Så känns att närma sej livets slut

Jag hittade en vistext med rubriken När man fyller hundra. Google känner inte till den och kan inte tala om vem som skrivit den. Så här går den:

En kan fundera och en kan undra

Hur ska det bli när man fyller hundra?

När vi närmar oss livets slut,

hur mår vi då och hur ser vi ut?

Har vi hälsa som moster Elsa?

Är vi smärta som moster Märta?

Bor vi på hemmet som faster Rut,

eller blir allt bara som förut?

Har vi ordning på våra tarmar?

Har vi ork kvar i våra armar?

Kan vi fälla en liten tår?

Kan vi glädjas åt att det blir vår?

Går det proppar i våra kroppar

så att båd hjärta och hjärna stoppar?

Kan vi skratta så där glatt och lätt?

Kan vi pinka och hålla tätt?

Och hur blir det med erotiken?

Har vi kvar någon vän i viken?

Kan vi nojsa och göra hyss?

Kan vi kramas och ge en kyss?

En kan fundera och en kan undra:

Hur ska det bli när en fyller hundra?

Men låt oss fröjdas åt den dag som är.

Att vi är samman nu! Att vi är här!

Det är en sångtext som går rakt till hjärtat på den som snart ska fylla hundra. Som har skippat erotiken och blivit ensam sen en vän i viken gått bort och flugit upp till himlen genom krematoriets skorsten.

En kan fundera och en kan undra: Vem har skrivit den text som så perfekt skildrar känslolivet hos oss som närmar oss livets slut?