Nu fylls
nyhetsprogrammen av partiledarna i Almedalen. Hur deras menlösa och
förutsägbara tal kan betraktas som nyheter är obegripligt.
Vad är en nyhet? I tidningsvärlden är det något som kan
sälja lösnummer. Gärna något som alla talar om. Men ingen talar om
partiledarnas tal i Almedalen. Knappast någon kommer ens ihåg vad de sagt.
Helst ska en nyhet ha
upprördhetspotential. Ett mördat barn har större nyhetsvärde än ett långsamt
ihjälsvultet barn. Massmördare är en bristvara men våldtäkter förekommer. Om
man inte kan få fram detaljer om en våldtäkt kan man skicka ut en fotograf att
plåta en enslig skogsväg och göra en bildtext: Var det här Maria mötte den
brutale våldtäktsmannen?
Om de här har den
rutinerade journalisten Anders R Olsson funderat i sin bok Lögn, förbannad lögn och journalistik (Natur & Kultur 2006).
Folken i främmande världsdelar skildras som märkliga
främlingar, säger han. Som om indisk press skulle visa upp oss. Vuxna
nordeuropéer som först gör rituella hopp runt en trästång (små grodorna) och
sedan ligger i gräset drogade till medvetslöshet av alkohol. Primitiva och
obegripliga varelser.
Han säger att vi får veta mer från Mellanöstern än från
Afrika, där det ändå händer mer som skulle vara värt att rapportera. Och drar
slutsatsen:
Nyheter inträffar
där korrespondenter uppehåller sig.
I Almedalen
uppehåller sej massor av korrespondenter. Så därifrån får vi nyheter – fast de
flesta är värdelösa.
Bästa jobbet gör Belinda Olsson som leder kvällarnas debatter.
Hon låter folk man bara hört namnen på visa upp sej. Det är mycket givande.
Genom att bara ge dem ordet visar hon att vänster och höger likaväl kan skrivas
klokskap och dumhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar