Gbbfan, din ävlan förskräcker!

Jag kan inte rimma, för rimmet leder tanken – oftast åt helvete. Om jag försöker rimma, i denna sena timma (fast det är mitt på dagen), så famlar jag i dimma (fast det är klart och solsken), och lär mej nog att simma (något som jag kunde redan som barn). En som har lätt för sej med rimmen är poeten Ove Klinthäll som undervisar oss så här:

Om du ska skriva vers bör du ha rim att välja på,

i många fall så har du stora stim att välja på,

men rimma på frekventa ord som ´sämre´ eller ´bättre´!

Då finns det nästan bara dialektord: ´jämre´, ´klättre´.

Ett utmärkt ord att sluta med är ofta ordet ´själv´,

men det är knappast användbart, där finns det bara ´älv´.

Sätt slutpoäng på versen, annars blir den blek och torr,

så skriv om grisar! Då så får du lättast till en knorr.

Skriv om grisar, och fråga nån som visar, hur fläsket steks på spisar! Se där – rimma kan jag. Men att få till något vettigt som samtidigt rimmar, det kan jag tydligen inte.

Låt oss säga att jag vill berätta om städerskan som vill ha en nyckel till kassaskåpet för att hon tycker det är så jobbigt att ta sej in med en hårnål varje gång hon ska göra rent där. Då skulle jag tvingas börja leta rimord. Vad rimmar på kassaskåp? Ska städerskan bli ett litet våp? Vad rimmar på hårnål? Ska hon dricka duskål? I alkohol? Vad rimmar på nyckel? Ska hon komma åkandes på cykel?

Nej, rimmandet skulle förstöra det jag vill berätta. Så jag håller mej nog till prosan. Och lyder Alf Henrikson som skrev: Gubbfan, din ävlan förskräcker. Håll upp med din vitterlek! Det finns redan lektyr så det räcker, i all världens bibliotek!