I
natt har jag haft ett helvete. Häromdan fick jag en tand utdragen, bakre
vänstra visdomstanden i underkäken. Det var smärtsamt och värken har inte velat
släppa. Dessutom har jag en smärta i ryggen som jag brukar kunna somna ifrån
men som jävlas när tandvärken håller mej vaken.
Åldern
sätter sina spår, värre blir det år för år. Den här morgonen har jag alltså
inte orkat skriva något till alla mina kära vänner och bloggläsare. Jag bläddrar
därför fram en dikt av poeten Ove Klinthäll, han som alltid har formulerat
något av det jag vill ha sagt:
Så länge benen kan
gå, så länge jag orkar stå,
så länge jag ser på
TV och hör radiå,
så länge finns det
ju hopp. Tro inte jag har gett opp,
men den är elak mot
mej, min skröpliga kropp.
Och vem har sagt
att jag inte har chanser
till stroke och
hjärtsvikt och prostatacancer?
Till diabetes och
propp och allt man kan finna opp
som kan besvära min
gamla och utsletna kropp.
Men… snart så
slipper jag nog både hörsel och syn
och blir av med den
värk jag har i nacken,
och ingenting rör
sej bak mina två ögonbryn –
när jag äntligen
ligger i backen.
Ja då är plågorna
slut, och ingenting är akut
och borta är dom
problem som jag hade förut.
När inte benen kan
gå, och när jag inte kan stå
och varken hör
eller ser, är bekymrena små.
Klinthäll
skriver om en stackare som har ont i nacken, det rimmar på att ligga i backen.
Men min smärta sitter i ryggen. Jag tänkte ändra till ryggen – som blivit en stygg en. Men man ändrar inte i andras litterära
verk utan att fråga, och det hinner jag inte.
Nu
ska jag åka till apoteket och köpa något smärtstillande. Om jag hittar något
som funkar så ses vi kanske i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar