Dagens dikt får bli
en text som jag skrivit för länge sedan och nu hittar bland mina papper. Den
har ingen melodi, men det kan den kanske få. Jag kallar den
SAMHÄLLSBYGGARBLUES:
Man rev den kåk där farsan bodde
och man byggde sej en bank
Den blev hög och den blev kopparblank
och trist
Det var inte vad han trodde
när han jobbarlös och pank
satt och läste Marx och blev socialist
Mycket hände sen den tiden
när man ännu kunde tro
att det fanns nån heder kvar i våra
led
Så när farsan dog på Hemmet
där till slutet han fick bo
var han glad ändå att han fått vara
med
Men han visste inte då att
dom som valdes för hans sak
skulle sälja sej så lätt till
industrin
käka middagar med pamparna
på näringslivets tak
och sen leva högt på skendemokratin
Man rev den dröm som farsan hade
och man byggde sej en bank
Det var inte där som farsan skulle bo
Inte heller barn och barnbarn
fast han trodde så en gång
på den tiden när man ännu kunde tro
Den här texten är
från 1960-talet eller möjligen från början av 1970-talet. Den visar att vi
misstrodde socialdemokratin redan för ett halvt århundrade sedan. Vi, alltså
vänsterns kulturarbetare. Nu lyssnar vi på Stefan Löfven i Almedalen och möter
samma brist på klarspråk, samma röstfiske, samma flirt med medelklassens
tänkbara väljare. Vem i hela världen kan man lita på? Jonas Sjöstedt? Han
snackade bäst av partiledarna i Almedalen. Ska han hålla fast vid sina krav
även om det hindrar honom från att komma med i regeringen efter nästa val?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar