En gång till: Gå med i facket!

I går skrev jag "Vilket jobb du än har – gå med i facket!" Nu ska jag förklara hur allvarligt jag menar att det är.

Fackföreningsrörelsen är klasskampens viktigaste forum. Näringslivet fruktar inte politiska partier. Näringslivet fruktar facket. Den som formulerade strategin för förstörelsen av den svenska välfärden var SAF-direktören Sture Eskilsson. Han blev känd 1971 när vänstern kom över en PM som han skrev samma år. Där föreslår han mål och medel för högerns kamp mot välfärdssamhället.

Det första målet var att hävda individens intressen mot kollektivet, dvs just att bekämpa fackföreningsrörelsen! De andra båda målen var att "motverka föreställningen om motsättningar i samhället" (dvs förneka att vi lever i ett klassamhälle) och att "skapa en näringslivets ideologi" (dvs lära ut att ett företags vinst är lika med dess samhällsnytta).

Sen dess har kampen mot facken ökat och blivit hårdare. I dag förs den med rent kriminella metoder, vilket man kan läsa den här veckan i vänsterpressen.

Proletären skriver under rubriken "Fackrepresentant misshandlad" och berättar om ett bemanningsföretag som anlitat ett kriminellt gäng för att hota och misshandla en fackrepresentant.

Flamman har rubriken "Hot mot fackliga inte ovanligt" och berättar att sex personer trängde sig in i hemmet hos en fackföreträdare och under knivhot tvingade honom att ta tillbaka de krav som facket ställt på ett bemanningsföretag inom hotell- och restaurangbranschen.

Mindre förtäckta hot är mer vanliga. Det händer att fackliga representanter får höra "Ni vet väl vilka vi känner? Är ni verkligen säkra på att ni vill bråka med oss?"

Det är olyckligt att LO och facken får allt färre medlemmar. I min ungdom blev man uppfostrad av arbetskamraterna. När jag blev lärling på ett tryckeri fick jag redan första dagen veta att jag måste gå med i facket. Det var bara att lyda. Typograffacket hörde till landets starkaste, vilket märktes på både löner och arbetsvillkor.

I dag har socialdemokratin har tappat stinget och ägnar sej åt att ge sina ledare direktörslöner. LO är inte längre socialdemokratiskt utan flirtar med löntagare i alla partier.

Återstår facket. Där kan klasskampen fortfarande föras. Ju effektivare desto fler som ställer upp. Det är därför man måste uppmana: Vilket jobb du än har – gå med i facket!

Det tycks vara sista möjligheten. Om vi inte ska ge upp alldeles.