Låt oss snacka om privatisering!

På SAF-kongressen 1990 sa SAF-ordförande Ulf Laurin: – Om tio år ska hela den offentliga sektorn vara privatiserad, här ligger 300 miljarder och väntar på oss. Och så det mest cyniska: – Barn och gamla behöver alltid vård, det är en dösäker placering.

Allt kan privatiseras och avregleras. Sjukvård, åldringsvård, skola, flyktingmottaning, taxi och mycket annat. Utomlands finns det privata fängelser och privat vattenförsörjning. Här fick vi friskolereformen på 1990-talet, den som slagit sönder enhetsskolan och cementerat sociala klyftor redan i skolåldern. Vi har fått privata vinstintressen på el-marknaden så att elen blivit många gånger så dyr.

Privatisering och avreglering leder alltid till försämringar. Ta taxi som exempel. Drygt hälften av taxiföretagens inkomst kommer från körningar för det allmänna. Men det ger inga extra pengar att hjälpa en rörelsehindrad ur bilen och in i portgången. Så färdtjänst försöker taxiföretagen undvika.

När det gäller att privatisera vattnet har Världsbanken spelat en skamlig roll. I Bolivia vägrade banken att förnya ett lån om inte vattenmarknaden privatiserades. I Indonesien tvingade Världsbanken regeringen att överlåta vattendistributionen till engelska och franska bolag som fördubblade priserna.

Efter millennieskiftet när SAF blivit Svenskt Näringsliv började en häftig propaganda för privatiseringar. Ett nytt ord var valfrihet. Folk skulle få frihet att välja mellan allmänna och privata alternativ. Den 13 augusti 1991 skrev Curt Nicolin på DN debatt: Vinst på vården är legitim. Förbud mot privatiserad vård är en krigsförklaring mot företagsamheten! Förtagen är inte till för att berika sina ägare utan för att tillhandahålla varor och tjänster åt befolkningen.

Sverige är ett typiskt senkapitalistiskt klassamhälle där ägandet – och därmed makten – koncentreras på allt färre händer. Nu propageras för nyföretagande. Ungdomar luras att starta eget. De går i konkurs, farfar och mormor som gått i borgen ruineras och bankerna gör rekordvinster.

Vi andra behöver inga nya företag. Vi har alla prylar vi behöver. Vad vi saknar är bara sånt som ryms inom den skattefinansierade gemensamma sektorn. Och så saknar vi politiker som, trots att de själva har direktörslöner, unnar oss det.