Klasskillnader har alltid stört mej

Avlyssnat på spårvagnen. Två killar i 10-årsåldern:

– Dom hitta han.

– Då var han död va?

– Ja, han låg och titta rakt opp.

– Nu tittar han inte längre. Dom lägger igen ögona på dom när dom ska begravas.

– Ja. Och nu är han begravd. Nu ligger an där i kistan tills det bara blir skelett av´en.

En flicka i pojkarnas sällskap:

– Usch, va ska ni prata om sånt för?

Pojkarna:

– Man ska va realist va.

– Så där ska det ju gå för oss allihop, det är väl inget å tiga om.

Det kan tyckas märkvärdigt att tioåringar pratar om döden. Men egentligen är det bara naturligt. Intelligenta ungar kan inte avskärma sej från livets väsentligheter. Och om man tänker efter – det enda riktigt säkra i livet är döden. Allt annat i livet beror av vilja, slump eller illvilja. Allt annat kan påverkas av egna eller andras göranden.

Det enda säkra i livet är döden. Hur den kommer och av vilken orsak vet man inte. Men den kommer.

Till rika och till fattiga. Till mäktiga och maktlösa. De rika och mäktiga kan frukta döden. Mot den hjälper inte rikedom och makt.

För oss fattiga och maktlösa är det till tröst och glädje. Okay, ni kunde ta ifrån oss det lilla vi hade, ni kunde kasta ut oss i arbetslöshet, ni kunde använda ert ägande till att pressa av oss skyhöga hyror för bostäder vi måste ha och priser för mat vi måste ge våra ungar.

Ni värnade klassamhället. Ni var överklass och vi underklass. Men vi har en medhjälpare som ska råda mot på detta. Döden är vår vän. När den kommer blir klassamhället utrotat.

Inför döden är vi alla lika. Jag kan säga till de rika och mäktiga: Ni ska en gång dö. Det kan er rikedom och makt inte förhindra. Ni ska en gång dö. Och jag kan glädjas åt det. Om det är dålig moral så får jag stå ut med det. Klassamhället har alltid stört mej. Allt som kan utrota det är mej till behag.