Om man
skriver är det kul att dela erfarenheter med de stora skribenterna. Jag läser
Vilhelm Moberg Berättelser ur min levnad (Bonniers
1968). Han skriver: "När jag många år efter mina böckers tillkomst
återigen läser igenom dem, tycks mig innehållet sällsamt främmande: Har jag
verkligen en gång skrivit detta?"
Den erfarenheten delar jag. Och vi har båda skrivit enfaldiga berättelser i
början. Moberg blev prisbelönt för Svens
hund, om en drinkare som säljer sin sons hund för att få pengar till
brännvin. Det trogna djuret rymmer och kommer tillbaka till pojken. Häröver
blir fadern så djupt gripen, att han aldrig mer går till krogen.
Det finns erfarenheter om alla skriftställare delar. Men också skillnader.
Moberg fick lägga energi på att rädda sitt förstånd från religiös påverkan
uppvuxen i lantlig miljö som han var. Det behövde jag aldrig göra. På Söder i
Stockholm fanns ingen religion. Utom hos Frälsis, men där var det bara musiken
som gällde.
För stockholmsgrabben som var min far var ateismen något självklart. Min mor
kom från Småland. Hon brukade berätta att hon som barn såg fotspåren i snön
från lärarinnans bostad till prästgården när prästfrun var bortrest – varav hon
tidigt kom att uppfatta religion som vidskepelse och hyckleri.
Jag är tacksam för mina föräldrars sant proletära likgiltighet för religion
och vidskepelse. Och för den överslätande humor morsan visade när hon förhörde
mej på läxans psalmverser.
Det var sånt överheten villa pracka på arbetarbarnen. Det var därför de
anställt en liten religiös småskollärarinna att sätta ovetenskaplig vidskepelse
i huvet på oss.
Det lyckades nu inte. Och hade inte lyckats på föregående generation heller.
– Nä du, sa farsan, jag är och förblir socialdemokrat jag!
Det var som sagt i min barndom. På den tiden när man ännu kunde tro. Inte på
Gud men på socialdemokratin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar