Alf Henrikson och jag

Alf Henrikson, vår störste dagsverspoet (bland annat) dog den 9 maj 1995. Jag träffade honom aldrig trots att vi jobbade i Klarakvarteren tjugo år bara ett kvarter ifrån varandra, han på Dagens Nyheter och jag på Aftonbladet. Men jag var typograf och fikade på Klara Kaffestuga, medan han väl käkade på de krogar där journalister höll till. Om journalistik hade han vissa åsikter:

Det satt en vis gammal uv i en ek.

Ju mer han begrep ju mindre han skrek.

Ju mindre han skrek ju mer fick ha höra.

Så skulle alla tidningsmän göra.

Jag läste honom nästan varje dag och beundrade honom mycket. Så småningom började jag plugga historia för att skriva Trälarna. Då upptäckte jag att vi hade helt olika syn på historien. Alf Henrikson skrev:

Kollektivets historia, om den är sann,

är den tristaste läsning som tänkas kan.

Allt roligt som hänt genom tiderna

har att göra med individerna.

Det där kände jag att man måste svara på. Och så skrev jag en motvers:

Kollektivets historia, när den är sann,

är den grymmaste läsning som tänkas kan.

Det som plågat folk genom tiderna

torde vara de där individerna.

Den skickade jag till Alf Henrikson. Jag fick aldrig något svar. Än i dag undrar jag om han inte hade tid, han hade ju alltid bokskrivande på gång utom sin dagliga medverkan på DN:s Namn och Nytt-sida. Eller om jag var för obetydlig att brevväxla med. Alf Henrikson skrev:

Bländverk, sken och villa

är timmar, dagar och år.

Tiden, tiden står stilla.

Det är vi som går.

Alf Henrikson gick, som sagt, den 9 maj 1995. Men som alla stora kulturarbetare finns han kvar i sitt livsverk. I september kommer ännu en bok av honom: Varsågod! En vers för varje tillfälle (Carlssons förlag). Den är något att se fram emot.