Jag tycker bäst om Malin i Trälarna

Som författare skriver man ibland om kvinnor, ibland om män. Man måste kunna skriva om båda könen. Man måste kunna leva sej in i det motsatta könets leverne. En god poet som Ove Klinthäll tycks inte ha någon svårighet därvidlag. Så här skriver han från kvinnlig utgångspunkt:

Blott en gång jag låg med en man,

blev gravid av en gång, en enda.

Givetvis så dunstade han,

och jag borde va bland de brända,

men barnet kom, friskt och piggt,

och gladlynt, lätt och kvickt.

Pojken är det bästa jag har.

Tack och lov att jag slapp hans far.

I mina böcker har jag skrivit om både kvinnor och män. Och alltid glatt mej åt att inte vara kvinna. Skillnaden är ju påtaglig. Man kan illustrera den med ett samlag. Vi grabbar har det skönt några sekunder. Efter orgasmen kan vi somna om och glömma alltihop. Men för tjejen börjar det jobbiga. Har jag blivit på smällen? Då väntar nio månaders graviditet. Kanske en farlig abort. Eller en smärtsam förlossning. Kroppslig förändring. Minskad sexaktivitet. En karl som snart söker sej till andra. 

Jag är grabb och slipper en massa tjejproblem. Men berövas också mammaglädjen: Pojken är det bästa jag har. Tack och lov att jag slapp hans far!

Frågan är vilka som har det bäst här i världen, killar eller tjejer. Som författare måste man försöka leva sej in i bådas tillvaro. Men av de personer jag skapat i mina texter är Malin från Hejpytten i 1700-talet i Trälarna den jag tycker bäst om. Hon är för mej verkligare än någon kvinna i verkligheten. Sådan är författarens unika möjlighet: Skapa de människor du helst vill umgås med!