Jag lever i två olika världar

Det enda jag kan berätta om är hur det är att bli gammal och konstig i huvet, vilket jag är nu.

Jag lever i två världar, den ena på natten och den andra på dagen. Båda är lika verkliga och lämnar lika tydliga minnen.

I natt åkte jag spårvagn i Stockholm för att hälsa på mina föräldrar som bodde kvar i det barnrikehus högst uppe på Skinnarviksberget där jag växte upp. Jag fick ta tre olika spårvägslinjer och måste hinna på en timme för att biljetten skulle vara giltig. När jag kom fram sa min far att jag borde gratulera morsan som fyllde år den dagen. Det hade jag glömt så någon present hade jag inte åt henne.

Farsan dog 1978 och morsan 1984, men nu var de hur levande som helst.

I går var jag bjuden på påskmiddag hos min dotter. Där fanns hennes döttrar och deras sambos och barn. Det var god mat och mycket prat och trevligt umgänge.

Nattens och gårdagens upplevelser är lika verkliga och minnet av dem lika detaljrika. Det är som att leva i två olika världar. När jag tänker tillbaka kan jag höra varje ord, se varje minspel och varje kroppsrörelse både från nattens och gårdagens deltagare.

Det här kan inte vara normalt – eller är det kanske är det vad man måste godta när åldrandet bryter ner hjärnan och fyller ens huvud med dyblöt sörja.

Är det nån som har liknande erfarenheter – hör av er!