Humor, vad är det?

Jag har ett elakt kusinbarnbarn som klagar på det jag skriver. Du är så tråkig, säger hon. Kan du inte vara lite rolig nångång! Nej, säger jag. Jag vet inte hur man gör.

Jag måste fundera. Humor borde väl inte vara något helt likgiltigt. Vad är jag själv road av?

Humor kan uppstå av ren dumhet. Tidskriften Clarté citerade en gång George Bush som inte hade en aning om att han var rolig när han sa: – Merparten av vår import kommer från utlandet. Eller: – Ett lågt valdeltagande tyder på att färre människor deltagit i valet.

En del ordlekar tycker jag är roliga. Som: Det är bättre att sitta på krogen och tänka på kyrkan än att sitta i kyrkan och tänka på krogen. Eller: För en del är livet bra jävligt, för andra är det jävligt bra. Eller som Tage Danielsson sa:

Dom som far väl far väl

för att dom som far illa far illa.

Jag tycker det skulle vara jättekul om någon ansvarig sa: – Tyvärr, landstingsdirektörn, du får ingen lön den här månaden – det finns inga pengar.

Mästarna rimmar ofta sina roligheter. Som Ove Klinthäll när han skriver om marknadsekonomin:

Den fria konkurrensen

tycks nästan jämt ta chansen

att nå sitt främsta mål:

MONOPOL!

Eller Povel Ramel när han talar om astronauterna och landar i rena galenskapen:

De kan flyga mot ofattbart avlägsna mål

men inte tända en tändsticka mot en tvål.

Nu får man se om ungen hittar nåt roligt i det här. I så fall är det inte min förtjänst. För nu har jag ju bara stulit från olika håll. Av det kan hon lära att det är det första en skribent måste bli duktig på.