måndag 30 april 2012

Gammal gubbe ser ung tjej


Det var kväll och jag skulle på möte med ett vänstergäng. Det skulle handla om levnadsstandard, vår egen och världens, och vad kapitalismen ställer till med.
I väntan på bussen ställde jag mej i kön vid korvkiosken. Framför mej stod en tjej som man inte kunde låta bli att titta på. Mörka flätor på ryggen, smal och fin hals, runda örsnibbar såna som man vill bita i, och långa örhängen som glittrade i kvällssolen. Jag blev lite lyrisk och diktade för mej själv:
                
Man hänger sina smycken i de öron som man har
och sminkar sej så vackert som man kan.
Sen går man ut och dansar för de ören man har kvar
och hoppas kunna skaffa sej en man…

Jag blev lite förvånad när tjejen inte fortsatte med bussen in mot centrum och danshaken utan steg av vid samma hållplats som jag. Och sen gick före mej till samma möteslokal som jag var på väg till.
Ännu mer förvånad blev jag när det visade sej att det var hon som skulle hålla kvällens föredrag.

Hon talade väl om skillnad i välstånd och om motsättningar i världen. Hon sa att borgarpressen tjatar om kommunismens illgärningar, som nu är historia, men tiger om kapitalismens brott mot mänskligheten som pågår här och nu och är orsak till världens elände.
Ett samhälle ska inte bedömas efter hur de rika har det, sa hon. De rika har det alltid bra. Ett samhälle ska bedömas efter hur de fattigaste har det.
I vissa länder badar de rika i swimmingpooler med rent vatten medan de fattiga får dricka smutsigt vatten ur förorenade diken.
Vad kan vi göra åt det då? Inte skänka pengar till Röda Korset, sa någon, för där snor höjdarna åt sej det de fattiga skulle ha. Gärna skänka till Läkare utan gränser, tyckte tjejen med örhängena. Hon var själv läkare och jobbade periodvis i Afrika.

När jag kom hem matade jag Nippran med lite av den köttfärs jag skulle ha till köttbullar dan därpå. Det är sån kattmat hon gillar. Sen hällde jag vatten i kaffekokaren. Rent friskt vatten.
Sen kom Nippran och jamade att hennes vatten var slut. När jag hällde upp i hennes skål på golvet gjorde jag en upptäckt. Samma vatten som var rent och friskt i en nydiskad kaffekokare hade lämnat en gul avlagring i den kattskål jag aldrig diskar utan bara fyller på.
Mitt vatten var inte rent! Det hade något i sej som inte skulle finnas där! De flesta människor har förorenat vatten. Jag också. Jag!

Jävla Reinfeldt, tänkte jag. De är kanske ologiskt, men jag tänker alltid jävla Reinfeldt när något går mej emot. För vad skulle jag annars tänka? Kanske att vi alla lever i samma värld. För de är kanske så det är.
I samma värld lever vi. Jag ska vänja mej vid att tänka så en tid framöver.   



     






söndag 29 april 2012

En poetisk historielektion


Om svenska kungar fick man länge läsa i skolans historieböcker. Gustav den andre Adolf blev med tiden tämligen fet och Gustav Vasa gjorde kungadömet ärftligt och körde vasaloppet på skidor. Närmare än så kom man aldrig kungarna. Nationalencyklopedin ägnar fyra spalter åt Gustav Vasa utan att man känner att man har mött honom.
För att man ska möta en historisk person som en levande människa får man gå till skönlitteraturen. Så här möter vi Gustav Vasa hos poeten Ove Klinthäll:  

Heelwittes dieflar hwad tandväärk iak fått!
röt Gustaf den förste på Wahdstena slott.
Han bad till sin gud om att bota hans plåga,
men icke – det understeg gudens förmåga.
Då blev Gustav Wasa så okristligt vred
och skrev ett dekret vilket ofta citeras:
"Wahreviga malmklåka skal tagas nedh
ok körksilfret skal confisceras!"

Här kan man lida med den gamle kungen. Och samtidigt med ett par korta rader få se vad han uträttade. Det här med tandvärken ger mej en historisk kunskap i förbifarten: Vilket helvete folk måste ha haft ända in i vår tid, innan vi fick tandläkare med bedövningsnålar!
Gustav Vasa mådde inte bra när han grundade vårt nutida Sverige. Det gjorde tydligen inte heller poeten Klinthäll när han skrev om historiens storheter. Så här kan det låta:

Shakespeare är borta och Mozart är tyst,
Rembrandt av döden bortsopad,
Einstein är väck, Winston Churchill är byst,
och tänk, Maradona är dopad!
Ingenting skrivs mer av Carl Johan Love.
Själv mår jag halvtaskigt. Hälsningar Ove.

Vi år väl hälsa tillbaka och önska bättring. Och tacka för alla rimmade kommentarer till vad som hänt i historia och nutid.   



lördag 28 april 2012

Här kommer lite fräck reklam


För en tid sedan fick jag lust att skriva en roman om framtiden.
I en framtida skola sitter läraren och berättar för barnen hur det var förr. Kan ni tänka er, det fanns olikheter, det fanns fattiga och rika, det fanns människor som knappt hade råd att äta och som blev utkastade på gatan om de inte kunde betala till andra som sa att de ägde husen.   
– Nä? sa barnen. Va läskigt!
– Jo, sa läraren. Det fanns dom som inte arbetade utan levde på att äga. Man kunde äga hus eller företag eller stora förmögenheter. Då kallades det att man var rik. Och de rikas barn behövde inte lära sej arbeta, de bara ärvde föräldrarnas rikedom och kunde sen tvinga andra människor att arbeta åt dom eller ge dom halva sin inkomst för att få bo i hus som de påstod att de ägde.
– Ägde och ägde! sa ett barn. Vad betyder ägde?
Här går en hel lektion åt för att förklara fenomenet ägande. Sen går en lektion åt till att förklara det där med arv. Hela samhällsklasser levde på arv. Intelligenta föräldrar kunde lämna sin rikedom till imbecilla barn som sen fick makt över människor som arbetade i företagen eller bodde i husen som dessa barn blivit ägare till.
När eleverna fått höra så otroliga saker var deras nyfikenhet väckt. Begreppet klassamhälle tog en lektion i anspråk. Det fanns en tid när samhället inte styrdes av de klokaste utan av en pratsam grupp som kallades politiker, en grupp som ljög och bedrog och skodde sig själva och inte hade en aning om hur vanliga människor hade det. Deras barn gick in i deras partier och ärvde sedan deras positioner.
– Partier? sa barnen. Va konstiga ord dom hade förr!
– Ett parti, sa läraren, det var från början en grupp med gemensamma intressen. Det fanns arbetarparti för arbetare och bondeparti för bönder. Sen blev partierna bara något som politiker kunde berika sej på.
Det fanns mer för läraren att berätta om förrivärlden, men här la jag av. Jag la idén åt sidan och trodde att boken inte skulle bli skriven. Men det blev den. Och nu har den kommit från tryckeriet. Tusen år efteråt (Murbruk förlag).
Jag har nämnt den förut. Nu gör jag det igen. Gör reklam: Tusen år efteråt. Min nya och kanske sista bok, gör jag reklam för. Får man det? Javisst får man det, för på en sån här blogg får man skriva vad som helst. Till exempel att min senaste och kanske sista bok heter Tusen år efteråt. Jag hoppas att du snart kan hitta den på ditt bibliotek.

fredag 27 april 2012

Nu blir jag ohederlig


I min barndom var jag hederlig och väluppfostrad. Jag snattade inte i butiker och pallade inte äpplen i villaträdgårdar. Nu på ålderns höst har jag blivit ohederlig.
Man rättar sej efter sina föredömen. Jag växte upp i en hederlig arbetarklass. Våra politiker hade ideal och anspråkslösa löner. De snodde inte pengar av oss för att berika sej själva.

På 1950-talet kunde jag låta bilen stå gratis vid trottoarkanten utanför min arbetsplats. Sen började det hända saker. Parkeringen blev avgiftsbelagd, först med tio kronor för tre timmar, sen med tio kronor för en timme, nu med tjugo kronor i timmen. Politikerna höjde sina löner. För att kunna tjäna femtitusen i månaden måsta de ju ta in pengar.
Med makthavare som är dåliga föredömen känner man att ens egen moral fördärvas.

Om jag ska åka in till Norrköping och sitta på biblioteket och forska för min nästa bok i fem timmar måste jag betala hundra kronor för parkeringen. Om jag och hustru Inga vill dricka kaffe och ha trevligt i PRO i tre timmar så ska politikerna ha sextio kronor för att vår bil står stilla utanför Hemgården.

Nu har jag slutat betala parkeringsavgift. Om jag står gratis tio gånger sparar jag i genomsnitt tusen kronor. Kanske blir jag ertappad den elfte gången och får böta sexhundra spänn – då har jag ändå tjänat fyrahundra.
Det låter kanske inte så mycket. Men därtill kommer ju glädjen att ha lurat makthavarna – även om de inte vet om det.

Kanske finns det flera metoder att lura de mäktiga. Dit hör ju inte bara politiker utan även kapitalister. På ett varuhus där jag brukar handla har kundtoaletten varit gratis. Nu ska ägaren tjäna fem spänn varje gång jag blir kissnödig. Jag lägger en femma i låset – därtill är jag nödd och tvungen – men sen ställer jag dörren lite på glänt när jag går ut, så att nästa besökare kan kissa gratis.
Att blåsa en girig storföretagare på en femma känns också bra. Finns det flera tips om sån här vardaglig klasskamp för oss fattiga?

torsdag 26 april 2012

Tjernobyl fick jag känna av!


I dag är det 26 år sedan kärnkraftverket i Tjernobyl i Ukraina smällde av och drabbade oss här i Sverige, ja även här på Vikbolandet utanför Norrköping. Jag klippte gräs en tid efteråt och blev dödssjuk. Vår katt födde ungar med inälvorna utanför kroppen.
Den tid då jag tillbringat mesta delen av mitt liv – 1900-talet – är mänsklighetens märkligaste århundrade. Då blev vi vetenskapliga. Då exploderade den tekniska utvecklingen och all vår kunskap inom kemi, teknik, medicin och annan vetenskap – fram till kärnkraften och vår möjlighet att spränga hela vår planet i bitar.

Jag går nu och väntar på att min nästa, och kanske sista, bok ska komma från tryckeriet. Den är en liten roman som heter Tusen år efteråt och ges ut av Murbruks förlag.

För att förstå vår tid måste man se den utifrån. Man kan tänka sej att en utomjording landar här och ser på vår tid med förvåning. Men man kan också tänka sej att människorna om tusen år ser tillbaka på oss och förundras.
Det är då våra nergrävda atomsopor börja läcka död och förintelse. Vi blev inbillade att slutförvaringen skulle hålla i hundratusen år, men redan efter tusen år drabbar våra atomsopor våra efterlevande.
Jag skriver om hur folk om tusen år lever, eller försöker överleva, men egentligen handlar boken om vår tid sedd genom deras ögon.

Det mest spännande i mitt yrke är att läsa om sin egen bok sedan den blivit tryckt – och att sen få veta hur den blir mottagen av sina läsare.
En gång i tiden var mina böcker storsäljare. Det är de inte längre. Men några läsare har jag. Om du hör till dom hoppas jag få veta vad du tycker om Tusen år efteråt.
Låna boken på biblioteket, eller fråga efter den där så att dom tar in den!


      

onsdag 25 april 2012

Vad tjänar du själv?


Vi har stora inkomstskillnader här i landet. Några tjänar mycket, andra tjänar mycket mindre. Antingen gillar man detta eller också gillar man det inte.
Nu kämpar sjuksköterskorna för en ingångslön på tjufyratusen. Vi ser dem på teve. Där ser vi också personalchef Mats Uddin, som säger att landstinget inte kan betala såna löner. Den journalist som ogillar löneskillnader bör passa på att gör dem synliga genom att säga:
– Vad tjänar du själv?

Då har Mats Uddin två möjligheter. Antingen kan han säga att han tjänar sextitusen och tycker det är förfärligt att så viktiga personer som sjuksköterskor ska få nöja sej med tjugutusen. Eller också kan han säga att det hör väl inte hit vad han har för lön.
Men det hör hit.
Utgifterna är desamma för lågavlönade som för högavlönade. Du kan inte lägga problemet på fastighetsägaren och ge honom mindre hyra för att du tjänar mindre pengar. Du kan inte köpa falukorven för halva priset för att du bara har en halv lön.

Alltså, bästa journalister i press, radio och teve: Gör samhällets brister synliga! Ha alltid frågan till hands när ni snackar med makthavare som vill försämra för folk som tjänar mindre än de själva:
– Vad tjänar du själv?
Några kommer att bli förbannade. Andra kommer att ogilla sina egna privilegier. Jodå, det finns hederligt folk även bland de priviligierade!

tisdag 24 april 2012

Var kommer alla kvinnor ifrån?


När det gäller religion är man nyfiken, så ateist man är. Tror de som tror på det de borde tro på? Eller finns det en vanekristendom som vänjer folk av med att tänka?
En del frågor är ju så självklara att barn kan ställa dom. Vem har skapat Gud? Hur ser Gud ut? Enkla frågor, som har gett teologer sömnlösa nätter men som vissa i ens omgivning aldrig tycks ha ställt.
De flesta vanekristna är kvinnor. De borde väl vara nyfikna på den egna rollen.
Adam och Eva fick två söner, Kain och Abel. Den ene dödade den andre och tog sig sen en hustru, var kom hon ifrån? Sen fick de en tredje son, som också tog sig en kvinna och förökade sig. Och Noaks tre söner tog sig hustrur. Kvinnorna fanns där bara helt plötsligt – och tur var väl det, men hur gick det till?
Om jag trodde på Gud skulle jag nog tycka att Gud borde förklara det här med kvinnorna. Och dessutom göra om skapelsen så att människan helt enkelt kunde hoppa över jordelivet och komma till himlen direkt. Då skulle han ju slippa offra sin son också.
Jag är uppvuxen på Söder i Stockholm i en arbetarklass där man aldrig träffade någon troende. Att sen som pensionär hamna på landet är det finns troende och där man ändå kan lira Svinnsta skär med prästen som spelar dragspel, det är en egendomlig upplevelse.
Vänner dör. Man går i kyrkan på begravning. Får höra medeltida snack om att den döde ska komma tillbaka. Man borde hoppa upp och ropa: Nej, för helvete! Men det gör man inte. Man sitter tyst och stilla och upptäcker att man blivit uppfostrad.
Man blir väluppfostrad på gamla dar. Slutar tänka. Slutar diskutera.
Kanske dags att kvickna till? 

                                                                                                                                                     

måndag 23 april 2012

Gammal kärlek


Om jag kunde skriva dikter skulle jag kanske skriva en kärleksdikt till den kvinna jag älskar. 1700-talspoeten Johan Henrik Kellgren kunde. Han skrev kort och vackert:

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig – och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

Det låter väldigt ungt. Vi får inte veta hur lång tid han syftar på med "från denna dagen". Om oss som har långa förhållanden bakom oss har poeten Ove Klinthäll skrivit en av de finaste kärleksdikter jag vet. Så här diktar han och kallar poemet GAMMAL KÄRLEK:

Vi suttit här länge nu, dag efter dag
vid samma kvadratiska bord
och ätit och druckit, min hustru och jag,
och fikat och bytt några ord.
Vi delat på brödet och mjölken, vi tvenne,
men sett samma sak har vi ej,
för jag har i allmänhet tittat på henne
och hon har fått titta på mej.
Nå, ungdom försvinner och skönhet och glitter,
och rynkorna syns, det går ej att bestrida,
men dock, det är ungdomens kärlek som sitter
vid köksbordets motsatta sida.

Så blir det, enkelt och vardagligt. Kärleken skiftar form från förälskelse, kättja och berusning över trötthet och tristess till värme, trygghet och ömsesidigt beroende. Så om i inte skiljer er utan hänger ihop och står ut – då har ni chansen att möta något som kanske kommer att förvåna er: Gammal kärlek!  

söndag 22 april 2012

Ebbe Schön igen


I går presenterade jag boken Svenska sägner av Ebbe Schön. Nu måste jag nämna ännu en bok av honom som är lika kunskapsrik och intressant. Den heter Erotiska väsen (Carlssons).
Kristendomen är en importerad lära som aldrig helt har passat oss här uppe i Norden, säger här Ebbe Schön, och ger exempel på vilket lidande den kristna sexualfientligheten åsamkat oss.
Erotiska väsen hade vi skapat långt innan kristendomen drabbade oss. Skogsarbetare och kolare lockade fram skogsrået i sin kvinnofattiga tillvaro. Sjömän behövde sjöjungfrun, hon var känd med sin fiskstjärt redan under antiken. Maran beskrevs redan av Snorre Sturlasson på 1200-talet. Kvinnor som fick släpa hem vatten ville kanske gärna möta näcken vid bäcken.
I Norden hade vi en sexvänlig religion i asatron. När den trängdes undan av kristendomen blev sex kopplat till skuld. Kristendomen blev en katastrof för vårt sexliv. En ogift kvinna som födde barn fick räkna med att kallas hora för resten av sitt liv. Under 1600- och 1700-talen gällde de flesta dödsdomar barnamord. Om häxor som hade samlag med djävulen fantiserade prästerna från predikstolarna och kvinnor brändes levande i häxprocessernas tid.
Ännu i början på 1700-talet antecknade präster ordet "bergtagen" i kyrkböckerna när någon försvunnit på mystiskt sätt. I 1734 års lag rekommenderades bönderna att anlita kvinnliga vallhjon i stället för pojkar som antogs ha sex med de djur som vallades.
Ända in på 1900-talet hade de flesta svenskar en sträng kristen syn på erotiken. I stugornas kvällsdunkel berättades sägner om samlag med skogsrået, sjörået, näcken, trollen och underjordiska väsen. På Gotland var maran så karlgalen att hon tog sig in på gårdarna på nätterna för att ligga med någon gift man.
Boken är full av dystra minnen från den kristna tid som vi nu håller på att lämna bakom oss. Tron på erotiska väsen minskar när sexuella tabun försvinner. Hos oss, ja! tänker man. Men ute i världen finns fortfarande efterblivna kulturer där kvinnor hålls strängt, straffas och även avrättas för sin sexualitet.
Det sägs att vi måste respektera andra kulturer. Ibland känns det lite svårt.                                                                                        

lördag 21 april 2012

Sägner är ofta erotiska

En sägen är en kort och märklig berättelse som framförs muntligt med trovärdiga detaljer och välkänd miljö. Den skiljer sig från sagan med anspråk på att vara sann. Detta säger Ebbe Schön i Svenska sägner (Bilda förlag), en bok som jag vill rekommendera i dag.
Sägner berättas om både övernaturliga väsen och personer som faktiskt existerat. Överklassen får sällan beröm i en sägen. Den heliga Birgitta blir elak och hämndlysten. Drottning Kristina är en ouppfostrad och erotiskt sinnad slyna som örfilar upp unga pojkar som inte vill ligga med henne.

Populära sägenfigurer är gårdstomten, skogsrået och sjörået, vittror, troll och spöken. Sägner har berättats sedan forntiden. Hur länge de haft erotiska inslag vet man inte, kanske kom det med kristendomens sexfientlighet.
Sägner har färgats av berättarnas önskningar. Vitterkvinnor och skogsrån tycker om att förföra män. Maror kom till ensamma män om natten.
De första inbyggarna i Sverige var jättar. En tjärade sin hustru mellan benen. Strax därefter såg han att den andre hade tjära på ”makapären” och då dränkte han honom. Trollen var också erotiskt lagda. Ett tog en mans skepnad och gick in till hans hustru och gjorde henne med barn.

Boken är rikt illustrerad med helsidesbilder i färg av Bengt Arne Runnerström. Den nakna maran rider en man i sängen. En gumma jagas av benrangel ut ur kyrkan när hon råkat komma på de dödas julotta. Pojkar upptäcker att några tanter har svans i daladansen. Bilderna ger boken ett högt konstnärligt värde.
Det är mycket märkligt som våra förfäder har trott på. Men ur är det i dag? Hur kloka har vi blivit? Varje morgon när jag knäpper på radion möts jag av vidskepelse kallad morgonandakt. Och jag själv – varför kommer jag på mig med att säga tvi-tvi-tvi varje gång en svart katt springer över vägen framför bilen?

fredag 20 april 2012

Vänsterpressen kom i går


I går var det torsdag, då kommer den viktigaste vänsterpressen i brevlådan. Jag prenumererar på Flamman och Proletären. Upplagan för dom är kring 3000 ex vardera. Vi är alltså alldeles för få som unnar oss en vettig motvikt till den borgerliga indoktrinering som vi varje dag utsätts för.

I Flamman fastnar jag för en liten artikel med rubriken Svåra missbildningar på Barn i Falluja. Den handlar om hur USA år 2004 i Irak testade vapen som vit fosfor och utarmat uran i Irak. Resultatet blev att barn föds utan hjärna eller utan ögon eller med inälvorna utanför kroppen.
Cancer, leukemi och barndödlighet är högre i Falluja än i Hiroshima och Nagasaki, de båda andra platser där USA begått sina oerhörda brott mot mänskligheten.

Proletären har trevligare saker att skriva om. Där berättas att Jan Myrdals litterära priser delats ut i Varberg i helgen.
Författaren Sven Lindqvist fick Leninpriset för att han "har grävt där han stått i svenska klassorättvisor och blottlagt kolonialismens fasansfulla ondska djupare, bredare och originellare än någon annan svensk författare".
Jenny Wrangborg fick Robespierrepriset för att hon med "sin skildring av arbetskamraternas uttalade kampvilja och förhoppningar knyter an sin lyrik till god svensk proletärförfattartradition och utvecklar den".
Det här är sånt som jag inte sett i de borgerliga tidningar eller de teveprogram som jag också konsumerar.

Både Flamman och Proletären publicerar en artikel av Maj Wechselmann. Den är likalydande i båda tidningarna och handlar om Carl Bildt och slutar:
"Det är en utrikesminister som varit inblandad i folkmord sedan tolv år tillbaka på ett sätt som aldrig förut skådats i Sverige. Mitt förslag: I första majtågen bör det också ingå parollen:
AVGÅ CARL BILDT! DU ÄR EN SKAM FÖR NATIONEN!"

Kanske är Maj Wechselmanns artikel publicerad i andra tidningar, det har jag inte hunnit kolla. Jag vill i alla fall att ni, mina vänner, ska känna till den och kunna söka upp den.     

torsdag 19 april 2012

Hur det är att vara gubbe


Åldrandet kommer lömskt smygande, säger drygt 60-årige musikern och ståupparen Lennie Norman i förordet till sin bok Gubbvarning (Forum förlag). Det minns man inte om man är 25 år äldre än han. Men hur det är att vara gubbe, det vet man. Och Det vet tydligen poeten Ove Klinthäll också när han skaldar:

Jag börjar bli gammal – med ålderns rätt –
och det är det bästa som hänt mej.
Jag gör som jag vill, tar tillvaron lätt,
det är nåt som gudarna sänt mej.
Visst lunkar jag långsamt, jag glömmer en del,
jag är inte längre nåt sexobjekt,
jag ser lite illa och hör lite fel,
min mage är bullrig och ryggen är stel,
men annars är nära nog allting perfekt.

Lennie Norman tar också åldrandet med gott humör. Jag känner igen hans enkla iakttagelser av hur det var förr. Till exempel:
Du vet att du är gubbe när du varit med om att köpa mjölk i lösvikt. Eller när du anser att en maträtt utan sås och potatis inte är en riktig måltid. Eller när du samtidigt som du slår in din pinkod läser siffrorna högt…
Man låter boken sjunka i knät och faller i tankar. Minns hur man som barn blev skickad till mjölkaffärn. Hur tanten bakom disken sänkte litermåttet i plåttunnan och hällde över mjölken i plåtflaskan man hade med sig. Hur man betalade med kopparpengar, ettöringar, tvåöringar, femöringar – och hur man själv fick en tvåöring till kola för besväret.
Lennie Norman är son till Charlie Norman. Han skriver: Min far var jazzmusikant och blev 85 år. Efter mitt första jobb beställde han två whisky i baren och sa: Det är lika bra du lär dig yrket från grunden.
Som åldring kan man känna sig träffad när Lennie tar hjälp av Oscar Wilde: Unga män vill vara trogna men är det inte, gamla män vill vara otrogna men kan det inte.
Här kommer vi in på ett område där det är helt olika för män och kvinnor. Det skulle vara roligt om någon gammal tant ville göra en liknande bok och påminna om hur det var att vara flicka i arbetarklassen medan det ännu skulle vara sås och potatis i en riktig måltid.
Hustru Inga och jag rör oss numera så lite som möjligt. Fackliga träffar i Svenska Tecknare och Författarförbundet orkar vi inte längre med. Andra föreningar vi varit med i har lagts ner. Nu träffar vi pensionärer bara på ett ställe där man försöker hålla humöret uppe. Poeten Ove Klinthäll har nämnt det så här:

Ack, vår demokrati är trött och slö,
föreningslivet håller på att dö.
Dom enda som har hopp och framtidstro
och ungdomsglädje tycks va PRO.

PRO betyder som bekant Pensionärernas Riksorganisation. En organisation som har fler medlemmar än alla politiska partier i Sverige tillsammans. Där vill man hänga med så länge man orkar.  

onsdag 18 april 2012

Jag har en gammal Nokia


Det är klart att jag har en mobiltelefon. Men en gammal som jag bara ringer med. Om den kan något annat vet jag inte. Fotografera kan den inte.
I mitten på 1980-talet var mobilen ett attribut för de rika, en yuppienalle. Nu är den var mans egendom. Och en hel värld ryms i avancerade mobiler, vännernas nummer, bilder, musik. Mobilen har visst också blivit ett kreditkort. Handla nu, betala på nästa mobilräkning!
Eller låna. Sms-lånen kom på våren 2006. Tre år senare hade kronofogden 47 000 ansökningar om betalningsförelägganden för obetalda sms-lån.

Ungdomar har mobiler som kan lite av varje. I genomsnitt skickar svenska ungdomar 30 sms om dagen. (Sms betyder Short Message Service.) Många stänger aldrig av mobilen, inte ens på natten.
Tonåringar som är trötta på sin mobil "glömmer" den i jackfickan när de lägger jackan i tvätten. Det händer att ungdomar som isoleras från mobilen drabbas av ångest. Av 14–18-åringar har 85% lagt ut bilder av sig själva på internet. Många hamnar där på kränkande bilder.

I Sverige är vi 9 miljoner invånare och har över 10 miljoner mobilabonnemang. Än mer överraskande är kanske att var tredje afrikan också har det.
Förr sa man Hur mår du? Nu säger man Var är du? Frågan har blivit titeln på en läsvärd bok om handlar om den här grejen som förändrat tillvaron för miljoner människor, både barn och vuxna: VAR ÄR DU? av Katarina Bjärvall (Ordfront).

Hur skadlig mobilstrålningen är vet ingen. Vi får en lista på de sjukdomar den kan tänkas orsaka från huvudvärk till cancer.
Och hur ser mobilens framtid ut? Den har blivit billigare och sämre, helst ska vi byta den varje år. Samtidigt har den fått många obegripliga funktioner som tar tid att komma underfund med. Snart kanske vi får vårt personnummer till telefonnummer.

Till slut rekommendera Katarina Bjärvall oss att ha mobilen i fickan, avstängd och helst bortglömd. I den glömskan finns en frihet, säger hon. Och det tror jag på.
                                                                                       


tisdag 17 april 2012

Visst liknar jag min katt


Vi har katt, Inga och jag. Den är svart och heter Nippran. När hon ligger och sover mellan oss slår det mej hur hon liknar oss människor. Byggd efter exakt samma system. Två ögon, två öron, fyra extremiteter. Maten in där fram och ut där bak. Lätt att känna smärta. När hon klöser mej svär jag, när jag trampar henne på svansen skriker hon.

Vad är egentligen skillnaden mellan människa och djur? Vi har kroppsliga likheter med katten men är ännu mera lika aporna, som vi ju ska ju härstamma från. Något som inspirerat författare.
1912 kom berättelsen om Tarzan som var uppfostrad av apor (men ändå bar höftskynke åtminstone på film!) 1917 skrev Kafka en novell om en chimpans som bestämde sig för att bli människa. 1933 kom första filmen om King Kong.
På 1950-talet fick chimpansen Congo måla tavlor som uppmärksammades på konstmarknaden. Effektfullt placerade streck och plumpar. Var det slump eller visste Congo vad han ville åstadkomma?

Den kanske viktigaste skillnaden mellan djur och människa är, tror jag, den muskel i handen som gör att vi kan sätta tummen mot de andra fingertopparna ­– förutsättningen för hela vår tekniska utveckling! Det kan inte aporna som griper med hela handen. Och inte heller katten som har sina klor om vapen.
En annan skillnad mellan djur och människa är språket. Djur kan ge ifrån sig känslomässiga utrop för skräck, avsky, förvåning eller välbefinnande. Alltid i nuet. Men endast människan kan tala. Om det som är, det som varit och det som komma skall – och även om sin egen död.

I det sociala livet har människor och apor likheter. Våra liv kretsar kring släktskap, vänskap, status och sex.
Det här med sex är intressant. Apor har ingen kultur som lägger band på deras naturliga driftsliv. Apornas sexliv är en uppskattad attraktion i varje zoo.
Centralafrikas bonoboer, de som förr kallades dvärgchimpanser, löser konflikter med hjälp av sex. I stället för att gräla om maten smeker de varandra på könsorganen, inte sällan tills de får utlösning, sen kan de i lugn och ro dela på det som finns. Både hanar och honor masturberar gärna.

Vissa forskningsresultat har tagits emot med motvilja av pryda amerikaner. Europeiska resenärer har sen 1200-talet samlat kunskaper om våra släktingar bland djuren. En som skrivit om detta med imponerande kunskap är Nils Uddenberg i boken Gränsvarelser (Natur & Kultur). Lärt, lättläst och roande! 


måndag 16 april 2012

Låt dej inte luras att starta eget!

För några år sedan bildade Näringslivet något som hette Ung Företagsamhet som ska lobba på skolorna för att uppfostra ungdomar till egenföretagare.
Att skolorna släpper in sånt är obegripligt. Framgångsrik förtagare blir man ju inte om man inte har företagandet i familjen. Det är inte bara kunnande som måste ärvas, det är också en mentalitet. Sinne för fiffel och kryphål i lagen. Ett rymligt samvete som tillåter en att tjäna pengar utan att dela med sej. En brist på känsla för det egna landet så att man kan flytta verksamheten till låglöneländer eller själv låtsas flytta utomlands för att slippa skatt.
Allt sånt är främmande för vanligt hyggligt folk.

Och så långt kommer du inte heller, du som är ung och låter lura dej att starta eget. Du ska kläcka idén, göra jobbet och ta risken. Om du mot alla odds skulle lyckas blir du uppköpt av ett storföretag. Om du misslyckas slår banken ditt liv i spillror.
Vi behöver inte en massa nya småföretag. Vad vi i dag behöver vet vi. Det första är en bättre gemensam sektor: bra barnomsorg, upprustade skolor, god sjukvård och äldrevård, fungerande post och persontrafik.
Det andra vi behöver är bättre miljö. Den kan till exempel uppnås genom minskade lastbilstransporter. Det betyder slakterier, bagerier, mejerier och kvarnar utspridda över hela landet. Här finns plats för småföretagande, men till det krävs yrkeskunnande!

Skaffa dej alltså yrkeskunnande och ett hederligt yrke. Den som kan något kan alltid försörja sej. Organisera dej och kämpa för en upprustad offentlig sektor som är skyddad mot privat vinstintresse!
Vi ska inte godta ett samhälle som anser sej ha råd med betalt icke-arbete (som ju arbetslöshet är) men inte har råd med nödvändiga arbeten inom vård, utbildning, kommunikation och kultur.

Välfärd byggs inte med konkurrens utan med samverkan. Ej tjäna på andra, men tjäna varandra!
Om du inte är av företagarfamilj – låt då inte skolan lura dej att du kan bli företagare!

söndag 15 april 2012

När det var politik i musiken


Mellan 1960 och 1980 var det politik i musiken. Om det handlar boken Musik och politik hör ihop (Gidlunds förlag, 2008). Även de som inte var med på 60- och 70-talen trallar låtar från den tiden: I natt jag drömde eller Å tjejer, vi måste höja våra röster för att höras. Alf Arvidsson, som skrivit boken, analyserar sånger från dåtidens Lp-skivor, presenterar upphovsmän och visar hur vänstermusiken togs emot. Vi får en genomgång av den tid då kulturen och musiken var ett vapen.
Det som utlöste vänstervågen var USA:s krig i Vietnam. 1960-talet var ett viktigt decennium i massmedias utveckling. TV slog igenom och därmed också begreppet "kändis". Göran Palms bok Indoktrineringen i Sverige gjorde oss medvetna om hur medierna stödde den rådande ordningen.

Trubadurerna drogs in i politiska sammanhang. Redan 1965 var Cornelis med i den första Vietnamdemonstrationen. Andra ställde upp. I början handlade sångerna om internationella frågor. Från 1970 blev arbetet ett viktigt tema. Sonja Åkessons Den ensamma mamman i traversen och Nationalteaterns Hanna från Arlöv är exempel. Fria Proteatern spelade NJA-pjäsen och Nynningen och Björn Afzelius hyllade strejken som kampmetod.

När perioden började lida mot sitt slut kom Tältprojektet att förverkliga drömmen om den stora vänsterteatern. En helaftonspjäs om den svenska arbetarrörelsens historia, flödande av musik. Den hade premiär i maj 1977.
Sen dess har kamplusten tonat ner. I dag har musiken blivit en vara som säljs och köps. Musik är konsumtion i stället för kommunikation. Något vapen är den inte längre.
Boken Musik och politik hör ihop vill jag rekommendera både till dem som var med och till alla som vill veta hur kulturkamp kan föras.

Den enda invändning jag har är personlig. Jag är felciterad av professor Arvidsson. Jag skrev i en sångtext: "Vad vill ni vi ska göra som världen nu ser ut? Avskaffa imperialismen med FN-beslut?" Arvidsson skriver Bestraffa i stället för Avskaffa. Det är dåligt. Men resten av bokens 400 sidor är bra!
                                                                      

lördag 14 april 2012

Sök sanningar 20 år tillbaka!


 DAGENS DIKT kan vi som vanligt stjäla av poeten Ove Klinthäll:

Sådant som hände i barndomens år
minns jag som skulle det timat i går.
Nej, fel! Av saker som hände i går
minns jag i allmänhet inte ett spår.

Det är sant. Jag har svårt att minnas vad jag läste eller skrev i går. Längre tillbaka funkar minnet. Så om det är någon nytta vi åldringar kan göra så är det att påminna om viktiga saker från förr som inte bör glömmas.

För många år sedan avslöjade forskaren Agneta Hugemark ekonomernas metoder när de på Näringslivets uppdrag gick till angrepp mot den offentliga sektorn.
De mätte den som man mäter ett affärsföretags effektivitet, alltså med vinsten som måttstock, och fann den ineffektiv.
Men den offentliga sektorns mål är inte vinst utan inkomstutjämning, påpekade hon. Sjukvård ska t ex ges "på lika villkor för hela befolkningen" enligt hälso- och sjukvårdslagen. Hur effektiv den är beror inte på om den ger vinst utan om den svarar upp mot de politiska jämlikhetsmålen.
Tricket ekonomerna använde var alltså att jämföra den offentliga sektorns effektivitet med fel mål.

Dåtidens demokratirörelse fick hjälp av en rad hederliga forskare. Kristina Boréus kartlade 1994 i sin avhandling Högervåg kampen om språket i den offentliga debatten. Professor Lars Ingelstam kom med sin infallsrika och överraskande bok Ekonomi för en ny tid.
Vad sådana forskare undersökte med vetenskapliga medel liknade det som vanligt folk kom fram till med bara sunt förnuft. Vi insåg ju det orimliga i att en åldring låg sjuk, nerpissad och övergiven medan vårdpersonal gick sysslolös och levde på a-kassa och bara önskade att få arbeta.
Samma sunda förnuft sa oss att samma åldring inte ska tas omhand av ett privat företag (med fel mål: vinst) utan av den offentliga sektorn (med rätt mål: lika omsorg för alla). Småföretag ger inga jobb. Den offentliga sektorn är lösningen.

Kristina Boréus och Lars Ingelstams böcker kan man fortfarande hitta till salu på nätet. De är numera billiga, liksom de böcker av t ex Per Gunnar Berglund, Johan Ehrenberg och Agneta Stark som gjorde nationalekonomin begriplig för min generation.
Har man tur kan man också hitta nån bok av Sven Grassman, han som avslöjade bluffen att inte räkna tillgångar utan bara skulder för det allmänna när krismedvetandet skulle bankas in i oss.
För tjugo år sedan fanns det forskare som stod på folkets sida mot överheten. Jag hoppas att det finns sådana i dag också, fast jag inte kan minnas att jag stött på dem.

fredag 13 april 2012

Går inte – finns inga pengar


Jag sitter och tänker på en tvåa. En tvåa är en märklig sak. Den kan användas om vad som helst: två sandkorn i havet, två kontinenter, två apelsiner eller två människor som älskar varandra.
Andra siffror är lika märkliga. Man kan säga om Marilyn Monroe att hon var i alla fall nummer ett. Eller om Carl Bildt att han är en riktig nolla. Fast det skulle jag ju aldrig säga. För nollan är faktiskt det mest geniala i matematikens historia.
Siffror är egentligen ingenting alls. Ändå skulle du nog bli ganska häpen om någon kom och sa att de inte fanns.
Tänk dig att dina barn kommer hem från skolan vecka efter vecka utan att nånsin få lära sej räkna. Och att du ringer till läraren och snacket går så här:
– Hur skulle det vara om du lärde ungarna lite matte?
– Matte? Nä, det går inte. Vi har inga siffror.
– Jamen för helvete… du har ju ungarna, du har kunskaperna. Ta då kritorna och gör dom siffror du behöver för att undervisa!
– Tyvärr. Går inte. Sorry.
Det snacket är orimligt, det ser vi tydligt. Ändå möter vi lika korkade påståenden varje dag.
Låt oss säga att dina barns skola behöver repareras för att rappningen faller ner från taket och ventilationen är dålig så att ungarna mår illa. Du ringer en politiker som säger:
– Det går inte. Vi har inga pengar.
Vad säger du då? Jo, naturligtvis:
– Vadå pengar. Byggnadsarbetare går utan jobb. Landet är fullt av material. Sätt igång och reparera bara! Då ökar landets rikedom och välmåga. Sen kan man trycka pengar…
Pengar har vi bara haft i tusen år. Även dessförinnan fanns mat, kläder, hus, husgeråd, båtar, hästar, smycken, husdjur – dvs arbetsresultat som fördelades långt innan Olof Skötkonung lät prägla mynt för att underlätta fördelningen.
Nu försöker överheten inbilla oss att pengar måste finnas innan vi kan sätta igång och arbeta. Det där är skitprat. Pengar är inget värde i sig. Pengar är något man trycker och präglar efter behov. Och behovet dikteras av ur mycket varor och tjänster som produceras i landet.
Om samhället är friskt vill säga. Om det styrs av hederligt folk. Men nu är det sjukt och styrs av ett Näringsliv som lagt sej till med våra pengar och gjort dom till ett mått på makt.
Förnuftet säger att ju mer vi arbetar med samhällsnyttiga grejer desto bättre bör vi få det. De rika vill begränsa vårt arbete till sånt som de själva kan ta förtjänst av, samhällsnyttigt eller inte.
Om vi får en arbetarregering bör den anlita hederliga ekonomer (de finns, Johan Ehrenberg och andra) som kan bringa reda i begreppen så att vi ser att vi blivit lurade och hur. Och så att vi kan förstå ekonomi och påverka.
Nu är det bara kaos. Ett kaos som några tjänar miljoner på medan de bedrar oss andra. 

torsdag 12 april 2012

Mera svenskt – en bok att diskutera


Nu ska jag rekommendera en bok igen. "Mera svenskt" av Karl-Olov Arnstberg (Carlssons förlag). Bra forskning söker sanningen oavsett vilka åsikter som för tillfället är på modet, säger Arnstberg. Han vill tala klarspråk utan att bekymra sig om sitt akademiska rykte. Det har han även gjort i sina tidigare böcker där han diskuterat svenska tabun och utmanat både kolleger, medier och det politiska etablissemanget.
Här vill han konstatera att massinvandringen skadat Sverige. Svenska politiker har skapat ett nytt klassamhälle med invandrare som en arbetslös och bidragsberoende underklass där brottsligheten är långt högre än riksgenomsnittet.
Utomlands kan man diskutera detta. I Köpenhamn vet man att två tredjedelar av brotten begås av invandrare. I Norge kan sådant också sägas öppet. I Sverige förtigs brottslingars etniska tillhörighet.

På nätet brukar Sverigedemokraterna hänvisa till det sk Lilla Saltsjöbadsavtalet där svenska journalister den 21 mars 1987 ska ha kommit överens om att aldrig nämna något ofördelaktigt om invandare. Arnstberg säger att detta avtal kan vara ett påhitt men att våra medier ändå uppträder som om det faktiskt existerade.
Arnstberg menar att många som deltar i den politiska debatten har tröttnat på det hyckleri som blivit resultatet av en önskan att det mångkulturella samhället ska fungera. Islam ser han som en totalitär ideologi som inte går ihop med demokrati och yttrandefrihet. Han citerar en bloggare: All religion är vidskepelse. Vi kan inte acceptera ett nytt religiöst förtryck sedan vi befriat oss från kristendomens.

Ett långt avsnitt handlar om romerna, de som förr kallades zigenare. De tillhör världens mest förföljda folk och uppvisar därför hög brottslighet. Arnstberg beskriver livfullt deras metoder vid stöld och rån som han iakttagit.
Bokens åtta essäer behandlar skiftande ämnen. Det svenska välfärdssamhället är det bästa som mänskligheten hittills åstadkommit, men det ger ändå möjligheter för direktörer och politiker att sko sig. Och även här blir kritiker tystade. Som exempelvis Sven Grassman när han visade upp bedrägerierna i den svenska nationalekonomin.

En forskare som talar klarspråk borde också kunna visa varifrån de order kommer som mediefolket följer. Det gör inte Karl-Olov Arnstberg. Han utmanar inte höjdarna i Svenskt Näringsliv. Men det han gör är ändå gott och kan ge upphov till livliga diskussioner.
Han har själv bosatt sig i invandrartäta förorter och möter invandrare på nära håll. En libanes säger: Jag trivs med att inte behöva vara religiös och att kunna ha en tjej.
Det finns många slags förtryck att fly från.
                                                             

onsdag 11 april 2012

En paradox som inte är ett dugg paradoxal

Sverige har världens friskaste folk, ändå har vi det högsta antalet sjukskrivningar. Det är ett påstående som diskuterats i flera år. Sant eller falskt? Låt oss utgå från att det är sant. Då ser det ut som en paradox. Men det kan också lära oss något viktigt – sanningar ser olika ut från vilket håll man ser dem. Överklass och underklass ser olika på tillvaron.

En borgerlig ledarskribent (och vi har ju nästan bara sådana) ser i många sjukskrivningar ett fuskande folk. Likadant med en borgerlig regering och en sjukkassa som fnaskar för den – de utförsäkrar folk och försöker tvinga ut krassliga människor i arbetslivet så att företagare åter ska kunna tjäna pengar på dem.

Som socialist kan man inte se antalet sjukskrivningar som ett mått på fusk utan som ett mått på välfärd. I ett gott samhälle ska man inte tvingas gå till jobbet med tandvärk eller huvudvärk eller om ens barn mår lite illa. Det ska vara lätt att sjukskriva sej. Ett gott samhälle bör ha världens friskaste folk – och ändå högsta antalet sjukskrivningar.

Det som ser ut som en paradox ur borgerlig synvinkel kan verka helt naturligt för oss socialister. 

tisdag 10 april 2012

Låt ungarna snacka om klassamhället!


Så har det varit helg och man har haft besök av barnbarn och barnbarnsbarn. Det yngsta fyra år. Normalt begåvad vad man kan se. Pratar väl och sjunger bra. Om tre år ska hon börja i skolan. Det gör mig bekymrad.
En lärare bland mina vänner delar in barn i såna som "har lätt" att lära och såna som "har svårt" att lära. Hon menar att skolan ger alla barn lika chanser och att resultatet sedan beror på den enskildes begåvning.
Så är det nu inte alls.

Jag menar att man lär sej det man tror sej få användning för. Ett barn med välutbildade föräldrar har anledning att tro på framtiden och lär sej därför det som skolan bjuder på. Medan ett arbetarbarn, som knappt vågar hoppas på ett jobb efter skolan, kan sitta i samma skolsal på samma lektion och lära sej betydligt mindre.
Det ena kallar skolan begåvning. Det andra kallar skolan obegåvning. I själva verket är det samma klarsyn från ungdomarnas sida i båda fallen.
Om detta synsätt är riktigt skulle det bara finnas ett sätt att avhjälpa skolans kris i dag, och det vore att garantera alla barn en framtid.

En sådan politisk ambition finns nu ingenstans. I stället mystifierar man tillvaron för ungarna genom att påstå att goda studieresultat leder till goda jobb, något som ju bara kan gälla för det antal som det finns jobb åt.
Om man vaskar fram skolans objektiva funktion blir man skrämd. Den måste ju faktiskt vara att välja ut de fem procent högpresterande som det sk näringslivet behöver – och sedan göra de övriga så desorienterade och passiva att de utan protester accepterar en framtid i maktlöshet och möjlig arbetslöshet.
När läraren lyckas med detta så tror läraren, som ju ändå är hederlig, att det är ett misslyckande. Detta är lärarjobbets oerhörda tragik i dag.

I varje skolklass vet alla vem som kommer att lyckas och vem som kommer att misslyckas. I regel vet man också varför. Elever med högutbildade föräldrar lyckas och elever med lågutbildade föräldrar misslyckas.
Eleverna vet det. Lärarna vet det. Varför då inte sätta det på ord och begrepp så att man kan börja tala om det?
– Pelle går det bra för, vad har dina föräldrar för utbildning? Lisa går det inget vidare för, vad gör dina föräldrar?
Överklass, medelklass, underklass. In med klassanalys i klassrummet så att tillvaron blir begriplig!
Lisa kanske blir ledsen om hon upptäcker att hon tillhör en samhällsklass som det går dåligt för i skolan. Då är det väl bättre att hon blir ledsen nu än att hon blir det om fem år när det är för sent.

Det handlar ju inte om individuella misslyckanden, det är ett kollektiv problem, något man kan prata om och kanske göra något åt.
Eleverna måste få inse att de har olika ursprung och olika chanser i samhället. Och kanske kan de lågpresterande prestera bättre när de finner att de inte nödvändigtvis är dumma utan kan vara utsatta för en klassmässig diskriminering.  
In med förståelsen av klassamhället i klassrummet!

måndag 9 april 2012

Slut med påsken – ut med Jesus!


Det har varit påsk och radion har överflödat av religion. Jesus hit och Jesus dit. En massa vidskepelse som gör att man riktigt längtar efter klarspråk och kunskap.
En bok som jag vill rekommendera är skriven av en troende, nämligen Jonas Gardell, och heter "Om Jesus". Han beskriver Jesus som en kortväxt träarbetare, märkt av fattigdom och nersliten av hårt arbete, åldrad och förmodligen tandlös. Småningom hängande naken på korset, klibbig av blod, urin och avföring.

Min mest kontroversiella bok heter Kamrat Jesus. Den skulle kanske ha blivit annorlunda om jag läst Jonas Gardell innan jag skrev den. Hos mej är Jesus en trevlig kille som blir en misslyckad ledare i kampen mot romarna, ett slags Che Guevara.
Ändå är det den enda bok jag blivit mordhotad för. Det är nu många år sedan. En utlänning ringde och sa att jag skulle dra in boken från alla bibliotek, annars skulle jag "råka micket illa".

I våra dagar har skolans kristendomskunskap blivit religionskunskap. Där borde religionerna förpassas till historien. Skolan bör visa hur religioner använts för att förtrycka och fördumma folken. Hur kättare blivit brända på bål, hur vetenskapliga framsteg förtigits och förbjudits, hur kristendomens sjukliga sexualmoral förstört livet för flickor som blivit med barn. Osv.
I kommunen där jag bor finns en kristen skola som heter Vindruvan. Dess rektor tycker det är viktigt att ge alla en förståelse för den svenska traditionen. Så bra! Den traditionen har lett fram till att de flesta kyrkor står tomma, allt färre par gifter sej i kyrkan, allt färre ungdomar konfirmeras.

Vi skapade en välfärd som gjorde Sverige till världens bästa land att leva i. Det låter som skryt men är bara ett enkelt konstaterande. Ett land ska bedömas efter hur de fattigaste har det. Sverige hade generell välfärd och var mest sekulariserat. Vi låg i utvecklingens framkant.
Tills överklassen slog tillbaka, arbetarklassen tystades och dess företrädare förvandlade rörelsen till ett affärsföretag att berika sej på.
Den kunskapen hör till historien, där även religionskunskapen hör hemma. Nu har vi en regering där ett kristet parti ingår. Det är en skam.