För några år sedan
var det en dam i Norrköping som ville starta ett privat daghem. Så gulligt,
tänkte jag. Så fint med folk som gillar att jobba med barn. Men så ville hon
starta ett dagis till, och ett till. Hon ville inte jobba med barn, hon ville
tjäna pengar på att andra jobbade med barn. Hon ville bli direktör. Hon var
moderat politiker och är det fortfarande, fast nu i Saltsjöbaden.
Låt oss se ur det
funkar med privata företag. Låt oss säga att tolv städerskor håller rent i ett
av våra kommunala företag. Nu tränger sej någon in mellan oss och städerskorna
och bildar ett städbolag och erbjuder kommunen billigare städning. Då får hans
firma uppdraget.
För att försörja honom
måste nu fyra städerskor sluta, för han nöjer sej inte med mindre än fyra
arbetarlöner i månaden. Sen ska det bli billigare för oss som betalar också. Då
måste ytterligare två städerskor bort. Resultatet blir att sex städerskor måste
göra tolv städerskors jobb och att sex städerskor blivit arbetslösa och
olyckliga och måste försörjas med allmänna medel. Den som lever gott är nu
direktören som inte rör en skurtrasa.
För att starta ett
företag behöver man inte kunna något. Man kan öppna en krog utan att kunna laga
mat, men bara hyr en kock som kan. När man väl blivit företagare är allting
avdragsgillt, även barnens telefonsamtal till kompisarna.
Så varför hålla på
och jobba. Nej starta ett företag, kanske ett privat dagis, och ett till och
ett till. Med anställda som får ta hand om ungarna. Man kan inte bli rik på
eget arbete, bara på andras, om man kan sno det. Och det kan man bara på ett
sätt – genom att bli företagare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar