lördag 28 februari 2015

Vem sköt Olof Palme?


Så har vi då kommit fram till ett datum som påminner oss om Olof Palme och hans gåtfulla död.
Det var den 28 februari 1986 som Sveriges statsminister Olof Palme sköts till döds i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholm. Trots att 27 år har gått sedan dess har polisen fortfarande inte lyckats hitta mördaren.
Nej, inte polisen, men gamle DN-journalisten Sven Anér har löst Palmemordet. Det gjorde han tidigt, han pekade ut vem som sköt och hur denne sedan fick en skyddad tillvaro hos en politisk höjdare. Så långt kom Sven Anér. (Googla hans namn om du vill veta mer!)
 Vem som sköt kan vi alltså få veta. Men vem gav skytten uppdraget? Vem eller vilka ville ha bort Olof Palme? Det bör ha varit Sveriges ekonomiska makthavare, man kan kalla dem wallenbergarna.
Sven Anér har gett en trolig lösning av Palmemordet. Men det låtsas Leif GW Persson vara ovetande om. Det tycker jag är underligt. 

fredag 27 februari 2015

Arbetarkultur – var finns den?


Så här skriver pensionären Karin Dahlstrand i Proletären under rubriken Från oss som bygger landet:

Borgarklassen har alltid tagit för givet att det är de som står för kulturen i samhället. Men vad har den haft att komma med? Det var tex arbetarrörelsen som på 30-talet startade och gav ut veckotidningen "Folket i Bild" med en upplaga på över 200000 exemplar.
Det var noveller av alla de stora arbetarförfattarna och det var de bästa konstnärerna som illustrerade. Kända fotografer gjorde arbetsplatsreportage. Senare i början av 40-talet kom Folket i Bilds folkböcker ut. Det var också arbetarförfattarnas böcker, med omslag av Albert Amelin och andra konstnärer.
De kom ut under 20 år i stora upplagor och såldes av ombud på arbetsplatserna. Det är kultur i den bästa bemärkelsen, en litteraturhistoria som nästan är bortglömd.
Medan Vecko-Journalen med kungareportagen låg på salongsborden, låg tummade FiB med sitt kvalitetsinnehåll på köksborden. Och inte nog med det.
FiB hade dessutom en lyrikklubb med tidningen "Lyrikvännen" och med utgivning av lyrik. Senare kom Litteraturfrämjandet ut med "En bok för alla" med statligt stöd. Bra och billiga böcker. Numera har det stödet dragits in.
Vid ABF på Sveavägen i Stockholm låg en välsorterad bokhandel "Bokkonsum" vid entrén. En trappa upp låg "Gyllene Cirkeln" med fin jazz. De bästa jazzbanden från Sverige och andra länder spelade där. I källaren låg Stockholms största konstgalleri "Sveagalleriet".
Nu är alla de här verksamheterna borta sedan länge.
Det blåser kallare vindar.

Det känns omskakande när en gamling på det här sättet beskriver den tid man själv har upplevt. Jag jobbade på Aftonbladets sätteri strax intill Klara kyrkogård. Snett nedanför hade FiB sina lokaler. Jag kunde kuta ner och hämta tjugo exemplar och sälja till kompisarna i sätteriet.
Rean i 15-årsåldern var jag en del av kulturlivet. Ett kulturliv som fanns då. Men som jag inte ser ett spår av nu. Vart har det tagit vägen?
Jo, den försvann tillsammans med pamparnas ambitioner. De som i dag leder arbetarrörelsen skor sej på den, gör sej till miljonärer och har aldrig stått på ett verkstadsgolv.
Av dom har arbetarna inget gott att vänta.

torsdag 26 februari 2015

I sömnen är ensamheten uthärdlig


En man stod och grät vid en grav
På stenen stod namnet Kristina
Den som såg hans tårar förstod
att han levt ihop med Kristina
Men var och när och hur länge?
Mannen vände och gick
Där gick en roman
utan att bli skriven
De flesta romaner blir aldrig skrivna

Här vaknade jag och fann
att jag skrivit en dikt i sömnen
Fast inte skrivit, bara tänkt
Och jag kände mej djup och märkvärdig
tills jag skrev ner dikten
och kunde läsa och knyckla ihop
och kasta bort

Ju äldre man blir, desto mer sover man
och desto mer skapar man i sömnen
Sånt som man helst ska behålla för sej själv
Så vad gör jag?
Går tillbaka till bädden
drar täcket över huvet
och återgår till sömnen
där ensamheten går att stå ut med 

onsdag 25 februari 2015

Blygsam poet gjorde succé


I går hade vår favoritpoet Ove Klinthäll en helkväll på biblioteket i Östra Husby. Han hade hjälp av Maggan Gustavsson och Hans Ola Danielsson och även jag fick vara med och sjunga ett par låtar.
När det gäller underhållning har Klinthäll ett överflödande stort material. Här hade han tagit fasta på en av sina specialiteter: att utgå från en given sångtext och förvandla den till något helt annat och överraskande:

Där är polisbilen, se dom rycker ut.
På bilens alla sidor har dom skrivit SNUT.
Opp med dej nu, vi ger oss av i språng,
för annars kommer dom och slår oss med batong!

Klinthäll visar ingen respekt ens för våra stora och välkända poeter. Om Nils Ferlin varit i livet skulle han nog ha protesterat mor att bli behandlad så här:

När skönheterna blir gamla slår rynkorna till
och oftast blir även krämporna flera
Det är inget någon önskar och inget man vill
men hon som är klok får ödmjukt acceptera.
Förgumningsprocessen ökar när årena går
med grått hår och celluliter på låren.
Visst tappar dom sin fräschör, men som tröst återstår
att gubbarna blir än fulare med åren.

Jag vet inte hur många hundra verser av Klinthäll jag har i mitt arkiv. Några har jag levande i huvet att ta till i sällskapslivet när jag inte kan hitta på något eget. Till exempel den här, när de svenska prickarna ska bort så att vi kan bli internationella:

Å och Ä och Ö ska bort. Vad sker med språkets grace,
När Hörby blir till Horby, Mönsterås blir Monsteras.
Men värst är det med detta ord, som förr betecknat parlek
emellan man och kvinna, men som nu får heta karlek!

Det är inte bara lek och skoj i de klinthällska verserna. Ibland är det allvar och filosofi:

Egentligen tror jag ej alls det är självklart och givet
att människan alltid mår bra av att alltid må bra.
Lite av kamp och bekymmer behöver hon ha.
I måttliga mängder är motgång en tillgång i livet.

Gårdagskvällen blev en succé för Ove Klinthäll. Tyvärr är han alltför blygsam. Han har till exempel inte gett ut sina dikter i bokform. Men gårdagens program borde ut på turné. Hans dikter borde få största möjliga spridning.    

tisdag 24 februari 2015

Jag minns ett Sverige som idyll


Jag undrar om jag minns fel, om jag idylliserar. Jag tycker mej minnas ett Sverige som var en idyll. Ett Sverige för åttio år sedan.
Den svenska arbetarklassen hade skapat ett samhälle utan elände, ett land utan fattigdom, utan arbetslöshet, ett land som var främst i världen i välstånd och välmåga.
Ett samhälle utan kodlås på portarna. Alla portar öppna till klockan nio på kvällen. Inga vakter som krävde legitimation. Ett samhälle utan fattigdom. Ett samhälle som inte skapade förbrytare.
Då jobbade jag på Aftonbladet. Tidningen huserade i fyra sammanbyggda hus på Vattugatan 12 i Stockholm alldeles intill Klara kyrkogård. I de övre våningarna hade journalisterna sina rum. Därunder låg sätteriet med tjugo sättmaskiner som fick manuskripten med rörpost och förvandlade texten till blyrader som blev spalter som blev sidor som gick vidare ner till pressarna i bottenvåningen.
Porten till Vattugatan 12 var öppen dygnet runt. Inga kodlås, ingen vaktmästare. Man kan se det som ett samhälle utan kriminalitet.
Jag kan inte minnas att man hörde talas om kvinnor som tvekade att gå ensamma utomhus på kvällarna. Inga bostadshus behövde ha kodlås. Man hittade en adress i telefonkatalogen och kunde gå dit utan att hindras av någon låst port.
Ett Sverige utan fattigdom var ett samhälle utan kriminalitet.
Fattigdom skapar kriminalitet. Den som inte har råd att köpa mat åt sina barn måste stjäla. I det idylliska Sverige som jag minns hade alla råd att föda sina barn och själva äta sej mäta.     

Det idylliska Sverige jag har i mitt minne, har det verkligen funnits? Jag kan inte läsa om det någonstans. Sverige för åttio år sedan. Det finns inte i historieböckerna. Men det är klart – det är ju alltid segrarna som skriver historia. Och segrarna här – det är kapitalisterna, de rika, de som inte kunde tjäna pengar på idyllen utan måste krossa den och göra Sverige mångkulturellt. Söndra och härska!
De vet att minnet av Sverige för åttio år sedan kommer att dö tillsammans med oss som bär på det. Sen är det ju som om detta Sverige aldrig har existerat. Och då kan det ju inte heller finnas någon som önskar det tillbaka.  

måndag 23 februari 2015

Blåögd och enfaldig som jag är


I Proletären 12 februari hittar jag rubriken Bankvinsterna ger ägarna 55 miljarder. Under förra året gjorde storbankerna en rekordvinst på mer än 100 miljarder, varav mer än hälften beräknas gå till aktieägarna.
I Sverige har vi ett bankoligopol med fyra dominerande aktörer: Swedbank, Handelsbanken, SEB och Nordea. Med låga räntor, som de ändå tjänar på, lockar de till sig kunder. I dag har genomsnittssvensken bolån som är drygt tre gånger större än årsinkomsten, skriver Kent Haldebo i Proletären.
Bankerna tjänar enorma summor på hushållens skuldsättning och allmänhetens behov av pengar när lönerna inte täcker konsumtionen.
Skuldsättningen stiger till enorma nivåer utan att riksdag och regering på allvar ingriper. Samtidigt fortsätter bankerna att dela ut vinsterna från ockrandet precis som om allt vore frid och fröjd i den kapitalistiska ekonomin.
Så långt Kent Haldebo i Proletären.
Att vara fattig är i allmänhet inte roligt. Men den som inget har på banken kan åtminstone glädja sej åt att inte vara med och göda arbetsfria aktieägare.
Och eftersom vi lever i en demokrati kan vi alltid rösta fram ett parti som tar itu med såna här missförhållanden. Vad säger du, finns det inget sånt parti? Det trodde jag, blåögd och enfaldig som jag är.

söndag 22 februari 2015

Bli politiker för att göra ingenting


Alla barn får frågan Vad ska du bli när du blir stor? Lär dem att svara Politiker! För du vill väl att dom ska tjäna pengar, och politiker är ett lönsamt yrke. Då får man ju bestämma över sina egna villkor och behöver inte leva efter samma regler som andra.
Jag läser i Proletären 19 februari att det i Växjö går ett antal misslyckade politiker som håvar in miljoner i bidrag från skattebetalarna för att göra ingenting.
Folkpartisten Patrik Svensson avgick hösten 2012 efter att ha åkt fast för rattfylleri. Nu kvitterar han ut 38927 kronor i månaden för att göra ingenting. Han har gått över till Moderaterna.
Kristdemokraternas ledare i Växjö var till i somras René Jaramillo. Han Gick över till Moderaterna och håvar i dag in 41164 kronor i månaden för att göra ingenting. Centerpartisten Malin Adell Kind avgick i december 2013 och får 17242 kronor i månaden av Växjö kommun för att göra ingenting. Även sossarnas Rose-Marie Holmquist har fått 19177 kronor i månaden för att göra ingenting.
Nu kanske ditt barn inte drömmer om att leva gott på att göra ingenting. Hen kanske vill uträtta något här i världen. Hen kanske är hederlig. Då ska hen inte bli politiker.   

lördag 21 februari 2015

Moralen anpassas till pengarna



I dag vill jag förmedla en vers av Ove Klinthäll. Den kan tyckas gammal men har sannerligen inte förlorat i aktualitet:

Det dog en massa yankees i Vietnam
till ära – eller skam – för Onkel Sam,
men flera barn har dött i hem, på gata,
av vapen som har varit helt privata.
Men vapenlobbyn anger frihetsskäl
för rätten att privat ha nån ihjäl.
Dom tjänar på det, dom är fast beslutna
att hävda barnens frihet att bli skjutna!

Vad ska man säga om detta. Min första reaktion är: Skönt att man inte lever i USA! Dit flyttade en massa svenskar en gång i tiden – en miljon har jag läst nånstans. Vad blev det av dom? Inte vapenhandlare, väl? För svenskar är ju så… nej! Vi är nog som alla andra. Där pengarna finns, dit anpassar sej moralen!

fredag 20 februari 2015

Farsans talang ärvde jag inte


Texter kan jag skriva, men inte melodier. Bland mina papper hittar jag denna SAMHÄLLSBYGGARBLUES som jag tycker är rätt bra. Men den saknar melodi. Kan du tonsätta den?

Man rev den kåk där farsan bodde
och man byggde sej en bank
Den blev hög och den blev kopparblank och trist
Det var inte vad han trodde
när han jobbarlös och pank
satt och läste Marx och blev socialist

Mycket hände sen den tiden
när man ännu kunde tro
att det fanns nån heder kvar i våra led
Så när farsan dog på Hemmet
där till slutet han fick bo
var han glad ändå att han fått vara med

Men han visste inte då att
dom om valdes för hans sak
Skulle sälja sej så lätt till Industrin
käka middaga med pamparna
på näringslivets tak
och sen leva högt på skendemokratin

Man rev den dröm som farsan hade
och man byggde ej en bank
Det var inte där som farsan skulle bo
Inte heller barn och barnbarn
fast han trodde så en gång
på den tiden när man ännu kunde tro

Ja, här har du en text. Sätt dej nu vid pianot och plinka fram melodi! Eller ta gitarren och sjung! Det är ju fan – min farsa Gunnar, som texten handlar om, han gjorde massor av melodier. På min vägg hänger hans mandolin, som han komponerade på när han sågat sönder vänstra långfingertoppen och fick lägga fiolen på hyllan. Jag ärvde hans instrument men tyvärr inte hans förmåga att göra musik…

torsdag 19 februari 2015

Det är tidig höst i vår


Vakna mitt barn
se katten
åt upp alla fåglar som dog i går
Träden har fällt sina blad i maj
Det är tidig höst i vår

Vakna mitt barn
se vännen
som kommer i flygplan här ovanför
Var bomb han fäller är tung och dyr
Det är oss han flyger för

Vakna mitt barn
se kojan
som mamma har byggt av ris och gren
 Nu kan vi leka att allt är lek
på golvet av grus och sten

Vakna mitt barn
se maten
har vissnat i jorden här utanför
Luften är fylld av en ny sorts gift
som gör att växterna dör

Vakna mitt barn
se öknen
som sträcker sig milsvitt här förbi
Den nya världen är färdig nu
Den är din att leka i.



onsdag 18 februari 2015

Ge oss hederliga politiker!


Om jag vore yngre skulle jag gå med i SSU. Då kunde jag arbeta för gratis kollektivtrafik, för det vill SSU ha, läser jag i Dagens ETC 16 februari. Själv kommer jag numera inte utom dörren, men jag tänker på andra, till exempel på gamla faster Aina.
Hon har svårt att gå, men måste ändå gå till affären för att handla mat till sej och katten. Affären ligger två busshållplatser bort. Bussen kostar femti spänn antingen man ska åka runt hela stan eller bara en hållplats. Det har hon inte råd med. Alltså tvingas hon gå, steg för steg, med sin värkande höft.
Om kollektivtrafiken var gratis skulle gamla faster Aina kunna åka till Konsum, två hållplatser och tillbaka igen.
Och vem skulle betala? Jo alla vi skattebetalare. Alla vi tillsammans.
Jag är en sån skattbetalare som gillar att betala skatt. Jag tror att min skatt är med och delar andras bördor och gör nytta i samhället.
Men så läser jag insändare av "Arg skattebetalare" som inte vill vara med och betala för flyktingar och andra som snyltar på den svenska välfärden. Och för gamla faster Ainas gratisresor till Konsum.
Jag klagar inte på skatten. Jag är alltså en god människa som önskar mina medmänniskor väl?
I helvete heller! Jag har inga medmänniskor. Jag har klassbröder och -systrar. Jag lever i ett klassamhälle, där överklassen kan ta sej i häcken och i varje fall inte räkna med min sympati.
Nej stopp, nu spårade jag visst ur. Vad var det vi snackade om? Jo, gratis kollektivtrafik. Det har man prövat, till exempel i Avesta. Då ökade kollektivåkandet med 280 procent. Och bilåkandet minskade i motsvarande grad, får man anta.
Det är nånting som sosseregeringen borde ta fasta på. Men den består av politiker. Som säkrat sina egna inkomster till miljonbelopp. Som åker tjänstebil och har röjt undan alla problem i sin tillvaro och aldrig drabbas av egna besvärliga beslut.
Ge oss hederliga politiker! Ge oss politiker som nöjer sej med vanliga arbetarlöner och har det som vanligt folk har det. Som inte ser politikerjobbat som ett sätt att ta sej upp i samhället.
För när man tar sej upp tappar man kontakten med dom som blir kvar här nere. Dom som man skulle representera. Men inte längre kan.
Ge oss hederliga politiker!


tisdag 17 februari 2015

Ett snack med Greta på City Gross


Jag sitter med en annons framför mej. Den är från ett företag om heter CITY GROSS. Dom annonserar om semlor för 24:95, köttfärs för 44:95 och kycklingfilé för 49:95. Det där är ju priser som inte har något med verkligheten att göra. Jag kan ju inte betala med en femtilapp och få en femöring tillbaka eftersom det inte finns några femöringar i Sverige.
Så jag ringer upp företaget för att tala om att jag tänker anmäla det för bedrägeri. Jag får tala med en dam som låter väldigt trevlig och har en vacker röst och säger sej heta Greta Svensson. Hon låter förvånad och säger:
– Har du läst vår annons, varför har du det?
– Därför att jag brukar käka semlor och köttfärs, säger jag. Men jag kan ju inte betala förtinie och nittifem, eftersom…
– Nämen lägg av! säger hon. Du tror väl inte att vi annonserar för såna där småpluttar som du.
– Jamen…
– Vi vänder oss våra vanliga kunder som köper minst tjugo exemplar av varje vara. Om du köper tjugo kycklingfiléer…
– Nämen…
– Då får du ett pris som du kan betala. Räkna efter så får du se! Tjugo gånger förtinie och nittifem, det blir niehundranittinie, och det kan du väl betala…
– Inte jag inte, säger jag.
– Då kan du ju låta bli att läsa vår annons, säger Greta Svensson och låter så ljuvlig som om hon var på väg att kyssa mej.
Men jag låter mej inte charmas.
– Det ska jag, säger jag. Det kan du ge dej fan på! 

måndag 16 februari 2015

Kultur – vad kan det vara?



Låt oss se vad vi menar med kultur.
Förr var kultur det som stod i bokhyllorna
eller spelades på teatrarna.
Nu hävdar vi att kultur är
hur vi lever och vad vi skapar i vårt arbete.

För överklassen är kultur ett passivt avnjutande.
Det är finare att gå på teatern än att spela teater.
Det är finare att gå på konsert än att spela musik.
Så ser en parasitär klass på kulturen:
Man är van att avnjuta andras arbete
utan att göra något själv.
Det är finare att gå på restaurang och äta god mat
än att stå i ett restaurangkök och laga god mat.
Allra finast är att inte göra någonting alls!

Det där kan vi inte godta.
Kultur är hur vi lever och vad vi skapar i vårt arbete.
Men all kultur är inte beskriven.
Det bör den bli!
Se där din uppgift om du vill bli föfattare!

söndag 15 februari 2015

Kultur – vad kan det vara?



Låt oss se vad vi menar med kultur.
Förr var kultur det som stod i bokhyllorna
eller spelades på teatrarna.
Nu hävdar vi att kultur är
hur vi lever och vad vi skapar i vårt arbete.

För överklassen är kultur ett passivt avnjutande.
Det är finare att gå på teatern än att spela teater.
Det är finare att gå på konsert än att spela musik.
Så ser en parasitär klass på kulturen:
Man är van att avnjuta andras arbete
utan att göra något själv.
Det är finare att gå på restaurang och äta god mat
än att stå i ett restaurangkök och laga god mat.
Allra finast är att inte göra någonting alls!

Det där kan vi inte godta.
Kultur är hur vi lever och vad vi skapar i vårt arbete.
Men all kultur är inte beskriven.
Det bör den bli!
Se där din uppgift om du vill bli föfattare!

lördag 14 februari 2015

Ska Svenska kyrkan tas på allvar?


I dagens Folkbladet kan man läsa att Svenska kyrkan tycker att alla människor har lika värde. Det står inte hur det värdet mäts. Inte i pengar väl? Då skulle vi alla tjäna lika mycket. Det vore bra. Men så menar inte Svenska kyrkan. Talet om människors lika värde betyder ingenting. Det är skitprat.
Om Svenska kyrkans åsikter ska tas på allvar – då blir det politik. Då blir det en fråga om att skatta bort stora förmögenheter. Då skulle inte de rika – som nu – bli allt rikare medan de fattiga blir allt fattigare. Då skulle samhällets tillgångar fördelas jämnt – så att snacket om människors lika värde fick betydelse.
Men det är klart… Svenska kyrkan värnar om en vidskepelse, en tro på att det finns en Gud nånstans uppe bland månar och planeter. Från den ena vidskepelsen till den andra kan man också tro att människor har lika värde utan att visa hur det värdet ska mätas.
Konstigt att Svenska kyrka finns kvar i vårt sekulariserade Sverige. Men – den finns kvar och måste ha rätt att finnas. Här känner jag att jag slits i två delar som inte borde kunna förenas. Jag skulle kunna sätta in all min energi på att avslöja religionen som vidskepelse – samtidigt som jag lika häftigt skulle försvara de religiösas rätt att tro.  
Tankens klarhet och reda är viktig. Men trosfriheten är också viktig. Som demokrat måste man ställa upp för båda. Lätt är det inte. Men en härlig utmaning!