söndag 31 augusti 2014

Kloka makthavare förändrar tillvaron


Ju äldre man blir, desto svårare har man att lära sej saker. Och ju äldre man blir, desto mer blir det man måste lära sej. När jag var ung var det lätt att åka buss och spårvagn. Man klev på, betalade med en tjufemöring till konduktörn, och så var det med det.
Numera kan jag inte åka med kollektivtrafiken, jag vet inte hur man gör. Men tydligen finns det dom som kan det, till exempel min vän poeten Ove Klinthäll, han skriver så här:

Äldre generationer
fick lära sej redan som små:
På buss ska yngre personer
för äldre människor stå!
Men yngre generationer
ha inte fått lära sej så,
så nämnda äldre personer
får helt enkelt fortsätta stå.

För att kunna skriva denna dikt måste han väl ha åkt buss. Och på något sätt ha betalat. En granne som tydligen inte åker buss säger lite tveksamt: – Jag tror man betalar på ICA…
Så om jag är i stan och vill kliva på en buss, då måste jag först hitta en ICA-butik och köpa biljett? Är det så? Det måste jag ta reda på. Inte för att jag tänker åk buss, men för att jag är så nyfiken på hur våra kloka makthavare förändrar tillvaron för oss.   



lördag 30 augusti 2014

Jag är misstänksam och sparar pengar


Dagens dikt lånas i dag från poeten Ove Klinthäll som skrivit så här under rubriken Prioritering:

På Systemet finns det bössor
som RB har satt dit,
det ser jag varje vecka
jag går dit och köper sprit.
En flaska brännvin kostar,
men det är vad jag behöver,
så nåt till Rädda Barnens bössor
blir det aldrig över.

Ack ja, dessa försupna poeter! Själv är jag nykterist och kan (förmodligen just därför) inte skriva poesi. Och till Rädda Barnen ger jag aldrig en krona. Det beror på min misstänksamhet. Jag är säker på att de pengar som godtrogna människor ger till Rädda Barnen inte alls går till några barn, utan i stället tillfaller några vuxna med tvivelaktig moral.
Här kan jag naturligtvis ha fel. Men min misstänksamhet är mej ändå till nytta. Den gör ju att jag sparar pengar som jag annars skulle ha gett bort.  

fredag 29 augusti 2014

Vem har valt Wallenberg?



I tidningen Dagens ETC (en röd dagstidning för ett grönare Sverige, du prenumererar väl på den?) läser jag den 28 augusti en ledare med rubriken Sveriges mäktigaste heter inte Reinfeldt utan Wallenberg.
Där skriver Johan Ehrenberg att Sverige ägs av en familj, i betydligt högre grad än något annat land. Inte ens Kina, det nya kapitalistlandet där ägandet skapats av en liten elit, har en dominans från en enstaka familj som Sverige. Och USA har åtminstone sex-sju familjer som slåss om dominansen. Så icke Sverige.
Ungefär 43 procent av börsen är Wallenbergföretag. Wallenberg skriver brev till regeringen (om Saudi-affären t ex), brev som får regeringen att stå i givakt. Wallenberg förespråkar kärnkraft , därför har den frågan aldrig fått en politisk lösning.
Varje dag träffas Jacob, Peter och kusin Marcus Wallenberg och pratar om politikens utveckling.  Några gånger per år träffar de statsministern.
Wallenberg är givetvis moderater och oroliga för vad en ny regering kan hitta på.
Snart har vi möjlighet att rösta bort den blå regeringen. Men landets största makthavare, Wallenbergarna, kan vi inte rösta bort.
Sådan är den svenska demokratin.  


torsdag 28 augusti 2014

Överklassen är nog alltid sig lik


Det finns stora och små bekymmer. För att illustrera det lånar vi en dikt av vår favoritpoet Ove Klinthäll. Han skriver så här:

Världssvält, förgiftning och kärnvapenhot,
hå, snälla söta, vad är det emot
det som jag tänkt på om nätterna:
Hur ska jag vika servetterna?

Han kallar den lilla dikten "Inför partyt". Nu ordnar ju jag, ensamme gamling, inga partyn. Men jag kan tänka mej en, för vilken det här med servetterna skulle vara ett stort bekymmer, nämligen en piga som för hundra år sedan tjänade hos en grym överklasskärring, som aldrig blev nöjd med hennes sätt att vika servetterna.
Eller tog servetterna som en anledning att trakassera sin underlydande. Sånt kunde ske för hundra år sedan. Nu har väl överklassen mer raffinerade sätt att plåga de anställda.
Antar jag. Eller har jag fel? Jag hade min sista anställning för jämnt 50 år sedan, så mina erfarenheter av nutida chefer är ju lika med noll. Vilket känns oändligt skönt.

onsdag 27 augusti 2014

Finns morgondagen, och hur ser den ut?


Jag har allid jobbat med ord, både som grafiker och författare. Jag trodde att jag kände till alla ord på modersmålet. Så stöter jag plötsligt på ett ord som jag aldrig sett förut: PROKRASTINERA. Jag hittar det i PRO-tidningen som genast förklarar: Att prokrastinera är att inte göra det man borde göra, att skjuta upp och förhala.
Tidningen rekommenderar en bok Kom till skott! av Görel Katarina Näslund. Där får vi veta varför vi skjuter upp saker och hur vi kan handskas med det problemet. Boken sägs vara fylld av tänkvärda citat och intervjuer med bland andra Mark Levengood som berättar om sin uppskjutarsjuka.
Boken verkar vara nånting just för mej. Författaren skriver: Gamla människor har inte råd att skjuta upp det man verkligen vill göra. Ingen vet hur morgondagen ser ut.
Så sant. Jag ska sluta med att prokrastinera. Men framför allt ska jag aldrig mer använda det ordet. Det är fult och ser främmande ut. Jag slänger det i papperskorgen och fortsätter att använda skjuta upp och förhala. I den mån jag får användning för de där begreppen. Jag är ju gammal och vet inte ett dugg om hur morgondagen ser ut – om det ens blir någon.   

tisdag 26 augusti 2014

Något som var bättre förr


Dagens dikt får bli den här:

De finns krig å fred
å kärlek liksom hat
men de som det finns mest av
e en jävla massa prat.

Den är skriven av Povel Ramel, men något förändrad av mej eftersom jag svär bättre än han. Mycket annat av Povel kan du hitta i boken Lingonben, som vi gav ut 1978 på FörfattarFörlaget. Ja, vi författare hade på den tiden ett eget förlag som gjorde oss oberoende av kapitalisterna. Det har vi inte längre. Vilket hör till det som bevisar att det var bättre förr.


måndag 25 augusti 2014

Nytt namn på gubben Wernström


 Hej, kära vänner och bekanta! Min jävla förbannade dator hade låst sej, men min högt begåvade dotter Gittan fick igång den igen. Men med ett nytt namn på sin gamle far. Så den som nu vill nå mej kan skicka sina meddelanden till:
svenne.wernis@tele2.se

söndag 24 augusti 2014

Jävla förbannade dator!


 Jävla förbannade dator! När jag försöker öppna kontakten med mina medmänniskor svarar datorn: Åtkomst till det här kontot har inaktiverats. Tydligen har jag stavat fel på något kontrollord tre gånger så att mejlkontot har låst sej. Ett litet fel som bestraffas med livstids avstängning. Ja, naturligtvis livstids. För jag kan ju inte fråga er vad jag ska göra, eftersom era svar inte kommer att gå fram till det "inaktiverade kontot".
Nu är det ju konstigt nog så att nästa generation är mer tekniskt begåvad än min generation. Så jag har bara att hoppas att min dotter ska kunna fixa "åtkomst" till det här som har "inaktiverats". Så att jag kan ta emot era meddelanden som alltid gläder mej. Jag ska återkomma och berätta hur det går.    

fredag 22 augusti 2014

Vill du bli rik, bli politiker!


I min ungdom visade de politiska partierna öppet sin klasstillhörighet. Högern var överklassens parti, folkpartiet organiserade medelklassen, dvs ingenjörer, rektorer, byråkrater och småföretagare, bondeförbundet representerade bönderna. Socialdemokraterna var arbetarklassens parti. Kommunisterna stod för klasskamp.

I dagens kapitalistiska samhälle är syftet med allt som tillverkas att företagarna ska tjäna maximalt med pengar. Politikernas uppgift är att förvalta och försvara detta tjyvsamhälle. För denna gärning har de sett till att uppbära feta löner och dito pensioner.

Nu har vi inte längre partier som representerar bestämda klasser. Dagens partier är klasslösa och vädjar till alla slags människor för att växa och bli så lönsamma som möjligt för sina pampar.

Vi måste omvärdera begreppet demokrati och se vad det numera egentligen betyder. Nämligen vår rättighet att välja vilka som nästa fyraårsperiod ska berika sej på att representera oss och i vilket parti det ska ske för var och en av dem.   

En kuslig text som inte åldras

Låt mej ge er några rader av Doktor Gormander, alias Gunnar Orlander:  

Israels ledare behöver ett nytt krig. Men de talar om fred och frihet. När slaktarn talar om fred brukar kriget vara nära. I lägren hör man planen komma och bomberna explodera. Där är en spöklikt magra gubben som en gång odlade sin jord vid Jordan-stranden. Där är den gamla kvinnan som mist sina båda söner. Dom har förlorat allt dom äger. Därför ska dom denna morgon förgörs av Israels armé. Barnen dör i lägren och och Israels hjältemodiga armé har vunnit ännu en ärorik seger. Öknen förvandlas till ett slakthus. Högarna av döda växer. Och medan himlen färgas röd och ropen från söndersprängda barn ekar i natten talar Israels ledare om frihet. – Så har vi då äntligen skapat demokrati i denna öken. Men Israels ledare räknar fel. Israel är till sin existens byggd på folkutrotningens idé. Folkmordet är den bärande idén bakom denna statsbildning och imperialismen är dess väsen. Förr eller senare är den dömd till undergång. 

 Nu påstår du att jag ljuger. Gunnar Orlander skriver ingenting. Han är borta, han dog redan 2010. Så sant. Men dessförinnan skrev han. Texten om Israel finns att läsa i "Gormanders valda värk" från 1977. Det kusliga är att texten känns så aktuell att den kunde ha varit skriven i dag.

torsdag 21 augusti 2014

Om min nutida stad och kommun

Av alla platser på jorden har jag, gamle stockholmare, råkat hamna i Norrköping. Det finns mycket att säga om den staden. En gång en skitig fabriksstad, nu en av landets vackraste städer. Så här skaldar vår respektlösa lokalpoet Ove Klinthäll i bästa grönköpingsstil under rubriken Norrköpings hyllning: Oh, Norrköping, stad ibland städer, Du ligger där drömsk i din strömvärld! Mitt hjärta i roten sig gläder, ty Du är oändligt berömvärd! Med finskodon, gjorda av läder, bestiger jag jämn trottoar, och finklädd i välskrädda kläder begår jag de gator du har. På Femöresbrons välvda bräder jag cyklar per velociped, i Kålmårn beser jag en tjäder, i Smedby syns inte en smed. Dock vandrar jag lätt som en fjäder ty staden är utmärkt att gå i, vårt rikskända norrköpingsväder sköts väl av vår stads SMHI. Berömorden icke jag skräder när höginspirerad jag kväder: "Blås SON i trumpet och basun för Dig, oh min stad och kommun!" Med SON avses här stadens berömda symfoniorkester, en av landets främsta. Ja allt som har med Norrköping att göra hör till det främsta i landet. Till det måste jag återkomma i framtida skrivningar om min stad och kommun.