Jag gick mej ut en afton och träffade a girl,
vi gick till Göstas pub och beställde varsin
öl.
Snart var jag förälskad, för tjejen var
förtjusande,
ja, både öl och ögon var klart berusande.
Så
lämnade vi krogen i sommarnatten ljum
och
promenera hem till hennes enkla rum.
Där
klädde hon av sej och la sej glatt och käckt.
Jag
stupade helt påklädd och somnade direkt.
När morgonsolen strålade in i hennes rum,
så vakna jag på sängen och kände mej rätt
dum.
Vad skulle jag göra så här i söndagsmornens
frid?
Jag sneglade åt vänster och tjejen sov
bredvid.
Helt
påklädd låg jag där och jag skämdes som en hund,
mitt
tunga huvud värkte och jag var torr i mund.
Jag
reste mej sakta och livet kändes hårt och rått,
jag
smög mej tyst mot dörren och vinglade så smått.
Jag tog i dörrhandtaget och skulle just gå
ut,
men när jag öppnat dörren så hörde jag ett
tjut
och två projektiler kom flygande och for
och rösten skrek: "Ditt apskaft, ta med
dej dina skor!"
Jag vet inte vad poeten
Klinthäll varit med om i livet, om han skriver av egen erfarenhet eller bara
hittar på. Men hans sätt att berätta, kort och kraftfullt och därtill på vers,
det är något som jag gillar och önskar att jag kunde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar