Jag reser mej igen, förhoppningsvis!

Sjuk och eländig satt jag i går kväll och tittade på teve. Och lyssnade. Till Allsång på Skansen. Och gjorde en upptäckt: Det sjöngs på svenska!

Ja, det var märkvärdigt. Lasse Stefanz hade tillåmed ett dragspel i ensemblen, något man sällan ser nuförtiden. Christina Lindberg sjöng De sista ljuva åren, den märkliga låten som saknar rim. Sen var det allsång på Idas sommarvisa. Kalle Moraeus körde sin egen Underbart och Bengt Sändh sin visa om hur djävligt allting är på sommaren.

Inte ett enda okänt rockband med vrål och grimaser och obegripliga engelska texter och ingen ung skönhet som ville göra reklam för sin nya skiva med en egen låt på engelska…

Ja, så där gnällig kan man vara om man är åttisju år och krasslig och dålig på engelska. Och dessutom har minnen från 1930-talets Allsång på Skansen.

Jag kanske har berättat det förut. Om att det var vår sånglärare på Högalids folkskola, Sven Lilja, som startade Allsång på Skansen 1935. Att min pappa Gunnar hade en låt med i ett av de första allsångsbladen. Att det inte fanns teve på den tiden men att det ändå var något märkvärdigt att få med en låt som sjöngs av tiotusentals besökare på Skansen.

På svenska förstås. Något annat var otänkbart då och långt fram i tiden. Som det borde vara nu också. Skansen är ju så kolossalt svenskt. Där borde man värna det svenska kulturarvet. Samt – och det är väl dit jag vill komma – motarbeta den amerikanska kulturimperialismen!

Det här blir en riktig gnällblogg. Jag är gubben som tycker om att se Charlotte Perelli sjunga Tusen och en natt. Och som tycker att Loreen åbäkar sej för mycket när hon sjunger sin vinnarlåt. Är den förresten på svenska eller engelska? Jag har nu hört den flera gånger utan att uppfatta ett enda ord.

Slut på gnället. Nu ska jag gå till tandläkarn och få bort värken i den utdragna tanden. Och så ska jag försöka hitta nån chiropraktor eller naprapat eller vad det heter som kan fixa ryggen.

Sen gör jag väl som Torsten Flink: Jag reser mej förhoppningsvis igen!