Dialekter, fy fan! När det finns ståkhålmska!

Det var en gång en sång och man var barn och sjöng med glädje utan att förstå texten. Å sorger har vi inga, vara glada vi som klinga, när vi gå över dackstänkta berg fallera. Man gjorde en egen text som man tyckte att man begrep. Vår favoritpoet Ove Klinthäll gör också sin egen text:

Vi gick över daggstänkta berg – det var då

när livet var ungt och när vår himmel var blå,

men nu har vi svalnat och gånglusten falnat

och med en rullator kan fan inte gå.

Den gamle, den kloke är le, fallera,

och vill han nåt så är det va i fre´, fallera.

Därhemma vill han sitta, på TV vill han titta,

på gamla svenska filmer vill han se. Edvard P!

Nej, Edvard P vill jag inte se. Honom var jag förbannad på redan i unga dar. Han hade huvudrollen i en film om Stockholm. Han, den tjocke skåningen. Att han var en bra skådis noterade man inte. Det viktiga var att han inte kunde snacka som en söderkis. Dialekter, fy fan! När det finns ett så schysst snack som ståckhålmskan!