Jag har förlorat mitt parti

I går nämnde jag att jag lever på ATP. De hundratal böcker jag skrivit är numera slutsålda och ger inte ens tiotusen kronor per år i bibliotekspengar. Jag lever alltså på ATP, den allmänna tjänstepensionen, och tillhör de sista som har denna lilla flik av välfärdssamhället kvar.

Därför är jag naturligtvis nyfiken på begreppet ATP, ett socialdemokratiskt projekt som skapades i öppen konflikt med näringslivet och blev unikt i världen.

ATP började betalas ut 1963 och innebar en av arbetarklassens största segrar. Man skulle få en pension som motsvarade ett genomsnitt av de bästa femton åren man haft inkomst av arbete.

Sossen Stellan Arvidsson sa: "De fonder som samhället får genom denna pensionsreform skapar förutsättningar för en socialistisk politik och ger samhället möjligheter att överföra produktionsmedlen i sin ägo."

Så blev det inte. Högern gick till motoffensiv. Men det är inte högens styrka som gett dem segern, det är avsaknaden av motstånd.

Socialdemokratin förändrades. När de borgerliga ville avskaffa ATP tog sossarna på sej uppgiften. Sossarna Anna Hedborg och Ingela Thalén blev pådrivande i förstörelsearbetet.

Om det kan man läsa i en doktorsavhandling, Juvelen i kronan av Urban Lundberg, och debattboken Som en skänk från ovan av Ulla Hoffman.

Genom att förändra pensionssystemet förändrade partiet sej självt, förlorade sin politiska originalitet och förvandlades till ett liberalt parti bland andra.

Det är det sorgligaste som hänt i arbetarrörelsens historia.