I min släkt har ingen
blivit hundra år. Jag är 88 och bör ha mindre än tolv år kvar. Snart är det
slut på gräl med en älskad hustru, slut på skrivande, sång och gitarrspel. Men
också på trötthet och ryggont. Jag möter poeten Ove Klinthäll som säger: –
Tjena, hur ståre till? – Skulle bli långradigt att berätta, säger jag. Bättre
att du gör det. Sjung en sång om hur jag mår. Då gör han det:
Så länge benen kan gå, så länge jag orkar
stå
så länge jag ser på TV och hör radiå,
så länge finns det ju hopp. Tro inte
jag har gett opp,
men den är elak mot mej, min skröpliga
kropp.
Och vem har sagt att jag inte har
chanser
till stroke och hjärtsvikt och
prostatacancer?
Till diabetes och propp och allt man kan
finna opp
som kan besvära min gamla men usletna
kropp.
Bra! säger jag. Vi är
de enda djur som kan beskriva vårt tillstånd. Vi kan tillåmed föreställa oss
vår egen död. Den är det enda jag vet om min framtid. Ge mej ett par verser
till att sjunga om den:
Men snart så slipper jag nog både
hörsel och syn
och blir av med den värk jag har i
nacken,
och ingenting rör sej bak mina två
ögonbryn –
när jag äntligen ligger i backen.
Ja då är plågorna slut, och ingenting
är akut,
och borta är dom problem som jag hade
förut.
När benen inte kan gå, och när jag
inte kan stå,
och varken hör eller ser, är bekymrena
små.
Han lämnar tillbaka
gitarren som jag hänger upp på väggen. Dags för Ove att gå hem till sin
Ingegerd. Dags för mej att sova.
Problem med sömnen
har jag aldrig haft. Jag somnar snabbt och vaknar utsövd varje morgon. Att en
morgon sova vidare utan att vakna verkar helt okay. Då är nog, som versen säger,
bekymrena små.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar