurat välfärdssabotörerna i landstinget, vilket också känns bra.

lördag 12 november 2011

De hederlige läraren Anders

Den hederlige läraren Anders sa till sina elever: – Jag skulle vilja lära er en enhetlig moral, men det kan jag inte. Ni kommer att leva i tre olika världar med tre olika sorters moral, och det ska ni veta om ni ska fungera i samhället.

Först måste ni fungera i arbetslivet, där varor och tjänster produceras. Där hänger era liv på att ni talar sanning för varandra. Säger ni att strömmen är avstängd så måste den vara avstängd, annars dör kompisen. Som arbetare måste ni vara hederliga. Ni får aldrig säga att strömmen nog å ena sidan är avstängd men å andra sidan kanske inte alls är avstängd och allt beror på hur man ser det.

För det andra måste ni fungera i köplivet, där varor och tjänster byter ägare. Där har sanningen inget värde. Om ni säljer måste ni lura andra. Om ni köper måste ni försöka skydda er från att bli lurade. Det duger inte att peka på mopeden ni ska sälja och säga: Bra moppe. Ni måste säga massor av berömmande ord även om det är en riktig skitmoppe ni försöker sälja.

För det tredje måste ni fungera i privatlivet, där varor och tjänster konsumeras. Där var det lättare förr. Man jobbade tillsammans på den gemensamma åkern och producerade det man behövde. Då hade kärleken en materiell grund att stå på. Nu har ni bara konsumtionen gemensamt i familjen. Den leder till bråk. Ska morsan betala elräkningen eller ska du få dina nya märkesjeans?

Man ska lita på sina medmänniskor. Javisst – i arbetslivet. Men när man lämnar fabriken och går in i varuhuset ska man byta moral. Då måste man misstro sina medmänniskor och vara vaksam. När man sen kommer hem till privatlivet får man göra sitt bästa. Bygga upp gemensamma intressen, göra resor tillsammans, skaffa gemensamma saker, snacka ihop sej till gemensamma åsikter. Krama varann så ofta som möjligt. Försöka ge kärleken något konkret att stå på.

Detta sa den hederlige läaren Anders till sina elever i min bok Äventyraren. Men det är länge sedan, det var 1982. Vad läraren säger i dag vet jag inte, för jag vägrar numera att göra författarbesök i skolor.

fredag 11 november 2011

Den yttersta dagen

Häromdan kom min polare Pontus och berättade att han varit på begravning. Han var förvånad över att prästen påstått att den döde skulle uppstå på "den yttersta dagen", alltså komma till liv igen.

– Nästa gång kan det ju vara jag, sa Pontus. Som ligger där och får samma löfte. Låt oss säga att jag blir hundra år. Då är man väl dement och kanske helt väck. Är det sån jag ska uppstå? Men prästens gud kanske vill mej väl och låter mej uppstå i mina bästa år? Då måste man fråga när det kan ha varit. I trettiårsåldern kanske. Då var man frisk och stark. Men inte särskilt lycklig, usch nej. Äktenskapet med Mari hade börjat krisa. Den tiden vill man inte ha tillbaka.

Kanske bäst att återfödas som fyrtiåring. Då var man kreativ. Fast inte särskilt lycklig då heller. Det var ju ständiga bråk med brudar och på jobbet satt man allt lösare. Yrket skulle ju avvecklas. Journalister skulle ta över sättarnas jobb och skriva in sina texter direkt i burken. Som sen skulle sköta om både stavning och avstavning. Ja, ni vet hur det blev. En dator kan aldrig lära sej skilja på bil-drulle och bild-rulle till exempel. Och göra en snygg tidningssida…

Sen är det en intressant fråga vilka man ska möta på den där yttersta dagen. Om jag återföds som tjugoåring kan jag knappast känna igen Mari som jag ju inte träffat då och det kan ju också göra detsamma. En som jag absolut vill återse är Eva. Vi gifte oss när jag var femtitvå. Då började man gå ner i varv och njuta av livet. Så jag vill jag nog helst uppstå som, låt oss säga, femtifemåring.

Knepigt blir det i varje fall. Det är så många andra jag kan möta på nytt. Morsan till exempel. Om jag möter henne som flickebarn känner jag väl inte igen henne. Om jag ska återse henne i hennes bästa år, som fyrtioåring kanske, då är jag ju äldre än min egen morsa och det måste kännas lite lattjo. Jag vågar inte möta henne som tjugoåring. Jag har sett bilder av henne, hon är en riktig snygging på de gulnade fotografierna. Då kunde det gå riktigt illa – man vill ju inte riskera att bli farsa till sej själv om ni förstår hur jag menar.

Med farsan är det en annan sak, sa Pontus. Honom skulle jag gärna träffa som jämnårig. Han var en jäkel på banjo och bas, vi kunde bilda ett band och lira tillsammans. Om våran musik nu är gångbar ovan där? Ja förlåt, en del av de jordiska representanterna verkar ju lite tråkiga, som begravningsprästen till exempel.

Sen är det då barnen. Både de inomäktenskapliga och de andra, både dom man vet om och dom man inte vet om. De flesta av ungarna lever väl när man själv dör. Sen kommer de väl drällande, den ena efter den andra, vartefter de lämnar jordelivet. I vilken ålder och i vilken skepnad vet man inte, kanske är några av dom äldre än man själv. Kanske har de synpunkter på farsan som nog varit lite försumlig i vissa fall.

Som ni ser är det mycket att fundera över. Kanske allramest det här med dagen, den yttersta alltså. Är det på en och samma dag som vi alla ska återuppstå? Då måste ju alla vara döda först. Mänskligheten utplånad? Ja, inget är ju omöjligt i vår tid, sa Pontus och suckade.

Sammanfattningsvis: Ska vi uppstå lite pö om pö, vartefter vi dör? Eller blir det samtidigt? Ska vi stå upp i den ålder vi hade när vi dog? I den ålder vi själva väljer? I den ålder nån högre makt bestämt?

Hur som helst – en förskräcklig röra blir det. Men spännande är det, sa Pontus!

onsdag 9 november 2011

Liten dialog om uppsåt

– Jo, det är så att… Jag snuvade staten på skatt i går. Tjuge mille ungefär. Genom att sätta stålarna i ett skatteparadis. Men jag var full när jag gjorde det, så det fanns liksom inget uppsåt.

– Jamen du…

– Sen avskedade jag tusen arbetare. Snodde deras löner, kan man säga. Men jag var berusad, så det var utan uppsåt, om man säger.

– Jaså, men…

– Så vräkte jag sju barnfamiljer. Ställde dom på gatan va. Men jag var bakfull utav helvete, så det var utan uppsåt.

– Hörru, lyssna nu!

– Ja vadå?

– Jo, såna brott bryr sej Högsta domstolen inte om. Så du behöver inte hålla på och ursäkta dej med att du aldrig är nykter.

– Säger du det. Va bra. Då så…

måndag 7 november 2011

Jag gör en schlager

Nu börjar det visst närma sej Melodifestival igen. Så jag tänkte att jag borde tillverka en schlager och tjäna lite stålar att förgylla min fattiga pensionärstillvaro med. Jag tyckte jag borde ha en chans, för det är ju inte så ofta det kommer höjdare som Waterloo 1974, Nygammal vals 1966 och Tusen och en natt 1999. En vals ska det inte vara, för en sån vinner nästan aldrig. Min engelska är så dålig, så det måste bli på svenska. Och handla om kärlek, förstås. Jag satte mej ner med pennan i handen. Men jag har aldrig kunnat styra min penna. Den gör som den vill. Och så blev det en refräng på fyra rader:

Sjung bort bekymren med en trall.
De går åt helvete i alla fall.
Sjung bort bekymren med en sång
så får vi snacka allvar en annan gång.

Det var ju en jävla refräng som Melodifestivalens Christer Björkman knappast skulle ha fastnat för. Men eftersom en refräng kräver åtminstone en vers, och helst flera, försökte jag ändå gå vidare. Det blev visst lite stöld i början. Fast det låter ju alltid på festivalens masstillverkade låtar (hittills har visst 3485 skickats in) som om dom snott lite här och där av varann. Så jag lät pennan gå som den ville:

Musik ska byggas utav glädje
Med glädje gjordes den förut
Men allting ändrar sej, det får ni medge,
för nu med skaparglädjen tycks va slut.
Nu med maskiner görs musiken
och låtarna tillverkas efter mall
Och skrik och skrammel plågar sen publiken
som tvingas lyssna på´t i alla fall.

För Sverige kan ju vinna någon gång,
det går ju även med en taskig sång.
Och patriot det är man ju ändå
Det kan ju tevefolket lita på.

Så…
Sjung bort bekymren med en trall.
De går åt helvete i alla fall.
Sjung bort bekymren med en sång
så får vi snacka allvar en annan gång.

Det skulle alltså bli årets tretusenfyrahundraåttiosjätte låt om jag skickade in den till Christer Björkman & Co. Men det kanske jag inte gör. Jag är ju känslig och blir alltid så deppad när jag blir refuserad. Så det får väl vara.

söndag 6 november 2011

6:e november – en dag att minnas

I dag är det den 6:e november. Denna dag dog Gustav II Adolf i Lützens dimmor 1632. Denna dag höll August Palm sitt första föredrag i Sverige 1881. Det ena har lärarkåren trummat i sina elever nästan så länge vi haft skolor i Sverige. Det andra har de hemlighållit för sina elever i hundra år.

Att Gustav II Adolf dog 6 november 1632 är en flugskit i historien jämfört med det faktum att tanken på svensk demokrati planterades av August Palm den 6:e november 1881.

Det skedde på hotell Stockholm i Malmö. I översättning från hans märkliga halvdanska skulle rubriken lyda: Vad vill socialdemokraterna? Han talade om internationalism, klassgränser är viktigare än nationsgränser, han menade att religion är en privatsak som inte ska predikas av präster och läras ut i skolor, och – framförallt – han uppmanade arbetarna att organisera sig!

Han sa också någonting som kunde vara hämtat från vår egen tid. Han sa sig vara misstänksam mot överklassen, ty då den kommit med i striden för arbetarklassens frigörelse har de fattiga alltid blivit bedragna. Slutsatsen blev att arbetarnas frigörelse måste vara deras eget verk.

Kan ni tänka er att svenska skollärare skulle meddela sina elever vad August Palm sagt på dagens datum den 6:e november och i sina senare föredrag runtom i Sverige? Jag kan det inte.

Den svenska lärarkåren har aldrig lärt ut arbetarrörelsens historia. Ingenting om klasskamp, fackföreningsrörelse eller arbetarklassens roll i välfärdsbygget under efterkrigstiden. Skolan har aldrig lärt oss vad vi haft att försvara, därför står vi nu hjälplösa när borgarpacket med "det nya arbetarpartiet" river ner välfärden.

Hur skulle det vara om den svenska lärarkåren medgav sin skuld och tog sig samman – innan det är för sent. Om det nu inte redan är det.

lördag 5 november 2011

Ta tillbaka offentlig sektor!

Vi vet alltid mer än de som styr oss. Det är enkelt att förklara. De som styr har till uppsåt att styra. Vårt uppsåt är att veta och förstå.

Jag använder ordet uppsåt därför att det förekommer när det gäller brott. Man kan också säga avsikt. Högsta domstolen lär ha frikänt en våldsverkare för att han varit berusad och inte fattat vad han gjort, alltså inte haft något uppsåt. I Svenska Dagbladet 3 november anser professor emerita Margareta Leijonhufvud att HD har fel: Den som frivilligt berusar sig ska ansvara för följderna!

Nu hoppar jag över till det jag egentligen tänkt skriva om här, nämligen nationalekonomi. Jag har inte gått på Handelshögskolan (wallenbergarnas privata universitet), därför vet jag mer om nationalekonomi än exempelvis Lars Calmfors och Anders Borg. Jag går inte i någons ledband och kan liksom du använda sunt förnuft.

Verksamheten i ett land kan delas in i två sektorer: en privat och en offentlig. De som verkar i den privata sektorn har till uppsåt (eller avsikt) att tjäna pengar på oss andra. De som verkar i den offentliga sektorn har uppgift att tjäna oss andra.

Man kan tjäna på andra eller tjäna varandra.

Det är inte alltid fel att tjäna på andra. Den som säljer smör eller skor gör ju något som vi andra har nytta av. Vi andra är medvetna om att de försöker sno oss på så mycket pengar som möjligt (när det gäller skor är det numera väldigt tydligt), men konkurrensen kan ändå sätta gränser för deras vinningslystnad. Och de ger ju arbete åt skotillverkare och försäljare och gör därmed en viss nytta i samhället.

Det som inte får överlåtas till den privata sektorn är de stora nödvändigheterna, sånt som post, elektricitet, järnväg, telefon, vård, undervisning, sånt som varje människa bör garanteras oberoende av var man bor eller hurpass rik eller fattig man är.

De som arbetar i den privata sektorn har till uppgift att dra in så stor vinst som möjligt till ägarna. De ska uppfylla ägarnas EKONOMISKA beslut.

De som arbetar i den offentliga sektorn ska ge oss andra bästa möjliga service utan att tänka på kostnader. De ska uppfylla samhällets POLITISKA beslut.

Nu har kapitalisterna och deras hantlangare trängt in på den offentliga sektorn och lagt under sig de stora nödvändigheterna, post, el, järnväg, telefon, vård och undervisning. Här finns inte längre tjänstemannaansvaret att tjäna oss andra. Här finns kravet att dra in vinst åt ett antal ägare.

Svenska folket är utlämnat åt ett litet antal snikna skurkar och rikemän. Dessa rikemän är kanske så berusade av sin girighet att de inte begriper vad de gör. Det bör inte fria dem från ansvar.

Och hur är det med politikerna? Jag har inte sett att Håkan Juholt lovat göra den offentliga sektorn offentlig igen. Det borde han göra. Är det något att hoppas på? Har vi någon socialdemokrati kvar? Hur jag än spanar kan jag inte se någon.

torsdag 3 november 2011

Bokrecension: Monica Zak "Kasta syra"

Den här boken handlar om flickan Marzia i Bangladesh. Hon är fjorton år och vacker. Hon är från en arbetarfamilj. En pojke från högre samhällsklass, släkt med polischefen, vill gifta sig med henne. Hon vill inte. Hon avvisar pojken som känner sig kränkt. Om inte han får henne ska inte heller någon annan få henne. Han kastar syra i hennes ansikte så att det blir förstört.

Så följer berättelsen. Först smärtan och sjukhusvistelsen. Sen gå omkring med ett ansikte så skräckinjagande att inte ens mamman orkar titta på det.

Så får vi – typiskt för Monica Zak – fakta inbakade i den skönlitterära berättelsen: den skyldige blir inte straffad, många kvinnor blir drabbade av samma öde som Marzia, så många att det bildats en organisation av syraöverlevare, Acid Survivors Foundation, där Marzia till slut hamnar med ett ansikte som aldrig blir vackert men som ändå går att leva med efter åtta operationer.

Monica Zak arbetar hårt med sina berättelser. För sina tidigare böcker om Latinamerika har hon bott med de människor hon skrivit om och ibland levt farligt bland beväpnade rebeller och contras.

Hon står på de drabbades sida. Hur hon burit sig åt för att krypa in i den syraskadade Marzia och skildra hennes upplevelser i jagform är inte lätt att förstå, men hon har gjort det. En otäck liten bok har det blivit. Men en viktig pusselbit för alla som vill se hur mycket kulturell efterblivenhet som ännu finns i den värld som omger oss.

onsdag 2 november 2011

Träd vet mycket, men…

Om man vore en liten björk skulle man veta väldigt mycket. Man skulle ha kunskaper om kemi och fysik och matematik, kanske också om färg och form. Och man skulle vara klok och sparsam.

När våren kom skulle man skicka ut blad på grenarna och fylla dem med grön klorofyll, som kan fånga in det livgivande solljuset, med vars hjälp man skulle tillverka socker av vatten och av luftens koldioxid.

Sen skulle man hålla på hela sommaren och tillverka kolhydrater. Man skulle bygga upp sig själv och växa. Man skulle räkna ut åt vilket håll man borde sträcka sig för att inte solen skulle skymmas av andra växter. Man skulle skicka ut frömjöl och försöka sprida sitt liv och sina kunskaper med vinden.

När det blev höst skulle man bli snål och ekonomisk.

Vad är det man har i bladen? Jo, det är klorofyll som består av kväve och magnesium. Det är dyrbara ämnen som måste hämtas upp ur jorden och är svåra att bygga upp på nytt. Och så är det gula färgämnen som ska skydda det känsliga klorofyllet. De består mest av kol och väte som finns i luften och är lätta att få tag på.

Alltså drar man in klorofyllets kväve och magnesium och gömmer dem i stammens och grenarnas lagerutrymmen, där de ligger säkra till nästa vår.

Nu hänger bladen där och har blivit gula, med bara färgämnena kvar. Kol och väte och lite syre. Att dra in dem skulle bli för jobbigt, då är det lättare att bilda dem på nytt till våren. Bladen får falla av med färgämnena kvar.

Själv spar man energi som man kan leva på tills jordaxeln på nytt kommer i sådant läge att det lönar sig att sätta nya gröna blad och fånga solstrålar och starta den fotosyntes som håller hela livet på jorden igång.

Om man vore en liten björk skulle man alltså veta ganska mycket. Men en sak skulle man inte veta: MAN SKULLE INTE VETA ATT MAN VISSTE!

En björk kan aldrig veta att den vet. För någon skillnad måste det ju vara mellan björkar och människor.

tisdag 1 november 2011

Att skriva en limerick

Vi har tävlat om att skriva limerickar på den här sidan. Alltså en femradig skämtvers med rim på första, andra och femte raden samt på tredje och fjärde raden. Och helst ett ortsnamn i slutet på första raden. Tre betonade stavelser på första, andra och femte raden. Två betonade stavelser på tredje och fjärde raden. Låter det krångligt? Exempel:

Till en lögnaktig gosse från Essen
sa mans mamma, bekymrad och lessen:
Om du ljuger för mor
så är risken rätt stor
att du blir journalist på Expressen.

Ove Klinthäll, som är duktig på allt slags versskrivande, brukar utmana mej. Vi hade två ord, högakta och förakta, som borde kunna användas i en limerick – om man bara kunde hitta ett ortnamn som rimmade på deom. Det kunde man inte. Då får man väl hitta på ett, sa jag. I Indien finns det massor av konstiga ortnamn, säkert finns det också nån by som heter Timpakta. I varje fall kan ingen påstå att man ljuger om man påstår det. Så det är bara att ösa på. (Enligt Hasse Alfredsson ska en limerick helst vara en fräckis också.) Så här blev det:

I den indiska staden Timpakta
finns en flicka som brukar förakta
killar som ej får opp
inför henne sin snopp.
Såna killar kan hon ej högakta.

Svårare är det inte. Så nu är ni allihop välkomna med era limerickar.