Ett av de vanligaste rimmen i
svensk schager- och viskonst är vals,
hals och alls. I en av våra
äldsta schlagerlåtar, Spiskroksvalsen från 1908 rimmar Rosa Grünberg: Pojkar,
jäntor nu fröjdom en Spiskroksvals – och jag lovar ni inte ångrar er alls. Vi
kan gå ännu längre tillbaka till Kväsarvalsen 1898, där Artur Högstedt rimmar:
Två armar hon lägger om grabbens hals – för att fröjda med honom en vals.
Den beskrivningen är riktig. När
man dansar vals lägger pojken armen om flickans midja och hon kan lägga armen
om hans hals. Så skriver Anna Myrberg i Lördagsvasen 1922: Kom följ mej nu
Augusta, lägg armen om min hals. Och Evert Taube i Vals ombord 1922: Hör på
denna vals – lägg armen om min hals. Medan Karlfeldt gör tvärtom 1909 och
nästan låter Svarta Rudolf bryta nacken av flickan: Så höll han i smäktande
lundar sin arm om chilenskans hals…
Samma våld utövar Nils Ferlin i
Syner i lövsprickningen: Och Ingalill från Backarna hon tror att nästa vals –
ska Bagar-Harald linda ömt sin arm om hennes hals.
Evert Taube ger ordet hals ett
nytt innehåll 1960 i Så länge skutan kan gå: Men inte hindrar det alls – att du
är glad och ger hals. Medan Bröderna Berlin hittar ett nytt rim: Å då knäppte
ja min overalls – å sjångde ålefeskarns vals.
Och finns det inget bra rimord
kan man hitta på ett eget som geniet Povel Ramel i Johanssons boogie woogie
vals 1943: Den löper upp och ner i basen med små gester – i diskanten som det skalls!
Varför har jag nu uppehållit oss
med detta? Jo, därför att det roar mej att se hur de gjort som lyckats,
antingen de gjort rätt eller fel, på ett område där jag ständigt misslyckas –
som låtskrivare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar