När man skrivit många
böcker blir man ibland tillfrågad om vilken som är den bästa. Jag brukar svara:
UPPRORET. Den kom ut i sin första upplaga 1968 och börjar så här:
"Soldaten på taket höjde sitt gevär och sköt. Mannen nere på
gårdsplanen släppte sin pistol, föll framstupa i gruset och blev liggande. Han
efterlämnade hustru och två barn."
Detta antogs ha hänt den 26 juli 1953. Den kubanska revolutionen hade
börjat. Det var den jag försökte skildra ur de två barnens synpunkt. Manolo och
Beatriz var födda i de berg där upproret började och arbetade redan tidigt i
hemlighet för gerillan. Den 26 juli skulle så småningom bli Kubas nationaldag.
Under en period på
1950-talet var jag ordförande i Svensk-kubanska föreningen. Min första resa
till Kuba var 1966 tillsammans med filmaren Lasse Westman. Senare var jag reseledare
för flera gruppresor till Kuba. Sen åkte Inga och jag dit flera gånger för att
plantera kaffe och jobba med annat.
Jag samlade material till boken Upproret. Intervjuade folk som varit med i
26 juli-rörelsen och besökte platser som varit av betydelse för revolutionen.
Så blev jag inbjuden
av Sveriges Radio att göra ett sommarprogram. Det var 1988 och det skulle göras
den 26 juli. Eftersom jag varit ordförande i Svensk-kubanska föreningen och
skrivit om revolutionen antog jag att radiofolket menade att jag borde anknyta
till Kuba i programmet – och så gjorde jag det.
På den tiden var sommarprogrammet två timmar långt. Det fick inte bandas
utan skulle direktsändas. Jag var nervös – eller snarare skräckslagen – men
lyckades genomföra sändningen.
Att jag snackade om Kuba och spelade lite kubansk musik – bara några minuter
– var tydligen ett misstag. Jag fick aldrig återkomma i Sommar Sommar.
Boken UPPRORET har
kommit ut i flera upplagor, senast som En bok för alla 1980. Den finns inte
längre att köpa, men den bör finnas på biblis. Om du skulle vilja ägna årets 26
juli åt att kolla hur det kunde ha gått till när Kuba som första land i
Latinamerika gjorde sej fritt från USA:s rövarvälde. Själv ska jag läsa om den
i dag för att se om den fortfarande är så bra som jag tror.
Denna bok läste jag förmodligen tämligen häpet efter att den kom ut. 10 - 12 år gammal blev detta mitt politiska uppvaknande. Min pappa var ordförande i biblioteksnämnden och vi barn hade fri tillgång till biblioteket efter stängning när pappa satt i möte, en underbar tid. Inga böcker var tabu,och tid att läsa fanns det i överflöd!
SvaraRaderaJag glömmer aldrig de första meningarna, jag var fast. Längre in i boken inser jag vad jag läser om. Det är jag som människa som måste skapa förändring. Senare ivrigt påhejad av min farfar blev jag engagerad i det politiska livet. Nu, gammal och blasé, läser jag "Bästa Sverige", tror att det är dags att göra uppror igen. Tack Sven!
/anri