Kring förra
sekelskiftet levde och verkade Einar Håkansson. Han var typograf och författare
som jag men blev bara 24 år. Han dog i tuberkulos 1907.
Den som vill tänka sej in i vad proletär kultur skulle kunna vara, kan
lämpligen läsa hans novell "Herrens heliga nattvard" (i boken De fega och förtryckta, Federativ 1979).
Novellen är en rasande vidräkning med religiös vidskepelse och fördumning, ironisk,
kunnig och effektiv.
En typograf på Enar
Håkanssons tid levde i en miljö där arbetarna ännu kämpade mot monarkin,
religionen, militarismen och kapitalet. Och där de ofta skaffade sej kunskaper.
Det Einar Håkansson visste vid 22 års ålder (novellen trycktes 1905 i
Brand), det skulle jag bli dubbelt så gammal innan jag kom underfund med. Jag
började skolan och var med i Unga Örnar 1932, då sossarna började sitt långa
regeringsinnehav.
Redan då var kulturkampen slocknad och den proletära kunskapen borta ur
arbetarrörelsen.
Den som läste Einar
Håkanssons novell om Herrens heliga nattvard 1905 skulle omöjligt kunnat förmå
sej att sända sina barn till konfirmation. Novellen verkar på två sätt. Den ger
konkret kunskap om religionen som otidsenlig vidskepelse. Och den väcker äckel
när snus och snor och bakterier sprids från mun till mun med vinet i
nattvardskalken.
Tänk er nu att vi föreslog en svensklärare att läsa den här novellen för
sina elever i sexan eller sjuan!
Då skulle ni få se medelklassen råka i uppror. Nämen så kan man väl inte göra! Det finns så mycket viktigare litteratur
som vi inte hinner med. Håkansson, vad är det för en?
Vi vet inte vad det
skulle ha blivit av Einar Håkansson om han fått leva. Men vi kan med hans hjälp
tänka oss vad vi skulle ha kunnat få för arbetarlitteratur om kampanda och
bildningsideal som hans hade fått leva!
Det fick de nu inte. Marxismen gömdes undan. Det raka språket och de enkla
sanningarna dög inte när arbetarrörelsen skulle bli salongsfähig nog att göra karriär
på. De borgerliga bildningsidealen tog över.
Tack för tipset!
SvaraRadera