Alla åldras, inte bara vi
gräsrötter utan även gudar och andra högre väsen. Så här har det gått för
åskans och blixtarnas gud om man får tro poeten Ove Klinthäll:
I Valhall på sin kammare
bor stor-Tor isolerad
och vänder på sin hammare,
förgrämd och deprimerad.
Han minns ibland de dar han var
en munter gud med kraft och stil,
men nu är knappt en gnista kvar –
han är förgubbad och senil.
Nån gång han griper hammarns skaft
och lyfter den och hötter med,
men åtta sekler har han haft
den mest att knäcka nötter med.
Tor var son till Oden och Fjorgyn och Sif var
hans hustru. Av gudar var han den starkaste av alla och jättesläktets största
fiende. Med sin hammare Mjölner slog han ihjäl jättar och troll och då dundrade
åskan över människornas värld. Tor tyckte om mat och mjöd och rådde också över
jordbruk och goda skördar.
Men det var
då det. Nu sitter han där och har blivit gammal och gaggig som vi alla blir om
vi får leva. Jag ser fram mot att få möta honom i Valhall och prata om vad vi
minns och inte minns från saga och sanning.
———————————
Min bror som också heter Tor har det inte
lätt. Han vill verka ungdomlig och försöker köpa en mössa som har skärmen
bakåt, men såna finns inte i affärn. Han är vänsterhänt och svär över att alla
kaffekoppar har örat på höger sida. Han menar sej höra till dom som
verkligheten jävlas med och det verkar som om han har rätt..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar