Hur jag funderat på självmord

Varje gång jag tänkt begå självmord har jag tänkt mej att hoppa från Västerbron. Jag har ofta föreställt mej hur det skulle gå till. Man måste kolla att det inte finns nån båt därnere just då, för man vill ju inte bli sårad genom att hamna på en mast eller skadas av kanter på nån kajuta och dö trasig och blödande.

Nej, det ska vara ett hårt slag mot vattnet. Sånt vet man ju hur det känns från alla magplask på kollo om somrarna.

Västerbron har alltid varit närvarande i mitt liv. Jag är uppvuxen på toppen av Skinnarviksberget i ett barnrikehus för fattiga där utsikten från vårt fönster över Riddarfjärden begränsades av Gamla stan till höger och Västerbron till vänster.

När Västerbron invigdes 1935 var jag tio år. Den gjorde det möjligt för mej och min lillebror Tor att komma över fjärden när vi skulle gå till Bromma flygplats och titta på de nya DC3:orna.

Fem år senare var jag springsjas. Då förkortade Västerbron min väg från tryckeriet på Gävlegatan till Beckers på Liljeholmen. Då upptäckte jag att bron var brant. Och halt var det på vintern när man fick gå och skjuta den trehjuliga paketcykeln, ofta med hjälp av nån snäll fotgängare som råkade vara på väg åt samma håll.

Den vintern 1940 tänkte jag ofta på självmord. Det var krig, bilarna stod stilla, allt måste fraktas med cykel. Jobbet var hårt för 20 kronor i veckan. Jag stod ut fastän självmordet hade varit enkelt. 30 meters fallhöjd och en säker död.

Västerbron är populärast för såna som vill hoppa från hög höjd. Bortåt 90 procent av alla brohoppare väljer att avsluta sitt liv där.

Vanligare är förgiftning och hängning. Inget av det kunde jag tänka mej. Det giftigaste vi hade därhemma var kaffe, när farsan, som var nykterist, lyckats byta till sej kaffekuponger för brännvinsransonen på motboken. Det enda som fanns att hänga sej i var lyktstolpar, men de var för höga.

Att vara tonåring på 1940-talet var inte roligt. Hur ungdomen har det i dag kan man undra. Onani är inte längre skamligt. Olyckligt kär kan man väl vara nu som då, men det där dystra hysch-hyschet kring sex är väl borta. Nu när dom tillåmed får kondomer gratis.

Jag läser i DN 5 juli att det nu ska sättas upp skyddsnät på Västerbron för att hindra folk från att hoppa därifrån.

För min del är det inte längre aktuellt. Ett lugnt liv och ett gott äktenskap har med tiden gjort självmordet mindre troligt. Nu leker jag bara med det när jag skriver.

I min roman Ett författarliv (Murbruk förlag) är jag hundra år och börjar tycka det är dags att lägga av. Just genom att hoppa från Västerbron. Jag tänker ta färdtjänst och vill övertala min sköterska Adela att följa med och hjälpa mej över räcket.

Hur det går ska jag inte avslöja här. Det får du se när du läser boken.