fredag 31 juli 2015

Vi är de enda som mördar varandra


Även om man inte tror att allt levande är skapat av nån Gud, så kan man tycka att allt levande har existensberättigande – just bara för att det lever och delar våra livsvillkor på planeten. Det måste poeten Ove Klinthäll ha tyckt när han diktade detta:

I brevlådans ständiga mörker
som störs fyra gånger per dag,
där bor var sommar en tvestjärtsfamilj
en månad sådär, vad vet jag.
Var gång när jag hämtar min tidningshög där
så fastnar ett kryp mellan arken
och kvickrädd gör jag ett skak med min hand
och tvestjärten faller till marken.
Vart sen den tar vägen, det vet inte jag,
men kanske till brevlådan åter,
och tvestjärtfamiljen blir jublande glad,
och särskilt då barnen, som gråter.
Nå, nytta det gör dom, som varelser gör,
det tycker jag nog du bör höra
men jag frågar mej vad
och jag frågar mej vad
dom har i min låda att göra.

Vi delar den här planeten med ett otal varelser. Den är ingen Noaks ark, där lejon och lamm lever i sämja och lejonen antagligen äter gräs. Nej, här råder den grymma lagen äta eller ätas. Och vi människor har inget att lära ut till andra varelser.
Vi är troligen de enda som inte bara försvarar oss mot andra utan också mördar varandra.


torsdag 30 juli 2015

Ingen frågar efter min mening


Nu har jag kommit underfund med att jag är en god människa som inte bara tänker på mej själv utan också på andra. Jag sitter här i min ensamhet och har det så bra man kan önska med mat åt både mej och katten. Och så läser jag i Dagens ETC att barnfamiljer blir vräkta. På deras vägnar blir jag förbannad.
Bostad är ingen social rättighet, står det. I ett samhälle där socialdemokraterna har makt är bostad ingen social rättighet. Men för helvete – se till att den blir det då!
Människors bostäder ägs inte av dem som bor, de ägs av andra som vill tjäna pengar på dom som bor.
Här har vi vårt samhälles mest föraktliga invånare – fastighetsägarna. De som ingen nytta gör utan bara berikar sej på att äga!
Jag är säker på att de flesta ogillar att våra nödvändiga livsvillkor görs till privategendom som några ska tjäna pengar på.
Men de som skulle företräda oss företräder oss inte längre. Sossarna glider åt höger. Stefan Löfven har blivit miljonär, och miljonärer ömmar inte för vanligt folk. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt är den man vill hoppas på – men?
I Tensta har 35 barnfamiljer vräkts från sina hem, står det i Dagens ETC. Därför att folks bostäder är någon annans privategendom. Jag vill hitta på en slogan:
Ingen må äga annans bostad!
Jag är inte bara en god människa, jag är också klok, klokare än dom som styr vårt samhälle.
Men vem bryr sej om det? Här sitter jag med min katt i mitt dödens väntrum och ingen frågar efter min mening.
Det borde man göra.

tisdag 28 juli 2015

Kärlek, vad kan det egentligen vara?


Man provocerar mej. En av mina sk vänner säger: Kan du inte för en gång skull skriva en kärlekshistoria till omväxling med all politisk smörja du jämt håller på med? Nej säger jag, jag vet inte hur man gör. Det är väl enkelt, säger den sk vännen. Man hittar på två personer som fattar tycke för varann. Och sen får det ge sej och bli vad det blir…
Jaha – två personer. Kan jag väl hitta på, jag är ju yrkesförfattare. Ska väl vara en man och en kvinna, för jag vill inte hålla på med några moderna avarter.
En man: herr Lurendrej. En kvinna: fröken Trippla. De möts i en park, sitter på en bänk och börjar prata.
Herr Lurendrej är en skojare, det hörs ju på namnet. Men även en skojare kan ha äkta känslor, och hans känslor för fröken Trippla behöver det inte vara något fel på.
Fröken Trippla är oskuld. Hennes pappa menar att hon ska förbli så, utan att han kan säga varför eller hur länge.
Nu har vi två personer, en av vardera könet, som sitter på en parkbänk. Jag kan inte skriva att de börjar prata. Jag måste gestalta det. Vem av dem säger vad?
Han: – Det är fint väder i dag.
Hon: – Ja. Jag älskar solen. Skulle kunna sitta såhär hur länge som helst. Här i Tantolunden har jag sprungit omkring som barn. Känner vartenda gömställe där man kan dra sej undan och aldrig bli upptäckt av någon.
Herr Lurendrej fattar inte att han just håller på att dras in i ett förhållande där kvinnan tar initiativet. Han har sina blickar i urringningen på fröken Tripplas klänning och fantiserar om hur hon skulle kunna kläs av och bli våldtagen, fast något våld i det här fallet inte skulle behövas.
Fröken Trippla fantiserar å sin sida om hur hon trycker sitt underliv mot herr Lurendrejs och får en melodi i huvet: Vad har du i fickan Jan, är det en jättebanan…?
Här har vi nu allt som behövs för att skriva en kärlekshistoria. Ändå kommer jag inte igång.
Kärlek måste vara något mer än bara snoppen i snippan. Men vad? Jag och min avlidna hustru Inga sa inte att vi hade älskat varann i sjuttio år, vi sa att vi hade stått ut med varann så länge – och det kallade vi kärlek.
Att beskriva ett sjuttio år långt äktenskap låter sej inte göras. Det skulle bli tio romaner.
Jag kan inte skriva en kärlekshistoria. Sorry. Mina sk vänner får acceptera att jag bloggar politik och undviker sånt som jag inte vet något om.
Om kärlek vet jag nästan ingenting. Stå ut med varann okay. Men nu får jag väl gå till biblioteket och be att få låna några kärleksromaner för att få veta vad kärlek dessutom kan vara.  

måndag 27 juli 2015

Jag skulle gärna bli dollarmiljardär


Vilka länder har flest dollarmiljardärer per capita? I topp ligger småstater och skatteparadis, men också Sverige hamnar högt på listan och är numera världens nionde mest miljardärtäta land.
Av totalt 1826 dollarmiljardärer i världen lever 23 i Sverige. Därmed finns i Sverige fler dollarmiljardärer per invånare än i stormakterna USA och Ryssland men också fler än i de små oljerika Gulfstaterna.
Detta läser jag i Proletären 24 juli. Tyvärr namnger inte tidningen Sveriges 23 dollarmiljardärer så man kunde ringa upp dem och fråga hur de burit sej åt för att skrapa ihop sina dollarmiljarder. Här skulle jag behöva lite tips.
Jag har inte lyckats skrapa ihop min första miljon i kronor än. Mycket mindre i dollar. För mej går det väldigt långsamt..

söndag 26 juli 2015

Frihet från vidskepelse


Hur skullerevara med en liten morgonbön? Såna var obligatoriska när jag var barn och skolan skulle fördunkla arbetarbarnens huvuden med vidskepelse. Den här morgonbönen kommer från poeten Ove Klinthäll som själv varit lärare en gång i en avlägsen forntid:

Gud som lär ha barnen kär
glömmer den som liten är.
Arma barn i arma länder
får dom lycka ur Guds händer?
Fyrti tusen barn per dag
dör av svält – till Hans behag?
Ser han ej att många stater
rekryterar barnsoldater
som får utstå våld och knark?
Var finns Gud då, mild och stark?
Man kan undra var han är
Gud som haver barnen kär.

Ja, det kan man undra. Något som borde kriminaliseras är att predika religion för barn. Om planeten ska kunna räddas undan miljöförstöring och atomkrig krävs det att kommande generationer är klarare i huvet än den nuvarande.
Tyvärr tyder ingenting på att religionerna i världen är på tillbakagång. Då kan vi ta vara på den sekularisering och det förnuft som råder hos oss.
Låt oss våga hävda att vi är klokare och mer klarsynta än de flesta här i världen. Låt oss våga hävda att vi kommit längre i befrielse från vidskepelse!
Låt oss se oss själva som ett föredöme.
Ett föredöme i frihet från vidskepelse. 

lördag 25 juli 2015

Jag känner mej väl informerad


De fyra storbankerna gick sammanlagt med över 27 miljarder kronor i vinst bara under årets andra kvartal.
Allra bäst gick det för Nordea som gjorde en rörelsevinst på 11,5 miljarder, nästan 3 miljarder än samma kvartal 2014. Swedbanks resultat var 5,2 miljarder. Handelsbanken gjorde en vinst på drygt 5 miljarder och SE-banken 5,3 miljarder medan Handelsbanken fick nöja sig med bara dryga 5 miljarder.
Storbankernas samlade vinster för det andra kvartalet skulle räcka till att anställa mer än 311000 arbetare i offentlig sektor under samma period.

Detta läser jag i Proletären 24 juli. Och jag återkommer till det jag ständigt vill tjata om: Prenumerera! Nöj dej inte med den borgarblaska de flesta har på den trakt där du bor! Välj en vänstertidning!
Själv har jag Dagens ETC som morgontidning ("en röd dagstidning för ett grönare Sverige") och kompletterar sedan med Proletären och Flamman.
Jag känner mej väl informerad. Det unnar jag dej också att vara.

fredag 24 juli 2015

I natt ska vi ha riktigt kul!


I natt drömde jag att jag fått i uppdrag att sabotera en talare. Jag skulle springa omkring nedanför talarstolen och ropa Nä, nu ljuger du allt! och Det där kan du väl inte mena! tills vakterna kom och körde bort mej.
Det skulle göra att åhörarna faktiskt kom ihåg vad talaren sagt och dessutom öka publikens sympati för talaren. För det skulle jag få tjufem spänn. Lätt förtjänta pengar. Och faktiskt en metod som nog skulle funka i praktiken.
Låt mej upprepa vad jag sagt förut: När man fyllt 90 år sitter man mest bara stilla i sin ryggvänliga gungstol och stirrar på den dörr genom vilken man snart ska bäras ut med fötterna före.
Då lever man intensivast på nätterna. Nattligen kan man umgås med avliden hustru och vänner och bekanta man överlevt.
Så är det. I dag ses vi inte. Men i natt är ni välkomna allihop. Då ska vi ha kul! 


onsdag 22 juli 2015

Jag får nog välja att vara tråkig


I min omgivning finns ett elakt barn som klaga på mitt skrivande. Du skriver så tråkigt, säger hon, kan du inte vara rolig nån gång. Nej, säger jag. Jag vet inte hur man gör.
Jag går till Nationalcyklopedin. Där ägnas tre spalter åt begreppet Humor. Det börjar med en sk rolig historia. En passagerare på spårvagnen frågar: Varför står vi stilla så länge här? Konduktören: Vi väntar på ström. Passageraren: Ström? Kan inte han ta nästa vagn?
Humor kan uppstå av ren dumhet. Tidskriften Clarté citerade för en tid sedan USA:s 43:e president George Busch som inte hade en aning om att han var rolig när han sa: – Merparten av vår import kommer från utlandet. Eller: – Ett lågt valdeltagande tyder på att färre människor deltagit i valet.
Om humor kräver att man ska vara lika korkad som en amerikansk president, då får jag nog fortsätta att vara tråkig.

tisdag 21 juli 2015

Vet du vad Röda Korset samlar till?


I kväll kan man titta på "Allsång på Skansen", ett program som jag sätter stort värde på. När jag själv stod på scenen blev jag intervjuad och tillfrågad om jag sett programmet förut. Jag kunde svara javisst, men det är sjuttio år sedan.
Allsång på Skansen startade 1935, då under ledning av Sven Lilja. Min far hade en låt med i ett av de första sånghäftena: "När solen lyser klart på himlen blå, fallera". Det fanns ingen television på den tiden, men det var ändå märkligt att få bidra till sjungandet.
Den låt som kom med där fick spridning och kom med i sångböcker både i Sverige och i våra grannländer.
Det där har jag visst berättat förut. Nu har jag blivit så gammal och gaggig att jag upprepar mej lite hursomhelst. För att komma med något alldeles nytt kan jag bjuda på en dikt av dagsverspoeten Ove Klinthäll:

Lagar i Sverige är alldeles lika
för dumma som kloka, för slöa som pigga.
Exempelvis är det förbjudet för rika
såväl som för fattiga svenskar att tigga.

Men hur är det nu med det? De flesta tiggare jag möter är från Röda Korset, "en humanitär organisation vars främsta uppgift är att lindra och förhindra mänskligt lidande". Så beskriver den sig själv.
Frivilliga, oavlönade medarbetare skramlar med bössor och drar ihop stålar. Förre ordföranden Bengt Westerberg fick 800 000 kronor av dessa insamlade pengar. Det var en summa som kunde ha lindrat en hel del mänskligt lidande.
Nuvarande ordförande för Röda Korset är en dam som heter Eva von Oelreich. Hon får 56000 kronor i månaden och säger sig vara nöjd med det.
Så nu vet du vad det samlas in pengar till när du lägger en krona i Röda Korsets insamlingsbössa.

söndag 19 juli 2015

En gång var det klass på pressen


Jag är så gammal så jag kommer ihåg gamla Klarakvarteren i Stockholm, där tidningarnas redaktioner låg samlade. Fria skribenter som Nils Ferlin och Helmer Grundström drev omkring, ofta berusade, och försökte sälja sina skriverier till redaktionerna. Vi typografer, sättare och tryckare, åt lunch på Klara Kaffestuga och redaktörerna fick sin mat på Rosenbad.
Då var det klass på tidningarna. Chefredaktörer som PG Peterson och Olof Lagercrantz blev legender som skapade landets främsta dagspress. Nu är en tiden länge sen förbi. Dagspressen i dag kör med den enklaste kändis- och skvallerjournalistik. Dagsverspoeten Ove Klinthäll diktar därom:

Jag blir så besviken, förbannad och lessen
på tidningar som Aftonbladet, Expressen,
som skyltar vid kiosker och tidningsbutiker
med sotsvarta, hjärndöda tidningsrubriker.
Man trodde så mycket på läskunnigheten
och vetgirigheten hos allmänheten,
men folkbildningskämparnas kår torde sörja
när folk läser all denna urbota smörja.

Men det finns förstås ett alternativ. En röd dagstidning för ett grönare Sverige. Dagens ETC heter den. I det exemplar som jag nu råkar ha liggande framför mej skriver Göran Greider: "Bankerna är som stora rovdjur som går fria på världens gator." Något sådant har jag inte sett i DN. Som jag nu slutat prenumerera på. 


lördag 18 juli 2015

På natten är jag begåvad och kreativ


Det är tur att man har nätterna att roa sej på. På dagarna stapplar man fram med käpp och krycka de tio metrarna mellan sängen och toan. På nätterna kan man ströva i naturen och svänga om på dansbanan. Som i natt.
I natt var jag ung och kär. Inga, som sen skulle bli min hustru i ett sjuttio år långt äktenskap, var ung och vacker. Vi trampade tandem till Söderköping och dansade medan jag spelade i dansband. Hur jag kunde spela och dansa på en gång låter sej inte förklaras, men i drömmen är allting möjligt. Jag gjorde även en sång:

För nu så är det dans på gamla banan
här ner vid Söderköpings Brunn.
Dit söker man sej utav gamla vanan
när man vill roa sej en stund.
Och månen speglar i kanalens vatten
sin hela trolska silverglans.
Här värmer man varandra halva natten
uti en lekande, smekande dans.

På nätterna är jag begåvad och kreativ. Den där sången hade även en melodi som jag ska försöka komma ihåg och som kanske kan inbringa stimpengar. Om det nu inte är min far som har gjort den.
Vi samarbetade ofta, pappa Gunnar, min lillebror Tor och jag. Gunnar kunde inte skriva noter, han placerade ofta sina låtar i huvet på mej och min bror. Så ibland var det svårt att komma ihåg vem som gjort vad.
Det är ju inte heller så viktigt. För allt det här förekommer bara på natten. På dagen finns det bara i mitt minne av nattens drömmar, och där är det ju bara jag som kan komma åt det.  



fredag 17 juli 2015

Ta till ert sista vapen: strejken!



I Dagens ETC 14 juli kan man läsa att försök med sex timmars arbetsdag gjort succé på Svartedalens äldreboende. Det har blivit fler anställda, färre sjukskrivningar och bättre arbetsmiljö för de anställda.
Ja, hur lång ska en arbetsdag vara? I England sänktes arbetstiden 1833 för barn mellan 13 och 18 år till 12 timmar per dygn. Då klagade industrin och sa att fabrikerna skulle gå under.
I Sverige tog riksdagen beslut om 8 timmars arbetsdag 4 augusti 1919. Vi arbetade även lördagar fram till 1971. Det är dags att gå vidare.
Tekniken går framåt. Vi får mer uträttat per tidsenhet nu än någonsin tidigare. Nu kan det räcka med sex eller tillåmed fyra timmars arbetsdag.
Kapitalisterna – de som inte själva arbetar men skor sej på vårt arbete – kommer inte att införa kortare arbetsdag. Det bör bli fackets roll att kräva sextimmarsdagen. Eller borde!
Men facket är inte i dag vad det var i min ungdom. Nu är fackpamparna högbetalda och delar inte längre arbetarnas villkor.
Nu återstår bara arbetarnas sista vapen: strejken.
 Jag tror det är dags för en storstrejk. Jag googlar ordet och får veta att vid en storstrejk eller generalstrejk lägger alla arbetare ner arbetet och landet står stilla.
Det är kanske detta strejkvapen vi måste ta till för att tvinga fram sextimmarsdagen. Värt att pröva på. Så sätt igång!
Vi pensionärer sitter och tittar på. Och gläder oss åt varje framgång våra arbetande kamrater kan ha i klasskampen.




torsdag 16 juli 2015

Skriv för att roa dina läsare!


Om jag kunde skriva vers som min far och andra vissa somliga skulle jag skriva så här:

Vi tycker att våra bekymmer är svåra
Men du, inom kort är dom alls inte nåra!
Om, säj, hundra år, vem ve då vem man var?
Oss har då inte nån levande sett.
Av dagens problem har vi ingenting kvar
år tvåtusen etthundra ett.

Som författare drömmer man om att bli klassiker och läst och ihågkommen om hundra år. Men det är väl bara inbillning. Jag skriver ingenting av bestående värde. Inte ens ovanstående vers har jag skrivit, det har Ove Klinthäll gjort.
Och han hör till dem som kan bli odödliga. Inte så att han blir uppmärksammad av litteraturhistorikerna. Men så att vanliga läsare klipper ur hans verser och klistrar in dem i sina dagböcker därför att de roas av dem.
Om det är något som kommer att läsas om hundra år så är det gamla dagböcker, när barnbarns barnbarn vill se tillbaka på släktens historia och hitta sin plats däri.

tisdag 14 juli 2015

Jag är inte så farlig som jag ser ut.


I dag är det Hennes Kungliga Höghet Kronprinsessans födelsedag. Den firas i Sveriges Television med 1,5 timmes program. Så henne behöver vi inte slösa utrymme på här. I stället kan vi förmedla en suck av glädje från vår favoritpoet Ove Klinthäll som menar sig ha haft tur i kärlek:

En gång var jag yngre och olidligt kär,
men flickan jag älskade föredrog Per,
en gladlynt och påflugen sälle.
De vigdes – jag grät när hon gav mej på båten,
men nu är jag tacksam och glad och belåten,
för vem var ett helvete?
Pelle!

Så kan det gå när man har laptopen på. För egen del kan jag rapportera att jag går omkring med ansiktet vanställt av plåsterlappar och torkade blodfläckar.
I lördags var det karneval här i Östra Husby på Vikbolandet. Mitt tappra barnbarn Gittan körde omkring mej i rullstol. Plötsligt tvärbromsade rullstolen för något hinder i vägbanan och jag föll framåt med ansiktet oskyddat.
Genast samlades hjälpsamma mänskor omkring mej, däribland proffsiga sjukvårdare som konstaterade att jag inte spräckt skallen utan bara fått sår och näsblod.
Så plåsterlappar och blodfläckar är vad som nu vanpryder det gubbansikte jag ser i spegeln. Nu är du varnad. Om du kommer och hälsar på – vilket jag alltid hoppas att du gör – så ska du inte bli skrämd.
Jag är inte så farlig som jag ser ut. 

måndag 13 juli 2015

Visst går det bra för Sverige!


Jag går ut till brevlådan och hämtar Folkbladet. Den svarta rubriken på första sidan lyder: "Det blir allt färre sjukvårdsplatser". Det blir. Som om det bara händer. Som om det inte är människor bakom, människor som vill ha det så. Politiker som alltid säger att det går bra för Sverige och borde se till att det blir bra. Poeten Ove Klinthäll skriver:

Politikerna talar om att Sverige går så bra,
men det är nåt som alla inte märker.
För många gamla brister det i vården dom bör ha,
och kön står still i höfterna som värker.
I skolan är det kris, och det är hål i vägarna,
och allt fler mänskor saknar natthärbärge.
Men ser man ömt på de privata aktieägarna,
ja, då går det fantastiskt bra för Sverige.

Jag tillhör inte de privata aktieägarna. Jag äger en enda aktie som jag ärvt efter min bortgångna hustru, som köpte den i nåt företag där hon ville gå in och påverka. Nu vet jag inte i vilken pappershög aktien ligger och inte heller i vilket företag den ger mej rätt att gå in och påverka. Skit samma – andra får se till att det går bra för Sverige. Vilket i mitt fall betyder att jag får den vård jag behöver när jag nu går mot att fylla hundra.






lördag 11 juli 2015

Vad ska man med dagsverser till?


De stora dagsverspoeterna dör undan. Till dom hörde Alf Henrikson om lär has skrivit 20 000 dagsverser. Man saknar också Tage Danielsson, Jacob Branting och fler. Till dom som fortfarande ger oss tänkvärda kommentarer i versform hör Ove Klinthäll, som tyvärr inte publicerar sig i pressen utan bara skickar sina verser till vänner och bekanta. Så här skriver han i dag under rubriken SKATTLAND

Vi bor i ett olidligt högskatteland
där vrålåken köar på vägarna,
där nyköpta lyxbåtar klucka mot strand
och guld strös på aktieägarna.

De gamla, de sjuka må dö, fallera,
för improduktivt folk ä inget å ha!
Nej "Skattebetalarna" bör få gehör
för kravet på låg skatt – det är vad dom bör
så höginkomstfolket kan valfrihetsbygga
sitt lyxsommarhus vid sin rikemansbrygga.


Han bor i Norrköping. Jag vill minnas att Folkbladet förr tog vara på hans begåvning och publicerade hans dagsverser. Så icke nu, och man kan undra varför.
Vad ska man då ha dagsversen till? Jo, genom den kan jag mäta mina egna reaktioner på dagens händelser mot poetens reaktioner, det blir som ett samtal där jag får känna mej begåvad och värd att diskutera med. Och sånt känns ju faktiskt bra.

fredag 10 juli 2015

Det finns Socialistiska läkare!


På Almedalen hade Vänsterpartiet ett vårdseminarium. Där konstaterades att den hälsa och vård man får påverkas av vilken klass man tillhör.
Vänsterpartiets Karin Rågsjö påpekade att akademikerkvinnor har förlängt sin livstid med 33 procent medan det inte alls finns någon sådan utveckling för kvinnor med lägre utbildning.
Theo Bodin från Socialistiska läkare berättade om en patient, en kille i 30-årsåldern som kom till honom för att han hade ont i axeln och ville ha smärtstillande. Han arbetade med att tvätta bilar för hand. Hans chef nekade att ge honom andra arbetsuppgifter under en rehabiliteringstid. Om han krävde det skulle han få sparken.
Läkaren Theo Bodin berättar inte om killen tillhörde nån fackförening som kunde ha hjälpt honom. Chefer och arbetsgivare måste hållas kort och få klart för sig att de tar på sig ett ansvar när de anställer arbetare.
Theo Bodin är en läkare som vill göra vården mer jämlik. Han vill till exempel att egenavgifter ska slopas för de fattigaste. En avgift på ett par hundra kronor kan göra att man drar sig för att söka läkare eller sjukgymnast. Vilket naturligtvis borde vara gratis.
(Jag minns en gång på Kuba när hustru Inga sökte läkare för nån krämpa. Jag minns läkarens förvånade uppsyn när hon frågade vad han skulle betala. Trodde hon att läkarvård kostade något? Kom hon från ett underutvecklat land där läkare kunde tjäna pengar på folks krämpor? Tyvärr måste hon erkänna att det gjorde hon.)
Så har man då lärt sej något från Almedalen. Till exempel att det finns en organisation Socialistiska läkare. Deras medlemsförtecknig skulle jag gärna vilja ha för att kunna välja en doktor man kunde ha förtroende för.


torsdag 9 juli 2015

Nog vet jag var Saligheten finns!


Poeten Ove Klinthäll skriver till mej att eftersom jag är en så stor tvivlare så ska han understödja mina tvivel, och det gör han med dessa verser under rubriken SALIGHETEN:

Livets mening för vissa
som bor på den här planeten
tycks vara att inte missa
den ovissa evigheten.

Så de måste läsa och tyda
sin Bibel, Koran eller Tora
och noggrant följa och lyda
samt icke svira och hora.

Det blir ändå inte så lätt
om det är till himlen dom vill,
för tror dom inte helt rätt
så tjänar det inte nåt till.


Det säkraste tycks vara att inte alls tro. Därför gör jag inte det. Och nog är det märkligt att den medeltida vidskepelse som kallas kristendom fortfarande har så många anhängare i vår upplysta tid. För att inte tala om andra religioner…
Det byggs stora hus där folk ska kunna samlas för att dyrka sina gudar. Men slåss och mördar för att hävda den eller den religionen.
Ute i världen är okunnigheten och vidskepelsen större hos oss.
Om man ska bedöma ett samhälle ska man kolla hur de fattigaste har det. Det finns länder där de fattigaste tvingas tigga. Det behöver ingen göra i Sverige. Det finns länder där de fattigaste tvingas bo på gatan. Det behöver ingen svensk göra.
Saligheten finns inte i nån Bibel, Korn eller Tora. Den finns där arbetarrörelsen tagit makten från Kapitalet och garanterat allas välstånd. 

onsdag 8 juli 2015

Bankerna borde socialiseras!


I Dages ETC 1 juli skriver Göran Greider att banker är för stora för att tillåtas falla – åt vilket håll de faller skulle de orsaka förödelse. Under bankkrisen på 1990-talet gick skattebetalarna in och räddade bankerna. Men när det sen går bra för dem visar de inget intresse för att bistå samhället.
Bankerna borde egentligen socialiseras, skriver Göran Greider. De är alltför viktiga för att privata intressen ska bestämma över dem. Under årtiondena efter amdra världskriget var banksektorn långt mer reglerad och bankkriserna mycket mer sällsynta. Avregleringarna har befriat dem, och nu är det som om stora rovdjur går fria på världens gator.
Bankerna borde socialiseras. Sätt igång då! Vad väntar vi på?

måndag 6 juli 2015

Får man ha en vision?


Mitt husorgan Folkbladet hade för ett par år sedan en artikelserie om arbetslösheten. Politiker från alla möjliga håll skrev långa spalter om hur man kunde gynna företagare och locka dem att anställa lite fler medarbetare. Ingen gick till botten och funderade över arbetets bakgrund. Jag ser det så här:
Man kan arbeta för att samhället behöver ens insats för försörjning och välfärd. Eller man kan arbeta för att öka någon rik företagares rikedom. I det senare fallet blir den arbetslös som inte någon företagare kan tjäna pengar på.
Det förra fallet skulle kräva socialism och planekonomi. Det är dit vi måste komma om inte allt ska gå åt helvete.
Då kan vi räkna ut vilka insatser som behövs och sen dela på jobben. Med tillräckligt många på varje uppgift för att undvika stress. Vi glömmer bort det kapitalistiska rövarbegreppet SPARA! I stället ska vi SLÖSA med insatser därför att vi alla älskar att jobba under rimliga villkor.
Jag har alltså en vision. Det ska man tydligen inte ha. All debatt, i teve, radio, press och i Almedalen, utgår från att vi arbetar för att öka privatföretagares rikedom. Då känns det skönt att vara pensionär och slippa göra den insatsen.  



söndag 5 juli 2015

Landsförräderi i vinstsyfte


Trots vinster på flera miljarder kronor flyttar Elektrolux sin produktion av kyl- och frysskåp från Mariestad till Ungern och 250 personer riskerar att bli arbetslösa.
Produktionen går med vinst men inte tillräckligt för företaget.
Tidningen Proletären har tidigare rapporterat att koncernens vd Keith McLoughlin är folkbokförd på femstjärniga Grand Hotel i Stockholm i ett deluxe-rum med priset 4800 kronor per natt. Hans lön har uppgetts vara 74,5 miljoner kronor.
Proletären menar att man borde kräva ett förbud mot att samhällsnyttig produktion flyttar utomlands. Staten borde kunna gå in och konfiskera verksamheten.
Mellan 2010 och 2014 gjorde Elektrolux en vinst på 15,5 miljarder kronor före skatt. En vinst som tydligen inte är stor nog.
Man kan undra: Hur stor ska vinsten vara för att kapitalister inte ska bli landsförrädare och flytta samhällsnyttig produktion utomlands?

lördag 4 juli 2015

Dollarmiljonärerna blir fler


Antalet dollarmiljonärer har under senaste året ökat fyra gånger snabbare i Sverige jämfört med övriga Europa. Förra året hade 93000 svenskar en förmögenhet på mer än en miljon dollar eller drygt 8 miljoner kronor.
Den nyheten har jag hämtat i Proletären 3 juli. Tidningen kommenterar:
Verkligheten för vanliga svenskar handlar om massarbetslöshet, vårdkris, usel pension, tågkaos, fallande skolresultat, barnfattigdom med mera. Det är vardagen för de flesta samtidigt som dollarmiljonärerna blir fler och fler för varje år.
Hur blir man dollarmiljonär? Skulle jag förresten vilja bli det? Vid närmare eftertanke tror jag knappast det. Leva med vanära och skämmas över sej själv? Nej, hellre fattig och med hedern i behåll!




fredag 3 juli 2015

Skriv gärna brev. Jag svarar!


Nu jävlas min dator. Den tar inte emot era meddelanden. Så alla de verser och andra trevligheter ni skickar till mej går förlorade. "Safari kan inte öppna sidan" meddelas det. Inte varför eller vad jag ska göra åt det.
Så nu är jag ensammare och mer isolerad än vanligt. Vi får återgå till ångposten. Adressen till Wernström är Rovägen 5, 610 24 Vikbolandet.
Skriv gärna brev. Jag svarar på allt.




onsdag 1 juli 2015

Alltid fattig men aldrig hungrig!


Jag får inte så många uppdrag numera. Men nu har jag fått ett som tål att tänka på. Jag ska berätta för en tidning hur det var att vara fattig på 1930-talet.
Jag växte upp i ett barnrikehus. Det var en stiftelse som hette Vilhelm Govenii Minne. Grundaren var en rikeman som hette Vilhelm Govenius. Han hade i början av 1900-talet fått samvetskval för alla pengar han lurat av fattigt folk. För att ändå komma in i himlen beslöt han 1903 att låta bygga bostäder åt barnrika och fattiga människor.
Det blev två hyreshus högst upp på Skinnarviksberget. Där hade mina föräldrar fått hyra en tvårummare för 75 kronor i månaden.
Fattigdomen har jag i gott minne. Morsan handlade på krita i något som hette SBS Livsmedel. När hon inte kunde betala fick hon gå omvägar för att inte synas av personalen på SBS Livsmedel.
Farsan var arbetslös. När han hörde att det fanns jobb i Gävle gick han dit. Sen fick han gå hem igen. Hans skor var utslitna, de hade hål under sulan så att han fick lägga en pappskiva i dojan.
Men jag och min bror hade hela skor. Ungarna skulle inte lida av fattigdomen. Sådan var de fattigas moral, sådan var mina föräldrars moral.
Jag har aldrig behövt frysa i dåliga kläder. Jag har aldrig behövt gå hungrig. Det skulle vara bättre att intervjua min morsa om fattigdom. Men hon dog 1994 och tog sina erfarenheter med sej i graven.